Arvid Kurcks fosterländska sinnelag. -- En afton på Kuustö slott.
Arvid Kurcks fosterländska sinnelag och den hängifvenhet hvarmed han
omfattade arbetet för nordens befrielse ur det danska ok, hvarunder det
nu slafvade, tvang honom, såsom vi nyss sett, att för sakens framgång
t.o.m. vika en hårsmån från den rättrådiga väg, han städse i öfrigt
beträdde. Att också kung Kristian ägde föga tilltro till Kurcks
försäkringar om trohet och lydnad finner man af samtida handlingar; men
han fruktade tillika smått den ansedde mannen och ville därför undvika
öppen brytning med honom. Likväl hyste den förre hoppet att genom hot
kunna invärka på honom, såsom vi t.ex. finna af ett bref af den 20
november 1521, då Gustaf Vasa redan höjt frihetsfanan i bygderna på
båda sidor om Bottenhafvet. Konungen skrifver däri bl.a. följande: "Vi
agte straxt med det allra törsta att gifva oss dit in i riket med ett
mäktigt tal krigsfolk till häst och fot, alle vare vänner och trogne
undersåtare till glädje och undsättning och därjämte tillbörligen näpsa
och straffa alla, som sig emot oss uppsätta och ej vilja akta ära, ed,
redlighet, eller vilja veta deras eget och deras barns och barnabarns
bästa, välfärd och bestånd."
Då brefvet kom Arvid Kurck tillhanda befann sig denne redan i öppen
strid med kung Kristian och lifligt värksam för framgången af den sak,
hvarför Gustaf Vasa kämpade.
Gustaf Vasas fosterländska sträfvanden kröntes också efter många
motigheter och umbäranden med framgång. Den 24 augusti 1521 utropades
han å ett möte i Vadstena till riksföreståndare och kort därpå började
han äfven egna vårt land en tanke på dess befrielse ur danskarnes
förtryck. En tidigare beskickning till Åland misslyckades väl,
motarbetad af Severin Norrbys öfverlägsna skaror, men icke desto mindre
afsändes i september samma år en annan krigshär till fastalandet under
befäl af Nils Arvidson. I mängd skyndade de mot det danska väldet
afvogt sinnade finnarne till dennes bistånd, så att han redan i
november trodde sig stark nog att angripa Åbo slott, som jämte
Stockholm och Kalmar ansågs för en af rikets tre hufvudfästningar.
Höfvidsman på Äbohus var denna tid junker Thomas Wolff, vanligen känd
under namnet "junker Thomas" och liksom kung Kristian en grym och
roflysten man, som gärna valde hvilka medel som hälst för
genomdrifvandet af sina planer.
* * * * *
Vi föra läsaren åter på ett besök till de katolska biskoparnes
stamsäte, Kuustö fasta slott.
Det är en sen vinterafton. Vi kunna nämna den så, enär snö under dagens
lopp fallit i betydlig mängd, om ock hafvets vågor ännu fria från isens
fjättrar vräka sig tungt mot stränder och klipphällar.
Lif och rörelse råder å slottet och genom fönstren i andra våningen
strömmar ljusskenet rikligt ut på den enformiga, i drifvans hvita skrud
inbäddade omgifningen.
En talrik skara af Arvid Kurcks anhöriga och jämväl andra af landets
mest framstående personer anträffa vi samlade i slottets salar, och
trots de mörka moln, hvilka mer och mer skockas vid synranden, har man
för stunden låtit alla dystra tankar vika för att njuta af glädjens
flyktiga ögonblick.
Arvid Kurck deltar med lif och lust i de andras oskyldiga nöjen och
förtäljer för dem månget gladt minne från sina resor och sin vistelse i
den franska världsstaden. Hans syster Elin känner sig åter glad och
lycklig att se de dystra dragen fly från broderns ädla, höga panna, och
med barnsligt deltagande blickar hennes nyss med Arvid Erikson Stålarm
förmälda dotter Kerstin upp till morbroders vänliga och vinnande
anlete. Systersonen Johan deltar väl ock i den allmänna glädjen, men
hans blickar kunna dock ej skiljas från den unga och blomstrande Elin
Grabbe, och tid efter annan ser man de unga tu draga sig undan till
något af sidorummen för att anförtro hvarandra meddelanden uteslutande
afsedda för dem själfva. Den enda, som minst synes egna de andras
glädje sin uppmärksamhet, är den redan i lifvets strid mognade hjälten
Nils Grabbe, Elins fader. Fåordig, stundom liksom glömsk af alt omkring
sig spatserar han ensam för sig själf och stannar ofta långa stunder i
någon aflägsen fönstersmyg, från hvilken han späjar dit ut i
nattmörkret.
Sällskapet har just slagit sig ned vid det rikligt försedda
kvällsvardsbordet, för hvars utrustande biskopens köksmästare uppbjudit
all sin förmåga, då en man från den utanför posterade lifvakten hastigt
inträder och anmäler en hög gästs besök.
Biskop Kurck ger de andra tecken att ej låta sig störa däraf och drar
sig undan i sitt arbetsrum, dit den främmande inom kort inträder.
-- Frid med Er vördade kyrkofurste. Min herres riksföreståndaren Gustaf
Vasas välbevågna tack och hälsning bringar jag Er för alt hvad I utfört
till fäderneslandes väl.
-- Min herre, jag igenkänner i Er den tappre och välaktade Nils
Arvidson. Mottagen min hand till en hjärtlig välkomsthälsning af den
finska kyrkans ringe tjänare och försäkran om hägn och frid i den
boning, hvars trösklar I nyss beträdt.
Arvid Kurck bjöd sin gäst hedersplatsen vid sin sida och snart utspann
sig mellan de två ett samtal, hvarunder förvecklingarna i norden
dryftades. I lifliga färger skildrade krigsmannen Gustaf Vasas öden och
det varma nit han, oaktadt hotande faror omgåfvo honom, ådagalagt för
Sveriges befrielse ur långvarigt främmande förtryck. Med ljusnande
anlete åhörde biskopen hans hänförande skildring. Ehuru han kände till
hufvuddragen förut kom genom densamma dock så mycket nytt fram i dagen,
som bragte hans hjärta att slå högre och ingöt hos honom känslor af
oförstäld högaktning för den man, hvars sträfvanden äfven han redan
länge i djupet af sitt hjärta understödt och gillat.
Så öfvergick samtalet småningom på det som närmast utgjorde anledningen
till Nils Arvidsons besök å Kuustö slott. Den i hast utrustade flotta,
hvars befäl han fått sig anförtrodt, saknade väl ej det nödvändigaste,
men var dock i alla afseenden för svag att mäta sig med junker Thomas
väl befästade slott.
Arvid Kurck lofvade nu som städse att lämna alt det bistånd han blott
kunde åstadkomma, hvilket löfte han också oförtöfvadt synes uppfyli, då
han från sin arsenalkammare å Kuustö tillsände den svenska flottan
bössor (kanoner), lod och krut samt därjämte utbeordrade till härens
undsättning krigsvane officerare och hofmän (ryttare) af sin egen
lifvakt.
Medan samtalet pågick hade Nils Grabbe inträdt och sällande sig till de
först nämde utgjorde han snart själen i den lilla kretsen.