Fosterlandsvän och fosterlandsfiende. -- Arvid Kurck vacklar. -- Gamla
vänner mötas.
-- Godkväll, frände! Hvad ser du så jämmerligt andäktig ut?
-- Tiderna, vi lefva i, äro ej just så glada häller, genmälte den
tilltalade, medan han höll in årarna.
Aftonen var mild och lugn. Ej en våg krusade den vida fjärden, i hvars
famn skog och stränder speglade sin saftiga sommarskrud.
De båda männen fortsatte härpå sida vid sida under ett lifligt samspråk
rodden. Den vida vattenspegeln smalnade mer och mer af och inom kort
styrde de in i ett långsträkt sund, på ömse sidor omgifvet af dunkla
skogar och ängsmarker.
Plötsligt höll den ene af de samtalande åter in årarna och yttrade:
-- Hör du sången där borta. Hans högvördighet gör det storståtligt för
sig, medan andra fattigstackare få knoga och arbeta för brödfödan eller
ock svälta ihjäl.
-- Jag vet ej annat än att han fullgör sin plikt, som en ärans man och
kyrkans föreståndare bör göra det.
-- Jo, jag tackar. Att genom uppenbart trots draga kung Kristians vrede
ned öfver oskyldiga landsmän, det kallar du att fullgöra sin plikt. Och
att sedan låta sjunga fromma sånger för att få oss att tro honom vara
en uppriktig Guds man, det tycker du bevisar hans varma nit för kyrkans
och folkets sak. Men att han låter sina väpnare stinga ihjäl oskyldiga
människor, som anropa hans bistånd, hvad kallar du då det?
-- Det kallar jag lögnaktigt förtal.
-- Jaså, du tror kanske att jag ej känner till huru biskopens folk
stack ihjäl Hans Erikson, för att han dristade sig söka upprättelse mot
Sturens orättvisa fogdar.
-- Men du glömmer att tillägga, huru väpnaren Månson flydde undan Gud
vete hvart för att undgå sin herres straffdom och huru han förgäfves
efterspanades både när och fjärran.
-- Och sände han ej skepp och soldater till Sverige för att motarbeta
konungens afsikter?
-- Det hade han rätt till och därmed fullgjorde han sin plikt som en
ärlig och god finsk man tillkommer.
-- Är det då rätt att sätta sig mot sin öfverhet?
-- Kung Kristian är ingen laglig styresman öfver Sverige och oss. Han
har med våld inträngt hit och med blod och ränker gått fram öfver
fredliga bygder.
-- Akta ditt hufvud! Om dylikt talesätt komme till hans öron, kunde det
gå dig illa.
-- Det betydde så litet. Mången högre uppsatt och värksammare man än
jag har redan träffats af hans blodsdomar.
-- Det där vill jag i min tur kalla nedrigt förtal. Har han ej lofvat
oss lugn och frid efter de många år af oro, som rådt i bygderna.
-- Idel fagert tal för att locka oss i fällan. Du tyckes ej känna till
Stockholms blodbad och mordet å de finske adelsmän, hvilka han dock
tidigare lofvat huld och hägn för deras ärliga och modiga uppträdande
för fosterlandets väl.
-- Om han gjort dem ett hufvud kortare, hvilket jag betviflar, så hafva
de väl fört dylika ord på läpparne som du och deras straff varit väl
förtjänt.
-- Så pratar du som ingenting hört om alla dessa gräsligheter. Men att
på en enda dag strax efter sin kröning låta halshugga nittioen af
Sveriges förnämsta och ädlaste män, förutom personer af menigheten och
borgerskapet, och att kort därpå låta samma gräsliga dåd öfvergå
riksrådet Åke Göranson Tott på Tavastehus slott och några veckor därpå
Nils Eskilson Banér på Raseborg det kallar jag att rasa värre än ett
vilddjur.
-- Men den där uslingen där uppe på slottet invid oss sitter trygg och
lefver Herrans glada dagar. Skulle alt det där vara sant, som du nu
kört i halsen på mig, borde väl kungens straffdom främst drabbat honom.
