Syskonen sammanträffa.
Det är en kall vintermorgon 1513. Snö har under natten fallit i mängd.
Vägarna ligga igenyrda af höga drifvor och barrträden på ömse sidor om
den smala skogsstigen blotta sparsamt sin gröna skrud mellan det hvita
höljet, som likt lenaste bomull lagrat sig på deras grenar. Men skyarna
där uppe skingras så småningom och månen träder majestätisk fram för
att förhärliga stillheten rundtomkring. Snart synes alt som
öfversålladt af de klaraste diamanter och en sakta nordan, som far fram
genom den vidsträkta skogen, smeker de vägfarandes anleten. Men
vinterkylan, som nyss förekommit helt mild och uppiggande, blir i en
hast bitande, och med försiktighet svepa de i släden sittande omkring
sig fållarna, hvilka nyss legat vårdslöst hopade nere vid fötterna. De
ett stycke efter biskopen och hans körsven följande ryttarne börja
också huttra af kölden och gång på gång sporra de sina hästar för att
genom lifligare rörelser öka kroppsvärmen.
Arvid Kurcks känsliga sinne hade rönt lifligt intryck af den fridfulla
stämningen där ute i den tidiga morgonstunden, och de minnen, som voro
fästade vid det hem, mot hvilket han nu sträfvade, framkallade hos
honom tankar, hvilka, trots många, många år flytt, se'n han sist
gästade detsamma, bragte hans hjärta att skälfva af fasa och bitterhet.
Det var Laukko gård, hans barndomshem och de nya förhållandena där han
nu ville bese och en gång bevittna. Och den längtan, som trots alla
vedervärdigheter dref honom dit, ökades desto mer ju närmare han kom
målet för densamma.
Skogen började nu så småningom glesna och snart såg man insjöns vida,
snöhöljda isfält utbreda sig för den framåtsträfvande lilla skaran. Det
började också redan ljusna och månen sjönk långsamt ned bakom
skogstopparne.
Efter ungefär en half timmes jämt traf kunde Arvid Kurck tydligt skönja
konturerna af ett två våningshus, som helt bjärt stack af mot den
enformiga hvita omgifningen. Röken, som i sirliga ringar hvirflade upp
ur dess skorstenar, gaf vid handen, att man redan långt för detta där
skakat sömnen ur sina armar och gått till dagens sysselsättningar.
Klockan kunde vara vidpass nio på f.m., då man gjorde sitt intåg å
Laukko gård.
Uppmärksamgjorda af hästarnes tramp rusade några af gårdens väpnare
nyfikna ut ur knektstugan, ty ehuru vana vid främmande besök här kom
detta dock något oväntadt denna tid af dygnet.
Det behöfdes blott några flyktiga ögonkast på den ur slädens baksäte
uppstigande reslige mannen, för att han genast af dessa skulle blifva
igenkänd såsom en kär och saknad gäst å stället. Många af Klas Kurcks
män voro nämligen ännu i lifvet och hade troget stannat kvar på den
post, de under en följd af år, mången ända från sin ungdom, beklädt.
Men vi låta gårdsfogden och hans män taga hand om biskopens följe och
ledsaga honom in i det hem, hvars nuvarande lycka och frid bilda en så
bjärt kontrast mot de fasansfulla skådespel, här tidigare utspelats.
Arvid Kurcks besök i fädernebygden, hvilken han ej återsett se'n han
såsom barn sprang omkring här, gladde främst hans syster Elin. Ty de
band, hvilka ända från deras spädaste barndom enat syskonen, hade ej
ens den långa skilsmässan kunnat rubba. Men också hennes make, den
mäktige lagmannen i Österbotten och Satakunta Knut Erikson, såg i den
anlände anförvandten en man, hvars både framstående plats inom
samhället och hjärtevinnande sätt ovillkorligen måste egnas all den
aktning och välvilja det stod i hans makt att kunna lägga fram i dagen.
Rörande var syskonens möte. Med utbredda armar ilade Elin mot sin
broder redan ute i förstugan, sedan hon dock först rätt kunnat fatta,
att hon värkligen hade honom i sin närhet. Länge stodo de slutna i en
innerlig omfamning, då hennes man ändtligen fann sig föranlåten att
bedja den käre gästen stiga in och hålla till godo med hvad hans hus
förmådde prestera.
Sedan ett kraftfullt handslag växlats mellan svågrarne och Kurck
nedkallat Guds välsignelse öfver det hem, hvars trösklar han nyss
beträdt, egnade han sig helt och hållet åt den husliga samlefnaden här
och åt hågkomsten om flydda tider.
Och glädjen och det fridfulla, stilla hemlifvet gjorde, att han helt
glömde bort alla de många bekymmer, som legat honom om hjärtat, att han
som ett barn jublade med de unga plantor, hvilka varmt omhuldade af en
öm moder och omtänksam fader uppväxte här.
