Kurckska ätten.
Laukko gård ligger i Vesilaks socken. Stället hvilket i Finlands
historia utmärkes såsom stamsätet för den så beryktade Kurckska ätten,
skall jämväl till en början utgöra den förnämsta anknytningspunkten för
händelserna i denna skildring.
Nämda ätts anor gå tillbaka nära nog ända in i den grå forntiden. Vi
låta till en början sägnen redogöra för hvad som ej finnes bevaradt på
häfdens blad om densamma.
Bland de på sin tid så mäktige Birkarlarne lefde, berättas det, en
inflytelserik man vid namn Mathias. Under sina härfärder dels mot
lapparne, dels, såsom svenske konungens bundsförvandt mot hedniska
landsmän och ryssar hade han utfört berömda krigsbragder, genom hvilka
hans namn och ryktet om hans tapperhet och otroliga kroppsstyrka nått
vida omkring.
Hände sig så, att ryssarnes anförare fick i sin tjänst en jätte vid
namn Potko, som ägde oerhörda mänskliga krafter. Honom sände denne nu
öfvermodigt till Sverige med order att där utmana landets tappraste man
till envig. Ingen vågade emellertid upptaga kampen och den svenske
konungen emotsåg redan med ledsnad den skymf, som skulle vederfaras
riket, då jätten hemkom med underrättelsen härom till ryssarne. Men då
rann honom i hågen Mathias, hvarför han uppmanade Potko att resa öfver
till Finland. Här skulle han finna den efterfikade. Samtidigt lät
konungen underrätta sin man om hvad som förestod.
Mathias var ingalunda litet stolt öfver det honom visade förtroendet,
men kunde tillika ej skingra den oro, tanken på den förestående kampen
åsamkade. Och denna oro växte dess mera, då han hos de trollkunniga
lapparne, dem han besökt för att fråga sig till råds i denna brydsamma
angelägenhet, erfor, att jätten genom en förtrollning gjorts osårbar.
Sedan han dock tillika fått veta att denna utomordentliga egenskap
genom en besvärjelse kunde fråntagas denne och han här inlärt sig
densamma, återvände han lugnad till hemmet.
Kort härpå infann sig Potko och en gång medan denne sof lyckades det
Mathias att uttala öfver honom besvärjelsen i fråga och upphäfva
förtrollningen.
Enviget försiggick sedermera å en liten holme, "Kurjen kivi", i
Vesilaks.
Sedan kämparne landstigit sparkade Mathias till ryssens båt med sådan
fart från land, att den sköt ett godt stycke upp på fjärdens motsatta
strand.
-- Hvarför gör du så? tillsporde Potko honom.
-- Den, som här skall finna sin hvilostad behöfver ej vidare någon båt,
var Mathias svar.
Uppbragt häröfver grep jätten till sitt svärd och afskilde med ett hugg
Mathias högra arm från kroppen.
Bedöfvad sjönk finnen ned på ena knäet.
-- Sina hyppäät kuin kurki (du hoppar som en trana), ropade ryssen
satiriskt till sin motståndare.
Mathias, som snart återfick sansen, reste sig nu upp, grep i sin tur
till svärdet med sin vänstra hand -- han var lyckligtvis vänsterhändt
-- och tilldelade under orden: "ännu kan jag också flyga" Potko ett så
kraftigt slag med detsamma, att denne föll död till marken.
För denna bedrift belönades Mathias sedermera af konungen med Laukko
gård och antog till familjenamn det af hans fiende honom gifna
spenamnet Kurki (sedermera Kurck). Den från honom härstammande ätten
förde i sin sköld en trana.
Rörande Mathias Kurcks efterkommande har man ej rätt säker kännedom. År
1362 nämnes väl en Jakob Kurck såsom underlagman i Finland, och samme
man återfinnes ännu åren 1373 och 1383; men i början af 1400-talet
synes såväl Laukko gård som det Kurckska namnet, antagligen genom
giftermål, hafva öfvergått till en annan släkt, hvilken egentligen
burit namnet Svärd. Nils Hermansson Svärd, den förste af nämda släkt,
som tog det Kurckska namnet, bibehöll jämväl den gamla Kurckska
vapenskölden; men hans efterkommande antogo åter Svärdarnes sköld
(svärdet), ehuru de samtidigt använde namnet Kurck.
Den siste manlige representanten för denna ätt var biskop Arvid Kurck,
som dog 1522. Stamfader för den yngre Kurckska ätten blef Knut
Eriksson, hemma i Småland. Han trädde i äktenskap med biskopens syster
Elin Klasdotter Kurck. Knut Eriksson fungerade 1492 såsom domare i
Österbotten och 1512-1535 såsom lagman i Österbotten och Satakunta.
Laukko gård kvarblef under en tid af mer än 500 år eller till 1817 i
Kurckska ättens ägo, då densamma efter Fredrikshamns-freden, sedan
ätten bosatt sig i Sverige, försåldes jämte Tottijärvi till arkiatern
J.A. Törngren. Nämda gods hade år 1800 förvandlats till ftiherrligt
fideikommiss.
På senaste tider har detsamma öfvergått till ätten
Standertsköld-Nordenstam.