III.

VII.

Sagan om lilla Lisa.

En mörk oktoberdag satt Hugo Nordling ensam i fru Ostroems förmak. Han

satt i orgelsoffan och stirrade tungsint och trött in i den svarta och

tomma spiselöppningen, hvars hylla var fylld med gräsligheter i gips,

porslin, pappmassa och till och med vax.

Hela dagen hade han gått rundt till fabrikskontor, ingenjörsverkstäder,

smältverk, alla upptänkliga mekaniska anstalter och maskinfaktorier. Han

hade åkt ut till Pullman, till Wagnerverkens afdelning, till Deerings

redskapsanläggning, till Illinois Steel Co. Han hade besökt platser där

han aldrig förr varit, och hans sista dollar hade gått åt enbart till

spårvägsafgifter. Men det var förgäfves. Den vanliga frasen om

igenkommande hade upprepats öfverallt. Dock såg det ej ut att blifva

ondt om arbete under vintern. Men allt berodde på presidentvalet.

Segrade republikanerna, kunde arbete påräknas öfverallt, ritare skulle

då behöfva engageras i det oändliga. Men vunno demokraterna så skulle

verken stängas.

-- Hvilket land -- hvad skall jag taga mig till! suckade Nordling.

Nu kunde han ej påräkna få bo längre hos Ostroems. Mister Ostroem hade

fått en mystisk anställning som någon sorts biljettförsäljare vid ett

kontor nere i staden. Hvad det var för ett kontor, ville han dock ej

yppa -- det var strängeligen förbjudet, sade han. Han påstod att det var

fråga om en uppfinning. -- Sålde man då i herrans namn biljetter till

uppfinningen? -- Well, mja, det var just däri affären låg -- men det

kunde ej yppas! Faktum var att han emellertid hade godt om pängar. Hugo

antog att han möjligen sålde lotter på det förbjudna Louisiana State

Lotterys hemliga officin eller också gjorde något ännu värre.

Men med inkomsten, hvarifrån den nu än kom, följde oberoende af hustrun.

Och nu blef han än fullständigare den vackre hustyrannen. En dag

tillkännagaf han sålunda att en kvinnlig kontorskamrat -- ung och

vacker, tillade han -- ville flytta till deras boardinghouse. Fru

Ostroems fasa gick utom alla gränser. Men mister Ostroem förklarade, att

uppläts det ej rum för henne, så komme han att flytta. Om något, borde

man visa tacksamhet för att han nu sökt draga betalande gäster till

huset i stället för de logerare utan anställning, som funnos där. -- Det

gafs ingen pardon, Nordling måste flytta. Han var för tillfället den

enda, som var ur stånd att betala, och hans lilla rum det enda, som

kunde tänkas ledigt. Dessutom låg det en våning högre än herrns i huset.

Andra ledsamheter funnos också. Den svenska dansösens lilla flicka var

mycket sjuk. Ljudet af hennes hosta trängde om nätterna genom hela huset

och kom Hugo att stöna af medlidande och smärta. Han visste intet

grymmare än ett litet barns lidanden, det var för honom det orättvisaste

i skapelsen. Hvad som helst annat kunde han numera nog så kallblodigt

uthärda, men till och med gråten, en snyftning endast, från någon liten

stapplande varelse var honom pinsam och outhärdlig. Han hade försökt att

sitta hos barnet och berätta sagor, men som dagarna gingo och det lilla

bröstet rosslade och kämpade allt mera, under det ögonen blefvo allt

större och mer feberlysande i ett litet hvitt anlete, vid hvars

kallbleka panna små guldlockar klibbade, måste han afstå. När han såg de

små aftärda händerna vildt famla öfver det nötta täcket, hörde den

sönderslitande hostan och kände sin fasansfulla hjälplöshet, blef han

utom sig och måste springa ut för att kväfva de eder och förbannelser,

som ville stiga till hans läppar. Och modern, den stackars gatflickan,

var i förtviflan. Långt ifrån att önska barnets bortgång som det utan

tvifvel lyckligaste för dem bägge, såg det ut som var lilla Lisas lif

hennes eget lifsvillkor. Hon dansade hvarje kväll hos Mc Vicker i Ali

Baba och de fyrtio röfvarna, men nu hände aldrig mer, som förr, att

några nachspiel följde på föreställningarna. Hela natten satt hon

vakande vid lillans läger.

Och en dag hade hon fått i sin sorg ett hysteriskt anfall i matsalen.

Det var då som mister Harden, amerikanaren och den förnämste

inackorderingen, hade sagt till den gråtande mistress Ostroem -- med fin

ironi anspelande på olika missförhållanden i huset:

-- Att det var ett fattighus och sjukhus, det har jag länge haft klart

för mig. Äfven att det skall blifva en bordell. Men blir det dessutom

dårhus, skall jag bedja få flytta ...

Hugo stirrade på salongens möbler. De sågo ut som vanskapliga djur i

skymningen. Draperiernas bollar, plyschtrasor och spetsar liknade

svansar och slamsor på afdragna och till torkning upphängda hudar. Nere

i köket grälade gumman med de nya pigorna. De svarade med att bedja

henne beskydda dem mot herrn. Han hade natten förut sökt tränga in i

deras rum. Nu blef det orkan. Kopparlock skrällde stridsfanfarer och

dörrar smällde kanonskott. I stället för krutrök trängde stekos från

härsket flott upp genom trappan och in i förmaket. Genom de tunna

väggarna hördes Lisas förfärliga hostanfall.

Nordling lyssnade apatiskt. -- Hvilket elände det hela! Och så Ysaïl.

Sedan Trocaderonatten hade han ej sett henne. Ibland trodde han nästan

att hon var ett hjärnspöke. Han hade gått flera nätter ned till

Wosslicks källare och där vid ett glas öl ätit sin gratismåltid för

kvällen. Men hon fanns aldrig där. Ej heller på Trocadero. Hon hade

slutat utan vidare efter ett par dagars uppträdanden och ej till någon

yttrat hvart hon skulle gå. Ingen visste något om henne.

-- Hvem är hon? tänkte Nordling för hundrade gången. Och han sökte

analysera sitt intryck af henne.

-- Älskade han henne? Ja, nej, jo, nej! Men han kände en fullkomligt

vanvettig passion växa inom sig och slå som blåheta vågor rundt om

honom, när han riktigt tänkte på henne. Hon var inkarnationen af allt

kvinnligt mystiskt, han kunde tänka sig, och samtidigt det mest

fantastiskt konstnärliga, han någonsin drömt. Det var i detta det låg:

mystiken, kvinnan. Men hvad skulle till exempel ett förhållande dem

emellan utvecklas till? Äfven under bästa förutsättning, att han hade

inkomster, pänningar, kunde de ju icke gifta sig. Ej heller till

älskarinna dugde denna sällsamma nattfjäril -- de kunde ju knappt talas

vid på samma språk. Och i hennes uppträdande låg lika mycken plötslig

köld som glimtar af impulsiv hetta. Och för resten -- hvar var hon nu?

Han skulle troligen aldrig mer se henne.

Än en gång såg han i detalj scenerna vid deras två, på det hela så korta

sammanträffanden. Hur hon kommit under åskbyn som en stormsvala och

blåst in bland de olyckliges och förkastades hop, hur han följt henne i

natten och hur den hemlighetsfulla dörren gäckat hans förhoppningar.

-- Hon blef till en symbol och i det öfverspända tillstånd, Nordling

genom de sista månadernas umbäranden kommit till, var han böjd att tro

det hela en profetisk dröm, en fantasi.

-- Hon är en uppenbarelse, en hallucination -- och jag, jag äter för

litet ...

Dörren till förmaket kastades upp och värdinnan kom in. Hennes gumkinder

voro blossande röda, den lilla näsan het som ett spiselkol och ögonen

rödgråtna. Några grå testar flaxade under den svarta och flottiga

hårrosetten.

-- Å, herre gud, mister Nårdling, oj, oj, oj, -- nu dör miss Mauds unge,

och människan ä' ju inte hemma -- och mister Harden, oj, oj, oj -- och

Ostroem, det eländet, tänker gå!

Hugo blef genast vaken. Ysaïlfantasierna försvunno som skyar i stark

blåst; här var endast Chicago, staden utan sagor, men med

verklighetshistorierna präntade på hvarje dagssida -- och mycket

starkare och underbarare och grymmare än barndomsbibliotekets

illustrerade häftesskatt.

Han reste sig ur orgeln.

-- En doktor -- har ni inte inte --

-- Jo, certainly, jo, men doktor Frick är inte hemma, ska man ta en

amerikan?

-- Naturligtvis, för all del, mistress Ostroem ...

Gumman skrek några befallningar nedåt trappan. En dörr smällde i

källarvåningen.

-- När jag kom in så låg det lilla kräket och var alldeles blå i

ansiktet -- hon kväfs bestämdt --

Hugo afbröt. Han kallsvettades af vanmäktigt medlidande och förtviflan.

-- Snälla fru Ostroem, säg ej mer! Om jag skulle springa ner till Mc

Vickers?

-- Yes, yes -- men först ska' väl mister Nårdling höra hvad doktor Smith

säger -- han bor i hörnet af Chestnut och Dearborn --

-- Ja, visst, javisst -- certainly.

Det ringde.

Hugo skyndade ut och slog upp dörren åt gatan. På trappan balanserade en

orakad och halfsluskig, svartklädd figur. Han bar i handen en aflång,

nött läderväska. Han lallade:

-- As -- as -- as long as -- as there's -- life -- hick! -- you know,

there is -- there's hope -- hick! -- you know ...

Det var doktor Smith.

Han låtsades springa uppför trappan, men halkade tillbaka. Uppkommen,

tog han ett snedsteg. Han luktade karbol och visky.

-- Excuse me, stammade han, men business is business. Jag känner ej

detta hus. Hvem -- hvem är det som skall betala mina tjänster?

Nordling skakade som i frossa.

-- Doktor, sade han, vi äga detta hus.

-- För all del -- jaså. Well, ni förstår, jag har i två hela år, sir,

fått läsa på min examen, två års studier, sir, innan jag fick graden i

mitt college i Wisconsin ... Det är lång tid för en fattig man. Förut

var jag bara simpel barberare. Men det är arbete, sir, som skapar det

grandiosa i vår nation, sir. Vår stolta örn skall alltid breda sina

vingar öfver ett stjärnströdt -- nej, jag menar öfver ett folk af fria

söner, sir. Jag tar endast fem dollars, sir. Det är ju bara ett litet

barn. Annars är jag kirurg, sir, kirurg och specialist i veneriska

sjukdomar ...

Hugo ryste. Han öfvervägde om han skulle släppa in den druckne

charlatanen eller slunga honom i gatan. Men fru Ostroem kom ut och bad

nigande doktorn stiga in.

Han trängde fram till sängen, där lilla Lajsa låg döende. Hennes ögon

hade ingen blick längre -- de liknade en slocknad fågels. De små bleka

läpparna voro halföppna. Hårets gula slingor voro fuktiga af svett och

lågo som brutna stjälkar på det grådaskiga örngottsvaret.

Doktor Smith fläkte upp täcket och blottade den utmärglade lilla

kroppen. Hugo tyckte sig bevittna ett våldtäktsförsök. Fru Ostroem

började snyfta. I dörren trängdes pigorna.

-- Finns det någon visky? frågade läkaren.

-- Hvad till? sade Nordling skarpt.

-- Hvad till? Till att ge det lilla liket förstås och äfven gnida det

med. Så länge det finns lif, finns hopp.

Han öppnade sitt läderfodral. Det innehöll saxar, tänger, lancetter och

knifvar. De voro otvättade. På en del funnos blodstänk, andra sågo ut

som öfverdragna med en hinna af var, några voro rostiga.

Det flammade rödt för Hugos ögon. Han slog igen locket till väskan med

en smäll.

-- Gå ut, sade han, pekande på dörren, gå ut. Ni är drucken.

