-- Jisis, jag trodde det var en burglar ...
-- En röfvare -- jo jag tackar, ånej, inte än.
-- Har inte mister Nårdling gått än, men gå då ned och ät -- alla ha
redan haft supper. Och Ostroem tänker gå.
-- Nu igen?
-- Han ville ha fem dollars till den där biljarden -- hvem vet om det är
till den för resten -- och jag hade ju inte växel, herrn fick ju det. Så
måste jag ge honom tiodollarn, och nu får jag väl icke se honom i natt.
Det var inte långt ifrån att gumman snyftat. Nordling fortsatte nedåt
matsalen. Värdinnan ropade efter honom:
-- Kom upp i parlorn se'n och språka litet ...
-- Tack, ja, jag skall titta in i förmaket.
Matsalsbordet var ett härjadt fält med skrynklig och såsfläckad duk och
tusentals brödsmulor. Efter stormningen hade anförarna beröfvats allt
innehåll och alla linjer voro brutna, alla punkter i oordning. Till och
med soja- och senapskopparna erbjödo anblicken af djupt förfall. En
ensam flygellampa belyste melankoliskt valplatsen.
Hugo åt med glupsk aptit den kallnande maten, som den magra flickan
framsatte. Hon hade rödgråtna ögon, förmodligen syndens lön för annan
person. Tomatsoppa med små kex afslutade måltiden.
Fru Ostroems kära parlor, det vill säga hennes salong, hennes förmak,
var hennes stolthet. Det innehöll allt som var smaklöst af en
tapetserarfantasis utsväfningar. Gardiner, mattor och hemska draperier
hängde och slängde på, öfver och under allt. En del hade spetsar, en del
broderier, en del plyschbollar och tofsar, en del hade alla dessa
attribut tillsammans. Äfven en möbelsnickares värsta deliriumssyner
funnos afbildade i hans produktion i form af vansinniga möbler, omöjliga
att komma under fund med. Allt var naturligtvis billigt, men dyrt
betaldt enligt landets afbetalningssystem.
Nordling gick in.
I rummet sutto fru Ostroem och en ung dam i en sorts soffa, som liknade
en orgel. En liten ljuslockig flicka stod vid skuggan af en stol, hvars
spindelben, andedräktsäte, hårfina karm, och allt, var helt och hållet
förgylld. Detta spröda machverk var nämligen ej afsedt att sitta på.
-- Lajsa, sade den unga damen, uttalande Lisa på engelskt vis, rör ej
stolen!
-- Insch-ni-jör Nårdling från Stockholm och miss Maud, också från
Stockholm, från op'ran -- presenterade fru Ostroem, vänligt leende.
Det var en ganska ung flicka, smärt och hade varit vacker, men med något
trött och lidande, något slocknadt i anlete och blick. Det slog Nordling
att samma förgrämda uttryck mindes han från sin barndom både i sin mors
och mosters ansikten. Det var som hade en gång något ramlat, något
brustit för dessa kvinnor, och minnet af illusionens slutliga flykt
outplånligt stämplat deras drag.
-- Mamma, sade den lilla flickan, kan den herrn sagor?
Den unga kvinnan rodnade, men log samtidigt.
-- Var tyst, Lajsa.
Hugo kände sig beklämd. Han tänkte på sitt bref. Han såg också att miss
Maud var fattigt och trasgrant klädd och att barnet hade något hektiskt
öfver sig. Plötsligt hostade det -- en våldsam hosta som kom det lilla
bröstet att arbeta i kramp och färgade det magra ansiktet blodrödt under
guldlockarna.
-- Tack, kära fru Ostroem, för mat, stammade han.
-- Sitt ned, sitt ned, sade gumman. Här ä' alla gästerna borta i kväll,
på teatern förstås, det är ju lördag. Men fröken är glad att slippa en
gång -- hon är vid Mc Vickers ...
-- Jaså, sjunger --
Miss Maud skrattade. Det såg inlärdt ut.
-- Nej, jag dansar, jag var ett tag vid operan hemma, men det -- det är
bättre här. Jag kom till världsutställningen, jag och en kamrat. --
Nästa vecka ha vi en ny pantomim: Ali Baba och de fyrtio röfvarna.
-- Sitt, uppmanade värdinnan, sitt, sitt.
De satte sig. Nordling sjönk till synes ned i en byrå -- men det var en
emmastol. Samtalet gick trögt, då och då afbrutet af barnets frågor och
hostanfall. Nordling föreslog till sist att få gå efter litet öl -- han
skulle ändå ha en cigarr. Damerna tackade med förtjusning. I köket
lånade han en bleckflaska -- den sedvanliga hämtaren. Då han återkom,
hade han med sig, utom ölet, två buteljer ingefärslemonad och en påse
kanderade dadlar, köpta vid gathörnets vagnsstånd. Ute var det alldeles
mörkt och ganska kyligt. Han undrade om han skulle få tillbringa natten
i sitt gamla rum.
Miss Maud tände en cigarrett, som Nordling erbjöd. Fru Ostroem hade satt
fram glas på en chaislong som var ett bord.
De talade om Sverige. De talade försynt om det gamla landet, som om en
död. Hugo fick känslan af att sitta långt bort från verkligheten och se
på något genom ett flor. Den lilla flickan bad honom med de små tunna
armarna om hans knän:
-- Snälla du, tala om en saga ...
