En gammal bekant.
Bland Finlands få mera bemärkta städer i medlet af femtonhundratalet
intog Raumo ett af de främsta rummen. Ock för sin förkofran
hade staden helt visst mycket att tacka det där förlagda
franciskanerklostret.
År 1442 hugnades dess borgare med tillstånd att bygga ock bo, sälja och
köpa med samma rätt och förmåner som borgarene i Åbo åtnjöto. Sist
nämda stad hade i nämda afseende erhållit privilegier, hvari bl.a.
stadgades, "att fartyg från Nyland, Egentliga Finland ock Bottniska
vikens kuster skulle besöka Åbo ock Stockholm, med förbud att i
sydligare orter eller i utlandet afsätta sina varor, hvarigenom Åbo vid
sidan af Stockkolm blef en hufvudstapelort i riket. Icke häller fingo
utländska fartyg segla norrut förbi Åbo för att i de bottniska
kustorterna försälja sina varor." År 1444 erhöllo Raumo stads borgare
köpstadsrätt. De skulle nämligen hafva borgmästare och rådmän. Jämväl
förordnades, att en byfogde skulle sändas dit för att uppbära konungens
skatt. Är 1476 beviljades staden både in- och utrikeshandel mot en
årlig skatt af 80 mark.
Ju större privilegierna sålunda blefvo desto lifligare blef jämväl
affärsvärksamheten å orten och vid sidan af denna växte välståndet.
Bengt Lydikeson var en af stadens mera burgna borgare på 1480-talet.
Han stod i affärsförbindelser ej blott med kustborna långt upp i norr,
utan talrika af hans farkoster plöjde äfven Bottenhafvets böljor
och hemförde från Sveriges hufvudstad klingande mynt eller
nödvändighetsartiklar i utbyte. Ja t.o.m. de tyska hansestäderna
mottogo ofta besök af hans skepp.
Några af dessa fördes af hans söner, hvilka alt från tidiga år gjort
sig hemmastadda på hafvet; men därjämte hade han i sin tjänst mången
bepröfvad sjöbuss, som trots en fåtalig besättning gjorde snabba och
lyckliga resor.
En oktoberafton, omild och vresig, sådana hösten i norden så ofta har
att bjuda på, finna vi borgarfamiljen samlad i det låga trähusets
gästrum. Våningen utgöres förutom detta af butik, kammare och stuga,
hvilken sist nämda jämväl tjänstgör som kök. Till gården hör därjämte
en rad rymliga uthus, bland hvilka äfven varuupplagsmagasinen befinna
sig.
I gästsalen är konversationen i full gång. Husets herre och man dryftar
med en af sina kolleger borgaren Göranson om de försvårade utsikterna
för handeln på Nevan och Narva, ty i följd af de ondsinta ryssarnes
stämplingar österifrån hade den högsinte och modige höfdingen Erik
Axelson Tott det så velat, att några affärsförbindelser ej längre
skulle bedrifvas med slika orostiftare.
Enkefru Byning, som ofta besökte stadens borgmästares hus, hade hört,
att det också skulle draga ut på tiden innan någon fred med de ryske
fridsstörarene kunde fås till stånd. Vi gå ej häller själfva så varliga
till väga mot våra fiender, menade hon. Sålunda hade exempelvis hans
nåd Axelson gjort många utfall, härjat och slagit ihjäl folk och få
till hämd eller förnöjelse. Husets fromsinta värdinna inföll då och då
blott med ett ord, framhållande det beklagliga i, att människan städse
skall åstadkomma strid och ofrid.
Lydikesons sextonåriga dotter Greta, känd å orten för sina
utomordentliga behag och sin huslighet, lyssnar blott med ett hälft öra
till de äldres samspråk, medan hon ombesörjer serveringen, ty
konvenansen för tiden fordrade, att de yngre familjemedlsmmarne blott
ytterst sparsamt skulle gifva sina egna åsikter tillkänna.
Och under samtalen smuttade man på fruntimmerssidan på basterten, ett
slags sött spanskt vin, som endast bestods i burgnare borgarehus och
vid de högre uppsattes gästabud. Å herrsidan åter stärkte man sig med
godt hembrygdt öl, hvartill maltet hämtats från Lydikesons eget hemman
några mil utanför staden. Humlen var från Tyskland.
Gästfriheten var en känd dygd i vårt land både hos allmogen och de
högre stånden. Sällan fick en främling lämna ett hus, innan han
undfägnats med mat och dryck efter värdsfolkets råd och lägenhet.
Efter det man smuttat ut vinet och tömt ölkrusen bjöd Lydikesons på en
kvällsmåltid i största hvardagslag, men ändock värdig det förmögna
borgarhuset och gäster, hvilka för resten ofta voro sedda inom
familjen.
Till smörgåsbordet hörde utom det delikataste hembakade hvetebröd --
hvete odlades vid denna tid blott på Åland och i sydvästra Finland --
flere på olika sätt inlagda fisksorter, bland hvilka laxen intog
hedersrummet. Smöret var en delikatess, ty boskapsskötseln hade ännu
föga utvecklats.
