Bröllop.
På Laukko gård vimlade det af sadelfasta ryttare i den tidiga
morgonstunden. Hästarnes hår glänste som det finaste silke. De stolta
kämparne själfva voro iförda praktfulla hälgdagsdräkter. Svärden och
ridtygen strålade härligt i solskenet.
Nu satte sig det lysande tåget med Klas Kurck i spetsen i gång och
långsamt och sirligt bar det af bort mot Suomela.
Morgonsolen skänkte den omgifvande naturen en rikedom af fägring och
liffullhet. Skogarnas yppiga grönska liksom badade i ett haf af guld,
vinden smekte lätt bladen, barren och blommorna, hvilka sist nämda med
sin brokiga färgprakt bekransade tufvorna och gräsmattorna.
Redan framskymtade konturerna af Suomelas byggnader i fjärran, belysta
af solens bländande sken. Vägen, som hittils varit ganska oländig och
på sina ställen ledt genom svårgenomträngliga buskar och snår vidgade
sig nu, föreföll alt mera jämn och vårdad. Redan trädde man ut ur den
djupa skogen och mötte lätt vajande rågfält eller saftigt gröna
ängsmarker. Hästarne gnäggade af fröjd vid anblicken af det mer och mer
sig närmande målet, och kort därpå sprängde skaran muntert upp på
Suomelas vida gårdsplan. Elin med en följeslagarinna vandrade just
öfver gården bärande en kopparvacka till visthuset, då hon förnam dånet
af hästarnes hofslag.
-- Där kommer Klas Kurck, yttrade hon till den sist nämda.
-- Huru kunnen I på detta afstånd känna igen honom? sporde denna.
-- Lätt kännes på hållningen den stolte, store mannen, genmälde Elin
lifligt.
Förvånad öfver detta svar yttrade följeslagarinnan:
-- Finnes å Laukko då inga andra stolta män än Klas Kurck?
-- Ja väl, se blott dit bort på den ståtliga skaran, som närmar sig.
Men hans skönhet och resliga yttre öfvergår dem alla.
Knapt hade Klas Kurck med sitt följe stannat på gården innan det
uppstod lif inomhus. Ställets innebyggare emotsågo alt för väl hvad
ändamålet med den höge mannens besök var. Ryktet om hans planer hade ju
redan i förväg flugit vida omkring.
Elins bröder skyndade också genast den rike och förnäme friaren till
mötes.
-- Ers nåd värdes med sitt stolta följe stiga in och njuta af den
gästvänskap vi kunna erbjuda er, yttrade en af bröderne, som förde de
andras talan.
Bjudningen efterkoms beredvilligt och hästarne omhändertogos af
ställets betjäning.
Inkommen i förstugan stötte Klas Kurck med svärdet upp dörren till
gästrummet och slöt den efter sig med slidan. Här mottogs han af Elins
moder, som med en djup nigning välkomnade den höge gästen.
-- Fins här jungfrur som man säljer, någon flicka för min räkning?
sporde han henne.
-- Våra flickor äro ännu alla för unga och stadda i växten, genmälte
modern.
-- I han ju er dotter Elin, låten mig få henne, inföll herr Klas.
Elin, som äfven infunnit sig här, vände sig vid denna anhållan bedjande
till modern.
-- Moder, lofva ej bort mig åt herr Klas. Ännu är jag alt för ung att
hålla styr på tjänstefolket, att ombesörja matlagningen och sköta om
ladugården på det stora godset.
Modern upprepade sin dotters ord för den enträgne friaren. Men denne
tröstade henne med att Kirsti, som var gammal och van å stället och som
nu förestod hushållet, nog skulle ombesörja alt detta.
Denna upplysning ville dock Elin ej nöja sig med.
Hon invände:
-- Hafven I redan lämnat Kirsti värdinneskapet skall hon helt visst med
alt annat än blida ögon se mig inträda på Laukko.