-- Så bra hon talar svenska, sade Nordling, vänd till fröken-modern.
-- Det skall hon åtminstone lära sig, svarade dansösen lifligt och med
ett uttryck i rösten som skilde sig från den annars tämligen än
konstlade än simpla ton, hvari hon talade.
-- Snälla du, snälla du, berätta! upprepade barnet bedjande.
Han lyfte upp flickan.
-- Och om hvad, liten?
-- Sagan om lilla Lisa.
-- Jag vet ej om jag kan --
-- Om lilla Lisa, du vet. Om Tummelisa ...
Nordling mindes skoldagarna och då han hvarje lördag för sparad
veckoslant i hörnets boklåda köpte ett subskriptionshäfte af den store
danskens sagor. -- Tummelisa var det ... Ah, hvar fanns väl hans
barndoms bibliotek nu? Han såg vägghyllan i sängkammaren, vindskupan med
det lilla bord, som var hans, kaminens ventilögon och luckans röda
gallermun, där kolen lyste mellan tänderna. Han hörde faderns tunga
andhämtning från utdragssoffan, på hvilken han tog den för det sjuka
hjärtats skull förbjudna middagsluren. Och öfver plåttaken föllo
flingorna i kapp med blåskymningen.
-- Tummelisa, sade än en gång det lilla svenska utskottsbarnet i det
främmande landet.
Och Nordling berättade.
Han diktade själf och lade till där han ej kom i håg, men det var en
mycket vacker saga, och både gamla kokerskan Ostroem med sitt
spiselbrända och bekymmerfulla stackars gumansikte och den unga
gatflickan, som sökte lära sitt olagligt födda barn sitt hemlands språk,
lyssnade som i ottesång. Och i den lillas blåringade och stora ögon
lyste det som af reflexer från heldagsljus och hon glömde sina dadlar
och sökte hålla tillbaka hostan så mycket som möjligt. Och utvandraren
själf med en stundom skymd blick och ibland underligt tjock röst talade
alltjämt om Tummelisa, som hade ett grannt lackeradt valnötskal till
vagga och blå violblad till madrasser och till täcke ett rosenblad. Och
som en natt togs bort och flöt utomlands på ett stort näckrosblad och
träffade alla de stygga och fula paddorna och ollonborrarna och råttorna
och fick skälfva af köld och digna af trötthet och hunger. Och han
berättade om lilla Lisas alla äfventyr och pröfningar, och om fågeln som
var nästan ihjälfrusen, men kvicknade till, och till sist flög bort med
Tummelisa från allt det stygga och fula.
-- Och se'n? sade lilla Lajsa.
Hugo läste som ur bok -- det var som hade en minnets skåpdörr slagits
upp från förr:
-- »Så kommo de till de varma länderna. Där sken solen mycket klarare
och himlen var dubbelt så hög, och vid diken och hägnader växte de
vackraste gröna och blå vindrufvor. I skogarna hängde citroner och
apelsiner, luften doftade af myrten och krusmynta, och på landsvägen
sprungo de vackraste barn och lekte med stora, brokiga fjärilar. Men
svalan flög ännu längre bort, och det blef allt vackrare och vackrare.
Under de präktiga gröna träden vid den blå sjön stod ett skinande hvitt
marmorslott från gamla tider, och vinrankorna slingrade sig omkring de
höga pelarna; högst där uppe voro många svalbon, och i ett af dessa
bodde svalan, som bar Tummelisa.»
Och så berättade Hugo till sist för den lilla Lajsa hur den lilla Lisa
blef förd till en stor hvit blomma och af blommans ängel fick hvita
vingar på sin späda kropp och med dem flög rakt in i sällhet och ljus.
Då sade lilla Lajsa med sin tunna, allvarliga röst:
-- Säg du, flög hon in i himmelriket då?
Och Nordling visste ej hvad han skulle svara. Ty sagan var slut och han
var så långt, så långt från sagornas värld.
Han klappade barnet på hufvudet. Miss Maud reste sig och likaså fru
Ostroem. Han hörde gumman vänligt hviska till dansösen och uppfattade
att hon nu kallade äfven modern för Lisa. Det var sent och Hugo tackade
för anbudet att öfver natten få ligga i sitt gamla rum. Innan han gick
upp kom Miss Maud fram och tryckte tafatt hans hand.
-- Tack, sade hon, och rösten skälfde litet, -- tack -- det var så -- så
vackert och -- snällt mot min stackars lilla unge ...
V.
Hvad en dollar räcker till.
Då Hugo tidigt följande morgon vaknade, sken en blek och kall höstsol på
gårdsmuren midt för hans fönster. Tunn och kallt blå höjde sig himlen
öfver muren och gårdens enda träd, en knotig och tynande kastanje,
släppte blad från sina som i frossa skälfvande grenar. Ur soplåren yrde
sågspån, kolstybb och papperstussar.
Men Nordling sprang lätt ur sängen. Han hade sofvit bort kvällsintrycken
och kände sig stark och nästan munter. Nu skulle han taga ett bad.
