Domkapitlet håller sessioner.
Ännu någon tid före den stora brand, som 1827 öfvergick den gamla
Aurastaden, stodo omkring domkyrkan från äldre tider tillbaka flere
stenhus. Bland dessa fästa vi här särskild uppmärksamhet vid ett,
beläget i östra delen af den kyrkan omgifvande byggnadskomplexen.
Byggnaden, uppförd i två våningar under biskop Tavasts lefnad, användes
under katolska tiden för domkapitlets sammanträden; men sedan åt
detsamma anvisats sessionsrum i själfva kyrkan, blef husets öfra våning
nedrifven och den nedra begagnad dels till landtränteri, dels till
smedja för kyrkans behof och senast till kyrkans materialhus.
Låtom oss göra ett besök här år 1492.
Genom en låg ytterdörr instiga vi i en rymlig förstuga, hvars golf är
belagdt med tegel. Härifrån leder en smal trappa upp till byggnadens
öfra våning upptagande ett enda stort rum, till hvilket ljuset
inströmmar genom fyra fönster.
Kring ett långt bord placeradt midt på golfvet sitta domkapitlets
ledamöter samlade. I ena ändan af detsamma varsnas biskopen, Magnus III
Nilsson Stjernkors till Särkilax. Därnäst i ordningen följa de 12
kanikerne eller capitulares, bland hvilka främst märkas domprosten,
ärkediakonen, ärkepresbyteren och dekanen. Bland de öfriga ledamöterna
återfinna vi våra vänner från Paris: Arvid Kurck och Johannes Olavi.
Ännu må vi anteckna tvänne personer, hvilka tagit plats vid en af
sidoväggarne, landtprosten Ericus Simoni och kyrkoherden i Somero
Michaël. -- -- -- -- --
Magnus Stjernkors öppnade sessionen med ett andragande, hvari han
redogjorde för hufvudinnehållet af de Statuta synodalia, hvilka på det
kort förut sagda år afhållna synodalmötet i Äbo påbjudits.
Pastorerne, yttrade han, böra från predikstolen undervisa folket att i
dödsfara hvem som hälst, äfven fader eller moder, kan döpa sitt nyfödda
barn. Döpelseformeln är: jag döper dig i Fadrens, Sonens och den Helige
Andes namn. Amen. Pastorerne i Norrfinlandia och Suderfinlandia böra
hafva ny chrisma före Påskhögtiden [chrisma var en helig smörjelse,
bestående af olja och balsam, hvarmed de, som döptes, smordes på
hjässan], i Satakunda, det aflägsnare Nyland och Tavastland 15 dagar
efter Påsk samt de öfrige före Bönsöndagen. Chrisma får endast med olja
uppblandas. Vid åläggandet af botöfningar bör den största varsamhet
iakttagas, så att de biktande väl underrättas om det straff, hvartill
de genom hvarje dödssynd gjort sig skyldige; men själfva penitensen
beror af biktfadrens pröfning och bör lämpas efter den biktandes
beskaffenhet. Kvinnors bikt får icke höras i kammare eller slutna hus,
ty under sken af dygd hafva laster ofta insmugit sig. Då ingenting hos
människan är dyrbarare än den till Guds beläte skapade och af Kristus
återlösta själen, så anbefalles pastorerne på det strängaste att med
åsidosättande af annat utan minsta dröjsmål besöka äfven fattige sjuke,
äfven med egen häst. Pastor må icke excommunicera någon af sina åhörare
utan särskildt tillstånd af biskopen, domkapitlet eller sin landtprost.