-- Du är, hör jag, en nedrig skurk, som bär fiendtliga anslag mot
fosterlandet i ditt bröst. Gjorde jag rätt skulle jag stöta ned dig
eller kalla hans högvördighets män att stänga in dig i det mörkaste
nästet där uppe, tils ditt uppbrusande lynne lagt sig.
-- Gör som du vill. Jag är ej den ende, som längtar efter ett annat
regemente än det vi hittils varit nära att digna under. Fienden har mer
än en gång bränt upp mitt hus och alt det lilla jag haft och endast
genom flykten har jag räddat lifvet. Nu kommer en ny härskare och
lofvar oss hägn och lugn efter alla dessa vedermödor, och honom kallar
du ett vilddjur.
-- Och hvilka fiender hafva då gjort dig alt detta? Jo just desamma,
hos hvilka du nu vill söka skydd. Jag har nyss ännu kallat dig frände.
Nu ser jag i dig en fosterlandsförrädare.
-- Och jag har härintils trott mig i dig möta en vän och medhjälpare
vid förbättrandet af vår ställning. Nu finner jag dig vara en nedrig
pultron.
-- Lycka till på den hala stig du beträdt, yttrade härvid den förre. Da
har väl ingalunda häller hört huru det gått med Hemming Gadd, den
listige ormen, som först tjänade fosterlandet och sedan började gå i
den danske konungens ledband. Hans hufvud föll invid Banérs å Raseborg.
Den tilltalade låtsade ej höra hans sista ord. I djupet af sitt hjärta
misstrodde han sin forne vän. Den, som en gång bär afvog sköld mot sin
laglige konung, kan också uppfinna hvilka historier som hälst för att
föra sina fiender bakom ljuset.
Men då den senare sett sin motståndare försvinna bakom närmaste udde,
sjönk han ned på knä i sin båt och bad alla osynliga goda makter gifva
honom kraft att kunna fullgöra sina plikter mot fosterlandet samt
fortgå på den väg, den ädle, varmhjärtade Arvid Kurck stakat ut för
honom och hans medbröder.
Och långt ännu sedan han hunnit hemmets strand kunde han ur den i
skymningen redan inbäddade borgen midtemot uppfånga tonerna af en
andaktsfull sång, som steg mot osynliga rymder och hembar honom lof,
som ensam kan leda människolifvets öden genom alla vedervärdigheter.
* * * * *
Vi finna biskop Kurck en tidig höstmorgon sittande tankfull i sitt
arbetsrum, en stor, ljus sal, sträckande sig genom en del af
fasadbyggnaden af Kuustö slott och på båda långväggarne försedd med
tvänne fönster. Från sitt skrifbord, som står under ett af de södra
fönstren, kan han blicka långt ut öfver angränsande holmar, skär och
vatten, hvilkas stormupprörda vågor slå oroligt mot strandhällarne.
Södra borggården ligger öde och tom, endast i sydvästra utkikstornet
kan biskopen skönja vaktens enformiga vandring af och till eller någon
gång se denne stanna och späja omkring sig, för att efterforska om
något ovanligare förmärktes inom synhåll.
Han har suttit en lång stund med hufvudet stödt mot vänstra handen och
armbågen hvilande på det massiva ekbordet. Hans blick är därunder
liksom fastnaglad vid det pappersblad, på hvilket han nyss nedskrifvit
några rader. Ju längre han blickar på detsamma dess mulnare blir hans
uppsyn, den höga, ljusa pannan klär sig i veck och pennan i hans högra
hand glider omedvetet ned på bordet.
