På sotsäng och bår.
Den åldrige fiskaren Pekka Niilonen hade nyss vaknat upp ur den
feberslummer, som förlänat hans utmärglade, bleka kinder en matt
rodnad. Hustru Esra sysslade med den yngsta i familjen vid den matta
spiselglöden, medan sonen Penttu satt moltyst vid faderns hufvudgärd
stirrande tanklöst in i det halfdunkel, som rådde i den trånga kojan.
-- Hvad är det för hästtramp där ute? sporde den gamle, som nyss
vaknat.
-- Jag kan ej upptäcka något, invände hustrun.
-- Hör du ej gnäggningarna, ropen och gråten? Hans nåd, herr Klas, har
visst återigen låtit utgjuta skuldlöst blod för att tillfredsställa
sina onda lustar, fortfor gubben.
-- Fader, inföll sonen tätt invid, mörker hvilar öfver näjden. Ingen
människa vistas där ute i den bistra vinternatten.
-- Såå, låt mig bara se.
Han sökte resa på sig. Fåfängt. Krafterna stodo honom ej längre bi. Den
nyss så glansfulla blicken antog i en hast slöhetens prägel, de sakta
frammumlade orden blefvo alt mera svårförstådda.
-- Nådig herre -- -- -- de äro ju oskyldiga -- -- -- -- deras blod
skall -- -- -- -- förkunna för världen, att ni handlöst förgripit er på
arma, hjälplösa -- -- -- --
Det blef snart alldeles tyst där inne, en tystnad, som dock inom kort
stördes af ett galt skrik från den vrå, där mor Esra och hennes några
veckor gamla dotter Katri befunno sig.
Glöden falnade alt mera af. Man upptäkte nu mera blott någon enstaka
glimt, som likt ett gnistrande öga log fram genom nattdunklet.
Barnet fortfor trots moderns hyssningar att gråta och snart sällade sig
härtill några entoniga, högljudda snarkningar från den på annat håll
inslumrade Penttu.
Så förflöt en lång stund, då ett knappast hörbart: "moder!" bröt fram
genom mörkret.
-- Jag är här; hvad vill du, min son?
-- Äro dörrarne riktigt låsta? Jag är så rädd, att något ondt väntar
oss.
-- Ja. Sof du lugnt bara. Natten är de värnlösas bästa vän.
-- Ja, men vet du, jag tykte just nu att en af hr Kurcks fogdar trädde
hit in och befalde far att stiga upp och laga sig ut på sjön för att
skaffa fisk till begrafningen, och då han ej orkade stiga ur sängen,
sjuk som han var, tillsade fogden sina följeslagare att släpa ut honom
och gifva honom några rapp med piskan. Och det gjorde de också. Men där
ute föll han som en sten till marken. Så kommo de in och togo mig i
stället och då de sågo mig skälfva af rädsla hotade de mig med samma
straff, om jag ej genast satte af ned till sjön och fullföljde
befallningen -- -- -- --. Är du bara riktigt säker på, att intet ondt
skall hända oss?
-- Du har drömt, barn. Alt är som förr dödstyst där ute. Månen ler
öfver de frusna drifvorna och skogens furor stå fulla af rimfrost.
-- Så. Då måtte jag väl blott hafva drömt. Men en stygg dröm var det.
Penttu kunde emellertid ej sofva längre. Knapt hade han inslumrat innan
den ena drömbilden fasansfullare än den andra föresväfvade honom.
Omsider steg han upp, tände ett pärtbloss och satte sig ned på
spiselkanten hos modern.
Den ena rysningen kallare än den andra ilade genom hans späda lemmar.
Han sökte här uppfånga den lilla värme, hvilken den snart utslocknade
brasan ännu bjöd på.
-- Och i morgon är det då hennes salig nåds jordafärd, afbröt han
slutligen tystnaden.
-- Ja, den heliga jungfrun förläne henne en salig frid. Hon har alltid
varit de fattigas bästa vän i alla pröfningar.
-- Du menar, att andra tider nu skola stunda, se'n hon gått bort?
-- Ja, det skola vi nog få se. Kirsti skall helt säkert börja sitt
gemena spel, blott den döda en gång rätt kommit ned i kyrkovalfvet.
-- Det har hon ju också gjort redan medan hennes nåd lefde, fastän hon
aldrig fullt vågat visa det.
-- Ja, och att hon har ganska höga tankar om sin blifvande ställning
här på Laukko är också visst och sant. Och får hon blott en gång alt om
hand, hvilket ej är otänkbart, så nog bjuder hon till att göra sin
vilja förstådd alltid.
Samtalet stördes af något buller. Det var ej så säkert någonstädes mer
på Laukko. Ugglorna kunde när som hälst lura i mossen. Ty den
misstänksamme och vildsinte Klas Kurck hade bespäjare litet hvarstans.
