X.
Arbete.
Hugo slet med skälfvande fingrar upp det lilla hvita, enkla och aflånga
kuvertet, hvars firmastämpel i vänsterhörnet på en gång blygsamt och
medvetet i små typer bar blott två namn: Frazer & Chalmer. Högerhörnets
kaminröda tvåcentsfrimärke med Washingtons bild var afstämpladt Chicago,
mottagningsdagens morgon. Den maskinskrifna adressen var nära på
korrekt, endast slutbokstafven, g, saknades i namnet Nordling.
Memorandalappen var till halfva sin storlek öfversållad med medaljer
kring en vy af firmans väldiga fabriker. I rödt tryck annonserades
dessutom verkets sista artikel, en nyuppfunnen kopplingsskruf, och den
var afbildad i pregnanttryck på guldgrund. Slutligen följde i en lång
spalt namnen på samtliga officianter inom det stora kompaniet.
Själfva brefvet var maskinskrifvet och lydde:
Mr H. Nordlin, City.
Please call at once at our offices as above in regard to matter,
previously mentioned. Ask for mr Hall.
Yours truly
Frazer & Chalmer,
pr. K.
Gång efter annan genomläste svensken den korta skrifvelsen, som innehöll
för honom nyckeln till framtiden. Han slukade orden, han präntade i sig
hvarje stafvelse, hvart skiljetecken, papperets format, tryck,
egendomligheter, vattenstämpeln, till och med det lätta sudd som
kvarlämnats öfver skrifmaskinens djupblå bläck efter kopieringen. Han
lärde sig namnen på listan öfver de presiderande styrelsemedlemmarna i
bolaget, hans hjärna fotograferade i minnet för evig tid den
betydelsefulla lappens hela utseende in i minsta detalj, kuvertet,
frimärket, de taggade kanterna efter konvolutets febrila uppfläkning.
Och med ett leende, som tycktes stelna till en mask öfver hela ansiktet,
satt Hugo Nordling på en köksstol nere hos fru Ostroem länge stramt
stirrande och höll det öppnade brefvet rakt utsträckt framför sig, oviss
om han borde gråta eller skratta.
Så hade då till sist lyckan skiftat och tillfället kommit. Hans fantasi
ville skena i väg i det oändliga i takt med hans klappande hjärta, och
han tyckte sig höra rullande guldmynts rassel mellan hvinet från
jättefabrikers remmade svänghjul. Men lika hastigt efterträddes
lyckoglädjen af en strupsammansnörande ångest, och han sade till sig
själf att det hela var endast en chimär, den vacklande grunden för en
korthusbyggnad. Han skulle ej kunna gå dit förr än i morgon, då han
först nu på kvällen fått brefvet, och då skulle det kanske vara för
sent! Eller ock ville de blott fråga om något -- det sades ju ej ett ord
om arbete i det afmätta meddelandet. Men -- matter, previously
mentioned, det kunde dock endast betyda en sak: den förut afhandlade
frågan, det vill säga arbete! Och på nytt klang och jublade det inom
panna och pulsar.
Slutligen steg han upp. Den känsla af yrsel, som bemäktigat sig honom,
fanns ännu kvar och i ett lätt rus af väntande framgångar sprang han
uppför trapporna. Presidentvalet var för länge sedan undanstökadt,
republikanerna hade ånyo vunnit, den förre presidenten var återvald och
alla spådde landet en lysande affärsframtid. -- Helt säkert, mumlade
Hugo, skall detta blifva till något, helvetet är öfver för denna gång
och nu gäller det att skapa det jordiska himmelriket, hvilket nog i alla
fall har silfver- och sedelväggar!
Han mötte den förnämsta hyresgästen, amerikanaren mr Harden, som kom ut
från badrummet i tredje våningen. De stötte nästan ihop och Hugo tog ett
steg baklänges, i det han på sin ledigaste engelska lät följande mening
rinna som vatten öfver läpparna.
-- Excuse me -- är i brådska -- glad nyhet. Har just fått en ytterst
förmånlig plats ...
Amerikanen sken upp.
-- Såå. Glad att höra det. Hvilken bransch?
-- Ingenjör.
-- Mycket bra -- men hvilken firma?
Hugo sade långsamt, betonande hvarje stafvelse:
-- Frazer & Chalmer.
Mr Harden blef förvånadt och betydelsefullt allvarlig. Han höjde
ögonbrynen, spände blickarna uppriktigt mot svensken och sträckte ut sin
hand:
-- Gratulerar er, unge man -- gratulerar er af allt mitt hjärta. Ni är
en son af John Ericsson -- af hm -- af John Ericssons land, menar jag.
Och sådana äro alltid välkomna hos oss, de göra Amerika heder. De hjälpa
försvara -- likt Ericsson -- vår ärorika örn, och stjärnbaneret skall --
skall -- stjärnbaneret skall alltid svaja öfver deras hufvuden. Vill ni
gå med och ta en cocktail?
Mr Harden hade talat med af rörelse och djup mening vibrerande stämma,
Hugo tyckte sig se tårar glänsa i hans järnbruna ögon. Han blef själf
nästan rörd. Visserligen tyckte han sig för ej så länge sedan ha hört
ungefär samma godtköpsfraser i ett annat och obehagligt sammanhang, men
det gjorde detsamma, ty nu hade han arbete. Han tryckte hårdt Hardens
hand och svarade:
-- Tack, mr Harden, jag värderar sådana ord högre än om de kommo från en
landsman -- de -- de äro endast afundsjuka.
