III.

Ränker,

Högsommarsol strålar öfver bygden. Insjöns vågor skvalpa helt makligt

mot de i praktfull grönska inbäddade stränderna och fåglarnes kvitter i

den angränsande skogen med sina skyhöga furor förlänar denna

tilltalande bild af äkta nordiskt sommarlif än högre behag.

I en af naturen själf danad berså ett stycke från stranden sitter

Kirsti med sina skyddslingar Arvid och Elin Kurck.

Arvid har just fått sikte på en vacker fjäril, som fladdrar i väg från

blomma till blomma och anstränger sig med full ifver att få fatt "den

vackra fågeln", som han kallar den.

Elin sitter på en tufva och rycker tanklöst upp de späda blomster,

hvilka läna densamma dess fägring. Hon synes helt stolt och belåten, då

hon lyckats fullfölja sitt förstörelsevärk.

Kirsti har på senaste tider gått med hufvudet fullt af allehanda planer

rörande sin framtida ställning på Laukko. Hon har till och med vågat

hysa den tanken såsom något ej oupphinneligt, att hon genom ett klokt

och varsamt tillvägagående kunde tillvinna sig själfve herr Klas' hand

och därigenom från den underordnade ställning hon nu innehade svinga

sig upp till den af alla aktade husfruns.

Behöfde hon väl häller hysa något tvifvel i detta afseende? Hade hon ej

dag för dag alt mer och mer närmat sig det åsyftade målet. Och kände

hon ej så väl till sin herres vanor och sinnelag, att hon blott behöfde

gifva desamma lämplig näring för att vinna gehör?

Nu hade Arvid fått fast den granna fjäriln, hvilken han med en

triumferande åtbörd räkte åt Kirsti.

Likgiltigt fattade hon tag i den, kramade den med ett tag till döds och

trampade dess brustna lemmar under sina fötter.

Tårar af förtrytelse stego upp i barnets ögon, men hon låtsade ej märka

dem.

Hennes uppmärksamhet riktades i detsamma på en båt, som lade till vid

stranden. Hon reste på sig och blickade forskande fram mellan

trädstammarne.

-- Sitten här och leken så länge, barn. Jag skall gå ner till Olof.

Hon lämnade dem.

Då de små sågo henne aflägsna sig började de storgråta, men hon låtsade

ej höra det. De skulle nog tystna, sen de fått gråta ut, tänkte hon.

-- Se goddag, Kirsti. Tror I också lockats ut af det vackra vädret.

-- Jag måste väl en gång ut med de små. De hafva så tråkigt där hemma

nu sen hennes nåd gått bort.

-- Så barnkär I blifvit af eder. Jo, jo, har fått öfvertaga

modersbekymren sen dess -- och herr Klas är naturligtvis fullkomligt

nöjd med eder ömma vård om de små?

-- Jag har ej sport honom därom, svarade hon stött.

-- Ja hvad skulle ni häller göra det. Det är väl _han_, som skall gifva

sitt bifall tillkänna. Men för resten pratar jag onödigt skräp. I veten

väl själf bäst huru väl inskrifven I städse varit på det hållet.

Kirsti låtsade ej förstå hugget utan gaf samtalet en annan vändning.

-- Hvarifrån kommen I Olof?

-- Ah jag var bara där ute för att litet ordna om fisket, sedan vår

gamle hederlige Niilonen ej mer förmår taga hand därom. Det är ändock

rätt synd med det stackars folket.

-- Såå. I tycken värkligen det. Då beklagen I väl också det misslyckade

försök att blifva hulpen hans hustru gjorde på jordafärdsdagen?

-- Ja, herr Klas är stundom rätt hjärtlös af sig.

-- De orden saden I icke, om han hörde på.

-- Ja, skam nog, tycker man ej om sanningen här på Laukko. Luften

förefaller förpestad litet hvarstans.

-- Och ändock stannen I Olof här så gärna.