-- Sir, skrek Smith, är ni galen? Ni, ni -- ni svensk! Förbannade svensk

--

Nordlings hjärna glödde. Han rusade på amerikanaren, fattade honom i

strupen och körde honom baklänges genom dörren, ut i farstun, ut på

trappan. Där kastade han honom handlöst utför stentrappstegen.

Smith låg på trottoaren. Nordling sparkade ned instrumentlådan. Därpå

ilade han ned.

Doktorn hade ej skadat sig. Hans ögon sprutade skräck och tungan

lallade:

-- Så länge det finns lif ...

Svensken visste ej mer hvad han gjorde. Han grep på nytt Smith i

strupen, ryckte upp honom och höll honom mot ett kastanjeträd, pressande

hufvudet hårdt mot stammen.

-- Ni är ingen doktor, hväste han, ni är en humbug, ni är en mördare!

Han skakade honom våldsamt. Han kände en jättes krafter växa i sina

muskler. Gnisslande med tänderna röt han:

-- Akta er, jag skall i morgon anmäla er -- jag känner dussintals

läkare.

-- Släpp mig, rosslade Smith. -- Släpp mig för guds skull -- jag ber er

om ursäkt -- jag är en fattig man -- jag är specialist --

Hugo släppte honom. Smith raglade i väg. På trottoaren låg fodralet.

-- Hej, ropade Nordling, kom tillbaka.

Doktorn låtsade ej höra.

Då sprang svensken med en ed efter honom. Han grep honom i axlarna.

Smith blef hvit i ansiktet af förskräckelse:

-- Jesus människa, ni tänker väl ej mörda mig?

-- Gå tillbaka! Tag upp fodralet och tag det med er!

Smith lydde hundundergifvet. Därpå gjorde han en stor krok öfver gatan

och försvann i skymningen.

Nordling stod som bedöfvad ett ögonblick. Han kunde ej tänka klart. Så

fick han höra fru Ostroems gråt och pigornas jämmer från trappan. Han

gick fram.

-- Mistress Ostroem, sade han lugnt, var ej rädd -- det blir intet

obehagligt. Nu går jag ned och hämtar miss Maud.

Han vände och gick fram till Clark street. Han var åter alldeles lugn,

ehuru det kändes som kröp det af myror inom hufvudskålen. Utbrottet hade

varit en naturlig reaktion, mindre gällande Smith än hela den

hungerperiod, det nya landet låtit honom genomgå. Han smålog:

-- Jag håller på att bli amerikanare.

Då han kommit fram till hörnet, där dadelförsäljaren stod vid sin kärra,

kom han ihåg, att han ej hade några pängar. Men han kunde ej förmå sig

att gå tillbaka och låna af gumman.

-- Jag får gå ned, resonerade han, gå raskt i stället för att åka.

Och han började halfspringa.

Han nådde bron, utan att hafva uppfattat husen och folket omkring sig.

Han fortsatte brådskande in i staden. Vid hörnet af Monroe street vände

han till vänster. Där låg Mc Vickers stora teater. De elektriska

ljusskyltarna strålade öfver kolossala affischer med färglysande scener

ur pantomimen Ali Baba och de fyrtio röfvarna.

Han gick in i närmaste gränd. Där borde sceningången finnas. Långt bort

brann en glödlampa. Kulisser lågo hopfällda på en långkärra, som stod

utanför en tämligen bred sidoport. Hugo steg in. Ingen syntes. Han gick

uppför en brant stigande gång, upplyst af gaslågor, som brunno

orangeröda inom ståltrådsnät, och kom till en gård. Ett par glasdörrar

ledde dit ut. Han stötte upp den ena och ett häftigt drag uppstod, som

med en smäll åter klämde igen svängdörren. Nordling hörde steg och vände

sig om. Då såg han en liten svart skinndörr glappa på sina gångjärn

alldeles bredvid sig. Han klämde sig in och befann sig nu vid

scenuppgången. En bred trappa förde med några steg upp till klädloger

och scengolf.

Nordling tvekade. Ridån måste nyss ha fallit för någon akt, ty

handklappsstormen aftog och orkestern började spela mellanaktsmusik.

Hugo beslöt våga försöket.

Han steg långsamt uppför den breda trappan. Skrattande och fnissande

flickröster hördes ofvanför hans hufvud. En ny, kort trappa syntes

innanför en dörr. Han såg nu, att han befann sig på en sorts plattform

af trä och ville gå vidare.

Men han motades vid ingången af en karl i solkig frack och byxor,

fläckade af fuktig sågspån. Det groteska i mannens klädsel ökades af att

hans trubbiga näsa var rödsminkad -- den glänste som cinnober -- och att

i stället för stärkskjorta visades en vanlig brungrå ylletröja inom

västens urringning.

-- Hvad vill ni? skrek karlen -- det hördes på hans uttal att han var

irländare -- här kommer ingen in. Eller ä' ni fotografen?

Hugo stirrade uppåt trappan. Bakom den lille löjlige mannens rygg vällde

en bred ljusflod, ej olik månsken. Den sneddade det dammtjocka dunklet i

en skarp vinkel, ungefär från axeln till golfytan, en meter från

fötterna, där den slog cirkel. Äfven träställningen utanför scendörren

belystes delvis af denna glänsande kaskad. Underliga apparater af nickel

och mässing skeno i ljuset som nypolerade. En del liknade kranar, andra

häfstänger. Vanliga tåg och tåg af stål, linor, rep och smala kablar

linjerade upp dörramens interiörrektangel.

-- Nå, satan, förbannelse, hva' i alla -- brusade figuren allt

häftigare.

-- Jag skulle -- jag skulle vilja träffa Maud.

-- Maud? Mauda er långt in i --

-- Nej stopp, vänta litet.

Hugo äntrade uppför stegen.

-- Hör på, sade han, jag är hennes -- hennes vän, förstår ni? Vi bo på

samma ställe. Nu håller hennes barn på att dö.

Irländaren tog ett steg tillbaka, kanske inför Nordlings resligare växt,

måhända för allvaret i hans röst -- men mest såg det ut som om han trott

sig se en dåre.

-- Hvilken Maud menar ni? frågade han i förändrad ton.

Hugo teg. -- Ja, hvad hette hon väl, den svenska gatflickan, som om

kvällarna dansade bland hundra andra olycksbarn -- och förmodligen i

bortersta ledet -- under ett tillfälligt engagemang för några cents för

aftonen, vid en lysande teater långt ut i västerns hufvudstad? Maud,

hade hon ju sagt till honom den där sagokvällen, men gamla mistress

Ostroem kallade henne Lisa. Svenska Lisa -- hvarför inte?

Högt sade han:

-- Hon kallas visst Maud, men --

Den lille mannen afbröt:

-- Här finns bara en Maud: Maud Williams, sångerskan. Och henne kan det

väl ej vara?

Han log, dock ej elakt, i det hans blick öfverfor Hugos slitna dräkt.

Nordling rodnade ofrivilligt.

-- Nej, naturligtvis inte. Men -- hon heter också Lisa?

Irländaren skakade på hufvudet:

-- Vet inte ...

-- Hon ä' bara figurantska -- för tillfället -- hon ä' svenska --

-- Ah!

Det kom ett nytt uttryck i det clownliknande ansiktet. Det var ett

uttryck af resignation och smärta, men ett uttryck utan våldsam

öfverdrift, liksom hade äfven detta minspel tillhört de nötta och

inlärda grimaserna. Men då Hugo litet förvånad vidgade ögonen, försvann

under hans blick den förstående glimten och samma liknöjda, på en gång

slappa och hårda anlete som förut mötte honom.

-- Svenskan, fortsatte aktören, jaså svenskan. Ja, käre vän, hon -- hon

är borta.

-- Är hon borta?

På nytt kom detta outgrundliga i ansiktets apmask. Och när nu Nordling

såg på honom, igenkände han plötsligt uttrycket. Det var ej den kalla

reflexen från kalciumljusets bländpelare, det var ej heller återskenet

af någon sympatikänsla eller en inre värmevåg, som färgade för minuten

masken midt emot honom med äktare smink. Nej -- det var samma flyktiga

min af grubbel, ångest och broderssökande, som han iakttagit i

zigenerskans mörka anlete stormkvällen på krogen vid Clark street och i

den buttre poliskonstapelns uppsyn ett ögonblick under månskensnatten

utanför den sömnlöse millionärens villa vid Michigansjön. Denna

plötsliga uppenbarelse af hjälplöshet inför någon stor gåta, famlandet

efter en likes hand i mörkret -- detta något, som ej anletsdragen

mäktade dölja, hur stelnade de än för öfrigt voro.

Hans reflexioner varade endast några sekunder, liksom den andres minspel

var lika öfvergående. Det hväste till öfver deras hufvuden och ljuset

skiftade, mörknade, strålade därefter med förnyad styrka och föll åter

som förut, endast en hårsmån rubbadt från första läget, slående en

cirkelrund hvitfläck på golfvets dammiga tiljor.

-- Ja, ja, sade irländaren, hon är borta. -- Jag själf har ju intet med

detta att skaffa -- jag är bara en low comedian, en akrobat, som slår

volter i apkostym -- liksom hon var en dancing-girl. Nå, hon sa' att hon

kom från the Royal Opera in Stockholm -- well, well. Men låt oss säga

att hon ej kunde något -- nej, verkligen, ingenting kunde hon. Så blef

det gräl i kväll, pantomimen går ej längre som den skulle och vår

stagemanager är brutal. Veckans lön hade svenskan redan fått i förskott,

dessutom var det ett par plikter, hon och en tio stycken till fingo gå.

Good bye! Nå --?

Han slog ut med händerna, höjde på axlarna och knep ihop med ögonen.

-- Ja, sade Hugo, jag känner knappt flickan och jag är ej hennes

älskare. Men, som sagdt, hennes lilla barn är döende ...

Han stod och tänkte på uttrycket »bara en dancing-girl». Och det födde

en idéassociation. Han mindes Degasutställningen uppe på the Art

Institute, där bland de sällsynta verken äfven en del af mästarens

kolstudier hopbragts. Det var en helt liten teckning -- en flicka,

knotig, mager, utsvulten, öfvertränerad; en dansös, men beröfvad rampens

glansljus, pudrets och tuschens fernissa, paljetternas skimmer.

Flämtande böjde hon sig ned i kulissvrån och snörde hop skornas korsband

kring smalbenet. Hur ful, hur kantig, hur trött hon var med hvassa

armbågar och stela, osköna vador. En grändunge ur rännstenssmutsen -- en

... Only a dancing-girl.

En elektrisk klocka ringde, skarpt, så att de båda ryckte till. Nästan

samtidigt hördes en gäll stämma ropa något, därpå ljödo kraftiga

flatslag i händerna och en van, befallande röst yttrade en lång ramsa i

myndig kommandoton. Den tycktes komma från alldeles öfver deras

hufvuden.

Aktören rätade upp sig.

-- Jo, jo, sade han, o yes, jag förstår.

Han nickade.

Nordling såg, hur på ömse sidor om den rödsminkade näsan runno tårar.

Och han hörde clownen hviska, hest och underligt:

-- Jag var också en gång -- länge se'n -- Dublin -- kär i en danserska.

Ja, ja, jag lefde på henne -- då. Poor girl, död nu. Hon hette Maggie.

-- Han tror mig ej, mumlade Hugo.

Högt sade han:

-- Nå, tack då, adjö.

-- Måste klä mig, skrek irländaren i sin förra ton, apa -- kullerbyttor

--

Och han försvann midt genom den snedstrålande ljusfloden, hvilken

tycktes insuga, förtära, bränna upp hans skugga.

Då Nordling gick ned den brant sluttande gången, hvars gaslågor inom

sina metalltrådsglober fladdrade för draget från gården, uppstämde

orkestern därinne en skrällande souzamarsch. Tonerna ekade ut i gränden,

som nu var mörkblå. Man hörde egentligen endast rytmens poängtering från

skallande bastubor, trummor och lock.

Trött vandrade Hugo hemåt. Det var en kylig kväll, men med klar himmel

-- vinden kom från norr och molnen hade drifvits ut öfver Michigan.

Stjärnorna brunno kallt och klart. Det skulle bestämdt blifva tidig

vinter.