Han visste ej hvarför han egentligen gaf denna obehöfliga karaktäristik
-- orden lades honom mot hans vilja af någon inre makt i munnen.
-- Naturligtvis går jag gärna med, tillade han.
Han kände sig smickrad, men tänkte samtidigt tyst:
-- Du skulle ej vara så förekommande, om jag fortfarande vore utan
arbete, din yankeeräf!
Och så gingo amerikanen och svenskamerikanen ned till en bar och drucko
visky.
Därinne stodo ett par svenskar. Hugo betraktade dem medlidsamt, nästan
med förakt och ansträngde sig att gifva den amerikanska betoningen åt
sitt språk, och han fick anledning att omtala firman Frazer & Chalmer
ett par gånger. Då de lämnade det lilla kaféet, kände han sig stolt och
lycklig öfver sitt sällskap. Han tyckte sig ha genomgått en hemlig
gradrecipiering och blifvit upptagen i en medborgarorden, han var ej
längre arbetslös, ej svensk, han var amerikan. -- Han hade fått arbete.
Följande morgon var Nordling tidigt uppe. Han tog en kall dusch och lät
raka och klippa sig innan första frukosten. Barberaren fick höra några
ord om den nya anställningen och äfven till den svarte skoputsaren, den
hvisslande negerpojken i hörnet af Dearborn avenue, gafs en vink om
Frazer & Chalmer. Gamla fru Ostroem sken af välvilja, också mister
Ostroem myste och begagnade tillfället att tillskansa sig en femma af
sin hustru. -- Det väckte stort uppseende hos samtliga inackorderingar
och pigor att se hur påfallande kordialt mr Harden hälsade Nordling just
som de tunna pannkakorna med maplesirap serverades.
Men då Hugo stod utanför portalen till kontorshuset öfver på västra
malmen och lyssnade till dånet från ugnar, hjul och hammare inom
fabriksområdet, kände han sig som en liten pojke inför sitt första
skolbesök, och det var ej utan att hans hjärta klappade i förfäran som
de stora bälgarna, pistongerna och vidundren inne i de skakande glas-
och järnbyggnaderna på andra sidan verkstadsmuren. Därinne arbetade
hundratals sotiga kroppar under hvisselpipors hvin, kättingars rassel,
vinschars skärande jämmer i skenet af flammande härdars intensivaste
hvitglöd. Muskler knötos till stora, hårda bollar och lemmar vredos,
vändes, sträcktes och krymptes samman vid alla slags bänkar, sågar,
maskiner, saxar och fruktansvärda knifvar. Ångan fräste och vatten rann,
kolstybb yrde och metaller forsade, plåtar böjdes och stora lastvagnar
rullade på smala spår öfver och under jord. De stora båglamporna svängde
och flämtade som lågande solar och alla människor sprungo i vild brådska
kring sina göromål. Men inne på kontoren sutto fina unga män böjda öfver
böcker och räknade och skrefvo och i ännu en annan fil af ljusa rum
ritade hundra unga ritare stora, hvita ark fulla af tuschens svartaste
och underligaste geometriska krumelurer, dem sedan de tusen armarna
skulle mekaniskt följa vid sina tunga och flåsande hammare, hjul, tänger
och smältformar. Och dit in skulle lilla svensken Hugo Nordling och bli
stor.
Han drog djupt efter andan, rätade upp sig och steg beslutsamt in genom
de stora glas- och bronsdörrarna.
En livréklädd portvakt häjdade honom:
-- Hvarthän?
Nordling kramade brefvet i sin ficka.
-- Mr Hall, sade han.
Portierens ton nyanserades litet respektfullare:
-- Mr Hall? Well, sir, femte dörren till vänster, den här högergången
...
Han slog med handen nedåt en korridor som vid semaforsignalering. Hugo
följde anvisningen. Då han efter en nervös knackning öppnade en
mahognydörr, såg han i skarpt ljus i ett högt och smalt rum en mager,
svartklädd herre med indianprofil sitta vid en elegant pulpet.
Elektriska ringledningar funnos ett helt batteri af på en särskild liten
polerad skifva, hvars emaljknappar lyste som skrifmaskinstangenter. Herr
Hall pekade på en stol, svängde sin egen så att ljuset föll bakifrån och
sade därpå helt kort:
-- Ni önskar --?
Hugo sträckte fram sitt bref.
-- Så, godt. Nåväl, mister Northing, ni är välkommen. Ni har tur. I går
var ni bestämd för en sextiodollarsplats, en kopistplats i
blåtrycksrummet bland fyrtio andra kopister. I dag får ni af en händelse
sättas in i ett specialrum, där ni blir ensam med en till och er
månadslön är hundra dollars. Och hvilken kamrat se'n -- unge Bullard,
ende sonen till Bullard i Philadelphia. Om ni är klok, sir, så blir ni
god vän med honom. Ni förstår -- mycket god vän ...
Amerikanen log och sköt en listig blick ur sina svarta ögon. Nordling
log tillbaka, han kände sig yr och lycklig.
-- Vi vet, fortsatte Hall, edra rekommendationer -- men de betyda intet.
Jag är öfvertygad om att ni reder er, och, hur var det, hade ni ej vissa
planer -- en uppfinning -- en ny idé?
Hugo rodnade af glädje, de kommo således ihåg hans utläggningar, vid de
föregående, fruktlösa besöken.
-- Jo, stammade han, jo -- jovisst, jag har i åratal grubblat på en
uppfinning.
Mister Hall log ännu vänligare:
-- Hur var det nu, var det på elektroteknikens område?
