Arvid Kurck blir biskop. -- Kristian tyrann.
Den 10 juni 1510 mottog domkapitlet i Åbo det oväntade och sorgliga
budskapet, att biskop Johannes Olavi föregående dag plötsligt aflidit å
Kuustö slott. Under en måltid hade han fått en matbit i lufstrupen och
dött i följd af kväfning. Underrättelsen härom väkte allmänt
deltagande, ty den hädangångnes nitiska värksamhet och fosterländska
sinnelag voro vida kända. Domkapitlet, som från Johannes död till hans
efterträdares utnämning höll sina sessioner å Kuustö, sammanträdde
omedelbart till val af ny biskop, för att förekomma både den världsliga
makten och påfven, af hvilka den sist nämde mången gång egenmäktigt
inskridit vid valet af nordens biskopar.
Sedan domprosten Henrik Venne och ärkedjäknen, magister Paul Scheel,
hvilka i andlig värdighet stodo närmast, förbigåtts dels emedan de
redan voro något ålderstigna, dels emedan de saknade nog mäktiga
relationer, utsåg domkapitlet Arvid Kurck till Johannes Olavi
efterträdare i ämbetet.
Arvid Kurck uppfylde nämligen, såsom vi jämväl tidigare erfarit, alla
de anspråk man kunde ställa på kyrkans främste man i landet. Han
vägrade väl först att mottaga den honom erbjudna värdigheten, inseende
det ansvar han genom dess antagande nödgades pålägga sig och det ofta
brydsamma läge, under rådande stormiga tider måste vänta honom på denna
post. Men på de öfriges böner lät han sitt motstånd omsider vika,
hvarpå en skrifvelse uppsattes till ärkebiskopen i Upsala med
underrättelse om valets utgång. Därjämte anhölls om dennes medvärkan
till den påfliga sanktionens erhållande.
En ifrig förespråkare fick nu Arvid Kurck i Svante Sture, som i den
nyvalde såg en trogen och för de fosterländska sträfvandena pålitlig
bundsförvandt, hvarför han ock genom svenska sändebudet i Rom
påskyndade den slutliga stadfästelsen. De utfästa rundliga
penningegåfvorna, hvilka vid dylika tillfällen utöfvade det
värksammaste inflytandet, bidrogo helt visst också nu till sakens
snabba och lyckliga utgång. I följd af kyrkans brydsamma läge måste
Arvid Kurck dock uppskjuta sin invigning i ämbetet till den 4 okt.
1511, då den högtidliga akten ägde rum i Strängnäs.
Angående den finska kyrkans utblottade tillstånd lämnas oss många
talande bevis i de bref, Arvid Kurck aflät till riksföreståndaren.
Biskopen skrifver därom bl.a.: "Sorgliga äro de förhållanden hvari den
finska kyrkan för närvarande befinner sig. Den högtidlighet och ståt,
hon måst förena med sin värksamhet för att invärka höjande och väckande
på mängdens slumrande känslor och likgiltighet för något högre och
ädlare, ha så uttömt hennes krafter, att om ej gynnsammare tider stunda
mycken kraft och ihärdighet kräfves för att ställa alt till rätta igen.
Och det ser ej ut som den närmaste tiden i detta hänseende kunde öppna
några ljusare utsikter, ty förhållandena äro vill jag tro sådana, att
landets försvarskrafter måste så vidt möjligt stärkas och i detta
afseende kan ej häller kyrkan stå likgiltig. Fosterlandets försvar är
ju alla gode mäns gemensamma angelägenhet. Jag har därför ock genom
besparingar och de yttersta ansträngningar sett mig i stånd att till
den finska skärgårdens skydd utrusta några fartyg, om örlig och hårda
dagar åter stunda, därifrån Gud oss förhjälpe. För fortsatta
utrustningar af folk och fartyg samt för proviantering af fästningarne
nödgas jag med Ers nådes välvilliga gunst och nåd jämväl afhålla mig
från herremötet samt uppskjuta med min invigning till det mig genom
medmänniskors välvilja och Guds rika nåd anförtrodde biskopsämbetet,
sedan jag tillika hugnats med befrielse från den kostbara resan till
Rom."
Svante Sture afled redan den 2 januari 1512. Hans bortgång gaf väl
upphof till nya förvecklingar, utmärkta genom sin stormiga karaktär,
men efter en rad af blodsutgjutelser, nederlag och segrar frigjordes
norden likväl från de band, hvilka unionspolitikens bemödanden att
vinna fastare mark under fötterna och fosterlandsvännernes energiska om
ock ofta fåfänga motansträngningar pålagt densamma.
Kort efter Svante Stures död valde riksrådet vid ett möte i Arboga en
af unionspartiets anhängare Erik Trolle till rikets höfding. Men Sten
Sture d.y. bemäktigade sig snart de flesta slott och mottog
trohetsförsäkringar af hela allmogen, så att han den 23 juli 1512 kunde
hyllas som riksföreståndare.
1513 öppnades nya fredsunderhandlingar med Ryssland, hvilka, trots
intriger från Danmark, äfven utföllo lyckligt.
Kung Hans dog sist sagda år och efterträddes af sin son Kristian II.
Dennes första mål blef att kufva Sverige.
Innan vi emellertid gå att skildra de strider och förvecklingar
Kristian Tyranns regering framkallade i norden och under hvilka biskop
Kurck nära nog städse iakttog en honom värdig och ädel hållning,
afbryta vi här för ett ögonblick den historiska tråden för att skildra
andra, fredligare värf.