Hugo frös vid tanken.

-- Om jag ej inom fjorton dagar har arbete, vandrar jag ut på

landsbygden och se'n får det gå hur det vill. Det blir naturligtvis

döden.

Öfver bron. Den långa gatan upp. Utanför Wosslicks hejdade han sig, men

fortsatte genast. Han hade så när fallit för frestelsen att gå in och

bedja att på kredit få dricka visky.

-- Om nu O'Neill ville komma, tänkte han, så skulle jag supa mig full

med honom, så full att vi båda blefvo lika tokiga.

Ändtligen Chestnut street. Han smög fram till huset. Matsalsfönstren

lyste, det var fullt med gäster. Han såg upp mot porten: jo, mycket

riktigt, där satt redan fäst vid vredet en liten krans med stor rosett

och långa band. De voro hvita, till tecken af att ett barn dött. Hugo

undrade om de ej snart skulle få sätta dit äfven ett par långa, svarta

florsband, utmärkande att en fullvuxen, att modern följt efter.

-- Hvar kan hon vara?

Han upprepade halfhögt frågan i tamburen, där det var mörkt.

Då kom gamla fru Åström fram. Hugo såg i det svaga ljuset från gatans

lykta att hon var svartklädd. Han blef rörd.

Gumman snyftade:

-- Hon har varit här, stackars människa. Stackars, stackars flicka, det

är nog inte roligt. Nu ä' hon så ensam, liten. Och det blir nog bara

elände nu. Hon grät inte -- var inte det underligt? Hon bara stod och

såg på det lilla liket, vet mister Nårdling. Så gaf hon mej tio dollars

och så gick hon rätt ut. Men efter tio minuter kom Linn, the undertaker,

han som har begrafningsbyrån, vet ja', på Clark street och satte upp

bandet, di brukar, på dörr'n. Då hade hon varit inne och sagt till om

ekkista, och allt. Och betalt, och allt. Herre gud, ja. Bara hon nu inte

går och gör sig något illa.

Från köket skreks något. Soppan var slut och fru Ostroem måste ned.

Hugo gick upp på sitt lilla rum. Han ville ej äta. Ville ingenting. Utan

att kläda af sig lade han sig raklång på sängen och stirrade upp i

mörkret. Ett nätskuggverk från fönstret dansade på det gipsstrukna

taket. Det liknade fladdrande svarta fjärilar på ljus botten.

Grändlyktan kastade öfver bakgården, genom det gamla trädet vid planket,

detta ljusspel. Hugo stirrade och stirrade.

Och han önskade att han som lilla Lajsa i rummet inunder nu varit

riktigt borta.

* * * * *

Men svenska Lisa, den lilla danserskan, gick ensam ned en yttergata som

förde till flodmynningen.

Hon kände sig trött intill döden och hennes hufvud tycktes henne tomt.

Och dock låg ett leende kring läpparna, öfver hvilka ännu smink och

puder voro fästa. Hennes ögon sågo rakt fram, och pupillerna liknade två

orörliga punkter.

Då hon kom fram till det höga kajverket, som här löpte i höjd med

flodbroarnas räcken, uppsökte hon en plats hvar hon kunde stiga ned för

de sluttande sidorna. Hon fann en smal öppning bakom ett stort varuhus,

och försiktigt klifvande nedför branten och hållande sig i de stora

pålar, som likt master stucko upp ur sanden, tandande hela bäddens kam,

ända ned till vattenytan, nådde hon sjön.

Solen hade gått ned, det var mörkt. Stora skybankar stodo upptornade

öfver Michigan bakom hamnpiren, hvars röda fyrljus blänkte mot den

svartblå väggen. Men strimmor af gult och rödt satte inslag i molnen

längre västerut. Och från yttersta kajudden, på andra sidan flodarmen,

där de stora handelshusen, fruktbasarerna och fiskkvarteren lågo,

strömmade bländande elektriskt ljus.

Lisa gick ned till vattnet. Hon gick ut i vattnet. Det skvalpade öfver

hennes skor.

Hon stod mellan två kolpråmar. Vattnet, oljigt och dyigt, gungade all

slags orenlighet. Det var allt upptänkligt, från döda råttor till skalen

af apelsiner och bananer. Det var korkar, spån, papper och allt som en

stor stad dagligen ger ifrån sig.

Men Lisa kände ej stanken, märkte icke orenligheten, det bortkastade och

förbrukade affallet och skräpet, som floden vaggade. Hon tänkte på en

saga.

Det var sagan om lilla Lisa. Hon som flöt utomlands på ett stort

näckrosblad och träffade alla de stygga och fula paddorna i lifvet och

som fick skälfva af köld och digna af trötthet och hunger. Men som till

sist kom till prinsens slott och fick hvita vingar och drog in i all

sköns härlighet.

Danserskan gick längre ut. Vattnet nådde henne öfver höfterna, det

började draga nedåt i kjolarna.

Från Rush streets katolska kyrka, Notre Dame, ringde plötsligt klockor.

Ljusen från hallarna nådde nu tvärs öfver floden klart och tydligt

gatflickan.

Och i deras spel förvandlades allt. Vattnet lyste som smaragd.

Bananasskalen blefvo till guldglänsande båtar, hela flottiljer, som

drefvo ut att möta prinsessan. Himlen flammade i solnedgång, fyrens ljus

lyste som en stjärna och smala silfverband tycktes fläta sig öfver

vattnet för att emottaga den väntade.

Hon knäppte händerna, tryckte dem hårdt mot bröstet, slöt ögonen och lät

sig falla framstupa.

Det smutsiga vattnets vidgande ringar skimrade i regnbågens färger,

vredos till förgätmigejkransar, inom hvilka små armar vinkade och

barnaögon tindrade; alla stjärnor strålade, alla ljus lyste och alla

klockor klungo och spelade den kväll, lilla Lisa gick in i sin sagas

himmelrike.

VIII.

En historia om hösten.

Det var i slutet af oktober.

Hugo Nordling hade i öfver en veckas tid logerat hos en bekant, en

snickare, den man, som delgifvit honom nyheten om det sista

pänningebrefvet.

Han hette Mattson. Det var en enkel karl, men med de förutsättningar för

sitt goda uppehälle, som det nya landet fordrade i yrkesskicklighet,

arbetsamhet, sparsamhet och ordentlighet. Han hade varit tio år i den

stora staden, ständigt knogande, aldrig utan arbete, men ändock ej

ägande förmågan att höja sig öfver de tio tusen kamraterna. Sålunda var

han ej sin egen, hade aldrig kunnat börja ens den anspråkslösaste lilla

verkstad. På de stora fabriker, där han arbetat, hade han aldrig stigit

till någon slags förman. Ej heller hade han gift sig och följaktligen ej

skaffat eget hus på egen grund. Men han hade alltid varit väl aflönad

och hans sparbanksbok i Illinois Trust and Savings Bank var på

insättningssidorna välfödd.

Hugo hade lärt känna honom på inackorderingsstället. De hade haft rum

bredvid hvarandra och språkat tillsammans om kvällarna vid pipan och

lagerölet. Hugo tyckte om honom på det vis, en sådan natur alltid gör:

som en pålitlig och god man, visserligen djupt underlägsen i andliga

ting, men med sund och praktisk blick på omgifning och världens enklare

vägar. Mattson såg upp till Nordling, viss om att han en gång skulle

blifva något för svenskarna mycket hedrande bland de nackstyfva

yankeeborna, som han aldrig lärde sig blifva kamrat med -- endast

arbetsdjur åt. Hur det var, hade Mattson aldrig glömt sitt land, han

längtade hemligt tillbaka till sin bygd där han tänkte sig -- så gick

drömmen -- en gång få köpa ett litet ställe, en bättre bondgård, ja, en

liten herrgård. -- Och nu var drömmen färdig, om ett par veckor skulle

han vara öfver på den andra sidan med späckad plånbok -- öfver, för att

aldrig mer fara på det stora vattnet.

Mattson hade det sista halfåret bott i Lake View, långt norr upp. Han

hade haft en liten våning och eget hushåll. Då Hugo beslutat, som en

sista planka, att uppsöka snickaren, hade han genast fått en soffa i

salen att ligga på och därjämte själffallet inbjudits deltaga i alla

måltider. Mattson hade förbättrat dessa betydligt, han var glad få inför

Nordling utveckla sina hemkomstplaner.

Det var ej roliga samtal för Hugo. Han kände sig som en hund vid

smulorna från den rike mannens bord. Han försökte emellertid gifva alla

de råd och upplysningar han kunde om det lämnade fosterlandet. Och så

hade dagarna gått -- i dag skulle Mattson resa. De stora

höstexkursionerna med lägre biljettpris hade just börjat och Mattson

köpt sin steeragepassage. Ty det kunde ej falla honom in att ens nu

sikta så högt som till en andra-klassfärd.

En natt till skulle Hugo ligga kvar. Sedan var alltsammans uthyrdt och

möblerna sålda till en tysk snickarmästare.

De sutto alla tre vid den nyss slutade måltiden. Kofferten och en lår

voro nedsända. En sista omgång fatöl var efterskickad och nya cigarrer

tända. Tysken sade något om Vaterland och att han tänkte resa hem om fem

år med hustru och barn för att visa dem Berlin, kejsaren och Grossvater

och Grossmutter. Och, tillade han, dricka ett sådant öl, som endast

Deutschland bryggde.

-- Sverige är mycket vackert, sade Mattson. Och Stockholm är en af

världens vackraste städer -- det vet ni väl, mister Schultze?

Schultze nickade och bolmade.

-- Ja, ja, gewiss.

-- Det är annat än Chicago.

Hugo satt tyst. Hvad sade de? Hur skulle det bli?

-- Och, sade tysken, när tänker mister Nordling resa hem?

Ja, när? Han skulle aldrig mer se sitt gamla land. Men i öronen låg ännu

ljuden af tyskens fem år och han svarade i ett stelt leende:

-- Om fem år.

-- So, vi fare då på samme dampfer, man får mycket bättre mat på tyska

linjerna ...

Hushållerskan, en gammal smålandsgumma, hvars barn, två söner, omkommit

genom olyckshändelse vid brobyggnad, och nu fick försörja sig på gamla

dagar i stället för den hvila, till hvilken hon efterskickats, kom med

ölet i en handkanna. Mattson blåste af fradgan och serverade.

-- Skål för Sverige, sade han.

De drucko.

Glasen fylldes med de sista dropparna och Schultze reste sig.

-- Skål för gamla Tyskland, sade han.

De drucko.

Nordling tittade i kannan. Det fanns ej något kvar till en skål för

Amerika.

Det var tid att gå ned till stationen. Tysken tog afsked, Hugo skulle

följa sin värd.

Kabelvagnen rusade genom gatorna. Förbi den stora parken, ned Clark, in

i tunneln. Upp igen mellan de höga husen, hvars toppar redan sveptes i

ett svafvelgult töcken. Genom vindlande passager, där folk trängdes och

lyktor började flamma. Det sorlade omkring dem, stadens lungor flämtade.

Vid hörnen blåste oktobervind, hvirflande om med smuts, spillning,

stickor och strån. Ändtligen lyste järnvägshallens stora fönster. Järn-

och glaskupolen liknade en ofantlig ostkupa.

Vid alla perronger stodo ångande tåg. De bevakade gallergrindarna

släppte långsamt igenom den ringlande strömmen af resande -- mest

hemåtvändande invandrare. Svindlande högt upp under glastaken, där

ångmassor simmade som skyar, hängde stora glober, hvars intensiva ljus

utsände hvita strålknippen som från solar. Det ekade rundt om af

hvisslingar, af klockringningar, af hammarslag, af röster och tramp från

tusen fötter.

Vid en upphöjning, belamrad af koffertar af alla slag, stannade Hugo och

snickaren. Stapeln af resgods reste sig öfver dem som ett hus.

De hade god tid. Nordling visste ej hvad han skulle säga. Det förekom

honom som skulle han själf aldrig få lämna staden -- äfven i lyckligt

fall, med arbete och pänningar, skulle ej landet vidare släppa honom.

