Otto Rud brandskatter Åbo stad och Nådendals kloster.
Angreppen österifrån, hvilka medfört många blodiga offer och spridt oro
och armod i nordens bygder, hvarför detta krig också fått det
betecknande namnet: stora ryska kriget, hade nu upphört. Men den
välbehöfliga hvila, hvarefter vårt land suckat, unnades detsamma ej.
Fiendtliga skaror från motsatt håll började här utföra dater, knappast
mindre rofgiriga, mindre blodiga. Under alt detta hade Sten Sture
aflidit och Svante Sture efter honom utsetts till riksföreståndare.
* * * * *
Det är den 2 augusti 1509 på kvällen. Lifvet i gamla Aurastaden går sin
sedvanliga gång. Vespersången från S:t Henriks dom på vänstra åstranden
ljuder högtidlig. Borgaren står vid ingången till sin butik med mössan
i handen och sedan sången tystnat bommar han varligt till ytterdörrarna
och går till de sina att njuta af hvilan efter dagens värf. Kvinnorna
påskynda sina kvällssysslor, lystna också de att få njuta af sömnens
famntag. Luckorna slutas för husens fönster. Snart råder nattlig
stillhet öfveralt, tystnad och liksom frånvara af alt lif. Dock, lifvet
har ej helt dött bort, från ett och annat fönster glimmar ännu en
sömnig talgdank och bakom detsamma varsnas ett nedhukadt hufvud forska
bland folianter eller ser man pennan trött glida öfver det ojämna
pappersbladet. Från ett gatuhörn höres någon gång ett högljudt skrål
eller en disharmonisk sång -- det är någon slottsknekt, som gör sin
myndighet gällande gent emot de hatade tyske krämarene, eller
besättningen från handelsskutorna, som af glädje öfver ett godt kap
blickat för djupt i glaset.
Men äfven skrålet bortdör så småningom. Ljusen släckas öfveralt.
Tornuret, som förkunnar tidens flykt, stör ensamt tystnaden.
Då, liksom gynnad af den lätta nattvinden, styr en fiendtlig flotta upp
för Auras böljor. Den har undgått väktarene på Äbohus. Tyst och ostörd
skrider den förbi de inslumrade besättningarne å de tyska
handelsfartygen. Nu har den nått sitt mål och lagt till vid åstranden.
Flottans anförare Otto Rud ger order att landsätta trupperna och
skådespelet tager sin början.
Redan står en af de närmast belägna byggnaderna i ljusan låga, antänd
från alla sidor af de hämdgiriga danska krigarne. Halfkväfda af röken
och yrvakna af fasa rusa husets olyckliga bebyggare genom lågorna eller
kasta de sig handlöst ut genom fönstren, men mottogas där ute af
halfvilda horder, som antingen spetsa dem eller slå dem till döds. Och
till jämmerropen sälla sig de blodtörstiges vilda härskri, trumpeters
ljud och trummors larm. Förskräkta eller nyfikna rusa stadens
innevånare ut från sina bostäder. Ett gräsligt drama möter dem. Män,
kvinnor och barn flyende undan förföljarene; andra dignande till
marken, öfverväldigade af blodförlust. Hugg och slag måttas häjdlöst
mot en hvar, som vågar ställa sig till motvärn. Där faller en moder med
händerna krampaktigt famlande efter sitt i en dansk knekts armar
gråtande barn, här glider ett redan knappast hörbart ave öfver en
kyrkans tjänares bleka läppar. Men de vilda skarorna bry sig ej om att
lyssna till böner. Efter ett väl måttadt hugg hemfaller denne åt en
obeveklig död. Många af stadens magistratspersoner, köpmän och andra
nedgöras utan hänsyn till stånd, ålder eller kön eller bortsläpas såsom
fångar ned till fartygen. Det ena huset efter det andra förvandlas till
rykande ruiner, sedan de utplundrats på det bästa de äga. Tusenden fly
ut från staden utan att kunna rädda annat än sina lif, mången lämnande
t.o.m. sina anhöriga antingen i det gapande eldhafvet eller till ett
byte åt fiendens blodtörst.
