Dramat utspelas.
Jungfru Kirsti hade i månadtal gått och rufvat på sättet för sina
planers utförande. Hon hade tänkt hit och dit. Nu hade hon fattat sitt
beslut. Nu skulle det afgörande ske.
Klas Kurck hade under några veckors tid vistats hemma från sina
tingsresor och hade ytterligare förlängt hemvistelsen, ty något
afgörande förestod å Laukko. Hans maka hade nämligen på senaste tider
förefallit trött och sjuklig och för det mesta hållit sig inomhus.
Ryktet viste berätta, att hon gick och bar något under sitt hjärta.
Värdinneskapet hade under denna tid nästan uteslutande omhänderhafts af
Kirsti och flitigt nog hade hon också nu tagit tillfället i akt för att
göra sin vilja gällande. Men det stora slutmålet hägrade ännu i fjärran
för henne.
En tillfällighet fogade dock, att hennes djärfva plan förr än hon
hoppats det gick i fullbordan.
Det var en af de första vinterdagarne. Solen hade redan gått ned och
den tidiga skymning, som kännetecknar nordens vinter, föll alt tätare
på. Kirsti, som i något ärende befann sig ute, råkade kasta en blick
upp mot godsets öfra våning. Det skymtade eld från herr Klas' fönster.
Fru Elins voro däremot höljda i mörker. Hon hade ej häller varit synlig
på hela dagen, så att Kirsti med säkerhet viste, att hon befann sig på
sina rum.
Tänk om hon skulle drista sig att träda in till honom. Hon hade så
viktiga förtroenden på hjärtat, som han nödvändigt borde få del af.
Hon tvekade ej häller länge. Det vore skada, tykte hon, att låta ett så
gynnsamt tillfälle som detta gå sig ur händerna.
Med en lätthet och smidighet som en katts smög hon sig in i ett af
sidorummen på nedra botten, öppnade en liten dörr här och fortsatte så
uppför den smala trappa, som härifrån ledde till målet. Hon stod redan
vid den dörr, som tillstängde denna lönngång uppifrån och trädde tyst
och varsamt in.
Herr Klas satt vid den stora, öppna spiseln, i hvilken en munter brasa
flammade och spred ett magiskt skimmer kring det rymliga rummet. Vid
ljudet af dörrens öppnande och tillslutande spratt han till och vände
sig frågande om.
-- Ers nåd värdes lämna mig tillgift för min dristighet att så här utan
vidare intränga störande. Men jag har viktiga saker på hjärtat, hvilka
jag ju förr dess bättre ville meddela er.
-- I så fall står jag gärna till din tjänst. Låt höra!
-- Ers nåd torde redan förut haft anledning att betvina Olofs afsikter
med sina åtgöranden?
-- Du menar fogden? Nej, så vidt jag kan påminna mig, har han städse
fullgjort sin plikt.
-- Till skenet ja; men i själfva värket sitter där mycket af räf på
djupet.
-- Du skulle våga påstå det?
-- Ja, och jag hoppas, att mina ord städse befunnits sanningsenliga.
Klas svarade intet härtill. Hon fortsatte:
-- Men all hans oärlighet är dock ett intet mot det han på sista tiden
låtit komma sig till last. Och brottet blir desto betänkligare, då han
därvid dristat sig att göra intrång på er lagliga rätt.
-- På min lagliga rätt. Hvad syftar du på? inföll Klas Kurck
intresseradt.
-- Jag skulle ej vilja löpa omkring med skvaller, det har aldrig varit
mitt sätt, och allra minst rubba friden i ett lyckligt hem. Men då det
börjar gå för långt anser jag mig skyldig att, medan det ännu är tid,
öppna edra ögon.
-- Den skurken!
-- Ja. Ni valde just det rätta ordet, Ty med ett lindrigare namn kan ej
den stämplas, som smyger sig in mellan make och maka.
-- Hvad säger du? Skulle den uslingen -- -- -- --!
-- Ja, jag svär vid alla hälgon, att det är sant. Och tillika vågar jag
betvifla, att det barn hennes nåd bär under sitt hjärta är ert.
Klas Kurck rusade upp från sin plats och fattade hårdt om Kirstis
armar.
