Varningar.
Vårens lifgifvande sol hade redan utplånat alla spår af en bister
nordisk vinter. Öfver dal och höjd ljöd fågelsången fulltonig och skog
och lund prunkade i sin rikaste fägring.
Elin Kurck hade med sina två skyddslingar stält kosan ned till
insjöstranden. Efter en spatsertur där stego de upp på en af de
gräsbevuxna klipphällar, hvilka frikostigt kantade vattenmassorna och
från hvilken utsikten var rik på omväxlande vyer.
Barnen voro upptagna med sina lekar och språng i den angränsande
skogen, medan Elin slog sig ned i ro på den mjuka gräsmattan för att en
gång rätt njuta af det friska och fria lif, en vårsommardag i naturens
sköte erbjuder.
Men också andra tyktes vilja taga del af det vackra vädret. Farkost
efter farkost sågs ila fram på den lätt vattrade sjön och glada
landtliga melodier sällade sig till vågornas sorl och fågelsången
omkring henne.
Nu syntes en båt styra kosan tätt nedanför den klipphäll, på hvilken
hon satt. Årtagen saktade af mer och mer och upphörde alldeles, då
båten hunnit förbi den grandunge till vänster, som skymde all vidare
observation åt detta håll.
Elin Kurck fäste sig ej häller längre vid farkosten, utan fortfor
att i en angenäm försoffning njuta af friheten här ute och
tillfredsställelsen med lifsyttringarna omkring sig.
Men hennes drömmar blefvo helt oväntadt störda af ett lätt prassel
alldeles i grannskapet. Hon blickade upp. Måhända var det de små, som
sysslade där uppe i skogsbacken. Nej, de befunno sig nu alldeles i
hennes närhet. Hon blickade åt motsatt håll. Mycket riktigt. Hon såg
huru grenarne böjdes undan af ett par knotiga händer och huru ett
utmärgladt anlete stack fram genom det gröna omhöljet. Hon ämnade
utstöta ett rop af fasa, men den annalkande, som observerat hennes oro,
framhväste med hes stämma:
-- Var fullkomligt lugn. Jag ärnar ej tillfoga er något ondt. Jag
kommer tvärtom i de bästa afsikter.
Barnen, hvilka också observerat den framträdande spöklika skepnaden,
slöto sig tätt till Elin.
-- Jag såg er sitta här uppe, då jag rodde förbi, fortfor hon.
-- Ja, hvad vill ni af mig? påskyndade Elin Kurck.
-- Och det gjorde mig värkligen ondt, att ni som är så ung och
blomstrande -- -- -- --
-- Säg rent ut hvad ni vill. Ser ni ej huru de små skälfva af
förskräckelse.
-- För resten har jag mången gång förut sökt få träffa er mellan fyra
ögon -- och i dag -- alldeles af en tillfällighet -- -- -- --
-- Hvarför skall ni tala om alt det där? Har ni något på hjärtat, så
låt höra!
-- På Laukko tyckes ni för resten vara väl bevakad, så att man med
svårighet kan få säga rent ut hvad som dock rör ert sanna bästa.
Hon trädde några steg närmare.
-- Ers nåd värdes förlåta om jag sätter mig ned. Mina krafter äro så
uttömda.
-- Ja, sitt ni ned bara. Men var ej så förfärligt omständlig.
-- Jo jag skulle gärna vilja lämna er ett godt råd, om det ej upptages
illa.
-- Låt höra!
-- Som ers nåd måhända vet, var min aflidne man fiskare här på Laukko.
-- Nej, huru skulle jag hafva reda på det. Jag har ju endast så kort
tid vistats här.
-- Nå, det är också detsamma. Och han dog genom idel misshandling af
herr Klas' illvilliga knektar, uppäggade som de voro af den djäfvulen
Kirsti.
Hennes ögon blixtrade till härvid och liksom hotade att trängas ur sina
djupa hålor, under det hon krampaktigt knöt samman sina händer.
-- Jag ber om förlåtelse, att jag uttrycker mig så ohyfsadt. Men jag
kan ej annat än förlikna henne vid den lede själf, ty hon har kommit
åstad så mycket ondt i sina dar.
-- Var det det ni ville säga mig?
-- Ja, och ännu mycket mer. Ni bör taga er till vara för denna Kirsti.
Hon har onda planer i sinnet också mot er.
-- Huru kunnen I säga slikt. Hvad skulle hon väl vinna med dessa?
-- Tro mig. Hon har det. Hon vill skaffa er undan, som hon en gång dref
mig och de mina från gård och grund. Mig, för att jag arbetade troget i
min herres tjänst, er, för att ni intagit den plats vid herr Kurcks
sida, som hon velat vinna.
Elin drog på munnen.