Badrummet var i samma våning. Han fyllde karet med kallt vatten och steg
med förtjusning ned i den kalla porslinsovalen. En mandeltvål
förbrukades, och han frotterade länge sin kropp, till dess den under
fiberhanddukarna lyste röd som eld. Det var som hade han velat tvätta af
de sista motgångarna, skölja bort olyckorna och nu ren och stark gå
något nytt och verkligt emot. Han hvisslade lågt en melodi som han
trodde sig ha uppfattat i Ysaïls sång.
Därefter rakade han sig, utan vidare lånande herr Ostroems bästa knif,
och kammade omsorgsfullt sitt hår. Alltjämt hvisslande plockade han fram
rent linne ur tvättinrättningens manillapapperspaket, hvilket låg i den
lilla, för öfrigt tomma byrån. Han borstade sina kläder med
viskborstarna som hängde i sina bleckställ, och då han vändt och knutit
sin halsduk hårdt kring den kalla, höga och glanshvita dubbelkragen,
kände han sig ånyo vara människa.
Slutligen räknade han pänningarna. Tio dollars hade fru Ostroem fått. Så
hade han köpt litet i går kväll -- hvad var det? En pint öl, fem cents,
en cigarr, ett paket cigarretter, fem cents hvardera, två flaskor
gingerale, tio cents, och den lilla påsen.
Det blef trettio cents och mycket riktigt återstod nitton och sjuttio.
Han beslöt att bedja få återtaga sitt gamla rum, för en vecka till att
börja med, och betala två dollars i förskott. Hugo rullade sedlarna,
tian och femman, väl tillsammans och stoppade dem i klockvästfickan,
skrapade samman silfret och stack det i högra byxfickan, samt gömde
brefvet inom de nötta läderpärmar, hvilka skulle föreställa plånbok.
Därpå gick han ned.
Värdinnan var förtviflad. Ostroem hade varit borta hela natten och, nyss
återkommen, genast lagt sig att sofva. Han hade sett ut som ett
uppgräfdt lik i ansiktet och stinkte af mysk -- mistress Ostroem begrep
nog, men vänta! Till att börja med hade hon kört bort den unga
städerskan, hennes eget hem skulle åtminstone ej vara ett dåligt hus.
-- Ja visst får mister Nårdling rummet. Här skall man stöka och slita
för ingenting -- nu måste jag göra en extra stark frukost åt Ostroem, så
att han ser ut som folk igen ...
Gumman lät en lång följd af rasselljud uppstå genom vilda manipulationer
med lock, grytor, pannor och spiselattiraljer. Det lät som en rad af
artillerisalfvor, och hon var så äktenskapligt upprörd, så köksröd och
så blind från såväl inre som yttre ugnslågor att hon knappast märkte de
två stora silfverdollrar, Nordling lagt på matsalsbordets slagfält, då
han flydde ur köket.
Avenyen utanför låg blank, rak som ett streck, och öfver den gråtorra
asfalten rullade höstens första löf. Alléernas träd sträckte i smalnande
perspektiv ända ned till floden, bakom hvilken affärsstaden låg och
öfver hvars guldunst summo svarta, blå och hvita rökmoln. En neger skrek
något åt Hugo, och han klättrade upp på den svarte skoputsarens
stolplattform för att få skorna borstade.
-- Fine morning, sar!
Yllebindlarna flögo öfver Nordlings fötter. De ormade sig kring häl,
tåspets och hålfotens sidinsväng och en svag kittling irriterade
behagligt. Hugo ögnade flyktigt igenom de stora rubrikerna i Daily News
andra morgonupplaga, som negern räckt honom. Det var som vanligt mord,
eldsvådor, järnvägsolyckor och börspanik. Litet våldtäkt med åtföljande
lynchning, några nattliga rån, ett par millionärdöttrars bortgiftande
med europeiska adelsmän utan pängar, kapplöpningar, prisboxningar och
annonser, annonser, annonser.
Vinden spelade genom träden, dansade med fallande blad och lät tidningen
fläkta.
Skorna skeno som spegelglas, men alltjämt ingned putsaren dem på nytt.
Han var en ung och vacker typ, med den kaffebruna teint som första
rasuppblandningen ger. Den lilla sportmössan satt på ena örat, de stora,
svarta ögonen spelade lifligt åt alla håll, tändernas emalj
porslinslyste. Den röda skjortan var öppen på sjömansvis öfver ett bredt
och brunt bröst och han hvisslade en munter cakewalk.
Färdigt -- och Hugo hoppade ned. Han räckte sin nickelslant åt pojken,
som i några vana taktslag med viskborsten öfverfor hans rock. Han kunde
ej låta bli att le, då han såg in i de svarta solögonen och negern log
tillbaka. I nästa sekund jigdansade denne ut midt på bulevarden, sökande
kunder, och Nordling hörde efter sig hans glada och gällt musikaliska
röst i yrkesropet:
-- Shine, sar! Shine, sar?
Solen lyste blek öfver gatan. Luften var sval. Bakom gallergrindarna
till de likformiga husens hvita trappor skurade uppskörtade flickor
balustrader och dörrar. En och annan ridknekt, rökande sin korta
bulldoggspipa, sysslade med sadlar och remtyg. Då och då växlades några
ord mellan de unga flickorna och deras fnissande skratt ljöd öfver
avenyen. Ibland föll ett gulnadt blad, singlade genom luften och
fastnade på Hugos rockuppslag.