-- Hvem har ingifvit dig denna åsikt?
-- Jag har bildat mig den själf.
-- Och om den vore oriktig?
-- Den kan ej vara det.
Han upprepade ännu en gång:
-- Om den vore oriktig. Vet hvad du då har att vänta!
-- Ers nåd kan själf öfvertyga sig om sanningen af mina ord.
Han släpte sitt tag och sjönk viljelöst tillbaka ned på stolen.
-- Huru menar du?
-- Genom att själf iakttaga det hemliga förhållandet mellan Olof och
hennes nåd.
-- Huru skulle jag kunna göra det. Han skall väl aldrig häller, om så
är fallet, våga drifva sitt spel i min närhet.
-- Det tror jag äfven. Dock, ers nåd kunde ju låtsa resa bort, men i
stället dölja sig här i närheten. Jag skulle nog sedan passa på
tillfälle att öppna edra ögon.
Han försjönk i en stunds grubbel. En fasansfull kamp rasade inom hans
inre. En kamp mellan tvifvel och segervisshet. I ena stunden ville han
rusa upp och rasa som en furie fram genom Laukko gårds salar, i den
andra kände han sig fegare än hunden, som efter en begången förseelse
lismande smyger sig fram till sin husbondes fötter. Omsider yttrade han
kort och afmätt:
-- Du får gå. Jag skall öfvertänka saken.
-- Kan det värkligen ligga någon sanning i alt hvad jag nyss hört,
tänkte han för sig själf, då Kirsti lämnat rummet. Skulle alt det där
blott vara illvilligt förtal. Ett utbrott af häradkänsla? Nej, hon
kunde omöjligt drista sig till ett dylikt steg. Fruktan för att blifva
öfverbevisad borde ju afskräcka henne. Å andra sidan kunde han ej tro
något dylikt om Elin, som under hela deras sammanvara med barnslig
hängifvenhet slutit sig till honom. Dock -- han ville reda ut denna
trassliga härfva, utkastad i hans väg. Det skulle ske snart. Redan i
morgon.
Påföljande dag tillkännagaf herr Kurck för sin maka, att han helt
oförmodadt blifvit kallad på ämbetsgöromål norrut samt att resan
omedelbart måste fullföljas.
Denna underrättelse kom som ett åskslag öfver Elin och bedröfvade henne
desto mer som hon under den viktiga katastrof nu väntade henne hotades
att blifva ensam, lämnad i den maktlystna Kirstis våld.
Men Klas syntes obeveklig. Han bad henne blott fortast möjligt låta
iordningställa hans matsäck och tröstade henne med allehanda smekningar
och ömhetsbetygelser.
Bedröfvad yttrade hon vid hans afresa:
-- Min gode Klas dröj ej länge borta. Jag väntar som du vet hvarje dag
min nedkomst. Skynda därför alt hvad du kan. Låt göromålen hällre
blifva halfgjorda efter dig än du låter mig förgås af oro.
Klas lofvade göra sitt bästa och for sin väg. Men i stället för att
styra kosan norrut begaf han sig till en ej långt från gården belägen
hölada, där han tog in för att afvakta händelsernas förlopp.
Husets herre hade knappast afrest, innan Kirsti satte hela sitt
intrigspel i gång. Den mask af underdånighet och tjänstaktighet hon
hittils burit aflade hon nu helt och hållet och bjöd så mycket hon
förmådde till att genom olydnad och trots oroa sin matmoder.
Detta ökade naturligtvis ytterligare det brydsamma i den unga makans
belägenhet, då hon sålunda fann sig öfvergifven af alla under den kris,
hon inom kort skulle genomgå. Husets öfriga tjänstefolk hade ej häller
lust att genom sin tjänstvillighet mot den öfvergifna blottställa sig
för Kirstis nycker.
Elin instängde sig nu i Klas' kammare; här skulle hon väl åtminstone
ostörd få gå sitt öde till mötes. Man vågade väl ej rikta sina intriger
till det område, husets herre tagit i sin särskilda besittning.
Under beklämning, nära nog förtviflan framfödde hon här sitt barn.
Ryktet härom utgjorde signalen till det drama, som länge förberedt nu
nalkades sin fullbordan.