Så rusar han upp liksom störd af något obehagligt i sin närhet och
börjar mäta det hårda stengolfvet med långsamma och taktfasta steg:
-- Jag har städse afskytt hyckleriet som en pestsmitta och nu nödgas
jag själf till egen fördel anlita denna utväg för att rädda mitt hufvud
undan bödelsyxan? Nej, det är ej endast _mitt_ lif som står i fara,
Finland, åtminstone de rättänkande af dess söner och döttrar, blickar
upp till mig som dess värn mot den törstige blodhundens raseri. Har jag
då rätt att hyckla för mitt lands välfärd? Jag är en svag dödlig, som
ej kan utransaka dina vägar, du evige där uppe, men jag vet att du
straffar menedaren och ditt straff går ifrån släkte till släkte. Och du
har ju lärt oss att löna ondt med godt. Rättvise Gud styrk din svage
tjänare i hans brydsamma läge! Men du har ju äfven sagt, att
missdådaren skall befordras till vederbörlig näpst. Jag vet, att du kan
göra honom oskadlig, men du vill ingen syndares död. Han tog sig för
pannan och stannade midt på golfvet liksom för att samla sina tankar.
Därpå fortsatte han mekaniskt:
-- Men är det då hyckleri att jag lofvar honom trohet och lydnad, efter
han en gång erkänts såsom konung öfver Svea rike och detta land, som ju
är en del af moderlandet? Jo, det är ett brott så till vida, att hvarje
fosterlandsvän borde resa sig mot tyrannens våldsbragder. Men är det
ett brott att låtsa trohet, tils tidsförhållandena ingifva hopp om en
utväg till ljusare framtidsutsikter? Mitt samvete säger att jag får
använda hvilka medel som hälst för att värna mig mot vilddjurets
öfverfall, för att kufva dess blodtörst, för att krossa dess raseri.
Och i denna förtröstan, för fosterlandets välfärd, för uppoffringen om
så skall ske af min egen välfärd, jag den ringaste af dess söner, skall
jag fullfölja min föresats under liflig åkallan af din nåd och
förlåtelse och alla saligas förböner.
Han trädde åter till sitt arbetsbord och slog sig ned vid detsamma.
Pennan flög öfver pappret och inom kort hade han afslutat brefvet med
orden:
"Vi försäkre eder trohet och lofva att med yttersta makt och förmåga
stå eder till tjänst med folk, skepp och värjor, så snart oss därom
tillsagt blifver. Eders nåds ödmjuke kapellan Arvid, med samma nåd
biskop i Åbo."
Sedan brefvet förseglats och alt sålunda var redo kände biskopen liksom
en tyngd lyftad från sitt hjärta och hängaf sig så åt andra, mindre
brydsamma betraktelser.
Han hade just stannat vid ett af de fönster, från hvilka han kunde
öfverblicka den nedanför liggande norra borggården med de densamma
begränsande västra och östra flyglarna, hvilka inrymde slottets
värkstäder och förrådsrum och där en liflig värksamhet rådde, då en af
hans svenner inträdde och tillkännagaf, att en främmande person önskade
aflägga hos honom ett besök.
-- Låt honom stiga in, svarade biskopen vänligt.
Kort därpå inträdde en kortväxt, muskulöst bygd man, hvars brunstekta
kinder och rättframma uppträdande tillkännagåfvo en allmogeskeppares.
Han dröjde en stund vid dörren, men efter en blick på det vänliga
anlete, som längre inåt rummet fixerade honom, fann han sig snart och
yttrade:
-- Ers högvördighet har låtit kalla på mig i och för en beskickning
till Stockholm.
-- Ja väl, genmälte Kurck. Jag har ett brådskande bref till kunglig
majestätet, och detta tarfvar icke blott skyndsamhet, utan ock en säker
frambringare.
-- Ni kan lita på mig. Och det gläder mig desto mer att få göra ers nåd
en ringa tjänst.
Biskopen blickade förvånad upp till främlingen. Han bad denne
emellertid taga plats å en af de väggfasta bänkar, hvilka funnos
anbragta i fönstersmygarne.
En stunds tystnad uppstod.
-- Ers högvördighet torde ej känna igen mig. Nej, nej, det är ock så
många år sedan vi senast sågo hvarandra och då var ni ännu blott ett
barn. Men jag igenkänner edert vänliga och ädla anlete om ock många
tiotal år ligga bakom oss, och edra ögons varma blick kan aldrig
förfela sin värkan.