Han gick och tänkte på sin dag. Det föreföll honom i den rena och
eggande luften som andades han för första gången utan obehag. De sista
månadernas ångest och förslappning var borta, han skulle nu lyfta sig
öfver svårigheterna. Först ville han göra upp dagens program. Redan i
dag skulle han gå till Frazer & Chalmer och på nytt höra efter -- det
verkade bra att han var ren och snygg. Men först skulle han äta något.
Och för resten en fridag -- på Konstmuséet var en Degasutställning och
han hade aldrig förlorat sitt medfödda intresse för konst. Denna tanke
förde med sig minnet af de unga artister, han först råkat, men då den
lilla reskassan var slut, dragit sig ifrån. Äfven till dem kunde han
titta upp. Och så Ysaïl -- han måste in till Wosslicks. -- Låt mig se,
sade han till sig själf, jag har sextiofem cents i växel, de få gå i
dag, så blir det jämnt en dollar, och den måste räcka!
Ju närmare han kom Dearbornbron, dess högre steg larmet från stadens
hjärta. Det var ett surrande ljud och ett väldigt mummel, ett dån som
från en oerhörd ångmaskin. Det steg och föll icke utan stod för hörseln
som en jämnhög mur i den höga luften. Endast växte liksom hvarftals.
Öfver floden låg ett topasgult töcken.
Hugo passerade bron. Pojkar metade under bjälklaget och uppe i sitt torn
läste brovaktaren en tidning. Rundt om tutade ilsket bogserare, och små
motorbåtar kilade som vattenraketer mellan bojar och förankrade pråmar.
En lukt af rutten frukt och fisk kom från Water streets saluhallar.
Nordling hade först tänkt gå till något af Kohlsaats lunchrooms, men han
erinrade sig ett ställe, där man fick en stor kopp kaffe och tre
nygräddade majskakor för fem cents. Han beslöt att först af allt gå dit.
Water street var en enda stor sammangyttring af varuvagnar. Några dussin
poliskonstaplar med svettströmmande ansikten under kaskarna och högt
lyftade battonger sökte förgäfves i en ström af eder och förbannelser
att reda ut härfvan. Hugo kom lyckligt igenom.
Han armbågade sig fram ett par kvarter, vek in i en gränd och nådde
Higgins lilla coffeehouse. Rummet, källarlågt och fylldt af ånga som
efter en pannexplosion, var packadt af kunder. Hugo ställde sig bakom en
stol liksom de andra och fick slutligen plats. En neger kastade fram
kopp, grädde och socker, en annan slängde ut de små rykande bröden, som
ännu fräste från ugnsplåten och tycktes hoppa på tallriken. Det gällde
att äta fort för att bereda plats och Hugo nästan skållade sig. Han
erlade vid dörren sin tribut för poletten från disken och knuffade sig
ut. -- Ett nytt extrablad skreks ut öfverallt under rysliga tjut. Det
gällde en afrättning, en hängning för en kvart sedan af en
dubbelmördare, och alla detaljerna funnos redan i fuktigt tryck, till
och med illustrerade.
Nordling skyndade ned till Lake Front.
Strandbulevarden bredde sig svartblå i skuggan från de stora hotellen --
Auditorium, annexet och alla klubbpalatsen. Långt bort aftecknade sig
den fula Kolumbusstatyn mot skelettviadukterna till strandjärnvägarnas
olika stationshallar och midt på planen reste sig Konstmuseets gråhvita
byggnad med dorisk kolonnfasad, flankerad af kolossala bronslejon. Röken
från minuttågen låg ut öfver Lake Michigans stålblå yta.
Hugo vandrade länge omkring i den, trots gratisentréen, så godt som
folktomma Degasafdelningen. De bonade golfven tröttade så småningom och
han gick långsamt sin väg, styrde västerut mot Chalmerska fabriken.
Men där fanns ännu ej plats. Han emottogs emellertid med igenkännande
och en särskild anteckning gjordes angående en detaljkunskap. På
återvägen stannade han utanför börsen. Han började blifva trött och fick
infallet hvila några minuter på detta dagdrifvarnas favoritgalleri.
Genom den stora portalen hördes surret från spekulationsvärldens
jättebikupa. Telegrambud och kontorspojkar strömmade oafbrutet upp och
ned i flygeltrapporna. Hugo gick två trappor upp och in på friläktaren.
Nere i salen rådde det vanliga vanvettslifvet, larmet, trängseln,
förbistringen. Kring den stora hveteplattformen, med trappor upp till,
och som sedan terrassformigt sänkte sig inåt som ned i en dal, svärmade
några hundra mäklare. Andra hundratal väsnades kring majsborden, kring
fläsk- och bomullsringarna. Femhundra telegrafister klickade ständigt
iväg på sina apparater och i fonden hamrade stenograferna på sina
skrifmaskiner. Golfvet var betäckt af sädesprofvernas korn och af
tusentals sönderrifna depescher och noteringar. Vansinniga tjut hälsade
hvarje fluktuation i marknaden och buden för fallande eller stigande
vrålades fram som i orkanstorm. Alla, millionärer, fraktmänniskor,
bokhållare och springgossar, voro i skjortärmarna, och luften var fylld
af damm, papperslappar och hvetekorn. De stora båglampornas glober
flämtade högt öfver den hvirflande massans hufvuden, gonggonger ljödo
och elektriska signaler tändes och slocknade på markeringsläktaren.