Nu synes danskarnes vilda framfart stillas för ett ögonblick. Man har
gjort rent hus och har intet vidare att frukta. Genom hopar af lik och
spillror tåga skarorna fram till stadens Stortorg, där de kring en
lifligt flammande stockeld låta det skummande vinet och ölet från de
kringliggande butikerna sig väl smaka. På lifsförnödenheter lida de ej
häller brist. De äro ensamma herrar i alla visthus och källare och
försumma ingalunda tillfället att smörja kräset. Och trötta efter
nattens strapatser och orgier söka de sig till hvila i de angränsande
husen, sedan talrika utposter och väktare sändts till olika delar af
staden för att vaka öfver, att deras planer ej blefvo i förtid
afbrutna.
Den redan högt på himlen stående morgonsolen öfverraskade de vilda
sällarne, där de med välbehag sträkte ut sig på sina mjuka bäddar, en
välfägnad, som ej på länge stått dem till buds. Med vresighet och trots
efterkommo de omsider de trumpetsignaler, hvilka utifrån kallade dem
till uppbrott, till nya äfventyr, nya illbragder.
Snart var krigarenes brokiga följe åter uppstäldt på torget och Otto
Rud gaf nu sin röfvarhord order att tåga af till domkyrkan, där det
rikaste bytet helt säkert väntade den.
Framkomna hit begynte de vilda sällarne oförtöfvadt förstörelsevärket.
Kyrkogårdens träportar nedbrötos inom kort ock öfver kullar och
grafstenar rusade man rofgirigt fram till kyrkdörrarne. Här mötte dem
ett kraftigare motstånd, hvarför de nödgades gripa till storm för att
få dörrarne att remna i sina fogningar. Inkomna i själfva domen, hvars
högtidliga frid de ej drogo i betänkande att oskära genom svordomar,
skrål och härskri, genomletade de alla vinklar och vrår. De inträngde i
kapellen och plundrade dem på deras dyrbarheter. De nedstego i
grafhvalfven och togo från de döda hvad som var af värde. I sakristian
gjordes dock det bästa bytet.
Bland skatter, som Otto Rud och hans följe beröfvade det åldriga
templet, må anföras: den med ädelstenar rikt prydda biskopsmitran,
biskopsstafven, en mängd kalkar af guld och silfver, rökelsekar,
hälgonbilder, reliker och kyrkoskrudar samt de värdefullaste böcker och
manuskript. Hvad som ej kunde medtagas slogs till spillror eller
förbigicks föraktfullt.
* * * * *
Från Åbo föra vi läsaren på en tripp till det närbelägna
birgittinerklostret i Nådendal, som nu utgjorde det närmaste målet för
Otto Ruds och hans krigares blodtörst.
Några klämtslag tillkännagifva att middagsmässan slutats och nunnorna
med abbedissan samt munkarne med generalkonfessorn i spetsen vandra par
om par bort till sina refektorier, där middagsmåltiden väntar.
Måltiden, uppdukad på ett långt bord midt på golfvet, tager under
dödstystnad sin början och sedan man gripit sig an med anrättningarna
börjar en af systrarna upprabbla en mängd latinska glosor, hvarmed hon
fortfar under hela måltiden. Läsningen afstannar blott på ett tekken af
abbedissan, hvarvid systrarna höja sina händer och trenne gånger
framsäga sitt Ave Maria.
På liknande sätt aflöper måltiden jämväl i munkarnes refektorium.
I förbigående nämna vi, att måltiderna öfvervakades i de manligas
refektorium af generalkonfessorn och i de kvinnligas af abbedissan
eller i hennes ställe af en aktad och ärevördig klostersyster, kallad
priorissan.
Man har redan uppstigit för att tyst, med blicken sänkt mot jorden
begifva sig till sina celler, då i ett nu en af klostertjänarene
andlöst inrusar och tillkännagifver, att en båt med flere ända till
tänderna beväpnade krigare just nu landstigit nedanför klostrets murar.
Denna underrättelse åstadkommer en viss oro i sinnena och de fromma
bröderne och systrarna störas i sin taktfasta gång, men en vink af
abbedissan och generalkonfessorn inför åter ordning och skick i lederna
och med sviktande knän ilar den kunskapande tjänaren tillbaka ned på
sin post vid klosterporten.
