Affärslit på 1500-talet. -- Arvid Kurck på väg till Parte.
-- Sjörofvare.
Lars Vadmal var en af Aurastadens mäktigaste borgare på denna tid. Han
stod i lifliga handelsrelationer med hansestäderna och de tyska
handelsombuden, "junge" eller "gäster", som de kallades, uppvaktade
honom ständigt och jämt för att afsluta affärer.
Vadmal ägde ej mindre än sju bodar i Åbo och hans redan kända namn samt
vidden af hans värksamhet lockade naturligtvis till honom de talrikaste
kunderna.
En tidig junimorgon var det en stor uppståndelse i en af dessa butiker.
En skara slottstjänare hade med våld och hotelser inträngt här,
genomströfvat rummen och vändt upp och ned på alt samt hotat med eld
och brand, i händelse ägaren ej rodde ut med den tyske krämaren Johan
van der Marve, hvilken sist nämde skymfligen lockat med sig en af
slottstjänarnes, Germundsons käresta. Germundson och Marve hade kvällen
förut suttit och pokulerat tillsamman å källaren "Sista styfvern" och
den förre hade visst lagt märke till de kärvänliga ögonkast de växlat
med hvarandra, Marve och hon, men hade dock ej kunnat ana, att den
listige djäfvulen hade dylika planer i sinnet.
Lars Vadmal stod ännu långt efter det fasansfulla uppträdet och pustade
af öfveransträngning i dörröppningen till den öfverrumplade butiken och
tackade sin lycka att hafva kunnat muta de arglistiga sällarne med en
rundlig förplägning. Men han var ej så litet orolig för sin affärsvän,
ty nådde fram till slottstjänarne ryktet att denna ännu befann sig ej
så långt utom stadens råmärken skulle skådespelet oförtöfvadt upprepas
och kunde sluta blodigt nog, såsom det för ej så länge sedan gick under
ett tumult mellan "gäster" och knektar, därvid en af de sist nämda fick
sätta lifvet till för motpartens dolk. Banemannen, van dem Bokel,
lyckades väl komma undan, men af den upphetsning dådet framkallat fingo
många af hans landsmän lida långt efteråt.
Marve, som jämväl själf tydligt insåg hvilka följder hans tilltag
skulle framkalla, hade varit omtänksammare än de roflystna
slottsknektarne anat. Redan tidigt på morgonen hade han låtit föra och
förankra sin skuta utom synhåll från slottet och ombord å densamma dolt
sin skatt, med hvilken han under tidigare affärsresor "gjort upp
räkningen utan värden." Själf hade han inlogerat sig på en bondgård ett
stycke utom stadsporten och beslutit att dröja här, tils den första
hettan hos hans fiender lagt sig. Därpå skulle han återvända till
Vadmal och vidtaga de nödiga anstalterna för afresan. I öfrigt kunde
han ock vara jämförelsevis lugn, ty lasten var redan instufvad i
skutan, både sälspäck, smör, hafre, kött och fisk, och alt sålunda
segelklart, blott han en gång kom sig så långt, att han befann sig
ombord å densamma.
De upprorslystne sällarne hade också knapt hunnit lämna tummelplatsen
för sin krigiska ifver innan Marve körde in genom porten till den gård
där den Vadmalska hufvudaffären var förlagd. En lycka i olyckan var att
han ej återvändt några ögonblick tidigare, i hvilket fall han fått möta
hårdt mot hårdt, helt visst utan hopp att slippa helskinnad från
äfventyret.
Också nu varskodd på den fara, som möjligen ännu ej var helt och hållet
afvärjd, begaf Marve sig in i ett af de inre lagerrummen.
Genom hans inträde stördes det förtroliga samspråk, som Arvid och Elin
Kurck, hvilka jämväl sammanträffat här, förde med hvarandra. De sade nu
hvarandra ett långt, innerligt farväl, ty Arvid skulle med samma tyske
affärsman afresa till Stralsund och därifrån vidare till Paris. Sedan
dock alla farhågor för ett förnyadt öfverfall skingrats och affärden
utsatts till kl. 3 e.m. lämnade Marve de bägge syskonen för att ännu
undanstöka några nödiga arrangement innan afresan.
Lämnade på tu man hand återupptogo syskonen det nyss afbrutna samtalet.
-- Du måste förlåta mitt intrång i ditt innersta känslolif. Men den
tillgifvenhet, som städse bundit dig vid mig, tvingar mig att lämna dig
de råd, jag rimligtvis ser mig förmögen till. Det steg du ämnar taga är
nämligen ett af de viktigaste i lifvet, och, kära Elin, vi ha ju båda,
så unga vi än äro, redan skådat afvigsidorna af ett äktenskap, knutet
utan nödig varsamhet.
Hon medgaf, att han hade rätt. Hon skulle också med förstånd öfverväga
alt, innan hon gaf de löften, hvilka voro bindande för ett helt långt
lif. Men om hon trots alt skulle förgå sig, borde han ej döma henne alt
för strängt. Människan kan ju så lätt fara vilse t.o.m. då hon tror sig
vara mest förutseende.