Raden af olika anslagstaflor belägrades af en svettdrypande hop
mellanhänder, och härs och tvärs kilade blixtsnabbt de små expressbuden
med sina blocknotes, hvars hvita lappar kunde innehålla ett par
krumelurer som betydde ruin eller förmögenheter. Stundom uppstod en
plötslig stillhet, en tystnad, som hämtade hela denna väldiga maskin,
hvars trådar räckte världen rundt, andan. I nästa sekund bröt åter
helveteslarmet löst, rullade dånande och cyklonlikt salen rundt, slog
mot väggarna, steg mot taket i oceanisk öfversvämning och kom byggnaden
att skälfva. Med förvridna anleten och knutna händer störtade
representanterna för hausse och baisse i striden, och deras frenetiska
rop skallade som skeppsbrutnas i dödsångest. Men kall och lugn bredvid
the Boards president stod den unge millionärsgosse som framkallat denna
storm, af hvilken han en gång skulle slukas, och läste med nöje de sista
underrättelserna som sade att missväxten -- alltså hungersnöden -- i
Indien var i ständigt stigande. Och båglampornas hvitgredelina ljus
hoppade och hväste öfver affärsvärldens Gehenna.
Nordling stirrade hypnotiserad ned i den kokande afgrunden. Han tyckte
det liknade hagelstormen, han nyligen upplefvat, och han önskade han
vore därnere i den tjutande skaran med brinnande ögon och iskalla
hjärnor, och dunkelt kände han att en gång kanske skulle på något
liknande sätt som dens, hans tid komma.
En ringning, så häftig och skarp att den öfverröstade tumultet, ljöd.
Det var första varningssignalen till att om en kvart dagens börs skulle
sluta. Den stora fondklockan visade ett. Hugo trängde sig ut och
formligen sopades utför trapporna. Han flöt ihop med strömmen från
första våningen och hörde skriken småningom aftaga, eka ned i
porthallen, surra under dörrhvalfven för att blifva till bikupsstim
utanför huset och slutligen dö bort, upplösas i La Salle streets
gatubuller.
Yr och törstig dref han ned mot gatans tunnel. Han ville till Wosslicks
källare.
Han steg ned för trapporna i det lilla kurliknande nedgångstornet.
Tunnelns gångbana löpte smal som ett rör och i skarp lutning längs med
kabelbanornas undervattenshvalf. Det var så tyst och svalt därinne.
Fukten rann från de hvitkalkade väggarna och vattnet sipprade mellan
murstenarna, som hotade floden att bryta in och begrafva den trafikpuls,
människorna, icke nöjda med gator och broar, djärfts draga under
vattnets yta. De endast af nätverk omgifna kolspetsarna på båglamporna
kastade violetta och fantastiska ljusfigurer öfver gången, och ett doft
dån och en svag vibrering varskodde oupphörligt annalkandet af en
kabelvagn. Klockorna ljödo förstämda, skuggor och dagrar hoppade öfver
de förbiilande fönsterraderna. Efter släpvagnarna redo djärfva
bicykelryttare och tätt inpå dem gled ett nytt kabelvindunder. -- Och
öfver vagnar och människor gingo de stora skeppen.
Wosslicks barrum var så godt som tomt. Dunkel härskade redan därinne;
endast genom gallerfönstret föll blek eftermiddagssol. De tre porträtten
stirrade med oljetrycksstela ögon rätt ut i luften och öfver Karl den
Stores intåg kröpo härskaror af flugor. Vid ett bord spelade tre sluskar
poker, och en ensam gäst, som såg ut som en djurtämjare, rafflade
tärning vid disken med the bartender. Den lilla böhmiska kyparen hackade
is i en stor träbalja. Lokalen luktade fuktig sågspån och surt öl.
Nordling kastade en blick åt fribordet med lunchvarorna. Som vanligt
fanns den blandning på ondt och godt, hvilken den amerikanske krögaren
kan med ett glas öl bortskänka. Hugo gick fram och fyllde sin tallrik
med korf, bröd och ost. Böhmaren serverade honom en bierkupa.
-- Schön tag, sade han.
Hugo visste ej hur han skulle fråga efter Ysaïl.
-- Har -- har den där zigenerskan, eller hvad hon är, varit här sedan
stormkvällen, sade han till sist.
-- Ten vackre flicke, no, hon är på teater.
-- På teatern, hvad, hvilken?
-- Trocadero, oh yes.
Svensken kände godt till Trocadero. Det var en stor varieté med
servering, och en nöjeslokal, som fascinerat honom som få och i början
ej tagit så litet af hans kassa. Till gengäld hade den gifvit honom de
bästa engelska språklektioner, han erhållit. Likt alla landets dylika
ställen hade den dock äfven ett mycket billigt pris för dem som så
ville, och Hugo hade klar sin plan för aftonen. -- Jag har nu femtiofem
cents kvar, jag är ju rik, tänkte han. Jag äter middag för tio, tar
inträdet en timme efter föreställningens början -- general admission --
som är femton, dricker så småningom tre glas öl och har då ändå en
nickel kvar till en ask cigarretter!