-- Nej, en elevator, en spannmålsele --
-- Javisst, javisst ja. Er store landsman, John Ericsson, som vi
amerikaner alltid skola minnas och erkänna, kommer ni kanske att täfla
med. Nå, det blir en senare fråga. Emellertid -- välkommen hit och var
viss att stjärnbaneret och vår stolta örn alltid med glädje hälsar
hvilken främmande son som helst, som vill sätta in sina krafter i -- i,
låt oss säga -- deras lands storhet.
Hall svängde stolen tillbaka och räckte brådskande sin hand åt svensken.
Hugo reste sig.
-- Förlåt, sade han, skall jag --
-- Ja, ni skall stanna med det samma. Det är sant, vi ha för vana att,
om så önskas, utbetala första månadens -- men endast första! -- lön i
förskott. Allt annat drages per vecka och i efterskott. Dessutom
afsättes dels denna första månads lön, dels ännu hundra dollars med tio
dollars i månaden, så att ni, om ni skulle önska lämna oss om något år,
då har tvåhundra dollars innestående. Förstår?
-- Ja visst, jag tackar --
Amerikanen talade nu fort och affärsmässigt:
-- Behöfs ej. Gå ned till assisterande kassören och hälsa från mig --
jag varskor honom nu:
Han tryckte två gånger på en ledningsknapp.
-- Så där!
-- Förlåt, ännu en sak -- skulle -- skulle jag ej uppvakta någon af
cheferna -- herr Frazer eller --
Hall skrattade.
-- Nej min unge vän: Frazer är död och Chalmer bor i New York, jag har
själf aldrig sett någondera af dem. De ha ingen aning om er ...
Och han vände sig brådt mot sin pulpet och började lyfta på brefbuntar.
Hugo gjorde en liten bugning och gick.
Nere i det stora kontoret, som liknade en bank, fick han sina pänningar.
Då han kände den lilla rullen frasande sedlar tryckta i västfickan ryste
han af välbehag. Och när han hunnit hälsa unge Bullard, som väntade
honom i ett ljust och luftigt ateljérum, och funnit att den blifvande
kamraten var en fin, vacker och leende ung man, kände han lust att gråta
af tacksamhet. De förhörde med några enkla frågor hvarandras kunskaper
och funno hastigt ut att de skulle sympatisera förträffligt. Hugo fick i
uppdrag af öfveringenjören, som var tysk och i största hast passerade på
en flygande rond, att taga ihop med genomskärningen till ett nytt
järnvägshjul. Han konstaterade att han med lätthet förstod de
knapphändiga orderna och en känsla af obeskriflig trygghet fyllde hans
bröst. Inom hans tinningar sjöng det och brusade -- arbete! arbete!
arbete!
En gäll hvissling skar luften. Den räckte fulla fem minuter och tycktes
till sist blifva så intensiv att örhinnorna värkte. Andra hvisslingar
stämde i, längre bort, gällare, svagare, kortare, längre. Alla den stora
västsidans stora fabriker blåste lunchtimme. De olika fabrikshusens
maskinbuller afstannade så småningom. Hammardån, hjulrullande,
motorernas stönande andhämtningar upphörde. Det blef jämförelsevis
stilla i luften, som nyss vibrerat af tusen malmstämmors skrin, hväsande
och surr och klang. Klockan var tolf.
Gnolande en vals drog Bullard af sig lösärmarna af vaxduk. I ett hörn af
rummet var en marmortoalett med slipad spegelglasskifva och kallt och
varmt vatten. Han fyllde den lilla runda bassängen från de lysande
nickelkranarna och den utvalda tvålen spred en svag mandeldoft i rummet.
Det lilla toalettskåpets linnehanddukar lyste, nystrukna och färska, som
hvitaste snö.
Hugo stod vid ett af de stora fällfönstren. Solen föll in öfver
värmeledningens glänsande galler och ute i det ljusa diset aftecknade
sig långt bort öfver fabriksbyggnader, vinschar, kranbalkar och
broskelett Auditoriumteaterns väldiga fyrkant. Det fula och massiva
tornet såg ut som en aflägsen jätte, hvilken stod kapprak vakt mot
Michigansjöns blanka spegel.
-- Vi gå ut och äta tillsammans, sade Bullard, så kan jag sedan visa er
hvar jag brukar köpa mina ritgrejor. Det är hos Abbott på Madison
street.
Alltjämt gnolande kammade han sitt lockiga, midtelbenade hår. Slutligen
färdig tände han en cigarrett och drog Hugo ut.
-- Vi ha en timme på oss, kom låt oss ta' ett tåg ...
Nere på gården ringlade en bred svart folkorm. Det var arbetarna, som
gingo till frukost. De kommo massvis ur komplexens inre, men ordnade sig
sedan på led, ty de måste gå genom en tidtagningsmaskin vid utgången.
-- Det där slippa vi, sade Bullard muntert.
Och Hugo Nordling log ett gladt och redan litet öfverlägset leende. --
Ty han hade ändtligen, ändtligen arbete!
XI.
Den innersta dörren.
En decemberafton kom ingenjör Nordling från City under norra flodarmen
genom den dubbla kabeltunneln. Han hade nyss skilts från ingenjör
Bullard och var på väg hemåt. De hade ätit middag nere i staden och tömt
en flaska rödvin, och denna ovanliga dryck hade hetsat upp Hugo, så att
han föredrog att promenera i stället för en ståplats i de öfverfyllda
tågvagnarna, som oafbrutet, bildande en enda lång kedja, doft rasslande,
rullade förbi honom.
