Epilogen.
Medan Klas Kurck var stad på ämbetsresor inträffade många hemsökelser
af svåraste art på Laukko gård.
En morgon, då man inträdde i stallet för att rykta hästarne, befunnos
de ligga liflösa, utan att man kunde påträffa något spår till yttre
våld. Intet lås var häller uppbrutet här.
Försommaren, som följde på den vinter morddramat utspelades, utmärkte
sig genom en ovanligt hög temperatur. Redan i maj brände solen som
under vanliga förhållanden midsommartiden och vegetationen bjöd på en
säregen yppighet.
En natt, då alt redan var tyst på hela godset, vidtog ett åskväder,
hvars fasansfullhet trotsar all beskrifning. Himlen var ett enda
eldhaf. Blixtarne följde så tätt på hvarandra, att man ej kunde räkna
deras tal. Midnattens lätta mörker hade omsvept näjden, alla sofvo i
sin sötaste sömn, då ett galt skri från knektstugan förkunnade, att eld
utbrutit i ett af visthusen.
Den rapporterande hade vaknat upp af en skarp, bedöfvande skräll och då
han trädde ut för att efterforska hvad som var å färde såg han en klar,
hög eldpelare stiga upp mot skyn. Ovädret fortfor med oförminskad
häftighet och snart sällade sig stormen till det upprörande
skådespelet. Från den angränsande skogen förnams brak på brak af
nedstörtande jättefuror.
Snart voro gamla och unga på benen. Men någon utsikt att dämpa det
rasande elementets framfart fans ej. Det enda som kunde göras var att
försöka få branden inskränkt till de byggnader, inom hvilka
förstöringsarbetet börjat.
Det var en arbetsdryg natt, och då morgonsolen omsider lyckades tränga
sig fram ur den mörka molnmassan mötte hennes strålar en hög ruiner på
den plats, där ännu för kort tid sedan ståtliga byggnader rest sina
tinnar mot rymden. Längst borta vid hufvudändan af gårdsplanen lågo de
förkolnade lämningarne af hufvudbyggnaden redan kallnade, och ett
stycke härifron förmärktes en lång räcka andra, ur hvilkas famn hvita,
skära rökpelare uppstego.
Vemod hvilade öfver allas drag. Hvarje glädjeyttring hade långt för
detta flytt från detta gods. Man liksom vandrade sin tysta gång öfver
en sjudande vulkan, under hvars bräckliga yta okända makter arbetade på
sitt förstörelsevärk. Öfveralt tyktes luften liksom mättad af någonting
tryckande. Var det måhända hämden, som vakade öfver detta ställe? De
här boende stälde till sig alla möjliga frågor utan att kunna få ett
tillfredsställande svar.
Men hvad man mest förvånade sig öfver var, att jungfru Kirstis
benägenhet att ensamt göra sin vilja hörd betydligt afmattats. Den nyss
så stolta, egensinniga kvinnan hade i ett nu, alt sedan Klas Kurcks
unga makas bortgång, blifvit mer och mer ordkarg och hennes order
förklingade ofta ohörda, utan att hon därför så mycket brydde sig om
att befordra de ohörsamma till vederbörlig näpst.
En af de mindre boningsbyggnader å stället, hvilka hittils stått öde,
hade nu i en hast inredts för att härbärgera lagmannen under hans
vistelse på hembygden äfvensom hans barn Arvid och Elin samt pigan
Kirsti.
Det öfriga tjänstefolket hade fått sig anvisadt ett rum i
knektbyggnaden.
Det var naturligt att alla bullrande nöjen, hvilka tidigare skingrat
tystnaden å det adliga godset, under liknande förhållanden voro
bannlysta. Den enda förlustelse herr Klas Kurck då och då beredde sig
och några af sina intimaste umgängesvänner under sin vistelse på Laukko
var en och annan falkjakt i de vidsträkta skogsmarkerna rundtomkring.