Han var död för den där andra sidan, dit Mattson och alla rundt omkring

gingo. Han tyckte sig se, hur han i framtiden ofta följde hemresande

vänner ned till en station och där tryckte deras händer och sade:

-- Farväl -- hälsa det gamla landet.

Liksom man bjuder en döende afsked på väg till något imaginärt, något

som man i barndomen visste finnas, men sedan förlorat tron på, tappat

bort.

På en godskärra satt en sjöman. Han var brun som en kaka tuggtobak och

hade blåa tuschskepp och ankaren på händerna och armlederna. I handen

höll han en liten kardus i stanniolomslag och med indigofärgad etikett.

Den föreställde en sjöman, som stod på ett ben bredvid en tågrulle och

svängde sin mössa i skeppsdans. Tobakens namn lästes öfver: Sailor Boy.

Ett knyte stod bredvid kärran. Ur karlens ficka hängde en lång ostindisk

näsduk i granna färger.

-- Hej, sade han, kom hit, boys, och tag en bit. Tugga och var glad, ty

nu segla vi tillbaka till Old England! Tillbaka till merry old England.

Home, you know.

Och han började sjunga med skroflig röst någon sjömanssång, som handlade

om hem och älskad kust och fosterland och stormar och strid och försvar

och hjärtan som alltid skulle klappa för dear old England.

-- Adjö, sade Nordling plötsligt. -- Jag kan ej stå här längre. Tack,

Mattson och -- och hälsa Sverige.

Han gick raskt sin väg utan att se sig om. Det kändes som krympte

hjärtat våldsamt samman, som kramadt af en fruktansvärd hand. Och därpå

fylldes bröstet med något hett -- bestämdt skulle det sprängas och

hjärtat brista.

-- Nu är sista förtöjningen kastad, sade han. Han sade om frasen flera

gånger, men visste ej hvarför. Utkommen på trappan kände han att det

regnade, graniten var svart af regn. Det var kallt och kändes skönt. Han

gick rakt fram med ansiktet uppåtvändt, höstregnet sköljde som strida

tårar öfver kinderna. En spårvagn stannade. Han klättrade upp och den

rullade vidare. Först i tunneln märkte han att det händelsevis varit ett

nordsidans kabeltåg, som han gått upp i. Det kunde lika gärna hafva

varit västsidans linje, ty han brydde sig för stunden ej om hvad han

gjorde. Han hade icke ens pängar till afgift för färden. Då konduktören

kom fram, såg han upp och sade endast:

-- Jag har inga pängar. Jag är utan arbete. Jag är mycket trött. Låt mig

åka upp till Lake View.

Konduktören såg på honom ett ögonblick, svarade ingenting, men gick

därefter tillbaka till sin plattform. Vagnen for vidare i regnet.

Nordling återvann småningom sin behärskning. Han tänkte på konduktörens

medgifvande och tyckte strax att det på nytt bedrägligt ljusnat omkring

honom. Denne främmande karl hade utan vidare kunnat brutalt kasta af

honom, men i stället -- ah, människorna här voro dock ej så farliga,

endast de togos på rätt vis. Kunde han blott få minsta lilla inkomst.

Det drog svalt från vagnens öppna framsida. Takets läderstroppar

fläktade bakåt för vinden. Den stora lyktan på motorvagnen var tänd,

ljuset skar dimman i triangelform. Butikfönstren, fullklistrade med

valupprop, började tändas.

Vid hörnet af Chicago avenue steg Hugo af. Han ville se om något bref

möjligtvis kommit till Ostroems. Då han hoppade ned, vände han sig till

konduktören, som redan drog i klocksträngen, signalerande till föraren

att fortsätta.

-- Tack för er hygglighet!

Konduktören, skramlande med sin pänningväska, svarade endast, utan att

vända på hufvudet:

-- All right.

Vagnen försvann i den tätnande dimman, de bakre taklantärnorna lyste som

två runda ögon och luftledningens koppartrådar hväste och sjöngo länge

öfver Nordlings hufvud. Då ett nytt stort searchlight dök upp öfver

spåren, klyfvande töcknet i trekantsljus, gick ändtligen Hugo.

Det fanns intet bref. Han stannade ej för att träffa någon utan vandrade

modfälld vidare.

Som han gick, fick han hastigt känslan af att någon följde efter honom.

Tvärgatan var smal, trädplanterad och hade broläggning öfver

trottoarerna. Den var dimhöljd och folktom. Steg i takt med hans egna

ljödo, då han lyssnade, bakom honom.

Han stannade.

Långt bort i det gulgråa, sväfvande dunklet stannade då också en svart

gestalt. Den såg liten och undersätsig ut.

Nordling fortsatte några steg och vände se'n plötsligt. Mannen bakom

hade börjat gå men sprang nu åt sidan och doldes af ett träd.

Hugo väntade länge. Därpå gick han långsamt tillbaka. Ingen syntes.

Han gick ut midt på gatan och väntade, ögon och öron skärpta. Han trodde

sig slutligen se en mörk figur krypa efter en tegelmur till vänster.

Nordling var ej rädd. I stället befann han sig i ett sorts galghumör;

tanken på den sorgliga situation, i hvilken han befann sig, gjorde honom

oförvägen och det föreföll honom tragikomiskt att en rånare gjorde sig

besvär att leka hans skugga. Men vid det att ordet skugga drog genom

hans hjärna, föll det honom in att det mycket väl kunde vara en

Pinkertonman eller någon annan privatdetektiv som »skuggade» honom. Han

togs kanske för rånare.

En förbittring som den, hvilken förmått honom att halft strypa stackars

doktor Smith för ett par veckor sedan, sjöd oväntadt i hans ådror. Det

blef rödt för ögonen och hamrade i bakhufvudet. Med ett par språng var

han öfver på vänstertrottoaren och grep en hukande gestalt i nacken. Det

var en liten karl i topphatt på ett krusigt hufvud och med ringar i

öronen. Han blef utan tvifvel dödligt förskräckt, men yttrade ej ett

ord, endast kröp ännu mer samman som en katt eller igelkott. Plötsligt

gjorde han sig fri med ett snabbt grepp, flög åt sidan och sprang

därefter nedåt gatan. Han sprang oerhördt fort och var snart försvunnen

i dimman, men Hugo tyckte sig, vid den hastiga tvärvändningen under hans

händer, ha sett ett par vilda, svarta ögon och en dubbel rad af stora

knappar, som blänkte likt silfvermynt på en sammetsjacka. Och ett rödt

skärp hade lyst till. I en blink såg han för sig Ysaïls bild och på en

gång var han åter inkastad i trollkretsen af mystik. Det var en af

zigenarna -- hvar fanns Ysaïl?

All trötthet och modlöshet var borta. Kunde han blott finna

äfventyrsflickan, skulle han aldrig mer slappna till. I morgon skulle

han söka öfver hela västsidan. Hon var blomman, som fick honom att

glömma omgifningen -- när han nu tänkte efter, föreföll det fabelaktigt

att han de två sista månaderna kunnat flyta med utan att dragas i

djupet. Och han ville placera detta faktum inom det gåtfullas område,

Ysaïl hade gifvit gatdrifvarlifvet dess skimmer, ett skimmer som värmt

och tändt hans fantasi och som skulle till sist få honom att haka sig

fast vid en af ekrarna i Den Nyckfullas hjul.

-- Jag blir ju poetisk, log Hugo för sig själf.

Och han mindes sin dagbok, den lunta papper med alla nedkastade intryck,

som han i ett par års tid roat sig med att fylla. Det hade varit hans

föresats att troget gifva åt dessa blad de öden, hans färd skulle

skänka. Hvilka äfventyr hade han ej trott sig kunna komma att anteckna.

Början hade också gjorts -- det var soliga sidor, fulla af

förhoppningar, undren som den nya världen visade ett par vidgade och

iakttagande ögon. Men nu var det länge sedan han rört vid papperen. Han

skulle nog aldrig våga bläddra och titta i dem. Det var med dem som med

hans teckning utom fackritningen. Fantasi och drömbilder, som han

nödvändigt måste slunga. Det fanns en hägring kvar, som han alltid

skulle spara på, hans uppfinning. För ögonblicket tordes han ej tänka på

den, men på den var han monoman. Men allt annat skulle kastas,

förtöjningar, som måste lossas likt det band, han känt brista, då han

följt snickaren ned till stationen. Känslan af att han aldrig skulle

återvända till en fosterjord.

Det ljöd musik. Hugo stod utanför ett kapell. I dimman syntes de smala,

gotiska fönstren orangefärgade.

Det var en liten svensk kyrka. Han steg in.

-- Det blir slutet på i dag, sade han. En aftonmässa öfver alla de dumma

drömmarna hemifrån.

Det var en helt liten sal, och blott på de främsta bänkarna sutto några

människor. De flesta voro gamla gummor, och Hugo såg att de hade

näsdukarna hopvikta och lagda på psalmböckerna, som de brukat i det

gamla landets bondkyrkor. Några äldre män sutto där också med tofvigt

och grånadt hakskägg. Ingen ungdom syntes. Då och då hostade någon af de

skröpliga åhörarna och det ekade bort i vrårna. Nordling satte sig vid

dörren.

En mager man spelade på en liten kammarorgel framme vid det blygsamma

altaret. Han var förmodligen också predikanten, men just nu spelade han

och sjöng. Det var en gammal välkänd Sankeymelodi, som Hugo kom i håg

se'n barndomen. Darrande stämmor hjälpte till och föllo in i refrängen.

-- På den andra sidan floden --

sjöng mannen vid orgeln.

-- -- andra sidan floden --

sjöngo de gamla efter.

-- Vi skall mötas i himlen en gång,

hördes prästens röst.

Och de gamla gubbarna och gummorna sjöngo med sina darrande och spruckna

röster:

-- Vi skall mötas i himlen en gång.

De upprepade denna refräng som en tröstande försäkran och den lilla

orgeln brusade högre, sången steg och ljöd helgjutnare, det gaf återljud

i det skumma templet.

På nytt dämpades orgeltonerna och den spelande tog om med uppåtvändt

anlete:

-- På den andra ...

Församlingen sjöng med.

Hugo smög ut. Han längtade upp till de tomma rummen i Lake View. Det var

en lång vandring, men han kände att han kunde gå fort. Dörren slöts tyst

bakom honom och han lämnade på tå den lilla svenska kyrkan vid den

fattiga gatan, där en handfull skuggor i den mörka höstnatten beredde

sig till en sista resa öfver okända djup.

Han gick raskt, och på en timme nådde han Mattsons bostad. Nyckeln fanns

öfver panelen, som vanligt. Han steg in.

Hushållerskan hade gått. Då han tändt gasen, såg han, att hon på ett

bord satt fram tallrik, glas, knif och gaffel, som till kvällsdukning,

men ingen mat. Han undersökte skafferiet, men där fanns endast en bit

degig och kall äppelpaj. Han letade efter något att dricka, men intet

fanns. Då han ätit pajsegmentet sköljde han ned maten med ett glas

vatten från vattenledningen. Därpå tittade han in i det lilla sofrummet.

-- Jo, det var bäddadt. Fanns månne tobak? -- Verkligen, i en bleckburk

låg en bottensats. Han skrapade omsorgsfullt ihop smulorna och fyllde

sin gamla majspipa. Den blef nästan full. Girigt dragande blossen gick

han fram och tillbaka i de tomma rummen. Och hans reflexioner formade

sig till en sista dagbokssida.

Han erinrade sig en sista gång alla umbäranden och missräkningar. Det

blef ett kapitel om svält, om gradvist nedsjunkande i liknöjdhet och om

utplånande af en del känslor, han lärt sig att kalla goda. Men det blef

också rikt på nya erfarenheter, på räknande med nya, förut dolda krafter

och oanade möjligheter. Hvarje dag hade varit ett äfventyr -- när han nu

denna höstnatt öfverblickade dem, såg han rad läggas till rad af

upplefvelser, som förut skulle tyckts honom diktade. Men det var

fortfarande vemod öfver det mesta och han kunde ej tillbakahålla en suck

vid tanken på den ungdomsperiod, som nu gick till ända. Det tycktes

honom, som vore lifvets höst redan nära, som tillhörde han hösten, vore

ett höstens barn. Till och med Ysaïl, som skymtat förbi någon natt af

den stora stadens nätter, bar bild af höstblomma. -- Skrefve jag nu,

sade han, och skulle fylla de många blanka sidorna i min stackars dagbok

med en historia om början af mitt lif -- ah, hvad är det jag säger, om

början af slutet på mitt lif här ute, så skulle det blifva en

sammanfattning af det hela, som kunde kallas en höstens historia.