Det var en egendomligt mild vinterkväll. På förmiddagen hade den första
snön fallit, men som vanligt hade vädret kastat om och nu var det ljum
tö. En i ljusskenet nästan saffransgul modd täckte körbanan, och spåren
lyste våta och blanka gatan upp. Bakom svängbrons höga stolpar, bakom
spannmålstornen, kajvaruhusen och frukthallarna brann blodröd
kvällshimmel.
Men ur tunnelmynningen sköt tåg efter tåg. De breda banden ringlade
långsamt ur det svarta, gapande hvalfröret, svängde upp på Clark street
och försvunno långsamt mot mörkret kring parkfonden. Vagn efter vagn
gled förbi, fick belysning af någon hörnlykta eller skyltruta och visade
då raderna af bleka arbetaransikten, som trötta tätt trycktes mot
hvarandra, skuldra vid skuldra, näsa mot nacke. Slokhattarna skuggade
likgiltiga, hårda, slappa, stelt stirrande anleten. De unga
fabriksflickornas österländska drag sågo lidande ut i det osäkra skimret
och männens breda axlar, kraftiga nackmuskler eller ock hvita,
lungsotshärjade och tärda ansikten blefvo till typer som ej tycktes höra
till mänsklig ras, endast imitera den. På detta sätt sammanpackade, i
kompakta massor, hvilka forslades fram, en lefvande last, vagn efter
vagn i ett oändligt, aldrig slutande tåg, kunde de tros vara några
fulländade maskiner, hvars arbetande delar bragts till hvila och som
något konstruktörsgeni roat sig med gifva människogestaltens former.
Klockan slog sju i Notre Dames hvita torn och trafiken blef oerhörd. De
stora lastvagnarna körde upp i gränder och tvärgator för att utvänta
kroppsarbetarnas hemtåg. Kuskar och packkarlar gingo in på närmaste krog
och utefter trottoarkanterna stöddes bicyklar i hundratal. Endast
automobilerna tutade alltjämt otåligt efter plats.
Hugo hade stannat vid hörnet af Ontario street. Han betraktade
frånvarande ett halft dussin poliskonstaplar, som med battongerna
förgäfves bemödade sig bereda genomgångar för människofloden.
En af dessa poliser föreföll Nordling bekant, men han kunde ej minnas
hvar han sett honom. Han såg ut att som de andra vara irländare, men i
hans buttra uppsyn låg något godt, något sträft och så att säga korrekt
godmodigt. -- Jag har sett honom förut, tänkte Hugo och följde hans mera
humana knuffningar med battongen. -- Gud vet om jag ej rent af talat med
honom ... Och vid tanken ryste Nordling lätt ty den upprullade för hans
inre syn hela svältperioden före hans anställning.
Nu hade han varit öfver en månad hos Frazer & Chalmer och allt hade gått
på bästa sätt, han var hemvan där, hans arbete uppskattades, Bullard var
hans bästa vän, redan var han inbjuden till hans Philadelphiahem. Och
bakåt ville ej Hugo tänka i onödan -- han tyckte sig därvid blifva
räddare nu, då allt var väl öfver än då krisen faktiskt pågått.
Som han emellertid lyfte blicken för att fortsätta framåt, träffade den
Wosslicks stora källarskylt, och en här af minnen stormade på honom.
-- Hvar fanns Ysaïl?
Ett par dagar efter det han börjat på fabriken hade han en söndagsmorgon
farit ut till Ysaïls hus. Han hade haft nya kläder från topp till tå, en
sjöskumspipa till zigenaren, som lånat honom pängar, och en liten ring
åt Ysaïl. Men zigenerskan hade ej varit hemma och hela emottagandet hade
varit så underligt och förläget att Nordling ej gjort om besöket.
Visserligen hade mannen enträget bedt honom, men samtidigt skelat och
sneglat så otäckt och lömskt under lugg, att Hugo fått bestämd afsmak
för vidare umgänge. -- Han hörde ej längre hop med dem.
Men nu -- nu, hvar fanns Ysaïl? Om han blott finge en enda gång till
trycka henne intill sig, nu då han var säker, var på solsidan och skulle
kunna njuta utan att tigga. Han erinrade sig plötsligt att hon ju ej ens
visste hvad han hette -- hon hade aldrig frågat. Ja, hvilken underlig
tös, hon frågade aldrig, det var ju nästan overkligt ...
Trottoarens folkström började nu åter vaja och svänga framåt. Kabeltågen
rullade alltjämt förbi, men ej fullt så tätt. Vagnarna glesnade,
passagerarna började uppblandas med butikbiträden. Hugo fick en knuff af
någon, han sneddade gatan och gick in till Wosslicks. Då han öppnade
svängdörren och mekaniskt lyfte blicken mot gatfonden, såg han hur
kabeltågens släpvagnar, hvars violetta och röda ögon blinkade efterst,
slukades af vintermörkret.
Salen var sig lik. I det töckniga ljuset från pelarnas lampor skymtade
den förfärliga oljemålningen öfver Karl den Stores intåg, och de tre
flugsmutsade porträtten öfver hvar sin dörr sågo stelt och melankoliskt
ned på samlingen af slarfvigt klädda kroggäster. Matbordet i sitt hörn
doftade som en kloak och bland de trasiga resterna på flottiga brickor
och i nedspillda karotter blänkte gaslågan under korffatet. Den lilla
böhmiska kyparen höll på att sågspåna det fuktiga golfvet.
