Det var mörkt och tyst här inne. Endast några djupa andetag gåfvo vid
handen, att också den olyckliga Esra omsider fått sluta ögonen och
smaka af en kort hvilas sötma, hon, den goda, som nu skulle utgöra den
ringa familjens nära nog enda räddningsplanka.
Penttu kastade också han sig ned på sitt hårda läger och försökte
sofva.
* * * * *
Öfver den angränsande insjöns snöhöljda isfält hviner nordan mäktig och
bitande, drivande yrsnön upp i töckenlika moln, hvilka oafbrutet
hvälfva sig fram öfver den vida ytan.
Men trots elementernas raseri, trots det oangenäma att vistas där ute
en dylik mindre gästvänlig nordisk vinterdag ser man likval det ena
åkdonet efter det andra stanna vid trappan till Laukko gård.
Byggnaden med sina två våningar, uppförda af stadiga timmerträd från
bygdens skogar, erbjuder i intet afseende anblicken af en ståtlig adlig
riddarborg, sådana man vant sig att tänka dem under medeltiden. Hos oss
lade man ej häller då för tiden så mycket an på yttre ståt. Men
inredningen vittnade däremot om, att jämväl vår inhemska adel förstod
sig på att göra sina företräden gällande, där så påfordrades.
I den stora sal, som sträcker sig genom nära nog hela första våningen,
vimlar det af sorgklädda gäster. Alt bär här prägeln af djupt allvar,
en prägel så främmande för lifvet på det Kurckska ättegodset, att den
bjärt afsticker mot den häjdlösa ståt, det glam och lif, man förut
plägat skåda här inne.
Redan det ljus, som under den molndigra dagen blott sparsamt lyckas
tränga sig in genom de målade fönsterrutorna, ger det hela en vemodig
anstrykning. De kolossala snidade ekskåpen och de högkarmade stolarna
öka den stela stämningen. Endast de glimmande svärden, lansarne och
sköldarne skänka en om ock svag reflex af lif.
Från ett af rummen till höger höres ett entonigt oafbrutet mummel. Det
är den officierande prästen, som här läser mässor för den hädangångnas
befrielse ur skärseldens kval. Iklädd en lång alba (mäss-skjorta)
ligger han knäböjd framför bönestolen, ofvanför hvilken Maria med
barnet, målade å en stor väggfast tafla, blicka ned på den nitiske
själasörjarens fromma andakt. Tätt intill honom varsnas på en katafalk
den bastanta ekkistan, hvari stoftet af Klas Kurcks maka fått sitt
sista hviloläger inom hemmets väggar.
Ett drag af frid hvilar öfver den dödas bleka anlete, kring hvilket
skenet från de där invid brinnande vaxljusen sveper en mystisk gloria.
I ett rum på motsatta ändan af denna våning sitter den mäktige Kurck
med sträng uppsyn. Men ur det bistra anletet synes dock äfven
framskymta ett svagt drag af vemod.
Han har nyss dragit sig hit in från gästernas krets i salen invid och
med armbågarna stödda mot det väggfasta ekbordet blickar han ut på
vinterstormens lek med de hvita flingorna.
Han hade aldrig kunnat förledas till pjunkighet. Han hade tagit lifvet
som en strid från början till slut, såsom han uppskattat det och såsom
tidsandan inom det stånd han tillhörde också uppskattade detsamma. Det
egna jaget skulle ställas i förgrunden, vare sig det sedan gälde egna
eller andras intressen, och där man ej kunde göra sin vilja annorlunda
gällande än på våldets väg skulle denna följas. Det där var ju det
naturligaste, hade han tykt.
Men nu förekom det honom som om lifvet också egde något annat än blott
detta att sträfva för, ett något, från hvilket det uppbrusande
öfvermodet var bannlyst. Han kände i detta nu knappast igen sig själf.
Och denna underbara känsla hade småningom fått makt öfver honom alt
sedan hans makas plötsliga bortgång. Budet hade nått honom alldeles
oförberedt långt uppe i Satakuntas ödemarker. Hon hade väl alltid varit
klen till hälsan och särskildt efter dottern Elins födelse hade hennes
krafter märkbart aftagit. Men dock trodde han ej, att slutet var så
nära. Hade han anat detta skulle han stannat hemma en tid, ty han hade
aldrig kunnat undgå att med förtroendets band sluta sig till sin maka.
Hon hade ju städse varit en god skyddsande i hans hem. Väl hade han
pigan Kirsti kvar, och hon hade redan så vuxit in i husets alla vanor,
att hon fullt kunde taga hand om alt, och därjämte hyste han en
underbar tilltro till henne -- något, som han för resten gjort redan
medan hans maka lefde --; men där låg likväl ett tvång i hans
förhållande till denna underordnade individ; redan hans börd förbjöd ju
honom att inlåta sig i några intimare relationer med henne.
Med dylika tankar i hågen hade han suttit ännu längre, glömsk af sin
plikt mot de många gästerna, om ej den tydliga klangen från klokkorna i
den närbelägna kyrkan vakt honom till besinning. Den förkunnade ju, att
liktåget snart skulle sätta sig i rörelse.
Han reste sig upp från sin plats, antog sin sedvanliga barska uppsyn
och trädde ut till gästerna. Man redde sig redan till aftåg härinne.
Dörrarne till det motstående rummet och till salen stodo på vid gafvel,
mässan hade tystnat och ljuslågorna flammade häftigt till af
luftdraget. Snart var hela huset nästan folktomt. Endast några tjänare
förmärktes där, sysselsatta som de voro med att stöka undan efter de
många främmande.
Och i ett af fönstren i andra våningen kunde man varsna ett
barnaanlete, hvars blick ifrigt följde processionens affärd.
Det var den unge Arvid Kurck, Finlands blifvande siste katolske biskop,
som på detta omedvetna sätt sände sin moder ett sista farväl.