Kort efter denna katastrof hastade Kirsti ned till gårdsfogden Olof.
-- Hennes nåd ber er oförtöfvadt komma upp till sig. Hon väntar er i
herr Klas' kammare.
-- Ni menar väl ingalunda allvar med detta?
-- Jo det gör jag visst. Hon har något uppdrag till er, som tarfvar
skyndsamt utförande.
Han lofvade genast begifva sig dit upp, efter det så påfordrades. Men
knapt hade han trädt in i rummet innan Kirsti slöt igen dörren och
bommade väl till densamma.
Härpå hastade hon till herr Klas.
-- Ers nåd behagade nu infinna sig å Laukko för att bevittna sanningen
af mina ord, ropade hon till honom redan på afstånd. De äro båda i
säkert förvar, så att hvarje flykt är omöjlig.
Herr Klas kände vreden koka upp inom sig och skyndade i väg till
gården.
Försiktigt smög han sig fram till den dörr, som afstängde hans rum från
salen i öfra våningen. Han lyssnade. Han kunde tydligt urskilja ett
samtal där inne.
Nu svallade vreden öfver. Förbittrad röt han till sin maka:
-- Nu har jag dig i fällan, min nådiga; men denna bedrift skall också
blifva din sista.
* * * * *
Det var en solig och vacker dag. Snö hade kort förut fallit och de löst
hopade flingorna glimmade som silfver i furornas kronor, på drifvorna
och byggnadstaken.
Alla i huset bosatta hade fått order att skyndsamt utrymma detsamma. En
talrik skara tjänstefolk, ryttare och andra sågos församlade ute på den
stora gårdsplanen. Förvåning och fasa afspeglades i deras anleten.
Sedan alla ingångar till byggnaden väl tillbommats gaf herr Klas
befallning till några af knektarne att från olika sidor sticka huset i
brand.
Snart sågs en svag rök tränga ut från olika håll och småningom blifva
alt intensivare. Kort därpå slog elden likt korta slokande tungor ut ur
springorna, kretsade en stund utanför och drog sig åter in för att där
fortsätta förstöringsarbetet. Det växande dånet och lukten af branden
läto de innestängda genast ana till vidden af den fara, som hängde
öfver dem. Förtviflade rusade de till fönstren och uppbröto desamma i
afsikt att kasta sig ut. Men en tät rad af framsträkta spjut afhöll dem
från fullföljandet af denna afsikt.
Herr Klas stod mörk och hotfull och ledde det hemska skådespelet. Och
vid hans sida vandrade Kirsti med satanisk ifver uppmuntrande honom i
hans förehafvanden och uppeldande hans mod, då det hotade gifva vika.
Branden tilltog småningom mer och mer. Nu upptäkte man Elins af smärta
förvridna ansikte i fönstret till herr Kurcks rum, hon sträkte fram
fingret med vigselringen och ropade med ett genomskärande ljud:
-- Dyre Klas, skall ej din egen ring rädda mig!
Den hjärtlöse, af svartsjukans dämon behärskade och af jungfru Kirsti
inspirerade maken uppfattade detta som en ny smädelse. Vredgad drog han
ut sitt svärd ur skidan och afhögg det framsträkta fingret.
Elin sågs för ett ögonblick digna ned, öfverväldigad af smärta; men
sedan hon något hämtat sig samlade hon ännu sina sista svaga krafter
för att nå en utväg till räddning.
Hon fattade den nyss födde, sträkte honom mellan växande rök och lågor
fram till sin make och ropade gråtande:
-- Klas, rädda dock din egen son, om du låter dess moder förgås i
lågorna!
Han ville ej längre höra några böner från detta håll, tviflet i hans
bröst hade nu mognat till öfvertygelse. Kallt och hånfullt afgaf han
sitt svar:
-- Brinn med ditt barn, du sköka! Detta barn är icke mitt utan Olofs!
Denna hjärtlösa grymhet syntes djupt gripa till och med öfriga utanför
stående. Mången af knektarne sänkte redan vapnen och sväfvade mellan
tvekan och lydnad. Var hon brottslig eller skuldlös? Om man skulle
bryta med alt, trotsa den egensinniges vilja och spränga fjättrarna
till undergångens portar för den olyckliga.