-- Lugnen Er, stolts jungfru, invände härtill Klas Kurck. Kirsti skall
aldrig våga kränka den maka jag utkorat.
-- Se här då min hand och mitt hjärta, genmälte Elin varmt, styrkt i
sin barnsliga tro om herr Klas' kärleksfulla hägn vid möjligen gryende
motigheter.
Klas Kurck slöt den skälfvande späda varelsen i sina armar och trykte
en glödande kyss på hennes sammetslena rena panna.
Kort härpå anträddes återfärden till Laukko.
* * * * *
Giftstämman hade utsatts till om en månad.
Redan hade församlingens herde delgifvits om den stundande förbindelsen
och den vördnadsvärde fader Henricus Martii hade tre söndagar å rad vid
kyrkdörren tillkännagifvit för menigheten om det tillärnade
giftermålet, för den händelse någon skulle afveta något, som kunde
lägga hinder i vägen för detsamma. Kirsti hade med grämelse i sitt inre
åhört denna offentliga kungörelse och skulle helt visst oändligt gärna
velat göra alt om intet, men till sin stora förtret saknade hon fullt
giltiga vittnesbörd härför, och hennes planer måste således stranda.
Den oundvikliga dagen för bröllopet närmade sig med stora steg.
Tillrustningarna å Laukko antogo en mer och mer feberaktig karaktär, ty
enligt tidens sed firades bröllopet i mannens hem.
Kirsti gick främst i ledet vid anordningarna. Hon sökte öfverträffa sig
själf, endast och allenast för att lägga fram i dagen, att hon, då det
gälde, var sin herres högra hand, samt för att desto mera ställa den
blifvande arftagerskan af hennes makt och myndighet i skuggan.
Sedan slutligen de blifvande makarne skriftat sig och tagit nattvarden
voro alla förberedande ceremonier undanstökade.
* * * * *
På den utsatta dagens morgon sågs åter ett praktfullt tåg sätta sig i
rörelse mot Suomela. Brudgummen red i spetsen, efterföljd af ett i
guld, silfver och ståtande dräkter prydt följe.
Sedan man uppnått resans mål trädde Klas Kurck jämte en utvald skara af
de älste fram till brudens anhöriga, som gått dem till mötes, och
anhöll om försäkran af frid. Denna begäran beviljades ofördröjligen,
hvilket bevisade, att ankomsten hit skedde i lofliga afsikter.
Samtliga ryttare stego nu af hästarne och lämnade sadlar och vapen i
husbondens å stället vård, för att äfven de därigenom ådagalägga sin
fredliga hållning.
Så framfördes till bruden de åt henne utfästa gåfvorna, hvilka i
landslagen bestämdes till en gångare med sadel och betsel, en ärmkappa
och en hätta.
Därpå inträdde man i gästrummet, där de massiva ekborden dignade under
förfriskningar af allehanda slag.
Ölet flöt i strömmar och de i mången tidigare dust af detta slag
bepröfvade kämparne försummade ingalunda tillfället att njuta af den
välfägnad här stod till buds.
Omsider uppsteg Per Eriksson, en af följets hufvudmän, hvilken vi
tidigare sett skipa rättvisa å Laukko, och vändande sig till Olausson
Stenbock yttrade han:
-- Min högadlige herres förtjänster äro allom bekanta, hans hjärtas
sanna, oförfalskade hängifvenhet till den välädla Elin Stenbock är
äfven omisskännelig. Jag anhåller därför å hans vägnar att hon åt honom
enligt tidigare stadgadt löfte nu utgifves och inviges i det kall,
hvartill hon korad är.
Nu satte sig bruden i brudbänken eller det s.k. helga sätet, där bon
särskildt stod under lagens skydd. Griftomannen uppsteg därpå och
yttrade:
-- Jag gifter dig till heder och husfru, till half säng, till lås och
nycklar och till hvar tredje penning I ägen och äga fån i lösören, och
till all den rätt som Sveriges lag är och den helge konung Erik gaf, i
namn Faders, Sons och den Helige Andes.