Arvid Kurck dröjde en stund fundersam.
-- Ni var väl ej en bland den tyske köpmannen Marves sjöbussar, som
förde mig öfver till Tyskland?
-- Nej, så långt hafva mina resor ännu ej sträkt sig. Men jag har varit
lycklig att tillbringa många år af min ungdom i ert grannskap.
Då främlingen förmärkte att biskopen förgäfves sökte tyda hans gåtfulla
ord yttrade han omsider mera oförbehållsamt:
-- Kanske ni i er barndom hört omtalas en fiskare Niilonen, som på er
faders gård tjänade ut ända till sin död? Kanske ni tillika minnes att
han hade tvänne barn, af hvilka det äldre, sonen Penttu, mången gång
lekt med eder? Kanske ni också hört omtalas er faders och jungfru
Kirstis hårdhet mot oss, då far dött och vi stodo blottstälda på alt?
-- Och hvarför spor ni mig om alt detta?
-- Därför att jag städse älskat och högaktat er och jämväl er syster,
därför, att jag med intresse följt alla edra förehafvanden. Ty ni må
veta det först som sist, att just jag är samme Penttu Niilonen, som en
gång biltog lämnade er faders gård och drog ut i vida världen, förföljd
af illvilliga människors ränker.
Arvid Kurck stod som fastnaglad och sökte efter ord. Efter en stund
sansade han sig dock och yttrade:
-- Och trots alt det onda, som vederfarits er i mitt fädernehem, är ni
likväl villig att göra mig denna stora tjänst.
-- Har jag ej redan sagt er, att ni städse bevisat mig endast välvilja,
att ni ej kunnat rå för de andras onda stämplingar. För resten var ni
ju då ännu blott ett barn.
Rörd räkte biskopen honom sin hand och bad honom taga plats bredvid
sig. Och därpå förtäljde Penttu för honom sin skiftesrika lefnadssaga
med alla de vedermödor han fått utstå, innan han lyckats vinna fast
mark under fötterna. Sen dess hade han lefvat lycklig och nu var han en
välbärgad man med ett ganska nätt hemman, som han erhållit genom sin
hustru. Han egnade sig tillika också åt sjölifvet, ty vågornas lek,
hvaraf han redan som barn njutit på fiskefärderna tillsamman med far
och mor, kunde han aldrig förgäta.
Sedan samtalet slutförts lämnade biskopen sin gäst för en stund allena
och begaf sig in i ett angränsande rum. Efter en kort bortavara återkom
han med en silfverked i handen.
-- Denna ked gifver jag dig som en gengäld för din trofasthet mot din
otacksamme herres son och som ett minne af vår barndom. Då du i en
framtid kanske ej mera återser mig, ty Gud allena vet hvad morgondagen
under dessa oroliga tider bär i sitt sköte, skänk mig då vid anblicken
af denna ringa tingest en vänlig hågkomst och var förvissad, att den
gifvits dig af en man, som ej velat annat än fosterlandets och hela
dess folks sanna väl.
Rörd hängde han keden på den häpne mannens hals och gick därpå fram
till sitt skrifbord, därifrån han tog det nyss slutna brefvet.
-- Här. Tag detta och haf det fram till konungen. Det är af vikt att du
gör det ju förr dess bättre. Och jag litar på, att du utför detta
uppdrag efter bästa förmåga.
Niilonen lofvade fullgöra alt så vidt det i hans förmåga stod; ej
häller tvekade han, om det så påfordrades, att därvid vedervåga sitt
ringa lif. Och sedan han haft förmånen att än en gång få trycka den
gode biskopens hand begaf han sig i väg.
Länge stod Kurck kvar vid fönstret och blickade efter den bortseglande,
en kär om ock på samma gång bitter reminiscens från flydda dagar, då
fröjden visst mången gång grumlades af motgångar och vedervärdigheter,
hvilkas minne ingen tid mera kunde utplåna, men då han dock utan
bekymmer kunde blicka den kommande dagen an och ostörd staka ut den
väg, vid hvars slutmål han kanske snart nog stod.