-- Ja, det roar er, invände främlingen. Men märk, att den ringa också
kan hysa höga tankar. -- Och vill ni nu höra mina öden sedan min mans
död? Jo, vi hade knappast fått honom ordentligt ned i kyrkogårdsmullen,
innan man kom och tog alt det lilla vi ägde och dref oss ut i köld och
mörker. Det var några obetalda skatter, som skulle godtgöras. Vi
vandrade länge, mina båda barn och jag, irrande omkring i ödemarken,
utsatta för köld och hunger. En natt, jag mins ej mer för huru länge
sedan, ty mitt minne har så underbart flytt bort under alla sorger och
strider, hade jag slumrat in på en sten i den vida skogen. Mitt lilla
barn, som jag hållit tätt slutet till mitt bröst för att skänka det den
gnista af värme, som ännu fans kvar, hade därunder rullat ned i
drifvan. Då jag uppvaknade var det stelt som is, dess blick slocknad
och dess läppar stumma. Min förtviflan kände inga gränser. Jag ropade
på Penttu, min son, men fick intet svar. Måhända hade skogens ulfvar
sörjt för hans befrielse undan alla de kval vi ledo. Sen dess har jag
ej häller sport något af honom. Jag gjorde nu en kraftansträngning för
att kunna kämpa mig fram till någon människoboning. Jag ihågkom
nämligen, att jag en gång i min barndom besökt en gård, som ej bort
vara så långt därifrån. Jag tog mitt döda barn upp från drifvan och
började stappla framåt. Det gick också några steg, men det som nyss
varit min käraste skatt föreföll mig nu som en oerhörd börda. Så tänkte
jag: Om jag skulle bädda dig ned här. Du sofver ju lika godt här som
vid din stelnande moders barm. Och så lade jag den lilla försiktigt ned
på drifvan och bredde några gröna kvistar däröfver.
Vägen borde nu blifvit lättare, tykte jag, men jag hade misstagit mig.
Gång på gång måste jag stanna och blicka tillbaka på det ställe, jag
nyss lämnat. Jag varsnade den gröna kullen resa sig där borta bland
snöhvita drifvor. Mitt hjärta skälfde af fasa -- -- -- jag hade begått
ett mord; jag rusade i väg som en dåre.
Vid mörkrets inbrott hörde jag röster ej långt ifrån mig, och inom kort
upptäkte mina blickar en människoboning.
Jag träffade bonden Persson själf på gården och bad att han skulle
skänka tak öfver hufvudet åt en uttröttad, förtvinad stackare. Han
kastade tvifvelaktiga blickar på mig.
-- Niilonens hustru, mumlade han därvid för sig själf. -- I hvad ärende
stryker ni omkring så sent, tillsporde han mig därpå.
Jag försökte skildra min nödstälda belägenhet. Jag anropade hans
förbarmande. Hans hjärta veknade, ehuru Persson var känd som en
hjärtlös människa också han. Jag fick bli öfver natten.
Då jag uppvaknade om morgonen rådde en allmän uppståndelse i gården.
Några karlar, som varit ute på hygge i grannskogen, hade där påträffat
ett barnlik, nedbäddadt under nyss brutna grankvistar. Min berättelse
för Persson hade dragits fram i dagsljuset och man hade kommit öfverens
om, att det var mitt barn, som jag under nattens enslighet afdagatagit.
Persson hade därför låtit sända efter länsmannen och denne tog nu hand
om mig. Bunden och stämplad såsom en barnamörderska blef jag släpad
från gård till gård, innan vi hunno fram till länsmannens bostad. Här
stängdes jag in i ett unket visthus. Men jag lyckades slita banden och
fly. Jag hade blifvit oskyldigt förtalad. Jag hade intet straff att
utstå. Sen dess har jag irrat omkring i bygderna och uppehållit mitt
lif så godt jag kunnat. Skulle ej ers nåd vilja bereda mig en ringa
lindring i mina vedermödor?
Elin Kurck satt stel af fasa. Hon hade hört många sägner om troll och
vidunder, de där ströfvade omkring i skog och mark och stälde till
allehanda ofog för människor och djur. Var denna måhända en af dessa?
Nej! Hon kunde ej vara det. Ur de tärda dragen framskymtade ett ärbart
mänskligt anlete.
-- Jag skall försöka bistå er så godt jag kan. Kom till Laukko senare i
dag, svarade hon henne, och fråga efter mig.
Den olyckliga tyktes belåten med det gifna löftet, ty hon reste på sig
och började åter stappla åstad samma väg hon kommit.
Efter en stund var det åter tyst omkring Elin och hennes små
skyddslingar. Endast fåglarnas kvitter och det lugna vågskvalpet
vittnade om lifsyttringarna i den vida skapelsen.