Han har knapt anländt hit innan några högljudda slag med portklappen
och några barskt uttalade befallningar om inträde bringa reglarne att
falla.
Den bäfvande klosterbrodern står nu ansikte mot ansikte med Otto Rud
och tio à tolf af hans kraftfullaste kämpar.
-- Är detta ett munk- eller nunnekloster, tillspörjer han den mörke
skepnaden, som ifrigt korsar sig.
-- Bådadera, ers nåd, genmäler munken med skälfvande röst.
-- Under hvems öfverinseende står detta kloster?
-- Under moderklostrets i Vadstena i Sverige.
-- Godt, och klostret skall vara det rikaste här i landet?
-- Ja, ers nåd, det har omfattats med stor tillgifvenhet; men lagens
skydd har också städse erbjudits här en hvar, som där ute råkat ut för
en syndfall världs många faror och ondsintas, lättsinnigas frestelser.
Han gjorde åter korstecknet.
-- Håll in med ditt ifriga pladder, svartkåpa. Hvar har du
skattkammaren?
Otto Rud såg med ett illistigt grin på läpparne huru det sviktade i den
lismande munkens knän.
-- Guds moder skydde mig. Jag är en ringa tjänare. Jag kan ej besvara
eder fråga.
-- Bekänn, eller måste vi anlita våld. Ser du desse män äro ej vana att
lekas med.
Han pekade härvid på de bakom stående krigarene, hvilkas ögon tyktes
skjuta blixtar.
-- Alla hälgon bevare mig för ers nåds vrede, jag talar sanning,
genmälte han något modigare. Men på en vink af den obeveklige danske
sjöhjälten att gripa till stormning ändrade han ton och utbrast:
-- Ers nåd värdes vända sig till dem, som öfver detta heliga hus väldet
hafva.
-- Du vill altså, usling, att vi skola göra en omväg upp till Vadstena,
för att I under tiden måtten få tillfälle att fly undan med alla
rikedomar. Nej, tack, så enfaldige äro vi ändå inte.
-- Ers nåd, jag har ännu aldrig farit fram med svek. Det var en
orättvis beskyllning. Jag åsyftade blott, att I hos abbedissan eller
generalkonfeseorn anhållan om bättre besked än hvad jag kan lämna.
-- Så visa oss till dem då och stå ej här och förhala tiden.
-- De träffas i sakristian, till hvilken dörren där borta leder.
Han pekade på en järnbeslagen dörr af manshöjd, hvilken befann sig
i den framför klosterkyrkans högkor uppförda utbyggnaden.
Efter ett slag på dörren öppnades den af abbedissan, som därpå
högtidlig och med värdig hållning drog sig några steg tillbaka inåt det
halft skumma, stora rummet.
Generalkonfessorn, som sysslade borta vid ett af fönstren, vände sig
vid bullret af de inträdande om och gaf på ett ingalunda mindre
ögonskenligt sätt sin värdighet tillkänna.
-- I min konungs namn, började Otto Rud utan att blifva tillfrågad,
fordrar jag, att I genast till oss, hans utsände, öfverlämnen all
öfverflödig lyx och rikedom I här hafven eller ock en därefter lämpad
brandskatt. Gören I ej detta, hafva vi af honom makt och myndighet att
med våld kräfva ut hvad ej i godo lämnas.
Abbedissans anlete antog en alt bistrare uppsyn och med armarna
korslagda öfver bröstet genmälte hon:
-- Och detta dristen I uttala i ett heligt rum som detta. Hälgonen vare
eder själs salighet nådig! Hvem är denne eder konung, att han dristar
föra detta själfviska språk? Vi veta väl att norden långa tider oroats
af fienders ofog och onda stämplingar, men att en kristen man låter
dylika ord gå öfver sina tjänares läppar, det hafva vi till denna stund
ej erfarit.
-- Jag känner edra och edra prästers stora ord och försök att slingra
er undan, men denna gång skall du högvördiga häxmästarinna ej träffa
ditt mäl. Vet, att min flotta ligger ett stycke här utanför. Den rymmer
alla klostrets skatter mer än väl, om ock bytet i Åbo var godt, och er
själf och alla edra nunnor och munkar med.