Men jämväl dessa hade på senaste tiden uteblifvit.
Den förr så lifskraftige, energiske mannen hade i en hast märkbart
föråldrats. Man trodde sig på månget håll hafva reda på anledningen
härtill och ordade i största hemlighet med hvarandra därom; men högt
vågade ingen uttala sina misstankar. Ty till det svårmod, som märkbart
trykt sin prägel på honom, hade äfven sällat sig en stegrad ifver att
på alla upptänkliga sätt ge sin retlighet luft.
I den unge Arvid Kurcks uppträdande hade äfven en underbar förändring
inträdt. Den förr så barnsliga glädtigheten var försvunnen och ett drag
af vemodsfullt allvar förmärktes hos honom. Ofta sågs han söka
ensamheten ute i skog och mark eller satt han där ute på Laukko och
blickade förströdt på de kolnade bränderna af sitt fädernehem. De
senaste händelserna hade lifligt invärkat på den eljes känslige gossen
och manat till lif tankar, hvilka måste grumla hans hittils rena
uppfattning af lifvet.
Också bland gårdens öfriga bebyggare rådde en beklämning och
förstämning, som ej undgick Klas Kurcks uppmärksamhet. Alla voro
öfvertygade om att ett förfärligt brott blifvit begånget och att
initiativet därtill tagits af Kirsti, som så väl förstått att vidröra
de känsligaste strängarne i sin husbondes bröst för sina planers
lyckliga genomdrifvande. Ock med fasa emotsåg man nu det straff, som
oundvikligen måste drabba föröfvarene af brottet, då deras oerhörda
missgärning en gång kom fram i dagen.
Men en högre vilja hade beslutit, att saken skulle utageras helt
annorlunda.
* * * * *
En mörk höstafton, lika mörk som de tankar Klas Kurck under de sista
månaderna gått och burit på, finna vi Laukkos herre ensam ströfva
omkring på sina egor. Han har förirrat sig djupt in i den närbelägna
skogen. Stormens sus genom furorna förekommer honom som en underbart
ljuf musik, mäktig att skingra hans dystra sinnesstämming. Han slår sig
ned på en sten vid den smala stig, han följt. Han sitter så en stund
liksom försjunken i en dvala. Så spritter han till och rusar upp. Han
hör sitt namn nämnas. Han lyssnar. Han kan ej förnimma annat, än det
entoniga suset. Han måtte blott ha drömt. Åter slår han sig ned. Men nu
tycker han sig igen alldeles tydligt höra en röst ur fjärran, som
tillhviskar honom ett: "Klas, rädda din egen son, om du låter dess
moder förgås i lågorna", och ändock kan han ej upptäcka hvarifrån orden
härleda sig. Så kommer han ihåg branden på Laukko. Det måste vara hans
sjuka fantasi, som framlockat dessa ord ur glömskan. Han påminner sig
nu, att hans maka vid detta tillfälle fälde just dessa samma ord.
Men suset i skogen bortdör så småningom. Stormen har upphört; en och
annan stjärnas bleka skimmer förmärkes på den molnbefriade himlen ofvan
honom. Han stiger upp i afsikt att anträda hemfärden.
Medan han sålunda tyst och sluten trefvar sig fram genom buskar och
snår tycker han sig åter uppsnappa ljudet af en röst alldeles i
närheten. Han stannar och lyssnar. Det förnimmes alt tydligare.
-- Heliga Guds moder böj mig ej till jorden under oket af de kval, som
plåga mig. Låt mig genom en lång lefnad rik på goda handlingar finna
frid med dig, med mig själf och försoning med alla, alla, som jag i min
blindhet förorättat och marterat -- -- -- -- eller, om du stakat ut min
bana kortare, låt mig redan här utstå det straff mina handlingar
förtjäna -- -- -- --
Så förnimmer han högljudda snyftningar, hvarpå alt åter blir tyst.
