Försmådd.
Kirstis lynne var mer än vresigt i dag. Hon hade farit fram som en
furie öfver hela Laukko. En hvar hade fått sin beskärda del. Och sedan
hon rasat ut hade hon stängt in sig på sitt rum. Där satt hon nu och
snyftade högljudt, medan en stor tår då och då rullade nedför hennes
kinder. Men dessa tårar voro framsprungna hvarken af ånger öfver hennes
onda sinnelag eller minnet af något bittert framfaret, som nu rann
henne i hågen, de voro tvärtom ett utbrott af den vrede som rasade inom
henne och ömsom färgade hennes kinder röda som rosor, ömsom åter hvita
som snö.
Plötsligt rusade hon upp från den stol hon suttit på och med de knutna
händerna lyfta högt mot taket och ansiktet förvridet af ilska utbrast
hon:
-- Den slynan skall ej blifva gammal här. Hon skall aldrig i lifvet
det, om man sedan också stekte mig till döds.
Detta känsloutbrott måste emellertid alt för starkt utmattat henne, ty
hon sjönk viljelöst ned tillbaka på stolen och satt där länge alldeles
tillintetgjord, medan blicken irrade utan något bestämdt mål.
Sedan hon dock hämtat sig från den första öfverilningen och dess
följder började hon något mera sansadt reflektera öfver den situation,
som så drifvit henne ur sinnets jämvikt.
-- Och detta skall blifva lönen för mitt årslånga släp här på Laukko.
Det är nedrigt handladt. Jag kan ej finna ett lindrigare uttryck för
hans beteende mot mig. Dock fattar jag för väl hans bevekelsegrunder.
Jag är naturligtvis för ringa att stå vid den höge herrens sida såsom
hans maka, fastän jag godt duger därtill i en tjänarinnas skepelse. Det
skall kantänka flyta adligt blod i ådrorna på den blifvande husfrun, om
hon ock ej är vuxen en så ansvarsfull post som en husmoders på ett
stort adligt gods.
Kirstis grämelse var ju också helt naturlig. Den möjliga missräkningen
rörande de planer, hvilka redan länge nog föresväfvat henne och
invaggat henne i en alt större förlitan på deras framtida realiserande,
måste ovillkorligen obehagligt beröra den ärelystna kvinnan.
Klas Kurck hade under sin senaste vistelse på hembygden tidt och ofta
företagit korta resor, hvilkas mål Kirsti nog var underkunnig om. Det
var granngården Suomela de gälde, och lika klart var ju också, att den
allom beprisade Elin Stenbock där lekte honom i hågen. Det var ej
häller någon okänd sak för henne, att den efterfikade skönheten stod i
släktförbindelser till hennes aflidna nåd på Laukko. Den vidt berömda
ungmön hade för öfrigt med sina anhöriga mången gång gästat godsets
salar och njutit af det öfverflöd, som vid dylika högtidsstunder här
stod till buds. Men städse hade Kirsti funnit henne för ung och
oerfaren och långt ifrån vuxen det kall, som väntade henne. Hon var ju
ännu ett barn, som tog lifvet lätt, fjärilslätt och endast tykte om att
möta dess ljusare, gladare sidor.
Och hon skulle nu öfvertaga ledningen här. Hon skulle uteslutande få
makt och myndighet öfver alt. För henne skulle Kirsti underdånigt böja
sig, hon, som redan vant sig att ensam ordna alt och befalla öfver alt.
Och därtill skulle hon, tjänarinnan, kantänka med tacksamhet stå till
tjänst med alla de råd hennes erfarenhet på stället otvifvelaktigt
borgade för, och ej våga inlåta sig i ett förtroligare umgänge med den
man, som dock låtit henne hoppas så mycket.
Alt detta grämde henne oerhördt. Hon hade hälst lämnat altsamman, men
hvad skulle hon väl taga sig till? Hennes tankar kretsade i ett
ogenomträngligt mörker, hvarifrån ingen utväg gafs. Något måste hon ju
ändock göra för att hjälpa upp den fatala ställning, hvari hon råkat.
Ja hon hade redan länge gått och rufvat därpå.
De planer hon härför utstakat utgjorde en trogen bild af hennes egen
karaktär. De vittnade om våld och blod. De skulle komma att kasta en
skamfläck på hennes stolta jäktan, för hvars framgång hon ansåg intet
medel klandervärdt.
* * * * *
Å Suomela gård, som innehades af Johan Olausson Stenbock och hans maka
Margaretha Fleming, hade naturen liksom å Laukko strött sina håfvor i
rikaste mått. Det till det yttre enkla landtliga godset låg inbäddadt i
en ram rik på grönskande skogar och glittrande insjöar. Men hemlifvet
på Suomela bar en vida innerligare prägel än å Laukko och skaran af den
ungdom som fans här, dess okonstlade upptåg och lekar ökade i ej ringa
grad hemtrefnaden. Elin, yngsta dottern, var sin moders ögonsten och
sin faders stolthet, och hennes intagande yttre och hjärtevinnande
godhet voro vida kända.
Henne hade som sagdt den stolte Klas Kurck utkorat till sin andra maka.
Och äfven å Elins sida mötte i detta afseende ej några hinder, om man
ock enligt tidens sed ej tillsporde henne så mycket härom. Klas Kurck
var nämligen ännu jämförelsevis ung och hans ståtliga och ridderliga
gestalt kunde ej förfela att göra intryck på den oerfarna ungmön.
Den främsta orsaken till giftermålsplanernas påskyndade realiserande
torde stått att söka i det intrigspel Kirsti på senaste tider nära nog
öppet bedrifvit. Ehuru hon insåg, att redan Klas Kurcks höga ställning
förbjöd honom att till sin maka utköra någon annan än en med rang och
börd lik hans, dref likväl hennes ärelystna och inbilska sinnelag henne
att öfverskrida förnuftets gränser. Och förutom alt detta förglömde
Klas Kurck ej häller de små, Arvid och Elin, hvilka efter deras moders
bortgång, änskönt Kirstis försäkringar rörande sin vård om dem, ofta
saknade den ömhet och kärleksfullhet, som endast kunde lämnas dem af
den, hvilken med värkligt intresse omfattade hemmet i dess helhet.
Dessa och liknande tankar föresväfvade Klas Kurck tidt och ofta och den
ensamhet, som rådde omkring honom, där ingen fans med hvilken han
förtroligare kunde meddela sig, där ingen rätt förstod hans innersta
önskningar, dref honom omsider att tillgripa någonting afgörande.