Men han stod där obeveklig, manande till obrottslig lydnad. Ett drag af
trots -- och samma öde stäkte den egna viljan, det själfviska omdömet.
Den olyckliga makan fann också snart, att hennes öde var besegladt.
Alla böner förklingade spårlöst. Och midt under den fasa som omgaf
henne runno henne i hågen den spöklika gestaltens ord der nere vid
insjöstranden: "Tagen er till vara för jungfru Kirsti, hon har redan
bragt så mycken ofärd åstad."
Ja hon var det som äfven bäddat Elins graf. Hon förmärkte den smilande
gestalten lutad till hennes makes sida. Oupphörligt såg hon henne
tillhviska den eljes viljestarke, nu fege mannen ett öfvertygelsens
ord, som ej förfelade sitt mål. Denna anblick ökade än mer det
fasansfulla i det skådespel, som på alla sidor omgaf den olyckliga
makan.
Nu sågs Olof träda fram till fönsteröppningen, äfven han hade fått
sikte på den låga ränksmiderskan, och det spel hon satt i scen vaknade
mer och mer till visshet inom honom.
-- Ers nåd, ropade han med af ångest och raseri kväfd stämma, stöt den
där uslingen ifrån er sida, hennes djäfvulska planer sluta ej med
detta.
-- Håll munnen på dig, du nedrige, mumlade knekthopen nerifrån.
-- Hopa det brott ni är på väg att nu begå ned på den ensamt skyldige,
och befria er från ett straff, som evigt skall drabba er!
Hans ord möttes af ett sarkastiskt hånlöje. Han fortfor:
-- Låt dina knektar spetsa den mörderskan på sina spjut och sedan
slunga henne midt ibland lågornas raseri, ty hon förtjänar det, vid
alla hälgon är hon ensam skulden till all den ofärd, du nu är på väg
att bereda oskyldiga.
-- Tänk på det som väntar dig, framhväste jungfru Kirsti. Din dag är
snart ute.
Nu var måttet för Olof rågadt. Han samlade sina sista krafter och med
ett vilddjurs raseri kastade han sig ut för att näpsa den kallblodiga,
men i detsamma höjdes spjuten, och spetsad på dessa bortdogo hans ord
inom kort.
-- Slunga in den förrädaren i lågorna, röt herr Klas, och befallningen
efterkoms utan dröjsmål.
Elin Kurck hade i ett lugnare ögonblick fått sikte på den lille Arvid,
som under gråt och verop bevittnade det drama här utspelades.
-- Spring, spring till Suomela, ropade hon åt honom, och kalla hit min
moder. Men säg ej huru här är.
Som en blixt var han försvunnen. Kärleken och hängifvenheten till
henne, som efter hans egen moders bortgång utgjort hans bästa stöd gent
mot Kirstis elakheter äfven mot honom och hans späda syster, hade enat
dessa två med band fastare än mången kunnat ana.
Hon sjönk nu ned i rummet och bad en brinnande bön till Gud och den
heliga Guds moder, att henne måtte förunnas nåden att före sin
dödsstund få säga sin moder farväl.
Och hennes bön blef hörd. Eldens rasande framfart förhindrades delvis
af den fukt, som efter höstregnet trängt in i stockarna, och af den på
desamma lagrade snön.
Inom kort anlände Elins moder till skådeplatsen och anande hvad här var
å färde kastade hon sig ned till herr Kurcks fötter anropande honom i
de mest bevekande ordalag om nåd och förbarmande.
Modrens röst uppfångades snart af dottern där inne. Hon trädde åter
fram till fönstret och under böner till den högste, som lindrat hennes
dödskval med anblicken af den älskade modern, bedyrade hon sin oskuld.
Emellertid hade Kirsti lyckats förmå herr Kurck att påskynda branden
genom att låta i huset inkasta allehanda lätt brännbara ämnen.
Medan Elin ännu talade till sin moder och den utanför stående
tjänarinneskaran sågs hon plötsligt svikta. Först förnams ett väldigt
brak, lågorna slogo därpå högt upp mot skyn. Golfvet i herr Klas' rum
hade nu instörtat och elden kräft sina offer.