Hugo blef stående vid diskhörnet. Han tyckte på en gång att stolarna
voro för smutsiga att sitta på, borden för klibbiga, människorna för
sluskiga, hela lokalen för ruskig att för honom kännas vid. De som rörde
sig därinne voro främmande ansikten, nya för dagen kanske, men de voro
ändå alla samma nattyper, samma lifvets skuggfigurer som han sett förut.
Och längst bort stod O'Neill. Advokatens ansikte var pussigt och
spöklikt hvitt. Hans svarta ögon under de uppsvällda locken stirrade
dystra på hyllans glas. Bredvid honom, inom disken, stod Wosslick. Han
var ännu fetare än förr och tycktes knappt orka draga blossen ur den
cigarr, som hängde mellan hans blåröda läppar.
-- Får jag ett glas öl, sade Hugo.
Nu kom böhmaren fram. Han kände ej igen Nordling. Doppande sina
nedspånade röda armar i en balja isvatten, som stod under en tunna,
torkade han dem därefter på sitt fläckiga förkläde. I det samma ljöd ett
skri genom rummet.
Det kom från O'Neill. Han hade stigit fram på golfvet och kastat
nerohufvudet tillbaka, snigellockarna klibbade som af svett vid hans
bleka och vackra panna.
-- Nu får den mensch ein anfall igen, mumlade den lilla vaktmästaren,
pass man blott på ...
-- O'Neill, sluddrade värden och slog med handen slött i diskskifvan. --
O'Neill, sä -- säger jag, nu får det vara slu -- va -- vara slut, säger
jag på det här. Gå och skrik nå'n annan stans ...
Wosslick vände trumpen sin rygg åt gästen.
Men O'Neill hörde ej. Hans ögon började plötsligt lysa med ett skimmer
som hos sig långsamt tändande glödlampor. Han intog position som en
talare, slog ut med handen och röt:
-- Gentlemen, lyssna! Ja, det är slut, jag har ej vidare att tillägga.
Men jag böjer mig ej för juryns beslut, jag respekterar ej, jag
resignerar ej. Jag går min väg, det är allt. Se hit!
Snabbt drog han en liten flaska ur fickan, satte den till munnen och
skrek:
-- Skål, kamrater -- nu går advokaten James Francis O'Neill ...
Han tömde det lilla glaskärlet som därefter krossades mot golfvet, då
han lät det falla. Själf stod han upprätt några sekunder, under det att
hans ansikte fruktansvärdt förvreds och ett hest vrål steg från hans
läppar. Därpå störtade han handlöst omkull.
En ögonblicklig förvirring följde. Hugo tappade sitt ölglas, fradgan
stänkte på hans benkläder. Wosslick såg ut som om han träffats af slag.
Han höll sig med båda händerna i disken och stammade tillintetgjord:
-- Man kommer att stänga min bar -- herre gud, jag blir ruinerad -- mina
herrar, ni äro vittnen att det var själfmord -- jag kunde ej hjälpa det
-- mina fiender skola säga -- -- --
Men ingen lyssnade till värden. Alla trängdes kring den olycklige
advokaten. Någon tog upp den sönderslagna flaskan. Bitarna kvarhöllos af
etiketten, som var röd, och på hvilken lästes under en dödskalle och
ordet Poison: Carbolic acid.
Genast skreko flera stämmor om hvarandra:
-- Han har tagit gift -- en har tagit karbolsyra -- spring efter polis
-- doktor -- gift -- karbolsyra ...
Men O'Neills kvidan hade tystnat. Då han fallit omkull, hade han vältrat
sig öfver på ryggen och efter det benen krampaktigt sammandragits, hade
de börjat trumma mot golfvet i snabb takt som trumhvirflar. Men snart
hade fötterna upphört med de hemska ljuden och efter några sparkningar
låg han orörlig, stel, död. Liket var fläckadt af sågspån, det såg ut
som hade imperatorsgestalten dragits ut från en arena.
Hugo vågade ej se på den döendes ansikte. Han kände sig sjuk och matt,
och ännu en gång upplefde han i denna lokal känslan af att genomgå en
dröm. De omkringståendes prat om advokatens egendomligheter, hans
hastiga sortie och om Wosslick och polisen, föreföll som ord utan
mening, hvilka klingade fjärran och ofattbart. Helt maskinmässigt fann
Nordling ett glas i sin hand, han tömde det och fann att det var visky,
men han kunde ej förstå att han begärt det. Då de andra tackade förstod
han att värden bjudit på detta graföl.
Nordling sträckte på sig och såg sig omkring. Alla diskuterade
fortfarande själfmordet. Han gick långsamt mot dörren, stannade en
stund, men då ingen märkte hans aflägsnande eller bad honom stanna,
öppnade han raskt och gick ut. I detsamma stod zigenerskan framför
honom.
Vinet, ölet och viskyn kom hans blod att sjuda. Han tyckte att ett tunt
flor, skärt och gult, låg öfver gatan, framför husen, för de redan
julsmyckade butikernas eklärerade grannlåtsfönster. Ysaïl fäste sina
mörkgula ögon på honom och log.
Ett ögonblick dök ansiktet af den gamle höfdingen, eller hvad han var,
upp tätt bakom Ysaïls skuldra. Men äfven han log, så de hvita tänderna
blottades och blixtrade under hans mongoliska mustasch, och zigenerskan
sade några ord på det främmande språket och båda skrattade. Så försvann
han som genom en fallucka, och Hugo måste också skratta, då han tog
Ysaïls arm under sin och de gingo ned i en bigränd. Mörker uppslukade
dem, han hörde blott polisvagnens gonggong skrälla och såg en skymt af
den svarta begrafningsvagnens täcklåda, som i karriär vek om ett hörn,
följd af en springande folkhop. Därpå voro de djupt inne i gränden.