Lifvad af tanken gick han fortare, rökhvirflarna slogo volter bakom

ryggen.

-- Hvarför inte? Jag tar papper och penna och skrifver, nu sofver jag i

alla fall ej på ett par timmar.

Och leende gjorde han sig i ordning vid det stora matsalsbordet. Det låg

på en hylla några ark papper bredvid bläckhorn, pännor och ett par

böcker. Han bredde ut en gammal tidning, som underlag och slätade ut de

hvita arken. Han satte sig.

En rad af bilder drog förbi.

Där var hundra små vyer från enkla matställen, nattkaféerna på hjul,

kroghålor, härbärgenas spisningsställen. Scener från gatan på alla

dygnets timmar, från pantlåneställena, från parkernas undangömdaste

soffor. Wosslicks källare, Ysaïls ruckliga hus, månskensfloden öfver

millionärsvillorna vid sjön, fabrikskontor, O'Neills bleka ansikte med

svarta ormlockar, varietébilder, poliskaskar och tusende typer från

trottoaren. Danserskans döende barn, humbugsdoktorn, mistress Ostroems

förgråtna spiselanlete. Tjufven som ej förrådde en kamrat -- ah, där var

det. Så djupt sjunken hade han aldrig känt sig som då, det kunde godt

vara en allmän spegelbild af hans lif denna hemska höst.

Det hade händt nyligen vid en af hans förtviflade irrfärder efter

arbete. En afton befann han sig på Wabash avenue, där den är som bredast

och värst. Och där --

Hugo såg hela uppträdet som på en kinenomatografduk. -- Ja visst,

hvarför ej.

En historia om hösten kunde sidorna heta. En historia om hans höstlif.

Och gripen af ämnet föreställde sig den arbetslöse svensken att han

berättade episoden för någon, som sedan i sin tur beskref den. Så liflig

var hans inbillning att orden under pennan fingo lefvande flykt, och han

skildrade, glömsk af situationen, fotografiskt och likväl

fantasibemängdt. Han såg sig själf bortglömd, död i främlingslandet och

den imaginära åhöraren däremot välbehållen hemma och berättande med

öfverlägset och samtidigt medlidsamt tonfall.

Hugo Nordling skref. Pipan slocknade och lades bort. Gasen brann öfver

hans hufvud med ett svagt fräsande ljud. Detta skref han:

En dag så där i oktober, när höstens regn slår mot min ruta och

skymningen stiger tidigare än vanligt kring lyktornas ljus, tänker jag

hvarje år på en god vän, jag en gång hade, och som nu troligen ej längre

finnes till. Jag säger troligen, ty jag lämnade honom i en världsdel,

för hvilken han var lika litet anpassad som fisken för fågelns element,

och jag har aldrig hört något från honom sedan den dag, vi skildes.

Han berättade mig en gång följande:

En höstkväll, då han vandrade fram längs en af regnet uppblött aveny,

grubblande öfver hvar han skulle få nattlogis och ett mål mat, hejdades

han vid hörnet af en tvärgata af en individ, än mer sluskig än han

själf. Detta ville säga mycket, ty han hade i nära sex månaders tid fört

den mest tänkbart problematiska existens, efter det den lilla

pänningsumma, han medfört vid sitt emigrerande, i det främmande landet

hastigt smält bort.

Den i trasor höljda figur, som med en armrörelse fått honom att stanna,

tilltalade honom på följande sätt:

-- Ni fryser -- hva'? Ni ä' hungrig? Inte sant -- ni vet ej hvar ni ska'

ligga i natt?

Min vän betraktade i det kalla skenet af en båglampa den som sålunda

hånade hans öfvergifna belägenhet. Det var en mager och svartmuskig typ,

med ett par rödbruna hängmustascher öfver blåbleka läppar. Då han

talade, visade hans öfre tandrad en lucka, och då han var ung och för

öfrigt hade friska tänder, verkade det som hade ett par blifvit utslagna

i ett slagsmål. Hans ena öga var dessutom svullet och blånaden

blodsprängd, och hans annars aristokratiska och bleka anlete här och där

skråmadt. Han tillade:

-- Och inga vänner förstås ...

Och liksom för att kröna sin ofinkänsliga intervju skrattade han kort,

lågt och bittert.

Stum, och med en känsla af repulsiv skräck, betraktade min vän

nattvandraren.

-- Ja, fortsatte denne, fattig, det vill säga utan pängar, och hungrig,

det vill säga utstött, utom lagen -- främmande land kanske också, det

vill säga alldeles hjälplös -- hvad tänker ni -- hahaha -- egentligen

ta' er till?

Då min vän ville skynda förbi, grep honom nattskuggan i rocken:

-- Hör på -- inte hoppar man i sjön. Hur skulle en varm visky med peppar

och ingefära smaka en så'n här höstkväll, då det är för vått till och

med för hundarna att sofva på asfalten?

Strax bredvid brann en röd kroglykta. Under lästes i transparenta

bokstäfver på en bågskylt öfver portalen: Visky, porter, öl. Och två små

emaljskyltar på ömse sidor ingången upplyste i feta, svarta bokstäfver

om att: Varma korfvar serveras gratis till hvarje glas.

Jag anför nu min väns egna ord:

-- Innan jag hunnit svara, hade den okände halft dragit, halft knuffat

mig fram till kafédörren. Den gick upp, och i en dimmig lokal, hvarest

den varma luften gungade i gråblå rökböljor, svagt genombrutna af några

citronfärgade gaslågors fladdrande sken, skönjde jag en massa gestalter

hukade kring nedspilda bord och sysslande med solkiga kort. Längst bort

löpte en disk, vid hvilken några mänskliga trasor hängde, och väggarna

voro täckta af mångfärgade affischer, annonserande boxningskamper och

kapplöpningar.

Vi sutto i ett hörn, hastigare än jag hunnit tänka. Och två rykande

toddar stodo emellan oss. Jag drack. Det brände som eld. -- Nu har jag

sjunkit så lågt jag kan, minnes jag det flög genom mitt trötta och

förtviflade hufvud, jag sitter här på bekostnad af en buse, midt bland

samhällets afskum och drägg!

Som om hade han läst min tysta tanke, sade nu min följeslagare:

-- Seså, hvad är det för pjunk! Tror ni inte också jag varit fin karl --

jo gubevars! I bank till och med. Än se'n? Hvad är det för något för

resten att ha suttit i en bank? Nej, min käre herr svensk eller tysk

eller hvad ni är för något, när vi ha kommit så här långt, så gäller det

sekunden och sekundens behof. Hör på!

Och han omtalade för mig att han hittat en klocka, en dyrbar pjäs, ett

guldur, dubbelboetteradt, besatt med diamanter och med en tjock och tung

guldkedja till, vid hvilken hängde berlocker af olika ädelstenar. Han

sade detta i låg, hes och hviskande ton, och under det våta hattbrättet

glödde hans ögon som ett rofdjurs, under det ångan från våra toddyglas

steg i spiraler, bakom hvilka hans hvita ansikte med de blodiga såren

spöklikt skymtade.

Jag satt där slö och förintad och lyssnade till hans cyniska

anmärkningar. På två dagar hade jag ej förtärt mer än några koppar kaffe

och litet bröd vid någon ambulatorisk kafévagn. Den varma spriten

bedöfvade, redan efter första klunken befann jag mig i ett lätt rus och

jag önskade få sjunka ned på golfvet och somna in för alltid. De ruskiga

gestalterna omkring mig skrämde mig ej, fastmer kände jag mig som en

deras kamrat, och i det surr och den rök som fyllde krogrummet, tyckte

jag mig för första gången på länge andas friare och tryggare. Någon

satte ett fat rykande korfvar och en senapskopp på vårt bord. Jag

började glupskt äta, under det mina ögon tårades af tacksamhet.

Men snart rycktes jag ur min dvala. Min bordskamrat räckte ut sin hand,

fattade min axel och ruskade mig hårdt.

-- Somnar du, idiot? Om en kvart stängs judhålan och du får bara stirra

på de tre kulorna ... Laga dig i väg med det samma, så får du se'n

stoppa i dig bättre saker än hundkött i korfskinn.

Jag såg stelt på min bekantskap. Jag förstod ej ett ord af hvad han

sade. Naturligtvis hade han förut utvecklat ett förslag, men jag hade ej

hört det.

Under förbannelser och svordomar tog han nu på nytt i största korthet om

sin plan, hvilken helt enkelt var den, att jag skulle pantsätta den

hittade klockan i närmaste lånekontor, hvilket som skylt, enligt landets

sed, öfver dörren bar tre förgyllda kulor. Själf kunde han ej göra det,

emedan han riskerade att ögonblickligen arresteras som tjuf, då han var

en ökänd poliskund. Mitt utseende var emellertid fördömdt hederligt, för

att ej säga dumt, och därför anförtrodde han mig också klenoden -- en

sak, som han ej ville göra åt hvem som helst. Nu skulle jag raska på, ta

hvad som bjöds af juden den gamle, knepige polacken, och därpå skynda

tillbaka till krogen. En tredjedel af pängarna skulle blifva mina.

Jag reste mig. Klockan med kedja och allt hvilade redan i min ficka. Ej

för ett ögonblick tvekade jag att göra som tjufven bedt mig. Det förekom

mig helt naturligt att jag skulle hjälpa honom, liksom att jag skulle

betalas därför. I det ögonblicket tror jag att alla moraliska begrepp,

som tiotals års omsorgsfull uppfostran präntat i mig, försvunno som dun

för vinden. Min förtviflade belägenhet, hungern som ref i mina inälfvor,

spriten, som brände min hjärna, och min nattbekantskaps magnetiserande

ögon förenade sig till något hotfullt, till ett dunkelt medvetande, ur

hvilket framgick en befallning, som jag måste lyda. Jag tog några vilda

snedsteg, som ej uppmärksammades i trängseln och sorlet, nådde dörren

och skuffades ut.

Våt och kall låg gatan där med höstens dis mellan husen. Avenyens träd

sträckte sina aflöfvade grenar likt af svält utmagrade och nakna armar

mot den tunga skyn. Aflägset hörde jag hafvet stormvräka och vinden

hvisslade kring knutarna. De flämtande ljusen och skuggorna från

trädgrenarna, dem blåsten satte i ständig viftning, regnets isande kyla,

förstärkt af nordlig vind, den breda, men redan folktomma gatan, mörkret

-- allt, till och med luckorna för stängda butiker och verkstäder,

hvilka jag tyckte symboliserade hopplösheten för den arbetslöse och

utestängde, talade till mig höstens fruktansvärda språk, hviskningarna

om det förestående slutet, vintern och döden. Men om nattluften kom mina

trötta lemmar att rysa, kylde den likväl ej mitt sinnes brand och

skingrade icke för ens bråkdelen af en sekund mina förvirrade intryck.

Jag sprang fram mot närmaste hörn, där pantlånekontorets skyltkulor

glindrade högt öfver dörren, och där för länge sedan mina egna få

dyrbarheter från fädernehemmet hamnat. Regn och vissna löf yrde i

blåsten kring mitt hufvud.

Vid tvärgatan måste jag stanna. En polisvagn svängde just om, gonggongen

skrällde, hästarna sträckte i galopp och konstaplarna med dragna

battonger och revolvrar hade svårt hålla sig fast på sätena. Men jag

skänkte ingen uppmärksamhet åt den vanliga synen utan skyndade in i den

lilla trånga butiken, just som den gamle juden ämnade regla dörren.