Det svindlar för hans ögon. Han måste åter slå sig ned. Vidden af den
afgrund, mot hvilken han nu stapplar, har i en hast blifvit solklar för
honom. Han har erhållit en osviklig bekräftelse på de farhågor han på
senaste tiden hyst: Han har utgjutit oskyldigt blod. Han har med låg
misstro och under ett öfversvall af svartsjuka skänkt större tilltro
till en hjärtlös ränksmiderskas förtal än till sin trofasta, milda
makas försäkringar. Han har med den största otack belönat en tjänare,
som städse bevisat honom trohet och tillgifvenhet. Han har gjort andra
till sina medbrottslingar -- och han satt till doms öfver sin nästas
små villfarelser. -- -- Det var oerhördt. Han fattade ej, huru han
kunnat låta förleda sig till dylika gräsligheter.
Och där satt han nu med sitt samvete skuldbelastadt. Förledarinnans
förtvinade böner och utgjutelser runno honom i hågen. En bäfvan
genomlopp hans inre. Han hade aldrig hyst fruktan för något. Men nu
förefall honom alt så skrämmande. Träden, stenarna blickade så hotfullt
ned på honom. I hans fantasi förvandlades de till väsenden fulla af
lif, hvilka ville kasta sig öfver honom och förinta honom. Han gaf till
ett skri af fasa. Men ett mångfaldigt eko upprepade hånfullt hans egen
röst. Och där borta i fjärran förnam han vågornas sakta skvalp mot
strandhällarne. Ett underbart, vemodigt svall först saktare, så åter
kraftfullare och sedan fortsättningsvis med växlande styrka. O hur
ljuft att få vaggas till ro af denna smekande musik. Han hade ej på
länge tillslutit sina ögon.
Det trötta hufvudet sjönk så småningom ned mot hans flämtande barm och
en orolig slummer fälde ned hans trötta ögonlock.
Då trädde där fram ur ett af de närbelägna snåren en mörk, spöklik
skepnad. Tyst som en ande smög den sig fram och då och då förnams ett
enstaka mummel, ett upprepande af ord.
Kirsti, ty det var hon, häjdade sitt lopp vid anblicken af den
slumrande enslingen i sin väg. Länge stod hon som förstenad och
betraktade honom, där han tyktes njuta af en flyktig frid. Huru gärna
hade ej också hon velat sjunka ned här och mottaga sömnens ljufva
håfvor, men det var omöjligt -- hon kunde ej finna någon ro. En känsla
af afund ingöts hos henne.
-- Du har delat ljuft och ledt med mig, tänkte hon, du skall också
kämpa striden ut vid min sida. Vi måste blifva bundsförvandter äfven
nu.
Hon förde sin hand lätt till hans panna och tillhviskade ett: "Herr
Klas!"
En nervös ryckning genomilade den nedhukade gestalten. Därpå rusade han
upp som störd af något obehagligt midt under en angenäm dröm.
-- Hvad vill du af mig? Hvem är du? mumlade han förvirradt.
-- Herr Klas, tillhviskade hon honom ännu en gång med det mildaste
tonfall.
-- Ja, det är jag, genmälte han. Men du är ju redan bland de döda. Jag
har intet att skaffa med dig. Ser du ej, att jag är frisk och sund.
-- Dyre Klas, känner du ej igen din egen Kirsti, fortsatte hon.
-- Den skökan har jag för länge sedan lönat efter förtjänst. Men plåga
mig ej. Jag skall gärna utstå mitt straff. Jag skall träla, lida,
försaka -- läna mig blott frid -- frid!
-- Se så vakna då upp från din försoffning, yttrade hon något barskare.
-- Jag vet nog att jag begått ett förfärligt brott, att jag mördat --
brutit emot den rättvisa, som jag själf tillämpar. Men låt mig göra upp
räkningen allena med dem väldet hafva, vik ifrån mig goda eller onda
ande -- hvem du än må vara.