Det var sent, då Nordling slutat sin tarfliga måltid på en af
sjömansbarackerna. Då han kom ut, brann himlen i svafvel och koppar
bakom spannmålselevatorerna, medan bakom de stora tredäckade
Milwaukeefärjorna kröp upp ur sjön en blekröd måne. Michigan var lugn,
och på nytt hade en indiansommarens värmevåg gjort kvällen kvaf och
varm. Moskiterna surrade.
State street var ett eldhaf. Den torglikt breda gatan sågs myllra af
folk, af svarta hopar, kompakta massor, ur hvilka individerna med
svårighet skildes. Stundom skymtade turkar, armenier, syrier, negrer och
kineser och en och annan indian. De på vanligt europeiskt sätt klädda
sammanblandades, flöto så att säga i hvarandra till en enda
kosmopolitisk rashop. Trottoarernas dubbelströmmar af höger- och
vänsterpasserande liknade fyra ofantliga ormar, som buktade åt tvenne
håll, stundom stannande, ibland snärjande, men alltid strax åter
glidande vidare. Körbanorna voro packade med åkdon af alla slag och
öfver kuskarnas rop och hjulens gnissel skreko automobilernas trumpeter
och ljödo spårvagnarnas gonggonger. Från tvärgatornas luftbanor slogo
hvita rökhvirflar, pustade pistongerna och hvisslade pipor. De tusen
gatuförsäljarnas varuskrän öfverröstades endast af extratidningarnas
vilda larmrop om brand, mord och sedlighetsskandaler. Natt hade redan
svept kring tjuguvåningshusens öfversta fönsterrader -- de ljusglimmande
rutorna liknade lanternor fästa vid en Jakobsstege, som försvann i skyn.
Från Masonic Temples takträdgård trängde stundom vid ett vindsvep nedåt
några spridda toner af en souzamarsch. Men ur alla butiker, de små, som
kröpo ned i källare, likaväl som de stora, hvilka borrade sig genom sex
våningar, och hvars oerhörda fönster förvandlade husen till glaspalats,
strålade ljus, hvars reflexer från prismor, speglar, facetter och
strålkastare fördunklade de dubbla raderna af gatans höga båglampor.
Elektriska ljusskyltar utanför restauranger, teatrar och hotell snurrade
i form af stjärnor, hjul och månar med alla upptänkliga färger från
hundratals glödlampor. Transparenta skyltar i oändlighet, spända från
hus till hus, gatan öfver och ned så långt blicken nådde, lyste och
skimrade. Gasramper, bildande manshöga bokstäfver, klädde väggarna,
annonserande allt, från patentmedicin till sättet att frälsa själar, och
högt upp i luften fladdrade upplysta små ballonger och drakar, hvars
fladdrande vimplar och svansar skreko ut artikeln för dagen. Apotekens
illuminerade fönster med de stora globerna i regnbågsfärger täflade i
glans med diamanthandlarnas, hvars gallerförsedda skyltkvadrater tycktes
spruta eld. Alla krogdörrar stodo vidöppna och deras spegelskifvor
återkastade ljusen från lokalernas kandelabrar. Äfven trottoarernas
asfalt glödde -- långa sträckor var den genombruten af smidesverk, hvars
tjocka glas genomsläppte ljus från underjordiska etablissemang. Och här
och där smällde fyrverkeripjäser, stego raketer och svärmade eldflugor.
Vid gatukorsningarna kunde man se papperslanternorna lysa i
kineskvarteren uppe vid South Clark street.
Vid van Buren street, som förde rakt ned till Trocadero, hvars
portalobelisker af eld lyste mot sjöfonden, stannade Hugo. Trängseln var
här kompakt. Dels var det en dubbelstation för två avenyers luftbanor,
dels hade de fyra hörnen inkräktats af hvar sin gatucharlatan -- en
trollkonstnär, en försäljare af patentmedicin, en dentist som drog ut
tänder midt på gatan och en religiös helbrägdagörare. Dessutom hade
frälsningsarmén föranstaltat öppet möte med orkester och en stor
vagnsorgel och från alla dessa hopens underhållare steg ett skrän som på
en marknad. Hvarje frånspänd kärra i de fyra hörnen var förvandlad till
estrad och omgifven af facklor och höga stänger med brinnande
tjärpytsar, kring hvilka millioner moskiter dansade dödsdans. Polisen
brydde sig ej om att upprätthålla mer än skenbar ordning, massan skötte
sig bäst själf.
Hugo närmade sig varietén långsamt genom att gå från pelare till pelare
under luftbanans brohvalf. Före honom gingo arm i arm en hel rad, åtta,
tio stycken, unga flickor. Några hade the streetgirls små halmhattar
öfver nästippen, men de flesta voro barhufvade och deras tjocka och
svarta hår var uppfäst med granna kammar. Den yttersta i ledet bar en
korg på armen, handen kokett och mjukt i sidan. Hon vände sig om,
nickade åt Hugo och tog en liten ros ur korgen. Han skakade på hufvudet:
-- Inga pängar!
Då stack hon blomman i hans knapphål och han räckte henne en cigarrett,
som hon leende tände på hans.
Öfver porten flammade namnet Trocadero i eldskrift. Planen var full af
cabs, hyrvagnar och automobiler. Rundt om stodo alla slags försäljare,
frukt-, lemonad- och konfektutbjudare. Vid ett bord bröts ostron, vid en
liten ugn stektes kastanjer. Men äfven en rad af polska judar från
stadens ghetto med bockskägg under de krokiga näsorna och
korkskrufslockar framför öronen, hvilka böjdes af hattarnas brätten,
utbjödo på en fruktansvärd blandning af engelska och yiddish sina
kramlådors kedjor och knappar. De olika ropen drunknade emellertid i
skriken från pojkarna, som sålde den sista varietésången -- nyss sjungen
på Trocadero.