I närmaste afskrankning vid disken gick jag in. Korgdörren slöt sig

bakom mig och helt lugnt lade jag klockan framför mig. Hur hade jag ej

vid mina första besök, fylld af skam, först ångestfullt i timmar vandrat

utanför den afskydda lokalen, därefter som en strykrädd hund smugit

genom dörren och slutligen med bultande hjärta, ömsom rodnande och

bleknande, likt en brottsling dragit fram min konfiramationsklocka eller

silfverkuvertet efter min mor. Men nu stod jag kall och nästan småleende

inför den hukande gestalten, som girigt med vana händer undersökte den

stulna panten.

Det blef en kort affär. Några sedlar, representerande ej ens sjättedelen

af verkliga värdet, trycktes i min hand för uret, tillsammans med det

kvitto, på hvilket samma falska namn, jag förut brukat uppgifva, också

nu stod. Jag gick långsamt ut.

Jag glömmer aldrig den häpnad, som bemäktigade sig mig i nästa minut. Ej

så mycket af att trottoaren var fylld med folk, fattigt folk och trasigt

folk -- ty sådan var stadsdelen -- folk af alla nationer, barhufvade,

smutsiga, med ansiktena plöjda af sorgens och umbärandets fåror. Ej

heller af att polisvagnen stannat utanför den krog, jag nyss lämnat, och

att konstaplarna spärrat ingången, ty dylika hastiga razzior hände när

som helst i kvarteret. Nej, hvad som naglade mig fast i smutsen på

gångbanan, fängslade hela min gestalt, och kom mig att med spärrade ögon

dricka hvad jag såg, var ett hvitt och blodskråmadt ansikte, hvars ägare

med handklofvade händer skuffades ut ur krogen och kastades upp i

vagnen. Och egentligen ej heller det, utan att detta ansikte vändes mot

mig med tysta, igenkännande ögon, som tydligt sade: var lugn -- tag

pängarna och njut dem, icke förråder jag en kamrat. Icke en rörelse

gjorde han, icke en rörelse gjorde jag, och vagnen rullade bort, körd i

galopp, under massans skrän, hvisslingar och några kastade småstenar. --

Han hade rånat en herre, sorlade man omkring mig, slagit honom sanslös

och tagit hans dyrbara klocka. Nå än sedan, mumlades det, han var känd

som en hygglig karl i alla fall -- han, min kamrat. Och käre vän, i det

ögonblicket tyckte jag det själf ...

Hvad jag sedan gjorde, ja -- men hvarför icke. När jag vände mig om,

stod, huttrande under en påkastad sjal, en bararmad och vacker, men

svulten, mager och sminkad ung flicka strax bakom mig. En asfaltblomma,

ett höstbarn som vi alla, tjufven, jag och de andra. -- De pängar, jag

hade, räckte i tre dagar.

Detta berättade mig, som sagdt, en vän, jag en gång hade. Han berättade

det en höst, och det har alltid förekommit mig, som var det en historia

om hösten. Det vill säga, om den opoetiska delen af hösten, om den höst,

som, oberoende af ålder, finnes i lifvet. Regnets och nattskuggornas

höst, hvilken lyckligtvis ej är till för alla. Men jag påminner mig den

alltid så där en kuslig dag i oktober.

Om min vän har jag aldrig sedan sport ett ord.

Då Hugo skrifvit de sista orden, brast han i gråt. Det förekom honom,

som hade någon från det hvita papperet uttalat dem med hög och tydlig

röst. Det ännu ej torkade bläcket lyste svart mot det hvita, och han

tyckte sig stirra på sitt eget liktal. Han kastade pennan och var färdig

skrynkla samman bladen. Men på en gång öfverväldigad af trötthet sjönko

armarna ned och han kände sig färdig att somna med hufvudet på bordet.

Han steg likväl upp och raglade in i sofrummet. För trött att kläda af

sig somnade han, utsträckt snedt öfver sängen, som hade han stupat.

Gasen brann öfver bordet i ytterrummet och lågan flämtade stundom till,

som hade någon andats på den.

IX.

Den inre dörren.

-- Knackade det?

Hugo vred sig på bädden, ryste af morgonkylan, men somnade ånyo. Hans

andetag blefvo åter jämna.

-- Knackade det?

Han vände sig tungt öfver på annan sida, sjönk djupare i slummer.

Han drömde en underlig och förvirrad dröm. Han drömde att han var i

Sverige, men åter måste resa till Amerika, och det var plågsamt. Men han

hade en bra plats i Amerika och ingen i Sverige. Dock, respängar

fattades och det var också pinsamt. Så drömde han i en sorts

fortsättning af första drömmen att han var i Amerika, i New York, och

platsen liknade en blandning af Gustaf Adolfs torg i Stockholm och

Battery Park med Broadways mynning i New York. Men nu var han utan

anställning i det nya landet och hade intet fäste i det gamla. En stor

båt skulle strax gå, den låg midt för Akvariet, och ginge han ombord,

skulle allt bli bra, men han hade inga pängar. Så drömde han att han var

på båten, men han visste ej om den gick till Amerika eller till Sverige.

Var det nu så, att den verkligen for dit, blef det olyckligt ändå, ty

där hade han ingen plats och inga pängar, men i Amerika fanns

anställning och guld, bara han kom dit. Så drömde han att han var där

igen och skulle aldrig se Sverige mer, fast han längtade efter det och i

drömmen sökte säga sig själf: detta är bara en dröm. Och plötsligt var

han instängd i en trång kajuta och bultade förtviflad på dörren. Han

bultade, bultade ...

-- Knackade det?

Nordling slog upp ögonen men slöt dem åter genast. Jo, det knackade --

han lyssnade, ännu halft i dvala. Då knackade det tydligt, tre gånger,

försiktigt, undersökande. Hugo reste sig upp på armbågen.

I ytterrummet brann gaslågan, till storlek, form och färg en citron.

Utanför fönstren, hvilka saknade gardiner, stod dimmgrå morgongryning.

Norra pelarbanans första tåg rasslade förbi i jämnhöjd med taket,

rutorna skakade sakta, hvita ångslingor flögo mot dem som fåglar. Det

var kallt, järnspiseln gapade svart och tom med öppnad lucka.

Vattenledningens kran droppade. Skafferidörren stod på glänt, i springan

satt en råtta.

Hugo stirrade på ytterdörren. Låskolfven vreds långsamt först åt

vänster, därpå till höger. Så ruskades dörren tyst och pröfvande. Paus.

Därpå ett svagt gnisslande ljud -- någon sköt en dyrk i låset och

började bända åt alla sidor.

I ett nu var Nordling klarvaken. Han drog af skorna och tassade ut i

strumplästerna. Han önskade lifligt att nu ha hos sig sin präktiga

belgiska revolver, men den var ju länge sedan en förfallen pant i en

sådan där liten bod med tre kulors skylt. Vid spiseln stod en eldtång,

krokig och sotig. Han tog den och rätade litet på den. Därpå smög han

bakom dörren och hukade sig ned något -- tången i höger hand, halft höjd

till slag. Ett ögonblick tänkte han släcka gasen, men besinnade sig:

ljusförändringen kunde röjas utifrån genom nyckelhålet. Hugo stod

andlös, väntande, beredd till språng.

Den falska nyckeln vreds och vändes. Det var ett helt vanligt lås, men

dyrkningen tycktes misslyckas. Det blef åter en paus, hvarunder Nordling

hörde sitt hjärta slå.

Så sköts ett smalt järn mellan dörrkanten och ramen. Och nu började

låsskrufvarna lossna. Om några sekunder skulle låset ge vika. Hugo

väntade ej längre. Han sträckte ut handen, vred snabbt om nyckeln och

flängde upp dörren.

Den gick inåt. En liten karl tumlade in och tappade några dyrkar och ett

litet bräckjärn. Han rätade upp sig och tog ej till flykten. I stället

log han. Det var zigenaren från föregående kväll.

-- God vän, sade han, god kamrat, måste träffa god kamrat. Hvarför du ej

öppna, när god vän knacka?

Då han såg Hugos attityd med tången, sträckte han ut båda armarna och

sade bevekande:

-- Komma från Ysaïl. Ja, hafva mycket god hälsning från Ysaïl ...

Hugo kastade eldtången och såg stum på sin besökare. Han förstod intet.

-- God vän, god kamrat, babblade denne.

Men hans ögon flögo spanande omkring rummet. De irrade som svarta

insekter sökande byte.

-- Hvad vill du? brast plötsligt Hugo ut i barsk ton och gick den lilla

svartmuskige karlen inpå lifvet.

Han skrattade, blottande alla sina hvita tänder. Fingrande på mynten i

sin rock sade han:

-- Du komma nu till Ysaïl. Jag ej vara säker i går på gatan om det vara

du. Ha följt dig hela halfva dagen i går. Ja, säkert. Från järnväg och

upp Clark. Åka kabel. Stiga af -- följa dig. Men du skrämma mig, tro du

ville döda mig. Ja. Nu du ej öppna. Jag tänka: han tänka polis nu komma

och taga honom. Så jag försöka öppna dörr -- som du bruka ...

Zigenaren skrattade lågt och underförstående.

-- Som du bruka, upprepade han.

Skall jag gå till Ysaïl, frågade Hugo, ignorerande karlens mening,

hvilken han blott till hälften fattade.

-- Ja, ja, nu. Jag gå med och visa. Du taga något vackert med, liten

gåfva till Ysaïl, liten present. Har du inte?

-- Inte nu -- men snart.

-- Ah! Ja, du snart göra stor present?

-- Ja, mycket snart. Snart få mycket fin plats, få bra arbete -- du

förstå?

Omedvetet talade Nordling samma abrupta och ofullkomliga engelska som

zigenaren. Till och med hans starka brytning imiterade han.

Zigenaren skrattade och klappade händerna. Han nickade med hufvudet,

ögonen tindrade.

-- Ja, ja, du vara duktig gosse, Ysaïl berätta. God vän, god kamrat. Vi

akta dig för polis. Ha, vi lura polis bra -- du inte veta än ...

Nordling såg sig omkring. Han måste ändå lämna rummen, tysken skulle

flytta in strax på morgonen, innan han gick till sin verkstad. Men Hugo

öfvervägde om det var rådligt gå med denne gynnare, som rent af tycktes

taga honom för någon rånare och inbrottstjuf. Han såg arken på bordet

och kunde ej hjälpa att le. -- Tjuf, ja, hvem vet, tänkte han, kanske

jag till sist blir en vanlig Chicagobof. En gång förut togs jag ju för

kamrat --

Så skrynklade han samman hvad han skrifvit kvällen förut och stoppade

papperen i spiseln. Ingen skulle läsa dem.

-- Stark, du vara mycket stor och stark, myste zigenaren -- Ysaïl tycka

om stor och stark gosse. Och du vara ljus. Ysaïl tycka om ljusa gossar

från Ryssland ...

Hugo drog på sig kängorna. Så tog han hatten. Han torkade sig hastigt

med en våt handduk i ansiktet, angelägen om att så fort som möjligt

komma i väg. Den andre samlade hop sina dyrkar och de gingo ut. Hugo

låste dörren och lade nyckeln öfver panelen. De spår, som syntes efter

järnet, skulle ej märkas i den skumma farstun.

De väntade en stund i dimman, tills ett genomgående kabeltåg anlände. De

togo plats längst fram bakom föraren. Zigenaren rullade en cigarrett och

betalade på Hugos tillsägelse konduktören.

-- Du får dubbelt en annan gång, sade han.

Zigenaren endast log.

Hugo satt tyst under färden ned till staden. Det hela föreföll honom

främmande och omöjligt. När de kommo upp ur tunneln funderade han på att

hoppa af. Men då framställde sig frågan: hvad skall jag ändå se'n göra?

Bättre följa med på vinst och förlust och se hvad det blir till.

Och han föreställde sig Ysaïl i sin vackra och vällustiga dräkt inne i

purpurrummet.