Så följde bastantare anrättningar. Först högg man i en läcker
tjäderstek och sedan man efter densamma läskat sig med en mugg öl
inbars en ugnstekt gädda, prydligt garnerad med grönt.
Fisket var jämte åkerbruket folkets förnämsta näringsfång och en icke
obetydlig del af den till kronan erlagda skatten utgjordes just af dess
produkter.
Man hade så småningom hunnit till desserten, som denna gång bestod af
från utlandet införd konfekt och äpplen, då utifrån förstugan förnams
ljudet af steg.
Snart öppnades också dörren till angränsande rum. Lydikeson uppsteg nu
och begaf sig dit ut för att efterse hvem den besökande var, men fann
till sin förvåning sin dotter redan sluten i armarne på en axelbred ung
man, hvari han snart igenkände sin fosterson, den duktige skepparen
Penttu Niilonen.
-- Se så, slut nu med smekningarna och kom och tryck far din till efter
den långa skilsmässan. Anar du haft fullt upp att göra under de bistra
dagar vi nyss upplefvat.
Penttu hastade från dottern till fadern och sedan varma handslag
växlats fann han sig snart fjärran från storm och oväder förflyttad
till den fridfulla kretsen af kära anhöriga och vänner.
Nu var det skepparen ensam förbehållet att hafva ordet. Han skildrade
om resans besvärligheter, om nyheterna från den svenska hufvudstaden,
om varuprisen och det goda byte han som vanligt gjort. Och gubben
Lydikeson, som jämte sin stallbroder Göranson med stegrad nyfikenhet
och spändaste intresse blickade upp till den manhaftige ynglingen, var
ej sen att upprepade gånger räcka honom ölkruset med en uppmaning att
stärka sig efter väl fullgjordt värf.
Under berättelsens gång sökte Niilonens blickar upprepade gånger den
vackra Greta, som å sin sida med stilla välbehag och af varma känslor
klappande hjärta mötte dessa kärvänliga ögonkast. Penttu hade också
knappast hunnit fullgöra, som han tykte, sin skyldighet mot de gamla,
innan han hastade ut i stugan, dit hans skatt kort förut dragit sig
undan.
-- De kära barnen, hviskade borgarfrun till enkeborgmästarinnan, hålla
rätt mycket af hvarandra.
-- Det synes så. Tänk hvilken lycka för den öfvergifne stackars gossen,
att han hos er fick hem och hägn.
-- Ja, det har mången gång beredt mig och min man den innerligaste
glädje att hafva kunnat utföra detta barmhärtighetsvärk. Och egentligen
gör jag orätt i att kalla det så, ty han har redan hundradefalt
återgäldat våra små tjänster mot honom.
-- Och ett godt och lyckligt par bli de unga, det försäkrar jag. Ty
Greta är en flicka som få.
-- Ja nog har jag efter bästa förmåga bjudit till att uppfostra henne.
Men att min man vill hålla henne undan för folk så mycket som möjligt,
det har aldrig varit min vilja.
-- De fäderna hafva ibland sina egna idéer och tidsandan är sådan.
-- Tidsandan! Få ej föräldrarna bestämma öfver sina barn efter eget
godtycke. Så var det åtminstone i mitt hem. Undras just hur man eljes
kunde vara tillsamman med folk, då man en gång satt foten under eget
bord.
-- Med tiden lär man sig nog alt. Och Greta är helt visst läraktig i
ett som annat.
Göranson gjorde nu uppbrott, ty det började redan lida mot nio och
tidens sed fordrade att man skulle bittida till sängs på kvällen, för
att ej sedan sofva bort de för driftig värksamhet efter en stärkande
natthvila bäst egnade morgontimmarne.
Borgmästarinnan sökte ännu då hon bjöd godnatt intala den värda
borgarfrun att använda all sin vältalighet på sin man för att förmå
denne att låta Greta handla mera tvångfritt, ty på detta sätt får
karaktären tillfälle att utbilda och stadga sig, såsom hon fint
uttrykte sig. I annat fall blef hon en lekbåll för andras nycker.
* * * * *
Efter några års förlopp finna vi Niilonen som välbestäld äkta man på
ett litet men väl upparbetadt hemman i Raumo stads närhet. Hemmanet
hade de unga tu mottagit af föräldrarne såsom förläning och genom flit
och sparsamhet hade Penttu redan inlöst sig ett af foster- och
svärfaderns många fartyg. Med detta gjorde han fortfarande, då ej bråda
hemsysslor förestodo, fraktresor på Stockholm.
Af den fattige fiskargossen, hvilken efter hemmets förskingring
försvann i obekanta öden, hade sålunda blifvit en väl bärgad äkta man,
som trots de motigheter han upplefvat nu kunde blicka framtiden an med
förtröstan och tillförsikt.
Minnena från barndomens dagar och skilsmässan från mor och syster, dem
han sedermera aldrig återsett, tyngde dock mången gång honom äfven
under de gladaste ögonblick. Men då fans det städse en, som förstod att
skingra bekymren och ingjuta tröst i hans sorgsna hjärta. Hans hustru
Greta var städse en god ängel i det hem, som idoghet och trohet bygt
och som sent skulle beröfvas den frid, som här gjort sitt intåg.