-- Ysaïl, hvart gå vi?
Hon svarade, i det hon ökade stegen:
-- Hem till mig. Du minnas dörren?
Hugos hjärta klappade hårdt.
-- Ja, sade han ifrigt, den innersta dörren. Hvad mer?
-- Så du komma med Ysaïl. I morgon jag fara bort.
Men Hugo, som kände sig i det ökade stadiet af ett rus, aktade ej därpå.
Han ville stanna flickan och upprepade gång efter annan:
-- Så hör då, Ysaïl -- stanna, lyssna, vi gå ej hem till dig, kom med
mig -- vi gå ned i sta'n, på en teater, på ett hotell, vi skola supera
--
Men hon drog honom i armen:
-- Var ej dum -- kom ...
De veko kring hörn, gingo öfver gårdar, genom lutande portgångar.
Stundom snafvade Nordling.
Han fortsatte att bevekande mumla:
-- Så hör -- jag har pängar -- mycket, mycket pängar.
Hon skrattade sitt låga ormskratt:
-- Har du? Då Ysaïl glad! Har du nu gjort den uppfinning?
-- Ja, ja, ja -- mycket, mycket pängar.
Och plötsligt stannade han, uppgifven af trötthet och slog sina armar
kring henne.
-- Jag går ej längre, förklarade han.
-- Se så, nu äro vi här -- se!
Och verkligen, Hugo trodde sig igenkänna det gamla rucklet. I mörkret
reste sig ett lågt hus med ett staket utanför. Marken var uppblött och
gyttjig.
Han hörde Ysaïls röst före sig:
-- Kom -- här är Ysaïl.
Ett ljussken slog en bred flamma i natten och rektangeln var en dörr.
Därpå knarrade trappan under hans steg, en ny dörr och han famlade sig
igenom ett svart rum, där han stötte mot bord och stolar, ännu en dörr
och mjuka mattor kändes under fötterna likt gungande tufvor i kärr. Ett
draperi drogs undan -- en sista dörr och Hugo stod i en liten kammare,
hvars väggar voro filt- och mattbelysta. Han visste ej hvarifrån
belysningen kom, men skenet var hafsgrönt, och då han sjönk ned, märkte
han att han satt på en låg och bred säng, fylld af brokiga kuddar,
sjalar och präktigt färgade täcken. Och Ysaïl kröp tätt intill honom,
slog sina nakna armar kring hans hals, bet honom i kinderna och kramade
honom, som ville hon kväfva honom.
Ett ögonblick förekom det Nordling som visade sig midt på väggen
zigenarens grinande ansikte, men det försvann genast. Han såg Ysaïl resa
sig och räcka honom en metallbägare.
-- Drick, sade hon.
Hugo ville skjuta bort drycken. Den luktade parfym och kväljde honom
därför. Men flickan blef ond. Hon stampade med sin lilla fot och rynkade
ögonbrynen. I detsamma kastade hon af sin jacka och Hugo såg henne nu
stående alldeles rak, med hårdt lindad gördel kring de smidiga höfterna,
endast en armslängd ifrån sig. Han famlade efter broschen af slipade
glasbitar, som fäste gördeln.
-- Drick först, sade hon.
Då drack han.
Dryckens kvalm försvann, den var i stället isande och förklarande, och
nu såg han att Ysaïls kammare inom den innersta dörren ej var liten utan
ett stort långt galleri. Taket, som var hvälfdt som en dôm och hade
utskärningar likt moriska arabesker, var öfversålladt af ljusblå
stjärnor, femuddade, i en oändlig rad, och kanterna voro rubinröda som
vin eller blod. Från dessa stjärnor kom också ljuset och det var ej
längre hafsgrönt utan blått, som himlens eter. Och kring väggarna stodo
smala pelare, lindade med band, likt barberarnas skyltpålar, och de
vredo sig omkring sig själfva så att spiralerna löpte uppåt, mot
stjärntaket. Men mellan pelarna föllo i motsatt riktning, det vill säga
mot golfvet, vackert färgade vattenströmmar, som flöto ut öfver det
marmorrutade golfvet, hvars sneda, svarta, röda och hvita kvadrater
tycktes hoppa i hvarandra. Längst bort böljade tjocka sidendraperier
likt solbelysta kvällsmoln i storm. -- Men Ysaïl var försvunnen.
Det gjorde dock ingenting. Det var så vackert och underbart att ligga
där och se på detta kaos af krypande, svängande, hvirflande och bugande
ränder, strömmar, växlande takfält och stjärnytor. Ibland blefvo de till
trianglar, som kröpo in i hvarandra, ibland till roterande cirklar,
ibland till en enda massa af fallande facetter i prismats färger, likt
glasbitarna i en leksakskikare. Och slutligen föreföll det Hugo som
sväfvade han själf, och han tyckte sig se O'Neills ansikte, men ej dödt,
utan lefvande, och mister Ostroems ansikte och den grinande zigenarens
korplugg. Han såg en flod af ansikten, ett haf af ansikten, de passerade
förbi som arbetaretåget på Clark street. Och alltsammans, ansikten,
stjärnor, moln, pelare, Ysaïls kammare, hennes egen vaga drömbild, det
blåa ljuset och den röda gördeln, stadens mörka gränder, af hvilka han
oförmodadt såg en perspektivisk rad, allt, färger, lif och rörelse,
slocknade i ett nu och det blef ogenomtränglig natt. -- Han kände en
stelnande förnimmelse som frystes hans kropp till is.