-- Huru gärna jag gör det hör ej hit -- man måste i alla fall lefva. --

Men jag återgår till Niilonens. Viljen I Kirsti med ert inflytande hos

herr Klas ej lägga in ett godt ord för dem? Det är ju synd att se

människor svälta ihjäl.

-- Nej, det tror jag mig ej hafva lust till.

-- Hvarför tron I det?

-- Hvarför? Hvad har jag med dem att skaffa?

-- Tänk er själf i deras belägenhet.

-- Jag gör min plikt. Må de ock göra sin.

-- De vilja ju arbeta.

-- Men kunna ej, borden I tillägga.

-- Jag tror nog att de kunna, om de blott blefve i tillfälle att lämna

prof därpå.

-- Undras just huru långt ni Olof komme, om I haden idel folk som de

att dras med. Månne ni ej långt för detta fått känna följderna af deras

efterlåtenhet på egen rygg.

-- Det där hör ej hit. Hade blott hennes salig nåd lefvat skulle Esra

helt visst ej behöft gå ohulpen från gården.

-- Ja hon var alltid en medgörlig stackare. Mina råd ville hon dock så

litet lyssna till.

-- Hon förstod sig på förhållandena bättre än någon af oss. Nu är det

andra händer som styra och leda.

-- Det där skulle vara ett hugg åt mig.

-- Som I viljen.

-- Och huru ginge det väl, om ingen funnes som ledde det hela. Hans nåd

är ju själf nästan ständigt borta från hemmet.

-- I hafven måhända rätt i edra förehafvanden, men måtta i alt är,

skulle jag tro, dock det bästa. Fågeln faller vingbruten ned, om han

flyger för högt.

Dessa sista ord yttrade han liksom i förbigående, medan han redan

styrde sina steg inåt skogen.

-- Hård, hjärtlös och maktlysten som alltid, tänkte han därvid för sig

själf. Har fått för fria tyglar här. Hyser godt hopp om att tillvinna

sig fruskapet. Men det går ej, så vidt jag känner till min herres

stolta sinnelag.

Kirsti återvände nu till de små där borta i skogsdungen. De hade båda

gråtit sig trötta och slutligen somnat in på gräsmattan.

Vid tanken på den granna fjäril, hon nyss trampat under sina fötter,

runno henne i hågen gårdsfogdens sista ord. Var det här en bild af hvad

som väntade jämväl henne. Fjäriln hade ju också nyss fladdrat och yrat

från blomma till blomma. Nu låg den krossad till stoft. Kanske den man,

på hvars förtroende hon nu bygde, en vacker dag skulle tillfoga henne

samma förödmjukelse.

Hon fann dock snart denna tanke alt för öfverdrifven och måste helt

enkelt hånle åt detta drag af svaghet. Länge fick denna förödmjukande

känsla ej häller bo inom henne innan hon återgick till sin förra

sinnestämning. Ja hon kände till och med huru en blygselns rodnad steg

henne uppåt kinderna och gjorde dem glödande heta.

Omildt tog hon sig nu till att väcka barnen för att med dem återvända

till hemmet.

De sågo visst först litet tvehågset på sin vårdarinna, men följde henne

sedan otvunget. Hon hade ett säreget inflytande jämväl på dessa små.

* * * * *

I Niilonens stuga var det nu trångare än vanligt. Per Eriksson snickare

hade här uppslagit sin värkstad och feberifver rådde, där han stod

nedböjd öfver sitt arbete med de kvistiga furubräderna. Kistan skulle

ju också vara färdig innan söndagen och redan var det ganska långt

lidet fram på lördagen. Visst brydde han sig ganska litet om att forma

materialet slätt och finbonadt -- det var ju i alla fall en fattiglapp,

som skulle hvila inom dess trånga väggar -- men tid behöfdes nog äfven

för ett mindre konstrikt arbete.