Pastor bör hafva upptecknade de fall, i hvilka det är honom tillåtet
att utesluta någon från nattvarden vid Påsken, äfvenså bör han ega
Canones poenitentiales, enligt hvilka han kan pålägga hälsosamma
botöfningar. Ingen må uteslutas från nattvarden för världsliga
förbindelser eller personliga skulder. På hvarje landskyrkas
invigningsdag böra från predikstolen namnen på kyrkans välgörare
uppräknas och dagen därefter högtidlig begängelse med mässa och
vigilier för dem firas. Pastor eller Capellanus bör hvarje söndag från
predikstolen på modersmålet uppläsa Fader vår, Ave Maria, tron samt
biktformeln och åligger det honom att hafva dessa stycken på
folkspråket skrifna, på det att han alltid må på samma sätt lära sina
sockenboar och desse lättare lära sig dem. Åt biskop förbehålles
uteslutande rättighet att aflösa hälgedomsrånare, äfvensom den, som
burit händer på en präst. Präst må icke utan biskopens och domkapitlets
tillåtelse begifva sig utom stiftet. Kyrkans dyrbarheter böra vara
noggrant upptecknade, icke blott i en utan i olika böcker. Likaledes
böra prästgårdens inventarier vara förtecknade, icke blott i kyrkans
böcker, utan äfven i pastorns egna, för eldsvådas skull. Präst, som af
sin företrädare icke mottagit fulla och oskadade inventarier, bör dock
vid sin afgång lämna dem i fullgodt stånd. Pastor eller vikarie bör
vårda sig om prästgårdens hus, hålla taken fria från takdropp,
underhålla dörrar och lås samt icke betunga sina sockenboar med alla
små förbättringar. Pastor bör gärda äng och åker samt gräfva brunnar.
Försummar han detta, så bör han vid visitationerna strängt bestraffas,
ersätta skadan samt icke hafva rättighet att göra testamente, innan
denna försumlighet blifvit godtgjord.
Biskopen betonade härpå, att han uppgjort dessa stadgar för att så vidt
möjligt afvända tidigare missbruk. Ty kyrkans värf är att införa skick
och ordning i församlingarna, att motarbeta lastbart lefverne och
lättsinniga handlingar. Dess egendom, som genom Gudi behagliga och
varmhjärtade människors bistånd sammanförts och endast kunde anlitas
till dess egen framgång och fäderneslandets bästa, måste ordentligt
förvaltas.
Han vände sig nu till Ericus Simoni och sporde hvad denne hade att
anföra.
Mäster Ericus uppsteg och meddelade, att han under sin senaste
visitationsresa af socknemännen i Somero låtit sig berättas om en mängd
grofva förseelser, hvartill socknens herde gjort sig skyldig. Han hade
sedermera själf närmare undersökt förhållandet och funnit denne mot
sitt bättre vetande hafva förbrutit sig mot sina medmänniskor och den
heliga kyrkans bud och föreskrifter, för hvilket han ej kunde undgå
näpst. Men då kyrkans stadgar intill nu varit något sväfvande och ej
fullt tydligt framhållit hvad dess tjänares plikt och rätt är och hans
högvördighet biskop Stjernkors' välvisa stadgar först senare utfärdats
anhöll han, att högvördiga domkapitlet ville skonsamt döma dessa
felsteg.
Förbrytelserna bestodo bl.a. däri, att kyrkoherden Michaël utan skäl
uteslutit församlingsbor från nattvarden, att han dröjt att infinna sig
hos sjuka, som därför dött utan nådemedlens bruk, att han låtit en död
person ligga obegrafven o.s.v.
Biskopen vände sig nu till den anklagade och tillsporde honom angående
orsaken till dessa förseelser.
Kyrkoherden Michaël hade intet annat att anföra till sitt försvar än
att personerna i fråga bemött honom ogästvänligt under hans sockenresor
och annars bevisat honom uppenbar ringaktning. Medgaf väl att han
kunnat löna ondt med godt eller använda lindrigare medel mot sina
ovänner, men betonade tillika, att ingen, ej ens kyrkans män, kan
fritaga sig från syndens välde öfver människan.
Nu tillsades parterna att utträda, hvarpå öfverläggningarna vidtogo.
Under dessa lade samtliga domkapitlets medlemmar från den yngste till
den älste kaniken sitt ord i vågskålen för eller emot. Sedan domen
formulerats, hvarvid såsom förmildrande omständigheter upptogos, att
kyrkoherden Michaël städse dessförinnan uppfört sig redeligen och att
hans förseelser denna gång främst borde tillskrifvas hämdlusta, hvarför
dock en hvar, mest en prästman, bör akta sig och bedja om Guds kraftiga
bistånd att kunna undgå slikt, inkallades de nämda personerna åter och
kyrkoherden Michaël fäldes mildt nog endast till penningeböter.
På landsbygden utöfvades domsrätten eljes i biskopens frånvara af de
nämda s.k. landtprostarne, som förde ordet vid prostetingen.