-- Och du tror att jag ej kan nedkalla Guds eviga straffdom öfver den,
som hädar honom och hans heliga.
-- Jag ger edra glosor hin, antingen betalen I brandskatten eller
befaller jag oförtöfvadt mitt folk att anlita våld.
Abbedissan och generalkonfessorn, på en hemlighetsfull åtbörd af henne,
försvunno nu genom en löndörr lämnande de förbluffade krigarene åt sitt
öde.
-- Fördömda trollpacka, röt Otto Rud och rusade mot den dörr, som
stängde den hemliga utgången, hafva de ej öfverlistat oss och gjort oss
till sina fångar.
Han gjorde nämligen några fåfänga försök att komma ut denna väg och
gripa flyktingarne, men förgäfves.
-- Sprången ytterdörrarna, röt han åt de nära nog handfallna krigarne.
Men deras ansatser, så eftertryckliga de än voro, förblefvo
resultatlösa.
Ett svall af svordomar gick öfver en hvars läppar, då från ett
angränsande rum en kraftfull, entonig sång framkallade deras
uppmärksamhet.
-- Död och pina, framhväste en af det danska följet, de uslingarna
sjunga redan hälgonens lof öfver att hafva lyckats fånga oss i fällan.
-- Det skola de ej ha gjort förgäfves, dånade Otto Rud. Jag skall nog
ännu lära de skenheliga odjuren dansa.
Härvid gjorde han en häftig ansats på den till högkoret förande dörren,
hvilken han först nu upptäkte, och ropade:
-- Fram med skatten eller sticka vi hela härligheten i brand. Rädde sig
därpå den som rädda kan.
Sången fortfor oafbrutet. Man tyktes ej vilja låta störa sig af de
öfverretade vilda sällarnes skrål och svordomar.
I detsamma öppnades löndörren åter och abbedissan och generalkonfessorn
inträdde åtföljda af tvänne munkar, hvilka buro ett stort, järnbeslaget
skrin.
-- Edert heliga nit börjar gå för långt, yttrade Otto Rud vresigt till
de inträdande.
-- Käre vänner, förifren eder ej. Vi skola söka göra hvad på oss
ankommer.
-- I hafven velat hafva oss till edra fångar. Veten I hvad det vill
säga att utan orsak instänga danske män inom lås och bom.
-- I boren veta, att klostrets dörrar alltid äro lykta och att blott vi
kunna lösa deras fjättrar.
-- Må så vara. Men så haden I åtminstone kunnat befria oss från det
öronpinande skrålet där inne. Vi äro vana vid helt annan musik.
Abbedissan knäpte sina händer och frammumlade en bön. Hon hade samlat
systrarna och bröderne där för att omstämma krigarenes onda sinnen. Hon
fann nu, att deras hjärtan ännu voro för stenhårda för att uppmjukas.
-- Gif oss nu hvad oss bör tillkomma, påskyndade Otto Rud. Vi hafva
ännu mycket på annat håll att uträtta.
-- Nå väl, må ske, genmälte abbedissan, och huru stor skall
brandskatten vara?
-- 25 mark i penningar.
-- Gif dem detta och rädda klostret från vanära, yttrade hon vändande
sig till sin ämbetsbroder. Och du heliga Birgitta, förlåt din svaga
tjänarinna denna synden. Jag gör detta för ditt heliga namns skull, för
den sak hvarför vi uppoffrat alt kärt och dyrbart på jorden för att här
i ensamheten i frid med dig och alla heliga försaka och strida mot
synden och köttet. Bönhör din svaga tjänarinna. Amen.
Veni sancte spiritus, bifogade den till högkoret förlagda kören, som
tydligt uppfattat de högt, uttalade orden.
De danske krigarene stodo som på nålar. Men då det klingande myntet
hamnat hos dem fingo de snart en gladare uppsyn, och sedan de lämnat
klosterportarne bakom sig och stigit ned i de vid stranden nedanför
förtöjda båtarne, lekte dem intet annat i hågen än nya rof, nya
illbragder.
Utöfver hvad vi nyss ordat om lifvet i Nådendals kloster må vi i detta
sammanhang ännu några korta meddelanden lämnas.