Laukko gård hade brodern öfverlåtit åt henne, ty han ämnade med allvar
egna sitt lif uteslutande åt kyrkans tjänst.
Och så följde det rörande afskedet. De hade visst redan en tid bortåt
varit rykta från hvarandras sida, men tillfällen gåfvos dock, då de
kunnat sammanträffa och meddela hvarandra sina fröjder och sorger. Nu
for han till främmande land för att under långvariga studier taga de
grader han för sin framtida befordran behöfde. Under denna tid kunde ju
så mycket inträffa och de måhända aldrig mera återse hvarandra. Men
hvad som än inträffade ägde de dock båda kvar minnena af tillsamman
delade ljusa och bittra stunder, hvilka, åtminstone de sist nämda,
orubbligt måste föresväfva dem under alla skiften.
* * * * *
Aura ås ena strand företedde en liffull anblick. Farkoster lågo i mängd
förtöjda sida vid sida och under högljudt stoj och glam lastades in och
lossades ur. Och hvilken språkförbistring sedan. Men man förstod
hvarandra likafullt, ty där orden tröto hjälpte talande åtbörder och
miner en ur förlägenheten.
Individer anträffades här af alla samhällslager från domprosten ned
till den anspråkslöse knuthandlanden. Hans högvördighet stod som andra
på den tiden, då handeln på hansestäderna befann sig i sitt flor, i
lifligaste förbindelse med de tyske handelsmännen och från Stettin,
Danzig, m.fl. städer tog han sina årsbehof. Men intimiteten mellan
affärsvännerna utsträktes ofta nog ännu längre, i det de tyske
köpmännen sände sina söner öfver till Aurastaden för att inackordera
dem där hos kyrkans eller skolans män och sålunda sätta dem i tillfälle
att inhämta erforderliga både språkliga och andra kunskaper.
Affärsförbindelsen ledde också småningom därhän, att en mängd
utlänningar öfverflyttade till vårt land och främst i Åbo nedslogo sina
bopålar. Härifrån idkade de sedan en för tiden omfattande
affärsvärksamhet.
Stojet ombord å skutorna tystnade för ett ögonblick och allas
uppmärksamhet riktades på en båt, som i ilande fart roddes nedför Auras
böljor. Man hade i den korpulente mannen i båtaktern genast igenkänt
Marve och förbittringen öfver det omak denne genom sitt nyss omnämda
tilltag beredt jämväl de andra utlänningarne bragte vreden att sjuda
inom dem. Slottsknektarne hade nämligen, berusade af ölet, som de
inmundigat hos handlanden Vadmal, begifvit sig hit ned, stält till
allehanda upptåg och hotat att gifva de tyska skojarene fan i våld för
deras rackerier. Man hade blott genom nya mutor kunnat blidka dem,
hvarpå de tillfredsstälde hemvändt till slottet.
Marve, som också förutsett dessa vredesyttringar af sina landsmän, hade
därför aftalat med Vadmal, att han skulle frambefordra honom och hans
gäst från åns öfre del ut till det långt borta på redden förankrade
fartyget.
De förbittrade landsmännen hade emellertid trots detta tagit tillfället
i akt för att lämna honom en grundlig uppsträckning; men vid anblikken
af det allvar och den värdighet, som återspeglade sig i den bredvid
Marve sittande ynglingens anlete, hvars tjänster de måhända i en snar
framtid komme att behöfva, läto de orostiftaren helskinnad fara.
* * * * *
Man hade redan hunnit ett godt stycke ut i skärgården, då kvällen
begynte skymma. Men då vinden, ehuru inomskärs svag, antogs blifva
friskare så snart man kommit ut på mera flott vatten, lät man det
fortfarande bära af utan att bry sig om att kasta ankar.
De ombordvarande fördrefvo tiden under lifligt samspråk uppe på däck.
Det vackra vädret kvarhöll dem där, och besättningen lät ingalunda
häller de förfriskningar deras husbonde bjöd den på kvarligga orörda.
Marve själf satt nere i kajutan hos sin skatt och det glada skratt, som
då och då därifrån trängde hit upp gaf vid handen, att han ingalunda
häller var missnöjd med det knep, hvars hotande följder han nyss
helskinnad undsluppit.
Längst borta i fören dröjer Arvid Kurck och betraktar med förtjusning
de sommargröna skären rundtomkring eller riktar han sin sorgsna blick
bort mot de stränder, hvilka, höljda i det lätta nattdunklet, mer och
mer försvinna ur synhåll.
Vinden har emellertid mer och mer mojnat af, seglen hänga alldeles
slappa och farten är nu nästan ingen. Man anmäler härom åt Marve och
får order att ankra och invänta morgonen, som måhända medförde en
friskare bris.
Snart hade alla sökt sig tillhvila; endast den vakthafvande af
besättningen syntes nu mera uppe på däcket.