Nordling sköts sakta mot ingången. Han sökte med blicken öfverfara de
jättestora affischerna, som täckte väggar och ställningar, men färgerna
voro för bjärta, belysningen för nyckfull och själfva plakaten så nära
inpå och så oproportionerligt stora att han ej kunde urskilja hvad de
skulle föreställa. Ej heller upptäckte han några bokstäfver bildande
Ysaïls namn.
Några druckna sjömän krånglade i själfva porten. Ett par frackklädda
herrar skreko på en bil, hvars chaufför var försvunnen. I närmaste auto,
en stor lyxtonneau, satt en stel, mycket vacker och ung kvinna, betäckt
af juveler. Hon satt alldeles orörlig, ett underligt och fruset leende
kring den blodröda munnen. Hon liknade en sminkad sfinx.
Hugo slängde sina femton cents på disken öfver kontrollhjulet, vreds
rundt i apparatens metallarmar och promenerade upp den mattbelagda
parkettgången. Han passerade några svängdörrar, gick igenom foajén och
sökte en plats under vänsterläktaren. Den reserverade delen af parketten
var glest besatt, men kring borden bakom rådde trängsel. Det var paus i
programmet, men en ungersk orkester spelade.
Han såg sig omkring.
Högerläktaren var, som vanligt, fylld af pråligt klädda damer, alla
unga. Deras extravaganta koafyrer och hattar lyste som en lång rabatt af
blommor.
I en loge satt ensam en ung kvinna. Hon var mycket mörk och vacker, en
säregen skönhet, som tydde på polsk eller spansk härkomst. Det låg något
förnämt i hennes sätt och det såg ut som vore hon där för att göra
studier. Hugo hade nyligen läst George Sand på Newberrybiblioteket och
han döpte den främmande till Consuelo.
Logen närmast scenen var fylld af herrar, bland hvilka Nordling
igenkände advokaten från Wosslicks. Han satt med rynkade ögonbryn och
korslagda armar, ett åskmoln öfver neropannan. -- Hela öfre parterren
var ett vimmel af folk kring de små runda borden och kyparna hade svårt
få rum att servera. Öfver stränginstrumentens fantastiska toner ljödo
som revolverskott biljardbollarnas smällar inne i de stora spelsalarna
en halftrappa ned. Och från baren slungades som vid fyrverkeri
kraschljuden af krossis, glasskrammel, bricksmällar, kolsyrebubbel,
silfverklang och korkdetonationer.
En negerpojke i uniform delade omkring programblad, japanska
annonssolfjädrar och små koppar med glace. Öfverallt i salen stodo
lagerträd och krukpalmer. Det var mycket varmt, men de stora
takfläktarna satte ett drag i gång, som hvirflade om med tobaksröken och
spridde parfymdoften.
Hugo studerade sitt program. Ysaïl skulle komma i nästa afdelning. Hon
hade en inhemsk subrett och en negertrupp före sig. Hennes nummer var ej
särskildt framhäfdt med fetstil eller inramning, där stod helt enkelt
under namnet, som Nordling nu för första gången såg stafvadt -- och som
han föreställt sig det -- »the beautiful gypsy-songtress». Han
rekvirerade ett glas öl.
Ungrarna försvunno och teaterorkestern kom in. Den ordnades hastigt, och
så brusade en marsch.
Därpå subretten i en elegant budoarinteriör med blåa sammetsgardiner och
stora silfvervaser. Hon var irländska, liten, välskapad och hette
Marguerite. Och hon sjöng om sig själf:
She is fairer than the fairest,
the neatest of the neat.
She is rarer than the rarest
and the sweetest of the sweet.
She is finer than the finest,
of all the girls divinest,
she is my own, my royal highness Marguerite.
Yum -- yum -- yum -- yum, make no mistake:
yum -- yum -- yum -- yum, she takes the cake,
the roll, the bisçuit, and whatever else they make.
Why, boys, I say, she is out of sight,
I go to see her every night,
she is my own, my ducky darling Marguerite!
Det var en jublande melodi, i hvilken de dåraktiga orden flöto som
pärlande champagneskum, och hela publiken log och jublade med och
orkestern lät tonerna dansa som yra fjärilar. Och den lilla irländskan
slängde och skakade och nickade med sitt lockiga hufvud och sträckte ut
de runda armarna, som ville hon famna hela salongen, och hennes lilla
röda mun, som hade så brådtom med de snabba orden, putade ut med fylliga
läppar fulla af kyssar. Och i applåd- och blomsterstormen blixtrade
hennes blågrå ögon, som om detta varit det förnämsta de skådat under ett
sextonårigt lif. Och de stora ridågardinerna böljade som vågsvall kring
hennes lilla modellkropp.
Därpå kommo negrerna.
De gingo sin cake-walk i allt mer ökad takt och under ständigt stigande
ackompanjemang. Det var ovillkorligt smittande, och de taktfasta
handklappningarna och banjoskrällarna ryckte åskådarna med. Då orkestern
brast fullt lös med pukor och trumpeter, stämde alla in i refrängen:
Keep them golden gates wide open
-- wide open, wide open --
Keep them gates ajar!