Kyrkoherden Michaëls förbrytelser mot ordning och skick måste dock
ansetts af något svårare art, eftersom de framdragits ända till själfva
domkapitlets och biskopens bepröfvande.
* * * * *
Det var dock ej ensamt kyrkan och dess väl hvilka stodo dess män nära
om hjärtat, äfven världsliga saker och ting och främst de politiska
hvälfningarna, hvilka tidt och ofta uppdöko, bidrogo att på detta håll
framalstra handlingskraft och väcka fosterlandskänslorna till lif. Och
detta länder dessa vår kyrkas män till dess större heder, då
förhållandena på andra sidan Bottenhafvet gingo i en konträrt motsatt
riktning. Sålunda kunna vi här i förbigående omnämna, att medan våra
prästers ämbetsbröder i Sverige mer och mer anslöto sig till danskarnes
intriger och sålunda motarbetade fosterlandsvännernes goda afsikter,
biskoparne på Kuustö slott underhöllo en truppstyrka till eget försvar
samt därjämte sände både till de ryska och danska krigen soldater och
vapen samt ej sällan bisprungo svenska regeringen med penningelån.
Låtom oss åter öfvervara en session i domkapitlet någon månad efter
nyss skildrade tilldragelse där. Biskop Magnus' anlete är i dag mulnare
än vanligt och äfven ur de andras min, spel framskymtar bitterhet ja
t.o.m. vrede.
Hans högvördighet har skildrat den hotande situation, inför hvilken
landet otvifvelaktigt stod, han har i stora drag gifvit en bild af den
söndring, som rådde i norden, dar inre och yttre split nedref hvad
under århundraden med svett och möda uppbygts. Han har framhållit
riksföreståndaren Sten Stures ädla afsikter, men tillika de svårigheter
denne hade att kämpa med, omgifven som han var af hycklande och
upptågslystne ränksmidare.
Biskopen har så öfvergått till fredsunderhandlingarne mellan Sveriges
och Rysslands regeringar. Angående en varaktig freds afslutande sade
han sig dock hysa föga hopp. Denna sin åsikt hade han också framhållit
i ett bref till Sten Sture, däri han bland annat ifrågasatte, huruvida
det ens vore skäl att i Ryssland söka utvärka en bestående sådan. Redan
förut hade man nämligen förgäfves gjort försök i detta syfte, hvarför
det kunde synas mera ändamålsenligt att nöja sig med ett stillestånd.
En fred sluten t.o.m. blott för en tid af tio år skall icke hållas, ty
så framt storfursten af Moskva ser sig i tillfälle att angripa oss,
skall han göra det. De fordringar Ivan III därjämte uppstälde voro så
stora, att det syntes omöjligt att bringa någon öfverenskommelse till
stånd. Det vore därför att befara att striden ånyo måste upptagas,
hvarför man borde på alt sätt anstränga sig, för att till dess vara
beredd till motvärn.
Biskopen hemstälde därför nu till domkapitlet huruvida ej nya
underhandlingar med Svärdsbröderne i Liffland, med hvilka naturliga
bundsförvandter Sverige, såsom tidigare nämts, ej mer stod på sin
manliga vänskapliga fot, borde inledas. Förslaget godkändes enstämmigt
af de församlade och särskildt lade Arvid Kurck och Johannes Olavi de
varmaste fosterländska åsikter i dagen, åsikter, hvilka, såsom vi skola
finna, ännu mera i framtiden, då nämda personer själfva fingo kyrkans
roder i sina händer utgjorde oförgätliga bevis på handlingskraft och
ett ädelt tänkesätt. Vi anföra blott hvad den sist nämde år 1504 midt
under stridens brand skref till Svante Sture: "Gud vet att detta landet
står vedermöda före och örlig både af kristne och okristne fiender, så
att det icke kan blifva vid sig, utan Gud allsmäktig och de helige
Sveriges patroner ville det desto bättre beskärma och Eders herradöme
med makt, folk och goda råd. Huru sådana fördärf, som nu tillstunda,
måtte afvärjas, där vele vi hjälpa till efter vår yttersta makt och
förmåga."
Resultatet blef, att man utsåg tvänne medlemmar af domkapitlet: Erik
Ragvaldson och Henrik Venne, hvilka tillika med tvänne frälsemän Knut
Posse och Magnus Johansson skulle söka undfå Svärdsbrödernes hjälp mot
den ifrån öster hotande faran.