Vid ett hörn, där den stora spåröglan knutades, bytte de om vagn och

foro ned i västsidans tunnel. Hugo sökte följa vägen, han fann att de en

lång stund åkte uppåt Milwaukee avenue, den västra stadsdelens

hufvudpulsåder. Men se'n kommo svängningar in på bigator, hvars

krångliga namn han förgäfves sökte i hastigheten dechiffrera på

hörnlyktornas namnplåtar. Sangamon street, trodde han sig sålunda läsa

på en. West Madison på en annan. Slutligen stego de af och gingo

därefter till fots längre västerut. Prärien började skymta. Efter några

krokar hit och dit kring ruckel och öfver afskrädestomter stodo de

utanför Ysaïls hus, Hugo igenkände staketet.

-- Gå upp, hviskade zigenaren, jag gå igen. Ysaïl vänta.

Och han aflägsnade sig verkligen hastigt och försvann bakom ett lider,

ur hvars plankrämnor gammal halm stack ut.

Hugo dröjde. Bottenvåningens dammiga rutor tittade sömnigt på honom, som

otvättade och smutsiga ögon, öfver hvilka okammadt och testigt hår

hängde. Fönstren, spräckta här och där, hade inga gardiner, man såg rakt

in, rummen voro tomma, med trasiga tapeter, som stycktals hängde i

trasor, fulla af fuktfläckar. Mossa och strån viftade för vinden kring

fönsterkarmarna.

Då blicken nådde öfre våningen, såg han bakom fönsterglaset öfver porten

Ysaïls vackra ansikte. De stora, glänsande ögonen, inramade i tunga

svarta flätor, i hvilka glaspärlor virats, sågo under fällda lock leende

ned på honom. Bakom de lätt öppna mörka läpparna skymtade de små skarpa

tändernas rad, hvit som hos ett rofdjur.

Utan vidare betänkligheter öppnade Nordling porthalfvan och gick in. Den

slog tungt igen efter honom, så huset skakade och rostiga riglar

skrällde. Gångens dörrar halföppnades af luftdraget och visade de nakna

rummen med upprifna golf, bristande takläggning och kalkfylld atmosfär.

Trappan knarrade under hans steg, men där uppe stod Ysaïl i

öfverbelysning och sträckte sina ljusomflutna nakna och runda bronsarmar

mot honom.

-- Du komma. Så snäll. Och du hafva vacker present åt Ysaïl -- inte

sant?

Hon lät Hugo kyssa sig. Med slutna ögon besvarade hon äfven hans kyssar,

men till sist bet hon till i en fågelhackskyss, vred sig lös ur hans

armar och ilade in.

-- Hu, kallt. Kom in och du få något godt.

Hugo gick in och stängde dörren. Det stora rummet visade en ruskig bild

i det grå morgonljuset. Gungstolarna voro dammiga och med flottiga eller

tobaksbruna fingermärken på ekytans polering. Golfvet var svart af smuts

och bordets duk var tidningspapper, på hvilket stora oljefläckar från

den slarfvigt fyllda lampan med spräckt kupa kartritat sjöar. I fönstren

lågo döda flugor, det såg ut som högar med korinter. -- Men från

fonddörrens springa lyste mellan dubbelskifvorna liksom förra gången

rummet innanför i purpur och guld.

Och nu gick zigenerskan fram till dörren, sköt med ena handen upp

dörrhalfvan och bjöd honom med en graciös armrörelse att stiga in.

Nordling tog några steg fram.

Där inne var ett helt litet rum utan fönster. Tak och väggar voro

behängda med draperier i orientaliska mönster, vid de fyra hörnen hade

de sneddats så att rummet på sätt och vis blef åttkantigt som det låga

rökbord, hvilket stod i dess midt. Golfvet hade flera mattor, den ena

ofvanpå den andra, smyrna och orientaliska, om äkta eller imiterade var

omöjligt att afgöra. En låg divan löpte rundt åttkanten, på draperierna

hängde cittror, elfenbensinlagda gitarrer och dolkar, kroksablar och

halsband af mynt, falska stenar och stora glaspärlor. Från taket hängde

på metallkedjor en stor skålformad lampa, eller rättare kupa,

genombruten af galler och smidesverk samt besatt med stora,

facettslipade olika färgade glasbitar. Skenet från denna lampa öfver de

öfvervägande röda gardinerna och divanens gula öfverkast gaf det purpur-

och guldskimmer åt rummet, som förut väckt Hugos nyfikenhet. Några stora

skålar af hamrad, gul metall stodo på bordet. De voro fyllda med konfekt

och cigarretter.

Ysaïl sköt till dörren och drog därefter för draperiet. Därpå sjönk hon

ned på divanen och tecknade åt Hugo att sätta sig på andra sidan bordet.

Han ville i stället komma närmare henne, men hon drog samman de fina

svarta bågbrynen.

-- Nej, måste lyda, annars inte få vara hos Ysaïl. Säg att Ysaïl bor

vackert?

Hugo satte sig.

-- Javisst bor du vackert. Jag har aldrig sett något så vackert. Jag har

sökt efter dig, men ej hittat. Hvarför slutade du på Trocadero?

-- Trött. Vi tala om annat, inte fråga om Ysaïl. Vill du ha kaffe eller

dricka sorbet?

-- Sorbet? Nej tack, får jag kaffe.

-- Ja, rök cigarretter. Var snäll. Ysaïl snart komma.

Hon reste sig och Hugo såg att hennes bara små bruna fötter voro stuckna

i ett par miniatyrtofflor af rödt läder med små guldfransarbeten kring

kanterna. Den korta kjolen, som slutade strax nedom knäna, var

paljetterad, men många af paljetterna voro borta och endast guldtrådarna

lyste kvar. Lifvet liknade en öppen och rundskuren jacka af svart sammet

och under slingrade en röd gördel kring den smidiga midjan. Håret hängde

i fyra tjocka flätor och den enda prydnaden var banden af glaspärlor. Då

hon försvann i ytterrummets dagsljus, syntes det att dräkten var sliten

och dammig som en gammal kostym ur en teatergarderob.

Men det lilla gömda fågelboet i rucklet nära västerns prärie var i

stället så mycket mer bedårande. Färgprakten stördes ej af någon

obarmhärtig höstdager, det dämpade ljuset från takets skimrande lampa

förgyllde i stället mattor och väggprydnader. Nordling tände en

cigarrett, och den doftade som någon österländsk och mystisk parfym, och

dess smala, ringlande spiral steg ljusblå rätt upp mot takdraperiet likt

offerröken från silfverskålarna i en moské under halfmånens tecken eller

från ormkopparna på altaret i en lianomslingrad Rhaddapagod.

Ysaïl kom tillbaka med två små blå porslinsaskar och två smala bägare i

tulaarbete. Därpå lagade hon kaffet på arabiskt sätt, tände ett litet

spritkök och serverade slutligen den tjocka, sumpiga drycken i de små

bägarna. Men den heta och svarta vätskan var stark och god, Hugo hade

aldrig smakat så godt kaffe. Han hade gärna sett att den åtföljts af

bröd, ty hans mage började svida af hunger, men han ville ej erkänna

det. Och efter en liten stund gick hungerkänslan, döfvad af det starka

kaffet, öfver. Vid en cigarrett kände han sig helt mätt. Ysaïl låg på

rygg på mattan och lutade hufvudet mot divankanten. Hon rökte långsamt,

ögonen som vanligt nästan slutna, så att de svarta fransarna bildade ett

fylligt tuschstreck, flätorna ringlande som svarta ormar på ömse sidor

den obetäckta halsens runda båge.

Nordling kände en lättjefull domning smyga öfver sig. Han betraktade

genom röken Ysaïl och skulle gärna velat ha henne bredvid sig, men han

kom sig ej för att säga något. Ej heller ville han flytta sig, han

tyckte han kunde ligga på detta sätt i all evighet och endast betrakta

zigenerskans gåtfulla ansikte, belyst af rummets trollampel. Han var

nära att sluta ögonen, cigarrettstumpen hade rullat från hans fingrar

och hans hufvud sjönk djupare bakåt, då han hörde Ysaïls beslöjade

stämma:

-- Hvarför har ej gosse vacker present? Hvarför du ej göra något? Inte

lyckas bra nu?

-- Ysaïl, sade Nordling, plötsligt vaken, hvad tror du jag gör?

Hon skrattade sitt låga, porlande skratt:

-- Ysaïl nog veta, nog förstå. Ysaïl ej dum.

-- Hör på: jag gör ingenting. Jag har intet arbete nu, men jag får

snart. Och då blir jag en stor man, en fin man -- förstår du mig? -- och

förtjänar mycket pängar. Då skall jag hyra en vacker våning nere vid

sjön på östra sidan och du skall komma och hälsa på mig. Jag skall köpa

dig en vacker ring med en riktig diamant i och du skall få en ny dräkt

från en fransk skräddare och en stor hatt och du skall gå med mig på

teatern. Och vi skola ofta äta ute på franska restauranger och på

Bismarck och hos Henricis och på Tonsetti. Vi --

Hon afbröt:

-- Hvad arbete? Hvad arbete du mena?

-- Jag vet ej om du förstår -- jag är ingenjör -- jag tänker emellertid

på en uppfinning, som skall göra mig rik, det är med maskiner, ja, du

kan ej begripa det, det hjälper ej att jag förklarar ...

-- Hvad uppfinning?

-- Ack, det är en maskin som skall lasta säd. Förstår du? -- majs och

korn och råg och hvete, som kommer i stora båtar och se'n tas upp och

lägges i stora magasin, i de stora elevatorerna, du vet, som stå nere

vid floden.

Hon nickade ifrigt, men hennes ansikte hade fått ett mörkt och missnöjdt

uttryck. Hon satte sig upp och fäste ögonen fullt på honom.

-- Säg, sade hon långsamt, när får du den uppfinning -- när får du alla

de pängar, de många pängar för uppfinning din?

-- Å, det kan ske snart, vänta litet, nästa gång jag kommer hit, skall

jag ha plats. Och jag skall säkert, säkert, ha allt med till dig som jag

då förtjänat ...

Han menade hvad han sade. I sitt hjärta kände han sig rörd vid tanken på

hur denna främmande halfvilda flicka tagit sig an en okänd gatans

nattfågel. Det skulle han aldrig glömma, och hans första veckopänning

skulle gå till en liten minnessak, om än aldrig så ringa, åt Ysaïl.

Men zigenerskans ansikte var en gåta. Mer än någonsin liknade det en

mask, en skön mask, gjuten i brons. De svarta ögonbrynens bågar hade

något hotfullt i sina mot näsroten dragna hvälfningar, de tunga, så att

säga stelnade locken läto ögats emalj simma röd under de djupt fällda

gardinerna och mungipornas vinklingar syntes hånande; den låga pannan,

öfver hvilken det blåsvarta hårets ormflätor delades för att sedan

snudda vid ögonbrynen och fullständigt täcka öronen, tycktes dölja

dunkla Cleopatratankar. Munnens sammanpressade streck var blårödt,

obevekligt och grymt.

-- Hör, sade hon, jag ej förstå så mycket, men -- men jag förut trodde

du vara en gosse som våra. Du säga så, då vi första gången träffas.

Hvarför? -- Nå, Ysaïl icke veta, ah, Ysaïl tycka om dig ändå. Lofvar du

komma snart igen med vacker present och många pängar, så skall Ysaïl

alltid tycka om, alltid älska dig?

Hennes ansikte växlade, det var nu fullt af ljuf rörelse, ögonen

trånade, munnen lofvade, rösten flöt honungslen och de runda armarna

lindades lidelsefullt kring divanens sjalar. Hon snodde de gula styckena

till kuddar och tryckte dem därefter till barmen, naggande med sina

spetsiga och hvita tänder i deras franskanter, under det de

bärnstensskiftande ögonen sågo upp på Hugo genom hårets glesa ridå.

Han famlade efter hennes kropp, men hon kröp undan, reste sig i ett

språng och stod rak vid ingångens draperier med fingret på munnen.

-- Tyst, vänta -- rök cigarrett -- Ysaïl komma strax tillbaka.

Hon var ute, innan Hugo hunnit komma fullt upp och han hörde blott

prasslet af gardinerna och därefter hur dörrhalfvorna skötos till och,

tyckte han, en nyckel vreds om. Då han kände på dörren bakom

purpurtyget, fann han också att den var stängd och han var för

tillfället fånge, inlåst i Ysaïls åttkantsrum.