Medan han mekaniskt vandrade fram och åter, för att på detta sätt kunna
hålla sig vaken och fullgöra sin plikt, kom han som af en händelse att
gifva akt på en stor, vild, enstaka holme på höger hand och hans
nyfikenhet sporrades desto mer af den rök, som bakom skogstopparne
syntes stiga upp mot sommarhimlen. Han häjdade plötsligt sina steg och
började i tankarne leta efter något framfaret minne, förknippadt med
denna anblick. Han hade varit med om många sjöresor i sina dagar, men
det äfventyr han upplefvat för, ja det kunde väl vara runda tio år
sedan, gick ej ur hans minne. Och ju mer han blickade omkring sig desto
bekantare föreföll honom hela omgifningen. Det måste utan tvifvel varit
just på denna plats öfverfallet skedde, det nattliga illdådet, då han
och hans kamrater blefvo plundrade på alt och blod flöt i strömmar. Och
i hvad afsikt kunde man väl denna sena tid på dygnet syssla med eld där
borta på holmen. Det var helt visst samma illsluga sjöröfvarpack, som
uppehöll sig här för att lura ut sina rof.
Plötsligt gjorde han allarm.
Marve, som rusade yrvaken upp, tilldelade den plikttrogne mannen en
rund portion afgrundstillmälen och tillsporde hvad fan som gaf honom
anledning att störa honom i hans nattro. Men då vakten häjdlöst kallade
på honom och med en tyst åtbörd pekade på den hemlighetsfulla ön midt
emot skeppet, började Marve omsider gnugga sömnen ur ögonen och tog sig
för att undersöka situationen. Och därunder trädde matrosen fram till
honom och hviskade några ord i hans öra, de där ej tyktes förfela sin
värkan. Oförtöfvadt sågs skeppets ägare själf hasta ned under däck och
purra an hela besättningen, som inom kort beväpnad in till tänderna
afvaktade hvad som komma skulle.
Tiden var också dyrbar, ty redan sågos två väl bemannade farkoster
runda holmens udde och ställa kosan ut till skeppet. Marve hade i tid
gifvit sina män befallning att kasta sig ned på däcket och i denna
ställning afvakta order till uppbrott. Själf följde han jämväl
exemplet, hvarpå den gamle sjöbussen som om ingenting passerat
fortsatte sin vandring. Åtminstone bibehöll han till skenet sitt lugn;
men så bepröfvad han än var på det våta erfor han likväl en underbar
beklämning kring hjärtat, som ej tyktes båda godt.
Snart voro de båda farkosterna redan tätt invid skeppets sida och från
en af desamma tillropade en hes och skroflig stämma ett:
-- Hvems är skutan och hvad för den ombord?
Den tillfrågade svarade med låtsad likgiltighet:
-- Skutan är min herres och inombords har den både vått och tort af
bästa slag.
-- Den dj--ln för morska ord på läpparne, hördes de angripandes ledare
yttra till sitt följe, men han skall nog snart blifva späkt, det lofvar
jag.
-- Vi komma från slottshöfdingen och fordra i hans namn att få
undersöka fartyget.
-- Därtill hafven I fördöme mig ingen rättighet, gaf den tilltalade
till svar, ty först och främst äro vi på utgående och för det andra har
slottshöfdingen ingen laglig rätt att öfverrumpla fredliga sjöfarande.
Och är någon nog inbilsk att tillåta slikt, så böra ej alla vara
likadana narrar. Hälsa er herre och säg honom det.
Nu uppstod oro bland båtlagets besättning.
-- Fram till skutan och upp på däck! dundrade en röst öfver mängden.
-- Tron I jag ej känner er fördömde röfvarpack, jag har en gång förut
pröfvat edra listiga påfund och vet denna gång att taga mig till vara,
ropade vakten.
Man höll redan på att äntra skutan och ett och annat hufvud var just i
beråd att nå öfver relingen, då Marves manskap redde sig till motvärn.
Nu uppstod en blodig lek, hvari sjöröfvarene stodo sig slätt i den
kinkiga position de innehade, klängande som de befunno sig längs
skeppets sidor. Den ene efter den andre sågs efter ett väl måttadt hugg
släppa sitt tag och falla tungt ned i det glupska djupet. De
kvarvarande, som funno situationen mer än kinkig, skyndade tillbaka i
båtarne och rodde i väg åtföljda af Marves och hans besättnings
hånfulla tillmålen och tillönskningar om bättre lycka nästa gång.
Marves byte från Åbo, som uppvakts af det fasliga bullret och tumultet
uppe på däck, hade rusat upp yrvaken och sällat sig till de uppbragta
besegrarne.
Nu fick man på båtarne sikte på henne, och igenkännande nymfen från
"Sista styfvern" släkte man sin förtret öfver det misslyckade angreppet
med att ösa ut okvädingsord öfver Marve och henne.
-- Du är en ännu större tjuf än vi, du stjäl människor, vi sörja endast
för brödfödan. Men vänta, tyske skojare! Om vi ännu en gång få fatt i
ditt kull, då skall du ta mig f--n ha betalt för gammal ost.
Snart rådde åter frid ock stillhet på den vida fjärden. Nattvakten
ensam vandrade uppe på däcket, uppmärksamt späjande omkring sig för att
varsko om nya "ugglor lurade i mossen."