Nu fortsattes gillet åter. Glada kämpavisor och skålar till brudens och
brudgummens välgång aflöste hvarandra och sist fattade också Klas Kurck
en af vinbägarene och höll ett tal, hvari han okonstladt och rättfram
hembar en tack till alla de närvarande både äldre och yngre för
ådagalagd gästvänskap, trohet och endräkt.
Snart gaf den s.k. vapendrycken tecken till uppbrott.
Bruden, af de sina begåfvad med nya kläder, steg nu till häst och med
henne följde hennes fränder. Fyra af hennes och lika många af
brudgummens släktingar buro bröllopskläderna.
I sakta mak med spelmän och fackelbärare i spetsen satte bröllopståget
sig i rörelse till kyrkan, ty till den borgerliga vigseln, d.v.s. det
tal hvarmed giftomannen bortgaf bruden, fordrade kyrkan att jämväl
skulle läggas den kyrkliga.
Sedan man framkommit hit stannade brudparet utanför kyrkdörren, Klas
Kurck till höger och Elin till vänster. De mottogos här af
församlingens herde, som uppläste välsignelsen öfver den gyllene
vigselringen, hvilken hölls af brudgummen.
Han yttrade därvid:
-- Välsigna, Herre, denna ring, som vi i ditt namn välsigna, på det han
som bär honom må varda beståndande i din frid, förblifva i din vilja,
lefva och åldras i din kärlek och mångfaldigas i dagarnes längd, genom
Kristus vår Herre. Gud, du som skapat och uppehåller människosläktet,
gifver andeliga gåfvor och skänker evig salighet, utgjut din heliga,
hugsvalande ande öfver denna ring, på det hon, som bär honom, må varda
väpnad med himmelsk försvarskraft och gå framåt till evinnerlig
salighet genom Kristus vår Herre.
Nu följde bestänkandet med vigvatten, hvarpå prästen och brudgummen
satte ringen på brudens tumme, därpå på pekfingret och sist på
långfingret, alt på högra handen. Under det denna ceremoni pågick sade
prästen: "I namn Fadrens, Sonens och den Helige Andes. Amen."
Sedan yttermera en bön och därpå Fader vår upplästs yttrade prästen:
-- Herre, se från din heliga himmel ned på detta förbund; såsom du
skickade din helge ängel Rafael till Tobias och Sara, så värdigas Herre
sända din välsignelse öfver dessa, på det de må förblifva i din vilja
och varda beståndande i din trygghet, lefva och åldras i din kärlek och
förökas i dagarnes längd genom Kristum.
Paret bestänktes nu ytterligare med vigvatten och leddes in i kyrkan
under psalmläsning och bön, "att Abrahams, Isaks och Jakobs Gud ville
välsigna dem, i deras själar utså det eviga lifvets frö, på det att de
måtte åstunda göra hvad de till sitt gagn lärt, att Gud ville välsigna
och helga dem, så att de växte till i Hans namn, bevarades i kyskhet
och tjänade honom i alla sina lifsdagar, till dess de efter världens
slut måtte få vara när Gud obefläckade."
Härpå lästes åter välsignelsen öfver dem.
Nu följde mässan och sedan prästen kommunicerat föll brudparet på knä,
pället (pallium) höjdes öfver dem och hölls af ledsvennerna och
brudpigorna. Lästes så åter böner, först med låg och därpå med hög
stämma. Till bönerna fogade prästen jämväl förmaningar. Så yttrade han
rörande bruden bl.a.:
-- Må hon vara älsklig som Rachel, vis som Rebecka, långlifvad och
trofast som Sara, må hon vara uppfyld af vördnad, vördnadsvärd genom
blygsamhet, undervist i himmelsk lärdom, rik på afföda, rättfärdig och
oskyldig, och må båda komma till de saligas ro och himmelens rike och
må de se barn och barnabarn intill tredje och fjärde led och hinna eu
önskansvärd ålderdom genom Kristum vår Herre.