Men den smula oro, han genast kände, försvann snart vid tanken på hur

vacker Ysaïl nyss varit. Han lade sig raklång på zigenerskans plats på

divanen, hvilken bibehållit värmen af hennes nacke och den sällsamma

doften af hennes hår, och tände en cigarrett.

På nytt höll en domning på att smyga fjättrar öfver hans sinnen, när

hviskande röster nådde hans öra. Så svag var förnimmelsen, att han först

trodde sig drömma, men då höjdes en manlig stämma, som han tyckte sig

igenkänna, och Nordling satte sig upp. Han lyssnade skarpt. -- Riktigt,

tre, om ej fyra röster blandades till ett lågt och ifrigt samtal

alldeles i hans närhet. Och en af stämmorna bar tonljuden af Ysaïls

musikaliska röst. Han hörde tydligt de gurglande vokalerna, som liknade

källporl, och de hväsande konsonanterna hvilka ljödo som säfsus och

vindsmek.

Men de talande befunno sig ej i ytterrummet. Ljuden kommo från motsatt

håll -- det måste finnas ett rum innanför purpurkammaren.

Försiktigt reste sig Nordling. Han trefvade med handen på bortre väggens

draperier. Det första var en röd matta med smala, blå och gröna inslag i

form af trianglar och ovaler, men under hängde en tunn hvit silkessjal

med breda, ljusgula bårder. Den löpte på ringar, hvilka måste vara

tygöfverklädda, ty de rasslade ej. Han fann en snodd och då han

försiktigt drog i den, gick gardinen ljudlöst åt sidan, blottande en

liten svart dörr. Och nu hördes rösterna tydligt. Hugo närmade örat.

Han kunde ej uppfatta ett enda ord. De talade på ett främmande språk. Af

allt att döma blefvo de plötsligt ense, ty de tycktes alla eftersäga

samma ord och därefter skiljas. Ordet lät som ett upprepande af

stafvelserna zi-ska.

Hugo fick brådt draga för gardinen och ordna mattan. Sedan lade han sig

ned på divanen och fortsatte röka. Upptäckten af ännu en innersta dörr

förbryllade honom visserligen, men hvad hade han väl att frukta? Detta

folk, som han ju ej visste hvad det kom från, vare sig de nu vore

zigenare eller något annat, hade naturligtvis sina egna, främmande

sedvänjor. Och han var ju tydligen alldeles för fattig och obetydlig,

ännu åtminstone, för att kunna, om han ville tänka sig det värsta, vara

utsedd till ett plundringsoffer? Han skulle emellertid gå Ysaïl inpå

lifvet med ett par frågor.

Låset knäppte. I nästa sekund var flickan inne. Hon satte sig lugnt på

sin förra plats, alldeles ofvan Hugos hufvud och tog ett par sockrade

dadlar ur skålen. Nordling sträckte handen efter sötsakerna och fick

fatt i en liten oval tingest, som såg ut som en rosenröd mandel. Han

smakade den, den var äckligt söt och kvalmigt parfymerad, så att han

måste gömma den i sin näsduk. Därpå satt han upp.

-- Säg, Ysaïl, sade han oförberedt, hvar äro de där andra flickorna,

Consuelo och hvad de hette, som skulle bo härinne -- kanske de bo bakom

den där lilla svarta dörren under röda mattan?

Han pekade mot fonden.

Zigenerskan visade ingen förvåning. Hon skrattade och nickade muntert.

-- Hvarför du fråga efter andra flickor, när du har Ysaïl? sade hon

endast.

Hugo vidblef:

-- Men den där dörren?

Hon ryckte på axlarna och drog missnöjdt ned mungiporna.

-- Det också är Ysaïls rum. Jag sofva där inne, men du aldrig få komma

dit, när du alltid fråga efter andra ...

Hon kastade upp benen på divanen, tände en cigarrett och tillade:

-- Det ej finnas några andra flickor -- bara Ysaïl. Jag endast säga så

för att narra dig.

-- Och hvarifrån kommer du -- är du zigenerska -- hvilka äro de andra --

hvem är han som hämtade mig -- hvad vilja ni mig? Berätta, Ysaïl!

-- O, så många frågor! Jag tycka om dig, du vara stark och ljus gosse

från Ryssland och Ysaïl tycka om dig -- är det ej nog? Hvarför fråga så

mycket, hvarför alltid vilja veta? Ah, man skall aldrig fråga -- folk

alltid ha bättre, då de ej veta allt! Om jag få vackert halsband, Ysaïl

ej dum och fråga: hvarifrån komma vackert halsband -- hvem gjorde

vackert halsband -- berätta om vackert halsband! Ysaïl tiga och taga

emot gåfvan och vara mycket glad och mycket, mycket tacksam. Man skall

icke fråga, icke veta ...

Hon talade med en obeskrifligt lustig och intagande min, spärrande upp

sina stora och vackra ögon vid vissa vändningar och grimaserande med

munnen, som gjorde de smala läpparna piruetter. Nordling betraktade

henne förtjust. Hon fortsatte:

-- Du vara lik en stor gosse i Ryssland.

-- Såå -- har du då varit där -- kommer du från Ryssland?

-- Ah, dessa dumma frågor! Ysaïl icke veta. Skall jag sjunga och spela

för dig?

Hur gärna Hugo än annars skulle hafva velat höra den underliga flickan,

trodde han sig likväl denna gång för nära gåtans lösning, om han

fortsatte fordra svar på sina frågor. Han vidtog därför:

-- Nej, nej, inte nu, sedan. Om du berättar om dig något, så lofvar jag

att ej komma hit förr än jag har mycket saker med åt dig och har mycket

pängar också ...

Ysaïl skrattade. Det var det låga skrattet med underklangen af bitterhet

i. Och hennes ögon hade en nyans af förakt i blicken. Hon lät hufvudet

falla bakåt och korsade de små fötterna, hvarvid de röda tofflorna föllo

af. Hon tände en ny cigarrett och sade mellan rökpustarna:

-- Så, jag vill berätta då och hvad jag berätta skall heta: Ysaïl icke

veta.

Hon vred sig mot honom på sidan, drog upp fötterna under paljettkjolen

och stödd på armbågen, med handen djupt in under de svarta flätorna,

talade hon, blicken skådande långt i fjärran:

-- Stort torg vid vacker hamn med blått, blått, blått vatten. Många

skepp med gula segel, med röda segel, med blåa segel, med röda och blåa

och gula segel. Och på torget hvita tält öfver långa bord, där alla köpa

och sälja. Många vackra saker, o, så vackra! Skålar och mattor och

krukor och halsband och vapen och flickor. Ja, flickor. Unga, vackra,

nakna flickor. Och Ysaïl litet barn då. Någon köpa Ysaïl ...

Men hvad han heta, och hvad staden heta och hvad stadens land heta --

Ysaïl icke veta.

Ysaïl fara på häst, Ysaïl fara på skepp, Ysaïl bo i stort vackert hus,

alldeles hvitt, med många höga, smala hvita torn. En vacker kanal flyta

förbi och spegla alla hvita, höga tornen. Ysaïl leka i trädgårdar, som

växa på taken och se många vackra flickor dansa. En gammal man röka

vattenpipa, när månen gått upp och kanalen är svart, under det vackra,

hvita huset. Många tjänare slå i sorbet och vifta stora blad och några

spela och sjunga sagor.

Där Ysaïl växa upp och heta Ysaïl, kallas Ysaïl, men hvarifrån Ysaïl

först komma, hvad Ysaïl först heta -- Ysaïl icke veta.

Och sedan -- ack, Ysaïl kan ej säga. Hon vandra i skog, hon vandra öfver

stepp, öfver berg. Ysaïl dansa på torg i stora städer, hon dansa i skog

vid eld, som brinner i natten. Ysaïl träffa vacker gosse med långa, gula

lockar, Ysaïl hålla mycket af honom och han dansa med Ysaïl. Men vacker,

ljus gosse gå en natt från Ysaïl och Ysaïl är ensam med fattiga män, som

vandra i skog, öfver stepp, öfver berg. Sedan Ysaïl fara på största

skepp långt bort -- fara hit. Och möta dig. Ysaïl tänka på första gosse

och hålla mycket af dig ... Ysaïl dansa på Trocadero, blifva trött,

ligga ensam här och röka cigarrett.

Ysaïl ofta längta. Men hvad Ysaïl längta efter -- Ysaïl icke veta.

Du säga att du en dag gifva Ysaïl vacker present. Ysaïl skall blifva

mycket glad. Du kanske sedan blifva stor man, rik man och du snart

glömma Ysaïl. Hon skall fara på skepp, fara på vagn, fara till många

länder. Och hon skall dansa och sjunga och träffa många vackra gossar

och få många vackra presenter. Men en gång skall hon fara till ett stort

lands största stad och alltid stanna där.

Men när det blifva och hvad den stadens land heta, dit Ysaïl en gång gå

-- Ysaïl icke veta.

Hon tystnade och vände sig om på ryggen, slutande ögonen. Nordling hade

betagen lyssnat. Han tyckte sig aldrig ha hört något så naivt vackert

och alla hans misstankar flyktade. Minnet af hennes sång i Wosslicks

källare dök upp och han frågade, i det han reste sig och gick öfver till

zigenerskans plats:

-- Säg, Ysaïl, är det detta du säger då du sjunger till den lilla

gitarren?

Ysaïl slog upp ögonen och hviskade med dunkel och drucken blick:

-- Ja, jag sjunga det på mitt språk.

-- Och ditt språk -- hvad är ditt språk?

Han knäföll vid divanen och tog fatt i de tunga flätorna.

Men hon log endast och skakade på hufvudet.

-- Ysaïl icke veta, sade hon.

Därpå sträckte hon vällustigt sin ormkropp, sköt armarna under nacken

och slöt ögonen fast.

* * * * *

En timme därefter gick Hugo Nordling sin väg. I ytterrummet stod hans

vägvisare, mannen med mynten i jackan.

Han log hemskt. Hugo hade ej förr sett detta leende, det liknade ett

rofdjurs grin, en vargs, en gams grin.

-- Kom, sade han, jag visa dig till kabeltåg. Jag veta, att du ej just

nu hafva pängar. Du taga detta. Du sedan hjälpa oss.

Och han räckte den förvånade svensken en tiodollarssedel, hopvikt,

skrynklig, tummad och till ytterlighet smutsig.

Nöden har ingen lag och Hugo stoppade på sig sedeln. Han kom sig ej för

att tacka utan mumlade endast:

-- Vänta, vänta -- du skall få tillbaka allt -- allt.

Utanför huset var gråkall höst. Långt bort öfver kvarterets ruckel reste

sig i dimman affärsstadens skyskraparhus, som jättelika och oformliga

fästningstorn, sammanbundna med väldiga vallar. Kyrkspirornas spetsar

doldes i de låga molnen och allt efter som de båda männen gingo, tätnade

dimman. Den lurade tjockare i hvarje grändmynning och när de nådde en

hufvudgata, i hvars midt löpte kabelns dubbla trerännsspår, hade lyktor

tändts.

-- Du snart komma, var det sista Hugo hörde ur ett rödaktigt töcken, när

han svingade sig upp på en skakande platform.

Han tyckte sig åka i ett sagoland och i hans hjärna tumlade två tankar:

Ysaïl, pängar -- pängar, Ysaïl.

Men också något annat rördes under hvirfveltankarna. Hvad det var, kunde

Hugo ej klargöra för sig. Ibland tycktes det taga fast form och blifva

som dämpade hviskningar till en sorts entonig melodi i takt med vagnens

monotona dunkande öfver skenskarfvarna. Men därpå upplöstes det likt

cigarrettröken under smideslampan i Ysaïls rum, och då kändes det som

något oroande och hotande, något som väntade likt det dolda och okända

bakom en hemlighetsfull, stängd och svart dörr.

Kabeltåget rullade framåt i dimman på sin färd genom de milslånga

gatorna.