Klostrets främste upphofsman var biskop Magnus II Olofsson Tavast, som
1412-1450 innehade biskopsstolen. Detsamma styrdes af en abbedissa,
vanligen tillhörande någon af landets aristokratiska familjer. Den
främste bland munkarne var generalkonfessorn. Bland öfriga tjänstemän
omnämnes den s.k. sysslomannen, som hade uppsikten öfver klostrets gods
och tjänare och ombesörjde dess förvaltningsangelägenheter. Han
inspekterade klostergodsen, förde jordebok öfver dem, aflade räkenskap
inför abbedissan och vakade öfver, att klostrets underhafvande
fullgjorde sina skyldigheter. Föreståndaren för klostergården kallades
gårdsmästare.
Förbindelsen mellan detta kloster och moderklostret i Vadstena var
liflig och i alla viktigare frågor inhämtades dess råd och anvisningar.
Moderklostret tillsatte abbedissan och generalkonfessorn, dock sedan
det inhämtat munkarnes och nunnornas i Nådendal uttalande därom.
Angående klosterbefolkningens antal i Nådendal under klostrets
välmaktsdagar har man ej fullt noggrann kännedom. Men att flere af dess
invånare tillhört landets adliga ätter, såsom Fincke, Bitz, Fleming,
Kurck m.fl. inhämtas af ännu till hands varande gåfvobref.
Enligt ordensregeln borde ett Birgittinerkloster bestå af 60 nunnor, 13
präster, 4 diakoner och 8 lekbröder. Föga troligt är att Nådendals
kloster någonsin varit i stånd att uppfylla dessa föreskrifter, men så
mycket vet man likväl, att pesten år 1508 här bortrykte 35 personer af
bägge konventen, utan att klostret likväl gick under, hvaraf kan
slutas, att dess bebyggares antal måste varit betydande.
Klostertukten var sträng, lifvet inom dess murar enformigt och fullt af
försakelser. Särskildt gälde detta nunnorna, hvilka till antal
öfverstego munkarne. Nunnorna skulle enligt moderklostrets föreskrifter
med största omsorg akta sig för ett opassande och anstötligt
uppförande. I kyrkan skulle de hålla ögonen sänkta mot jorden och vända
sina hjärtan till Gud samt undvika att från de platser, dem anvisats
därstädes, blicka ned till den öfriga församlingen. Fyra gånger årligen
egnades döde bröder och systrar en hyllningsgärd genom vakande och
böner. Detta skedde jämväl, då någon broder eller syster aflidit.
Klostret omfattades med varm tillgifvenhet af allmänheten. Gods,
penningar och ägodelar strömmade till detsamma från alla håll. Äfven
konungarne och riksföreståndarene visade klostret sin välvilja genom
skänker och gunstbevisningar. Men redan i början af 16:de århundradet
började detsamma märkbart aftyna. Gåfvorna glesnade mer och mer och
obetydligheten af de köp, klostret efter denna tid afslutat, häntyder
på ansenligt förminskade tillgångar. Då slutligen 1508 års pest nådde
äfven dess invånare förmådde detsamma efter denna svåra hemsökelse ej
mera repa sig, utan förföll synbarligen så småningom. Sålunda hade dess
anseende och inflytande redan betydligt aftagit innan Vesterås recess
1527 gjorde ett slut på alt kloster väsende i Sverige och Finland.
* * * * *
Från Nådendal begåfvo danskarne sig dels till svenska kusten, dels till
Hangöudd, därifrån de hotade Åbo med ny hemsökelse, i händelse de ej
erhöllo 12,000 mark i brandskatt. Af biskop Johannes Olavi, som tagit
sin tillflykt till det starkt befästade Kuustö slott fordrade
de en lika stor penningesumma i lösen för biskopsskruden. De
försvarsåtgärder, hvilka genast träffades på finska sidan gjorde dock
dessa hotelser om intet och längre fram på hösten afseglade den danska
flottan till Gottland.
I hvad mån Arvid Kurck personligen led af Åbo stads plundring är
obekant. Sannolikt var han en bland dem, hvilka genom flykten undsluppo
fiendens blodtörst och härjningsbegär.