Sedan man emellertid förvissat sig om, att det blott var någon
vindbruten fura, som där ute fallit till marken och framkallat bullret
eller något annat dylikt, som manat ekot i skogens enslighet till lif,
tog man i där man nyss slutat. -- Också vistas ju herr Klas mesta tiden
på sina resor i bygderna, så att han ganska litet kan veta hvad som
sker här hemma. Och nu då hon lämnat oss skall väl alt gå som Kirsti
vill hafva det. Här fins ju knappast någon, som vågar hysa en annan
åsikt än hon.
-- Den heliga Guds moder skydde oss för den stränge herrns tjänares
onda uppsåt. Ty framtiden är rätt mörk nu sedan fars krafter en gång
brutits och han ej längre kan fullgöra sitt kall.
-- Men du, Penttu, har ju två starka armar att arbeta med.
-- Moder, du vet ju att Kirsti och jag ej äro goda vänner alt se'n jag
uppträdde till försvar för Matts, som de ville plåga till döds, för att
han vågat kalla henne en blodsugare.
-- Det där är väl redan glömdt.
-- Så tror du med ditt goda hjärtelag, men jag vill påstå, att sådan
herre sådan dräng. Kirsti är ju ock så väl inskrifven hos herr Klas,
att då hon en gång säger nej, så står ingenting i den vägen vidare att
ändra.
-- Men om du på själfva jordafärdsdagen i morgon trädde fram till den
höge herren, knäfölle och bad om hans förbarmande öfver oss, tror du ej
hans hjärta veknade, nu därtill, då denna stora sorg hemsökt honom.
-- Jag vet det ej. Åtminstone hyser jag intet synnerligt hopp i den
vägen.
-- Men det går ju ändock an att försöka. Man kan väl ej göra dig något
ondt för det.
-- Ja, det är visst sant.
Penttu förföll åter i en slö likgiltighet. Så satt han en stund, då
tanken på moderns bön vakte honom till besinning. Han hade två starka
armar, menade hon. Nej, starka kunde de väl ej vara efter de många
umbäranden han redan fått utstå så ung han var. Men de voro ändock vida
starkare än fars, som ej hade mycket kvar, där han, en skugga af hvad
han en gång varit, låg på sin torftiga halmbädd.
Men om han misslyckades i sin mission? Nå väl. Man kunde ej göra honom
större men än hungersdöden förr eller senare skulle göra det, i
händelse de alla blefvo utdrifna bland köld och försakelser.
Han steg upp och gick ut att andas frisk luft. Det var så kvaft där
inne i stugan.
Månen blickade ännu klar och kall ned på den i rimfrost klädda skogen
rundtomkring. Drifvorna lågo liksom öfversållade af de klaraste
diamanter och en djup tystnad rådde öfver alt. Penttu begaf sig upp på
den närliggande höga åsen, från hvilken man hade en så vidsträkt
utsikt. Längst borta vid synranden upptäkte kan skymten af
ljussken. Det kom från Laukko, där man var stadd i full ifver med
tillrustningarna för den snart gryende dagens stora högtidlighet.
Han satte sig ned på en sten. Trots sitt ständiga armod hade han aldrig
förut känt sig så beklämd som nu. Det var farhågan för det annalkande,
som hos honom fostrade denna dystra sinnesstämning. Och så kom han att
tänka på sin egen svaghet och ringhet gent emot alt det stora och
mäktiga i lifvet. Han fann sig i detta nu lik flarnet, som viljelöst
kastas hit och dit ute bland vreda vågor. Det hade ju ej häller något
fäste att haka fast i under kampen mot öfvermakten. Denna till
förtvinan gränsande misströstan om framtidsdagen gjorde honom äfven alt
mera vacklande i beslut och åtgöranden.
Väl hade han lofvat sin moder att uppoffra alt för hemmets räddning.
Han hade till och med förbundit sig att träda fram till den stolte Klas
Kurck och söka bringa vekare strängar till dallring inom dennes bröst.
Men nu föreföll honom detta försök rent af dåraktigt. Det vore, tykte
han, blott att yttermera förvärra det redan brydsamma läget för alla i
hemmet. Hvad brydde den mäktige sig om att lyssna till den ringes
böner. Hade han då förut gjort det? Och skulle han väl lita på Penttus
löften att träda i sin faders fotspår, att taga i där den gamle slutat.
Men om hans mor skulle tillgripa denna utväg. Kanske hennes tårar
bättre kunde uppmjuka den stolte ädlingens stenhårda hjärta. Ja, han
fattade utan vidare betänkande sitt beslut. Han skulle söka öfvertala
henne därtill.