Kyrklig ståt.
Om biskop Kurcks värksamhet såsom kyrkans föreståndare äro de
underrättelser, hvilka gått till vår tid, ganska tunnsådda. Så mycket
är likväl bekant, att han med nit och allvar sörjde för folkets
upplysning och sedliga förkofran. Hans täta och ofta långvariga
visitationsresor utgöra äfven de en bekräftelse härpå.
Men trots katolicismens ihärdiga sträfvan att fortplanta kristlig tro
och kristlig sed hos befolkningen vidlådde densamma dock brister,
hvilka i en snar framtid blefvo orsaken till dess undergång i norden.
Såsom ett exempel på dessa brister må här nedan lämnas en bild af den
yttre ståt och prakt, det ofta toma sken, hvarmed den katolska kyrkan
sökte imponera på mängden.
År 1339-1365 hade på Åbo biskopsstol suttit en from och nitisk man vid
namn Hemming. Han var en storhet i sin samtids ögon, men ännu mera
förhärligades han i legenden för efterkommande släkten. Vi erinra
exempelvis om Messenii ord i mindre Rimkrönikan:
"Han var Gudfruktig och fast vis,
För sin helighets skull bär pris,
Hon båtade honom så stort
Att han många under har gjort."
År 1495 anföres, att Gud genom Hemming i Åbo värkat många tecken och
under, att dylika undervärk genom honom där skett alt sedan år 1416
samt att man därför vore betänkt uppå att med första hos påfven anhålla
om hans kanonisation eller åtmistone skrinläggning. Dåvarande
domprosten i Linköping, Hemming Gadd, Sten Sture den äldres ombud i Rom
och påflig kammarherre, fick i följd häraf i uppdrag att till påfven
framföra och hos honom bedrifva detta ärende. Han lyckades äfven år
1499 att af Alexander VI erhålla tillstånd att från grafven upptaga
biskop Hemmings ben och med tillbörliga högtidligheter och vanliga
ceremonier flytta dem till en upphöjdare och ärofullare plats i Åbo
domkyrka för att där med vederbörlig vördnad hedras, "intill dess vi
kunne komma till själfva kanonisationens högtidlighet, som vi hafva i
sinnet." Rikets oroliga tillstånd vållade likväl att biskop Hemmings nu
beviljade skrinläggning försiggick först år 1514.
Det blef sålunda biskop Arvid Kurck förunnadt att fira denna högtidliga
fest.
Redan långt innan den betydelsefulla dagen ingått rådde liflig
värksamhet på Auras stränder. Höga och låga, rika och fattiga ville på
ett eller annat sätt deltaga i den "heliga" handlingen i hopp, "att
hvar och en, som hedrar den helge Herren Hemming här i världen, honom
hedrar han åter utan tvekan i himmelriket."
Alla hus i staden pryddes med blomsterkransar och löfkvistar. Portarne
till de högst uppsattes bostäder voro formligen omhöljda af gröna
guirlander och blommor i alla färger och mellan dessa framskymtade
adliga sköldemärken och förlänade färgrikedomen en än större prakt.
I domkyrkan och dess närmaste omgifning voro fliten och ifvern likväl
störst, ty här skulle de mest omfattande anordningarne ombesörjas.
Mellan pelarne uppfördes en 4 alnar hög och 30 alnar lång estrad,
hvarpå bygdes ett altare. Ofvanför estraden upphängdes 100 lampor och
på densamma placerades så många vaxljus den möjligen kunde rymma. Vid
foten af hvarje pelare ombragtes fat, i hvilka rökelse och myrrha
skulle afbrännas. Midt i kyrkan upphängdes riksföreståndarens,
ärkebiskopens och biskop Hemmings på båda sidor målade vapensköldar.
Hvarje pelare pryddes därjämte med Hemmings bild och vapensköld, hvilka
omgåfvos med talrika vaxljus. Blomsterguirlander fästes i midten af
hvalfvet och midten af hvarje pelare och mellan dess placerades mindre
vapensköldar och dekorationer. Kyrkogården och dess portar smyckades
lika rikligt, och det hela tedde sålunda ett i allo högtidligt och
prunkande utseende.
Den nyss omnämda estraden eller parken som den kallades fick beträdas
endast af biskoparne, riksföreståndaren, rådsherrarne och ridderskapets
samt prästerskapets förnämste representanter.