Slutligen svängdes karet med doftande rökelse kring brudparet och de
sista bönerna upplästes, hvarpå tåget satte sig i rörelse till
fästmannens hem.
* * * * *
Laukko gård, som under de senaste trenne åren så sällan sett festklädda
skaror stämma möte inom sina salar, prålade nu i full festskrud, och
munterhet, lust och lif spordes från dess inre. Men var gästernas skara
där inne talrik så var den utanför på gården och nere i ryttarestugan
församlade menighetens än större. Alla af godsets talrika
underhafvande, som blott kunde slita sig lös från hem och härd, men
äfven från Suomela och närgränsande bygder hade strömmat till för att
åse ståten och möjligen äfven få sig en släng af trakteringen. Och i
intetdera fallet blefvo de nyhetslystna gäckade i sina förväntningar.
Den rike och aktade Klas Kurck ville åter en gång visa hvad han, om det
gälde, kunde åstadkomma, och denna dag var ju för honom af
utomordentlig betydelse. Det tvång han under sitt enklingsstånd nödgats
pålägga sig gentemot den efterhängsna och pockände Kirsti, hvars
tjänster han i alla händelser ej kunde undvara, skulle från och med
denna dag lyftas från hans skuldror.
Den ena vin- och öltunnan bars dit ut efter den andra och stopen och
kannorna vandrade flitigt från hand till hand. Och ju mera upprymda
skarorna blefvo dess eftertryckligare gåfvo de sin belåtenhet och sin
beundran för den nådige herren och hans unga maka luft.
Men midt under de glada yttringarna hördes plötsligt utmanande rop:
-- Ned med den förbannade trollpackan!
-- Tag fast häxan! Hon har onda planer i sinnet.
Det uppkom oordning i hopen och alla hastade åt det håll, därifrån
lystringsropen härledde sig. Men man stannade häpen, och de som stält
till detta ofog, som man nämde det, togo sig skamflata bakom öronen.
Man försäkrade likväl, att personen i fråga värkligen blifvit varskodd
här. Hela dagen hade man för resten sett en misstänklig skepnad kretsa
omkring i gårdens närhet men lika snabt försvinna ur synhåll, då man
satt efter densamma. Samma individ hade jämväl varit synlig invid
kyrkan under bröllopshögtidligheterna och den skrämmande gestalten med
de aftärda anletsdragen och de blixtrande ögonen hade vakt mångens
uppmärksamhet.
En och annan skall också i henne trott sig hafva igenkänt fiskaren
Niilonens hustru, som för allehanda ofog efter mannens död, såsom
ryktet viste förtälja, drifvits från godset. Men dock kunde man ej med
säkerhet påstå att det var hon.
Mot några af de mest tvärsäkra höjdes uppenbara protester, medan andra
togo saken från en mera skämtsam sida förmenande, att det flitiga
pokulerandet framkallat dessa säregna synvillor. Andra åter höllo fast
vid, att härmed ej stod rätt till. Det var helt säkert någon ovän, som
rufvade på utförandet af någon öfvertänkt plan. En misstämning smög sig
i följd häraf också bland skarorna och glädjen ville trots den
fortsatta förplägningen ej rätt mer hjälpas till sitt förra igen.
* * * * *
Hinderdagsmorgonen ingick solljus och hänförande vacker, liksom ville
också den på sitt sätt hembära det lyckliga paret sin hyllning.
Gästerna lockades redan tidigt ut i den härliga naturens sköte. Några
styrde kosan ned till insjöstranden, vänligt smekt af de glittrande
vågorna, andra hade slagit sig ned i den angränsande skogen och
inandades där med välbehag doften från blommornas rike.