I sin säng vid ena långväggen låg den aflidne med de glanslösa ögonen

uppspärrade, och de magra, knotiga kinderna med sin gulbleka hy ingåfvo

någonting skrämmande obehagligt.

Mor Esra hade nyss hemkommit från grannarne, hos hvilka hon tigt ihop

några bitar här och där för att få något till lifs åt husets främmande

gäst, den enda ersättning hon för resten kunde lämna för denna sista

tjänst åt hennes man. Hon hade väl också dristat sig fram till Kirsti

på själfva godset, men ganska omildt afskedats därifrån. Hos fogden

Olof hade hon dock fått några kakor bröd.

Sonen Penttu inkom i detsamma med ett fång ved och uppgjorde en munter

brasa i den nedrökta spiselvrån.

Han viste också förtälja, att bolmannen under moderns bortavara varit

där på besök för att utkräfva skatterna till gården; men hade han dock

velat låta anstå därmed, tils den gamle ordentligt kommit ned i jorden.

-- Ja, han kunde nog taga det lilla de ägde. De måste ju i alla fall

ändock gripa till tiggarstafven bara alt det här var öfverståndet,

menade mor. Esra Att han likväl hade så mycket hjärta i sig att han lät

anstå därmed, tillade hon med ett vemodsfullt uttryck i sitt aftärda

anlete.

-- Ni må säga det, inföll Per Eriksson snickare, som hittils ej yttrat

sig, men väl egnat samtalet ett halft öra. En sådan välgärning har han

väl ej på länge låtit komma sig till last. Men måhända fann han bytet

här så ringa, att han tykte det gärna kunde få förblifva orördt till

härnäst.

-- Kanske bland dem också finnes en och annan med hjärta i bröstet,

fastän de ej alltid blifva i tillfälle att lämna prof därpå.

-- Nog torde sådana vara mera sällsynta alltid, och det är ej underligt

häller, ty göra de ej sin plikt få de sätta sitt eget skinn emellan.

Hårda tider är det vi lefva i. Om hälst de rika vore litet mera

mänskliga.

-- Ja godt och väl om så vore. Men rik man förstår ej den fattiges

bekymmer.

-- Ni lär försökt tala några bevekande ord till herr Klas?

-- Ja. Men däraf vardt intet.

-- Hvad svarade han er?

-- Han hotade näpsa mig för min djärfhet, om jag ej snarast möjligt

satte i väg.

-- Var det där hemma på Laukko?

-- Hvarför frågar ni det?

-- Jag tänkte bara, att måhända Kirsti i förtid fått vetskap om edra

afsikter.

-- Och intalat honom att handla som han gjorde.

-- Just så.

-- Nej. Den här gången tror jag hon ej fått drifva sitt onda spel. --

Det var ute på kyrkogården efter hennes nåds jordafärd. Jag hade

infunnit mig där bland mängden för att åhöra mässan, predikan och

sången och se på de många ljusen och all öfrig ståt och prakt, som

härskade där. Jag begrep väl ej mycket af alt detta, våra präster bjuda

ju också till att göra Guds ord för oss småfolk så ofattligt som

möjligt; men ett så högtidligt tillfälle som detta återkommer ej ofta

och därtill hade jag, som ni redan hört, för afsikt att söka lindra vår

nödstälda belägenhet. Då sorgen hemsöker en plägar ju ens hjärta alltid

blifva mottagligare för vekare känslor.

-- Och ni fullföljde er plan?

-- Ja ute på kyrkogården knäföll jag för honom och bad, att han skulle

låta oss bo kvar och antaga Penttu till fars efterträdare.

-- Och han afvisade er kallt?

-- Ja, som jag redan sade. Och för mig återstod ej annat än att skamsen

smyga mig undan den talrika menigheten omkring mig och med tyngre steg

än förut uppsöka hemmet.

-- Och nu har ni ändock fått bo kvar ända in på sommaren?