Knut Erikson och Elin Kurck ägde i sitt äktenskap redan trenne barn,
sonen Johan och döttrarna Birgitta och Kristina. Af dessa hade dock
Birgitta lämnat hemmet för att egna sig åt det värf, hvartill hon redan
vid födelsen utkorats. Hon inträdde nämligen tidigt såsom nunna i
Nådendals kloster.
Hennes sällsporda begåfning lofvade henne en lysande framtid på detta
fält och härtill skulle ogensägligen i ej ringa grad jämväl bidraga en
fast energi och en tadelfri vandel samt det anseende det Kurckska
namnet förskaffat sig både här och långt utom Finlands gränser. Vi
återfinna också år 1567 Birgitta Kurck såsom föreståndarinna för det
kloster, inom hvars murar hon under enträgen andakt och hängifven sin
föresats sett sin ungdoms fägring vissna bort. Hon afled år 1577 såsom
dess sista abbedissa.
* * * * *
-- Lyckan har varit vår gäst alt sedan vi satte bo här, yttrade Elin
med glädje strålande uppsyn under ett samtal till brodern.
-- Det är en stor gåfva ofvanifrån, den man ej gärna ville förlora, men
som dock så ofta beröfvas oss antingen genom egen obetänksamhet eller
andras illvilja, genmälte han med vemod.
-- Käre Arvid, jag har så mången, mången gång tänkt på dig och de svåra
plikter din ansvarsfulla post af dig fordrar, och i mina böner har jag
städse anropat den högste, att han måtte bistå dig och förläna dig
kraft att med framgång kunna uppfylla de förhoppningar man hyser till
dig.
-- Jag tackar dig för din orubbliga kärlek och försäkrar som en ringa
återtjänst, att ditt väl icke mindre varmt legat mig om hjärtat. Men
fullt lycklig har jag ej ens i medgångens rikaste ögonblick kunnat
skatta mig. Och vet du hvarför? Jo, det framfarna gömmer så mycket,
mycket bittert, som vi borde återgälda.
-- Ja vår faders blodsdåd kunna ej nog dyrt betalas. Medan jag gick med
vårt första barn blefvo tankarna på de kräckscener vår barndom
bevittnat mig mången gång öfvermäktiga och jag förföll i ett svårmod,
som ej kunde undgå min mans uppmärksamhet. Jag viste att detta
bedröfvade honom, desto mera som han anade anledningen därtill. En dag,
då vi sutto slutna till hvarandra och han försökte måla framtiden ljus
och löftesrik, beslöt jag för honom yppa det, jag länge nog gått och
rufvat på. "Dyre vän", sade jag, "om vi skulle bestämma vår förstfödda
till en medlare mellan oss och den allmakt, hvars vrede hvilar tungt
öfver dessa bygder." Han hlickade förfärad ned på mig och genmälte:
"Ofverväg noga med dig själf om vi hafva denna beslutanderätt öfver ett
väsen med förnuft och fri vilja." Jag gjorde så, men ju mer jag
rådgjorde med mig själf dess naturligare, Gudi och hälgonen mera
tacknämligt fann jag det vara, att detta barn påtog sig klosterlifvets
band. Min plan vann slutligen också min makes samtycke och vår
förstfödda fick i dopet namnet Birgitta.
Redan från sin spädaste barndom var hon ett allvarligt och tänkande
barn och den uppfostran jag egnade henne syntes mer och mer göra henne
mogen till det värf hon sedan efter egen önskan påtagit sig. Säg mig
har jag handlat orätt?
-- Ett lif i from andakt, i umgängelse med den helige ande och trons
martyrer kan ej skattas nog högt, svarade Kurck undvikande för att ej
genom långa utläggningar angående sina åsikter i detta hänseende grumla
den älskade systerns ädla afsikter och ingjuta hos henne tvifvel
rörande det mer eller mindre berättigade i den plan, som för henne
mognat till en lefnadsuppgift. De villfarelser klostren trots sin i
många afseenden äfven fruktbringande värksamhet slöto inom sina murar
samt det intrång dess bebyggare sökte göra på kyrkans lagliga gebit
voro honom nogsamt bekanta.
Detta deras samtal, som uteslutande rörde sig kring minnena från
barndomshemmet eller lifvet i det nya hem brodern nu gästade,
fortsattes sedan timmar igenom utan att någondera, införlifvade som de
voro, varsnade tidens flykt. Mörkret hade länge sedan fallit på och
månen kastade sitt trolska sken genom de färgade små fönsterrutorna in
det rum, där de tagit plats. Omsider kom hon dock att tänka på de
husliga plikter hon ännu hade ouppfylda för dagen och dessa tvungo
henne nu att slita sig från den omfamning, de tillgifna, varmhjärtade
syskonen egnade hvarandra såsom ett tyst tecken på bestående vänskap.