I jungfrustugan satt Kirsti och stirrade bistert ned framför sig. I
hennes hjärna rådde en tankarnes vildaste lek. Hon kunde ej förgäta den
likgiltighet, hvarmed herr Klas under gårdagens festligheter bemött
henne. Hon kunde ej fördrifva ur sitt minne, huru älskvärd han varit
mot Elin Stenbock. Och under grubblet öfver den otacksamhet, som
sålunda trots alla hennes ansträngningar att inför de talrika gästerna
framställa Laukko i dess rättmätiga dager, vederfarits henne, rann
henne i hågen ryktet om något hemligt anslag, hvilket under det
nattliga jublet nått fram till henne. Hennes anlete ljusnade märkbart
vid tanken därpå. Måhända en medhjälparinna vid genomdrifvandet af de
planer, hvilka efter de sista tidernas nederlag inom henne mognat till
ett oryggligt beslut. Måhända någon förskjuten, som traktade efter
hämd, någon vilseförd, som fordrade upprättelse.
Hon slog upp ett af fönstren till sitt rum. Hvilken rikedom af
lifslust och svalka strömmade ej hit in. Äfven naturen där ute tyktes
liksom hänförd af stundens stämning. Mellan de resliga furorna i fonden
götos solens strålar rikligt ned på de brokigt klädda tufvorna.
Längst borta genom en uthuggning i skogen kunde hon varsko vågornas
glittrande ryggar. Fåglarna kvittrade så otvunget i olika tonarter.
Bröllopsgästernas muntra samspråk nådde henne från när och fjärran och
då och då såg hon någon af knektarne träda ut på gården och med ett
gladt utrop skänka sitt bifall åt den gynnsamma väderleken.
Men trots alt detta, trots den omkring henne härskande glädjen förnam
hon en känsla af otillfredsställelse i sitt eget inre och detta plågade
henne mer än medvetandet om att hafva begått någon oädel handling
kunnat göra det.
Hon hade ej ännu sett till herr Klas Kurck och hans unga maka. Det var
för öfrigt henne äfven likgiltigt om hon såg dem eller ej, tykte hon.
Den första berusningen svallar alltid så snart öfver -- och sedan
-- -- -- -- --. Kirsti kände så väl till hans sinnelag. Och med hans
unga maka kunde hon lika litet som med hvarje annan hysa någon
medömkan. Denna hade ju i alla händelser nu gjort ett intrång på hennes
rättmätiga område.
* * * * *
I den stora salen på nedre botten, dar tystnaden och tomheten trädt i
det nyss sprittande lifvets spår, rådde en behaglig oreda efter nattens
förströelser. På ena sidan en tätt hopad mängd af högkarmade, rikt
snidade stolar, å motsatt håll massiva ekbord belamrade med i guld
ornerade silfverbägare, af hvilka många blott voro till hälften
urdruckna. I några af de väggfasta stakarne brunno ännu vaxljusen
sömnigt, öfverrumplade af ljusreflexerna utifrån. De blanka sköldarne,
svärden, lansarne och spjuten blickade hotfullt ned, liksom bringande
en varning tiil hvarje ovän att ej störa hemfriden på stor mans gård.
Och på de i allehanda färger prunkande fönstren med sina
blyinfattningar blickade solen så gladt och längtansfullt, liksom
trådde också hon efter att få komma hit in, dit ungdom och kärlek nyss
gjort sitt intåg.
Nu inträdde tvänne tjänarinnor och togo i hop med att aflägsna den
rådande oredan. Två rödblommiga töser, hvilka, efter hvad det syntes,
ej voro första gången med om att styra och ställa till rätta på detta
håll.
Utifrån förstugan hördes i samma nu späda, glada röster och kort därpå
öppnades en af dörrarna på glänt.
-- Hör du, Stina, har du ej sett till vår nya mamma, sporde en liten
parfvel om 6 à 7 år, och en ännu yngre ljuslockig liten tös flikade
lika snabt in ett:
-- Säg åt mamma, att hon nu genast kommer ut med oss. Det är så
vackert, så vackert.
Dessa två unga plantor känna vi sedan gammalt, de voro Klas Kurcks barn
från första giftet.