* * * * *
En hvit vårdag vaknade ingenjör Hugo Nordling fullständigt och klart
till medvetande. Det var i en säng på allmän sal i Alexian Brothers
Hospital.
Och så småningom berättade man honom att en gråkall vintermorgon hade
ett par privata polismän från Pinkertons, som händelsevis snokade igenom
stadens värsta utkant, funnit en så godt som naken man på prärien. De
hade trott honom död af ett krossår i nacken, men han hade lefvat upp,
tack vare en konstitution, som måste blifvit förberedande grundlagd af
generationer bönder i ett härdande nordiskt klimat.
Där Hugo låg i den stora salen under en anslagstafla, liknade han med
sin kloroformluktande hufvudbindel en sårad soldat. Bullard sade det åt
honom, då han besökte honom och meddelade att firman hade plats öppen
för honom, om han raskade på med att krya till sig.
Nordling tänkte på liknelsen och tyckte att den ej var så oäfven. Han
hade stupat på okändt fält, men först efter en strid, som redligen varat
i många och långa månader.
Då han en ljum eftermiddag gick ifrån lasarettet, kände han att han nu
först riktigt vaknade till en ny värld med nytt lif och endast vakna
intressen. Det fanns ej längre sagor och drömmar, och skulle någonsin
fantasien tagas i anspråk af hans ritarhjärna, så skulle den dock vara
af så pass substantiell natur, att den kunde omsättas i klingande
valuta.
Detta meddelade han sin vän Bullard följande dag, då de båda stodo
lutade öfver vinkelborden uppe i det ljusa ateljérummet. Och Bullard
tyckte det var förståndigt sagdt och båda lyssnade lika förnöjda --
halft andäktigt, halft lockade att takthvissla -- till maskinernas
buller nere ifrån gården, hvilket kom rutorna att sakta dallra som då
tonerna vibrerande genomströmma en kyrkas orgelpipor.
* * * * *
Den inledda polisundersökningen angående ett mordiskt öfverfall efter
narkotisk bedöfning, samt rån, med mera, på en ung ingenjör, gaf intet
resultat. Detta beroende på de sväfvande uppgifter, den unge mannen
kunde meddela. Icke ens huset, enligt hans påstående beläget i något af
de ökända, ruskiga kvarteren på andra sidan af nordvästra flodarmen, var
han i stånd att utpeka. Hvad beträffar de zigenare, han sökte gifva en
beskrifning af, så voro de likaledes omöjliga att uppspåra.
XII.
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
Långt efteråt, då Hugo lämnat såväl Frazer & Chalmer, som den stora
staden, många år efteråt, då han gjort och länge sedan sålt sin
uppfinning och var gift och hade barn och hette Hugo Northing (H.
Northing Esq. of the firm Northing, Bullard & Bullard, Iron and Steel
Works, Pittsburg, Penn.) -- tänkte han ibland på Ysaïl.
Han mindes också den hårda perioden, då han saknade lya och kula och
icke visste hvar han skulle luta sitt hufvud, och fastän han undvek att
tänka för mycket tillbaka, sammanväfdes alltid, när det dock skedde,
denna tid på ett underbart sätt med Ysaïl.
Det kunde hända, att när fru Northing -- _née_ Bullard -- någon sommar
låg i London eller vid Rivieran, herr Northing efter ett herrsamkväm
gick ut och satte sig på sin hustrappa och i den tropiska sommarnatten
tänkte öfver sitt lifs öden.
Så underligt kunde då hans tankar gå, att han oförmärkt suckade djupt.
Där han satt ensam och tyst framför sitt präktiga parkavenyhus af huggen
brunsten, skulle man ha svårt att förstå, hvarför han suckade. Det är ej
heller troligt, att han ens själf riktigt fattade det. Möjligen trodde
han det bero på att han med hvarje år blef tvungen att arbeta allt
trägnare -- det var nu en gång så, att det arbetet grep sin man allt
fastare -- och att järnmarknadens spännande timmar på aktiebörsen
tillsammans med spekulationerna vid ritbrädet tärde en del på hans
nerver. Men hur som helst, i nattens stilla timmar tänkte han på hvad
han gärna ville kalla kamptiden.
Då kunde han med nästan ett litet leende erinra sig den stora stadens
långa gator. Den stora staden, som lefde på människors blod, svett och
hjärnmassa, som slukade millioner offer och som tog till fånga dem, som
strömmade dit, fängslade dem inom sina granitmurar för alltid, kramade
dem, trampade på dem, dödade dem -- som födde vansinniga hopp hos tusen
och lät ett par för dryg betalning nå tinnarna, när deras hår redan
tunnats af och blicken och hjärtat blifvit okänsliga. Men som trots
allt, dock var den stora staden, där nuets underverk föddes och lefde.
Han log trött, då han mindes de långa nätterna, de vilda feberdrömmarna,
de förtviflade tankarna, nattens skuggor, gatans människor, grändens
faror och hungerns fasor. Hans öga skådade fjärran bakåt, inåt, nedåt,
när han kom ihåg de skälfvande figurer, som, i evig kretsgång kring det
tunga lifshjulet, befolkat hans värld den tiden. Han letade efter deras
namn och anletsdrag och hans visste ej alltid om han gissade rätt, där
han satt på sin stentrappa ensam i natten, ty han hade för länge sedan
bannlyst dessa skuggor ur sitt minne.