Till högtidligheten anlände äfven från Sverige flere af dess främste
män, bland hvilka må nämnas ärkebiskopen i Upsala Jakob Ulfsson och
biskop Matthias Byning från Strengnäs.
Deltagarne från eget land voro ännu talrikare och i spetsen för dessa
förmärktes naturligtvis biskop Arvid Kurck.
Angående själfva högtidligheten, hvarunder den tidigare omnämda ståten
ytterligare förhöjdes genom det formliga ljushaf hvari domkyrkan badade
och genom den vällukt, som strömmade ut öfveralt från rökelsefaten,
lämnas följande närmare detaljer:
Sedan de heliga relikerna blifvit upptagna och inlagda i ett förgyldt
skrin, på alla sidor prydt med biskop Hemmings vapen, anstäldes, under
det heliga sånger afsjöngos, med skrinet en procession ifrån
högkoret omkring kyrkan, hvarefter skrinet fördes in uppå parken.
Riksföreståndaren och "ed öfversta" buro härunder skrinet och hvar och
en, som deltog i processionen, brinnande vaxljus. Då skrinet blifvit
nedlagdt på altaret uppstämde ärkebiskopen: "Veni Sancte Spiritus",
därefter afsjöngos Litanian och Kyrie Eleeson samt slutligen sjöng
ärkebiskopen ensam: "In sancto hoc negotio hujus beati patris, beati
Hemmingi, nos non contingat errare" och kören svarade: "Te rogamus,
andi nos." Därefter fördes skrinet i procession omkring kyrkogården och
sedan åter in på parken.
Nu begynte mässan och medan introitus sjöngs bars skrinet upp på
högaltaret eller till ett annat ställe, dit folket bäst kunde komma för
"att offra, kyssas och göra sin gudlighet."
Af riksföreståndaren och biskoparne offrades härunder ett förgyldt och
ett försilfradt bröd, en förgyld och en försilfrad fjärding mjöd eller
vin, hvilket offer tillföll de tjänstgörande prästerna. De officierande
prästerne skulle vid detta tillfälle ej erhålla något annat offer. Men,
heter det dock, om likväl någon af dem som bära brödet eller
fjärdingarne vill lägga 50 eller 60 gyllen på altaret, "ther varder
ingen vredher om."
Efter offrens slut hölls ett latinskt tal på "parken" och äfven på
kyrkogården predikades om den helige Hemming.
Nu förrättade ärkebiskopen den heliga handlingen och då denna begynte
skedde undervärk i domkyrkan. Eld lopp från hvalfvet till "parken" och
åter från denna till hvalfvet; lefvande dufvor flögo hit och dit, med
hvar sin eld; från hvalfvet nedsväfvade oblater och stycken af oblater
och ibland dem blå, bruna, gröna, gula och hvita blomblad; lefvande
fåglar, såsom dufvor, hjärpar, steglitsor, sparfvar och andra små
fåglar foro hit och dit i kyrkan; bållar af linblår, fylda med krut,
antändes, nedkastades och deras sken liknade ljungeldars.
Sedan den heliga handlingen försiggått och mässan ändats upplästes
välsignelsen och bönerna. Festen afslutades med högtidliga måltider och
gästabud, hvarvid biskop Hemmings lefverne och undervärk förelästes och
dyrbar rökelse brändes.
Skrinläggningen, hvilken vanligen föregick kanonisationen, var mindre
kostsam än den sist nämda och omfattade färre ceremonier. Den som
skulle förklaras salig (beatus) måste hafva varit död åtminstone i 50
år, hafva fört ett särdeles heligt lefverne och efter sin död gjort
undervärk. Kanonisationen eller upptagandet i förteckningen (canon)
öfver hälgonen försiggick under de kostsammaste högtidligheter och
medförde den högsta utmärkelse. Till den kanoniserades ära kunde kyrkor
byggas, altaren resas, fester firas, hans reliker kunde kringföras i
processioner och han själf offentligen åkallas.
Den åt biskop Hemming utlofvade kanonisationen gick aldrig i
värkställighet, ty genom reformationens insteg i norden skingrades,
innan denna ceremoni ägt rum, det mörker, katolicismen spridt öfver
land och folk.