Redan från första stund Elin Stenbock satte sin fot öfver Laukko gårds
trösklar hade de med barnsligt förtroende slutit sig till henne, och
hennes vänliga sätt och ungdomliga väsen bidrogo också i väsentlig mån
att höja detta förtroende. Och under dansen och glammet i går kväll
hade de jämväl tumlat om och fröjdats med de andra och hade haft så
roligt -- så gränslöst roligt. De talade nu därom för de med sitt stök
sysslande tjänarinnorna, Och så tillade Arvid:
-- Vet du, Stina, nu tror jag vi ej mer behöfva vara rädda för Kirsti,
ty jag skall tala med mamma, att hon låter oss gå med någon af er
andra, och I ären nog snälla mot oss.
-- Är du riktigt säker därpå, skämtade Stina.
-- Ja det är jag. Och vet du Arvid och jag tycka Kirsti är riktigt
stygg, förklarade liten Elin. Men hör du hvar är vår mamma, har du ej
sett henne alls i dag?
-- Kära barn, hennes nåd är ännu ej uppstigen. Det är ju också ännu så
tidigt. Men då hon blir färdig skall hon nog helt säkert fråga efter
er.
De tyktes synbart belåtna med upplysningen och ämnade åter begifva sig
ut, då Arvid i detsamma trädde tillbaka in igen.
-- Hör du, Stina, vi sågo Kirsti för en stund sedan och hon hade ingen
nyckelknippa mer, som hon förut alltid brukade gå och skramla med. Tror
du hon tappat den?
-- Nej, det tror jag visst inte. Den har ju er mor fått. Ty nu är det
hon, som tager hand om alt här på Laukko.
-- Men tror du inte Kirsti blir ledsen på henne därför?
-- Ja, inte tycker hon väl riktigt om det. Men hon får ändock lof att
finna sig däri.
-- Jag frågade bara därför att hon, då vi mötte henne, såg styggare ut
än vanligt. Hon må ej blifva elak mot mamma bara. Får jag se det kommer
jag bestämdt att säga därom åt pappa.
-- Ock hvad tror du pappa då gör?
-- Ja hvad skulle han väl annat än gräla på Kirsti därför.
-- Det tror jag inte. Jag tror tvärtom, att han skulle kalla ditt prat
barnsligt pladder eller annat dylikt.
-- Tror du då att han tycker om, att man är stygg mot mamma?
-- Nej, det tror jag häller inte. Men det där är alt saker som du ännu
inte begriper.
Arvid aflägsnade sig nu smått stött öfver tillrättavisningen.
-- De barnen! Man vet ej hvarifrån de hämta sina funderingar, yttrade
Stina till sin medhjälparinna.
-- Ah du, små grisar hafva också öron. Dessutom hafva de unga nog också
fått smaka af Kirstis regemente. Det var riktigt synd att hennes nåd
skulle gå bort så tidigt, ty så god som hon var mot oss alla tror jag
den nya husfrun väl ändå aldrig blir. Jag har redan tykt mig förmärka
vissa drag af stolthet hos henne, fastän hon ej är gammal i huset.
-- Menar du det. Jag åter tycker hon ser så älsklig och oskyldig ut,
att det är rätt synd om henne att så tidigt nödgas taga i tu med alt
det bråk och alla de besvärligheter, här vänta henne.
-- Kanske du har rätt. Jag vill häller ej bestämdt hålla på hvad jag
sade.
-- Seså nu börjar det arta sig här, yttrade Stina efter en längre paus,
hvarunder man med ökad ifver stökat å hvar sitt håll. Om vi nu skulle
öppna fönstren en smula. Här käns så kvaft och instängdt.
Hon slog upp dem på vid gafvel och af det lätta luftdrag, som strömmade
in från olika håll, flammade de ännu brinnande ljusen till och
slocknade.
Nu förnummos steg i angränsande rum, inom kort öppnades också en af
sidodörrarne och herr Klas med sin unga maka trädde in i salen.