Också ännu längre tillbaka vandrade hans tankar, och de kretsade för
någon kort halftimme kring det lilla stackars landet uppe i norr, från
hvilket han för alltid vandrat bort. Men där hade han ännu mindre
beröringspunkter, det var som efter en organisk operation -- en
bortskuren lem, hvilken ersatts af en mycket starkare, om ock
konstgjord. Nej, det lönade ej mycket, att grubbla på, de som en gång
tänkt på lille Hugo Nordling och hoppats i stilla glädje att han skulle
blifva en duktig man, de voro döda och borta och de hade ej fått tid
vänta och höra om hans utveckling. Och ingen annan heller troligtvis,
annat än möjligen genom dunkla och lösa rykten, ty han umgicks aldrig
med landsmän.
Men märkvärdigast var, att någon enstaka gång, någon sällsynt, ljum och
enslig nattstund, kunde mister Northings tysta suck stiga af annan
orsak. Äfven den hade han svårt att för sig klargöra innebörden af, men
han kände dock att den rörde sig öfver, hade sitt ursprung i hans
äktenskap.
Ty hur lyckligt allt gestaltat sig för honom här i lifvet, var det äfven
här något han hungrade efter. Det lilla ordet kärlek behöfde ej
ovillkorligen ha gemenskap med ordet hustru, men med kvinna skulle det
väl i alla fall i hvar mans lif någon gång sammankopplas. -- Och det
hade det nog ej i herr Northings.
Dessa underliga tankar voro emellertid så sällsamma och utom den sfär,
Hugo Northing rörde sig i, att han halft af feghet ej vågade pejla deras
djup. Det var som hade han likt mannen i spökhistorien fruktat att få se
under kistlocket sitt eget förebrående jag.
Då kunde visionen af Ysaïl stiga upp. Och plötsligt, som ett stjärnskott
i natten, trodde han sig se hennes fina och grymma anlete afteckna sig
mot den stora stadens nattbelysta bakgrund. Och åren därborta stego upp
ur glömskans graf, i hungersvepningar, i tårdukar, i det tysta släpets
och motgångarnas svarta dräkter.
Så småningom sammanblandades hennes namn med de åren, blef ett begrepp
för dem. Det var som hade kamptiden smultit in, gått upp i dessa fem
bokstäfver, och ibland förekom det honom, som hade hon varit något
overkligt. Allt efter som år lades till år bleknade bilden af Ysaïl och
slutligen stod hon i hans minne endast som en produktion af hans hjärna,
och han trodde ej längre att han någonsin träffat henne. Hon blef ett
namn, som han någon gång förvånad mumlade. Och då han riktigt tänkte
efter, tycktes det honom, som hade han ju aldrig kunnat möta en sådan
kvinna.
-- Hur, sade han till sig själf, skulle det gått till? Hon är på sin
höjd en bild af den stora stadens nattsida -- ej mer. Jag, som inte,
vare sig utom eller inom mitt äktenskap, tycker, känner mig ha verkligt
ägt en Ysaïls syster, en af hennes olagligt eller lagligt fallna
systrar, hur skulle jag ha kunnat ägt Ysaïl ...
Och han upprepade för sig själf, ensam i den tysta och balsamiska
natten, på stentrappan till sitt rika och tomma granithus:
-- Hon skymtade sporadiskt en gång -- i den stora staden -- hon var den
stora staden -- gatan, natten, Ysaïl -- -- --
* * * * *
Så blef hon en svältens fantasi, en hungerdröm.
Noteringar:
Originalets stavning och interpunktion har bibehållits. Ett fåtal
uppenbarliga fel har rättats som följande (innan/efter):
[s. 10]:
... ännu hördes ej gongongen från kabelbolagets ...
... ännu hördes ej gonggongen från kabelbolagets ...
[s. 13]:
... som så godt som hvad som hälst, ...
... som så godt som hvad som helst, ...
[s. 16]:
... ögon. Gongongerna ringde, häfstängerna ...
... ögon. Gonggongerna ringde, häfstängerna ...
[s. 25]:
... selleristjälkar, pepparot, och ett par skedar af ...
... selleristjälkar, pepparrot, och ett par skedar af ...
[s. 62]:
... och en gubbe i pyamas blef synlig. ...
... och en gubbe i pyjamas blef synlig. ...
[s. 79]:
... Men då kan kom in i sitt forna lilla bakgårdsrum, ...
... Men då han kom in i sitt forna lilla bakgårdsrum, ...
[s. 111]:
... Några drucka sjömän krånglade i själfva ...
... Några druckna sjömän krånglade i själfva ...
[s. 131]:
... Fickan stannade utanför ett tvåvåningshus ...
... Flickan stannade utanför ett tvåvåningshus ...
[s. 154]:
... -- Jag skulle -- jag skulla vilja träffa Maud. ...
... -- Jag skulle -- jag skulle vilja träffa Maud. ...
[s. 154]:
... Irländaren tog ett steg tilllbaka, kanske inför ...
... Irländaren tog ett steg tillbaka, kanske inför ...
[s. 204]:
... namn han förgäfves sökte i hastigheten dechiffera ...
... namn han förgäfves sökte i hastigheten dechiffrera ...
[s. 213]:
... liten minnnessak, om än aldrig så ringa, åt ...
... liten minnessak, om än aldrig så ringa, åt ...
[s. 217]:
... sockrade daddlar ur skålen. Nordling sträckte ...
... sockrade dadlar ur skålen. Nordling sträckte ...
[s. 251]:
... en dödskalle och ordet Poison: Carbolic accid. ...
... en dödskalle och ordet Poison: Carbolic acid. ...