Kristian II vinner styret i norden.
År 1515 återvände Erik Trolles son, Gustaf Erikson Trolle, från Rom
till Sverige, där han utsetts till ärkebiskop. Genom detta val väktes
de gamla tvisterna åter till lif. Trolle vägrade att erkänna Sten Sture
d.y. såsom riksföreståndare och belägrades därför af denne på sitt
slott Stäket. Samtidigt sökte jämväl kung Kristian II fullfölja sina
planer på Sveriges underkufvande. År 1517 kom han ärkebiskopen till
hjälp, men blef slagen och kunde ej hindra Stäkets fall och Trolles
afsättning, hvarom beslut fattats på riksdagen i Arboga den 25 nov.
nyss nämda år, där också Arvid Kurck med sin röst understödde Sten
Sture. Nu vände sig kung Kristian med sin flotta till Finland och
härjade längs Ålands och fastlandets kuster. År 1518 gjorde han ett
nytt angrepp mot Sverige, men rönte nu lika liten framgång som förra
gången. Vredgad häröfver sökte han hämden på annan väg. Han anropade
påfvens bistånd och utvärkade, att denne förklarade Sten Sture i bann
och belade Sverige med interdikt, d.v.s. förbjöd fullgörandet af alla
kyrkliga ceremonier och fromma förrättningar. Ett nytt anfall i januari
1520 slutade för Kristian lyckligare. Riksföreståndaren blef nämligen
nu af en dansk här slagen i Västergötland å sjön Åsunden i närheten af
Bogesund. Sten Sture sårades härvid och afled på återvägen genom
mellersta Sverige den 3 febr. samma år.
Danskarnes seger var nu afgjord och å rådsmötet i Upsala d. 2 mars
erkände riksrådet i folkets namn Kristian II såsom konung.
Den enda som ännu förblef det fosterländska partiet trogen var Sten
Stures ädla och oförskräkta enka Kristina Gyllenstjerna, som förde
befälet å Stockholms slott. Men också hon nödgades snart vika för
öfvermakten, likväl först sedan hon utvärkat försäkran om tillgift för
flere af hennes aflidne makes trognaste anhängare. Bland dessa märka vi
i Finland: Arvid Kurck, Tönne Erikson Tott, Åke Göranson Tott och Nils
Eskilson Banér.
Den 10 juni 1520 ingick från den nyvalde konungen till riksråden och
andra i Finland bosatte bref med befallning att med det allra första
infinna sig i Stockholm, så framt de ville sörja för sitt eget, den
heliga kyrkans och menige mans i riket framtida väl och bestånd. Denna
befallning efterkoms likväl ej, ty man anade hvad afsikten med den
samma var, en aning, som också snart skulle så grymt besannas.