Kirsti lämnade honom och började långsamt åter sin vandring utan att
egna någon tanke åt hvart hon egentligen styrde sina steg.
Herr Kurck hade länge suttit kvar på denna plats. Omsider lyftade han
upp sitt hufvud och blickade förströdt omkring sig. Han stirrade hemskt
en stund och därpå begynte han häjdlöst ila åstad, liksom förföljd af
något. Så fortsatte han genom buskar och snår, öfver tufvor och stenar,
tils han kom fram till Laukko.
Morgonsolen grydde redan längst borta vid synranden, då han uppnådde
hemmet. Han stannade ett ögonblick på gårdsplanen. Han syntes begrunda
något. Därpå trädde han till ett af knektstugans fönster och bultade
på.
En yrvaken knekt rusade snart ut på gården.
-- Jag vill träffa fogden, mumlade han knappast hörbart.
Den tilltalade försvann inom husets väggar och kort därpå stod den
eftersporde inför sin husbonde.
-- Låt spänna för; min plikt kallar mig.
Fogden såg litet tvekande på sin herre. Hvart skulle det väl bära af så
här burdus tidigt på morgonkvisten. Men han efterkom befallningen och
snart stod spännet med sina frustande hästar färdigt på gården.
Fogdens förvåning ökades ännu mera, då hans herre oförtöfvadt satte sig
upp i åkdonet utan att afvakta körsvennens ankomst. Men herr Klas, som
varseblef hans frågande min, förklarade, att han nu ville sköta om sig
själf. Och den förbluffade tjänaren hann ej göra en invändning, innan
det redan bar af. Det gick med svindlande fart utför allen, därpå
fortsattes den vilda färden längs en sidoväg, som slutade vid en hög
klippa, Päireniemi, hvilken stupade brant ned i den nära Laukko belägna
insjöns böljor. Om Klas Kurck nu också velat det hade det varit en ren
omöjlighet att häjda de eldiga hästarnes raseri; men han syntes ej
häller önska detta, utan sporrade i stället deras ifver. Och målet
närmade sig med blixtens hastighet. Nu nådde de randen af klippan, ett
utrop af fasa -- och hästar och alt störtade ned i den våta grafven. En
kort kamp, och vågorna slöto sig med ett tungt svall öfver sina offer.
Jungfru Kirsti, som fortfarande ströfvade omkring i den närbelägna
skogen ett rof för förtviflan och samvetsförebråelser var ensam vittne
till sin herres och medbrottslings undergång. Denna hemska åsyn gjorde
ett öfverväldigande smärtsamt intryck på henne. Hon insåg för väl, att
äfven detta själfmord sällade sig till hennes redan förut rika
skuldregister. Hon hade sökt försoning med en högre vilja, hon hade
under ånger och ruelse tillbragt tiden efter morddramat på Laukko, hon
hade traktat efter frid med världen och med sig själf, men förgäfves.
Tviflet öfver, att hon ej mer i tiden skulle finna den samvetsro hon
sökte, hade småningom bragt hos henne till mognad tanken att gå bort
från ett lif, som blifvit henne en börda. Och hvarför kunde det ej ske
lika fullt nu som annars. Behöfde hon ett bättre öde än den make, hon
förledt. Han var ju ändock mindre skuldbelastad än hon.
Hon trädde fram till klippans rand och blikkade dit ned. Vågorna
skvalpade lätt mot de kala stenväggarna. Det såg så lugnt och fridfullt
ut där nere. Hvad hade hon väl emot att få hvila vid hans sida i döden,
efter detta ej unnats henne i lifvet. Där kunde rang och börd ej längre
skilja dem. Hon stod länge kvar överväldigad af hvarandra korsande
tankar. Så syntes beslutet till något afgörande mognadt inom henne. Med
ett öfverlyckligt leende kastade hon sig ned, kämpade en stund mellan
lif och död och försvann i djupet.