-- O, hvad här är ljust och härligt, fint och pyntadt, utropade hon och
lät blicken från sina vackra ögon glida öfver hans resliga gestalt.
Han sade intet utan slöt henne blott lätt till sitt bröst, genom denna
stumma åtbörd bejakande hennes ord och bevisande, att också han var
mäktig till varmare, ädlare känslor.
De hade omedvetet fattat posto invid ett af de öppna fönstren, genom
hvilka solen sände sina strålar hit in och gaf den unga skälfvande
kvinnogestaltens lockar ett utseende som om de varit af renaste guld.
Och ur hennes ögon log en himmel så ren och skär som den där ute;
hoppets och kärlekens glöd lyste ur densamma i rikaste mått.
Han kände sig också nu så lycklig och mild till sinnes som han ej varit
det alt sedan hon, hans första kärlek, slocknade bort i döden. Huru
gladt och fridfullt skulle han ej bereda alt för sin nya maka. Intet
skulle saknas henne här och äfven under sina resor från hemmet skulle
han ordna om alt på bästa sätt, så att hon ej vantrifdes. Och i de
husliga omsorgerna skulle Kirsti bistå henne -- dock ej som någon
jämlike -- utan som den villiga, lydiga tjänarinnan. Det var nu slut
med alla högt syftande planer på detta håll. O, hvad det kändes lätt
att hafva sluppit denna börda!
De anade ej att där nedanför, dold af träden och buskarna, befann sig
en tredje person, som med ett infernaliskt minspel i sitt anlete gaf
akt på denna episod af huslig lycka.
-- I ären lyckliga nu, mumlade denna för sig själf, men låt den första
berusningen svalla öfver -- och glöden skall snart, mycket snart falna
af -- åtminstone för hans nåd. Jag känner dig för väl för att ej
behöfva tvina på sanningen af mina ord. Mycket behöfves ej, blott en
liten yttre påstöt, det oskyldigaste förtal och solen sjunker blodröd
ned på er lyckas ljusa vårhimmel.
Hon aflägsnade sig med en triumferande åtbörd. Beslutet inom henne var
länge sedan fattadt -- hon afvaktade blott ett lägligt tillfälle för
sin plans utförande.
Gästerna samlades så småningom åter i godsets salar. Tystnaden, som
blott några flyktiga timmar rådt här inne, efterträddes ånyo af skämt
och lif.
Klas Kurck, som med ungdomlig ifver deltagit i alla de glada upptågen
och samspråken, framträdde kort härpå och äskade tystnad. Det s.k.
morgongåfvointyget skulle nu skriftligen affattas. För dess uppsättande
hade han också tillkallat djäknen Jeppe Klausson, som för tillfället
befann sig å orten på djäknegång.
Personen i fråga fattade nu posto vid ett af borden i salens midt och
akten begynte.
I detta morgongåfvobref förklarade Kurck, att han sin maka till heder
och ära på rättan hindersdag gifvit Laukko gård i Vesilaks socken till
ett värde af 1,500 mk. Om Gud gåfve honom och hans maka barn, skulle
godset räknas såsom barnens möderne-, icke såsom deras fädernearf.
Finge de icke barn, skulle den längst lefvande af makarne behålla
egendomen, hvarpå densamma tillfölle barnen af första giftet jämte
Tottijärvi honom äfven underlydande gård med alt både löst och fast å
desamma befunnes.
Sedan förbindelserna sålunda skriftligen affattats undertecknades
aktstycket af Klas Kurck själf och de förnämsta af de närvarande
gästerna såsom vittnen, samt nedlades därpå i en särskildt för
ändamålet anordnad låda i ett af de massiva ekskåpen i salen. Nyckeln
till densamma liksom ock tidigare husets öfriga innehades sedermera af
Elin Kurck.
Sedan denna högtidliga ceremoni undanstökats fortsattes
bröllopshögtidligheterna under omväxlande lekar, upptåg och gillen både
denna dag och en rad af de följande.