-- Ja, så oförklarligt det än ser ut. Men saken är den, att hans nåd

alt sedan jordafärdsdagen varit ute på resor i sin domsaga och Olof är

i alla afseenden en god människa, fastän han ej i alt vågar styra och

ställa efter eget behag.

-- Och nu sedan Kirsti fått kännedom om förhållandet har hon

naturligtvis gjort sin myndighet gällande.

-- Ja hårda tider stunda. Måtte jag blott få den döde ordentligt ned i

mullen en gång.

Mor Esra, som under samtalets gång sysslat vid spiseln, framsatte nu af

sina tarfliga anrättningar åt sin gäst.

Efter slutad måltid tog denne åter i tu med arbetet och innan

kvällsolen ännu hunnit nedgå bakom skogstopparne var den groft

tillyxade kistan färdig att mottaga sin gärd.

Nu infann sig också en kvinna vid namn Hedda, känd vida omkring för sin

underbara förmåga att bota allehanda sjukdomar, för att hjälpa till vid

kistläggningen. Hon hade ock, så vidt i hennes förmåga stått, bjudit

till att bota fiskaren Niilonen; men där det skulle bli till döds stod

naturligtvis ingenting att hjälpa, menade hon.

Per Eriksson snickare hade aflägsnat sig efter fullgjordt värf. De två

kvinnorna och sonen i huset sysslade med den döde.

-- Vi hafva haft bolmannen på besök i dag, hviskade mor Esra till Hedda

liksom fruktande att någon obehörig kunde uppsnappa samtalet och genom

något förtal ännu yttermera förvärra det svåra i deras ställning.

-- Kunde just gissa det, då jag såg honom vandra förbi stugan min

tidigt på morgonkvisten.

-- Penttu var allena hemma med barnet och den döde och han for ganska

varligt fram. Men hade han vetat -- -- -- --

-- Hvad då -- -- --?

-- Jo, att jag har litet på kistbottnen, som jag enkom sparat för att

få far ordentligt i jorden, så nog hade han med öppna armar gripit i

rofvet alltid.

-- Du tänker då bestå klockor med? Men hvad tror du man säger därom på

Laukko, då det blir kändt?

-- Det gör mig detsamma. Vi måste i alla fall bort härifrån.

Samtalet fortgick hviskande under hela kistläggningen och då alt var

undanstökadt och mor Esra med sina två barn åter satt allena i den

mörka stugan kunde hon lämna sina känslor fritt lopp.

Tårarne rullade utan afbrott nedför de bleka kinderna och den ena

sucken djupare än den andra bröt fram ur hennes beklämda bröst.

Penttu hade en lång stund suttit försjunken i sina tankar äfven han. Nu

kunde han ej längre se att hans mor satt där allena med sin djupa sorg.

Han trefvade sig fram till henne, slog sina armar om hennes hals och

hviskade till henne:

-- Moder, hvartill båta tårar? Hafva vi ej armar ännu att arbeta med?

Världen är vid. Där skall väl finnas en vrå äfven för tre hemlösa

stackare som vi.

Hon svarade intet. Hennes hjärta var så fullt af de senaste tidernas

många motigheter. Likväl kunde hon ej underlåta att i sitt inre egna en

osynlig högre makt en gärd af tacksamhet, för att hon i all sin

bedröfvelse hade sina barns kärlek att trygga sig till.

Och Niilonen fick påföljande dag sin plats i fattiggrafven; men

kyrkklockorna ringde hans stoft till den eviga hvilan.

Där var visst mången, som menade, att det aldrig stod rätt till med det

fiskarfolkets fattigdom, då man så slog sig på stort; men andra funnos

ock, hvilka ansågo, att det där måhända bestods honom, för att han i så

många år varit fiskare på det rika adelsgodset.

Kirsti hade emellertid fått ögonen än mer öppna och oförtöfvadt afsändt

bud till bolmannen att hösta in hvad där stod att taga i skogstorpet,

innan man hann göra af med altihop.