We want the streets be laid with carpets
-- with carpets, with carpets --
and we don't want any trolley-car ...
Under ett larm, som sopade genom salen lik en stormvind, föll ridån för
att genast höjas. De svarta gestalterna i sina lysande dräkter vredo sig
som ormar, ansiktena strömmade af svett, ögonens hvitor glänste som
elfenbenskulor och alla de akrobatiska dansstegen gjordes på nytt i
furiöst tempo. Högre, högre ljöd cake-walkens febermelodi, och
bastrummor, trianglar och mässingslock smällde. -- Från scenlogen
anförde O'Neill med en stor pappersrulle hela publiken. Han hade rest
sig upp till full längd och hans förfärliga röst ljöd öfver alla andras:
-- Sjung med -- sjung med för satan! Stampa -- stampa -- nå:
-- Keep them golden ...
Han gestikulerade vildt.
-- Det menas himlen, skrek han -- den gyllene porten -- haha ...
Sång och musik brusade orkanlikt, väggarna skälfde.
Hugo såg efter sin George Sand-figur. Hon hade gått. I hennes ställe
satt där damen från bilen utanför porten. En ung man i frack slog i
champagne åt henne. Hon stirrade stelt framför sig, underligt leende,
och hennes juveler glittrade i kalciumljuset. Öfver henne hängde
rabatten af unga kvinnor och deras ansikten glödde af vin. Bakom dem kom
ledet af svarta frackar, hvita skjortbröst och chapeau clacquer.
Kvinnorna sjöngo med. -- De voro den stora stadens Moloksoffer --
bränslet. Och kvinnan i logen liknade en sminkad sfinx. Dåren O'Neill
anförde.
Salongen mörknade. Det blef tyst. Hugo kände sitt hjärta häftigt klappa.
Han glömde allt -- belägenhet, omgifning, det förgångna och det
kommande. -- Nu, tänkte han, nu, just nu kommer Ysaïl. Och jag lefver
nu, nu, nu -- just nu!
Den svaga ringningen hördes inifrån. Kapellmästaren fick sin elektriska
signal och introduktionen började. Därpå släcktes äfven i orkestern, och
på ledarens taktpinne tändes en liten glödlampa. Den lyste och svängde
rytmiskt af och an i bågar som en eldfluga. Ridån höjde sig.
Scendekorationen var en djungel i grönt månsken. Ysaïl stod med sin
gitarr midt på scenen och i samma dräkt, endast tunnare och finare, som
om natten hos Wosslick. Kroppens former voro fullt skönjbara genom
tyget. Hon höjde de nakna armarna och sjöng.
Det var omöjligt urskilja orden. Hugo igenkände melodien från
stormkvällen. Det var en stormsång -- men utan ord. Ysaïl liknade en
staty och han trodde sig någon gång hafva sett en egyptisk afbildning af
gudinnan Pacht med kattansiktet, som påminde om zigenerskan. Hon stod
med knäna tätt hoptryckta, rak, smärt, de unga brösten spända. Ögonen
lyste elfenbensgula under de tvärraka brynens svartränder.
Ridån föll och den gick ej upp på nytt, då endast matta applåder följde.
Tydligen begrep ingen prestationen. Från fondgalleriet hördes till och
med hyssningar.
Hugo reste sig förvirrad och ond. Förstodo då ej dessa åsnor att detta
var något extra -- var vackert, var glimt af annan värld? Han såg
hotfullt upp mot läktaren, som ljusnade under lampornas opaliserande
pånyttfödelse. Då fick han se sin George Sand-flicka, som kommit in i
dyrbar supékappa med hvitt pälsbräm och stannat bort i logen. Hon
applåderade ifrigt. -- Likaså O'Neill i scenlogen. Hugo smällde hop
händerna ett par kraftiga tag och armbågade sig sedan ut. Från scenen
hördes bakom ridån bullret af ställningar som restes för en trupp
räckgymnaster. Orkestern stämde.
Utkommen antastades Nordling af en tiggare. Han hade inga ben och inga
händer utan hasade sig omkring på ett par brädlappar och med tillhjälp
af armbågarna. Hugo erinrade sig plötsligt att han ännu hade tio cents
kvar af dollarn, enär han ej druckit mer än ett glas öl. Han trefvade
efter tiggarens rockficka men kunde ej finna den. Då öppnade krymplingen
sin tandlösa mun och höll den ljudlöst öppen. Nordling förstod och
stoppade i det svarta gapet den lilla silfverpänningen.
Tiggaren hoppade bort. Hugo såg honom försvinna inom en glasdörr till en
grändhåla, där dräggen fick ett stort glas sprit för billigt pris. Genom
den immiga rutan kunde han otydligt urskilja, hur den stympade varelsen
spottade ut slanten på en pall och en karl i blått förkläde därpå i
stället hällde ett mått visky i den gapande munnen.
VI.
Dörren.
-- Hvad skall jag göra nu? Nordling upprepade rådvill frasen. Han brann
af längtan att träffa Ysaïl, men visste ej hur det skulle gå till.
Borta på State street vällde alltjämt folkhoparna. Blossen och ramperna
lyste, och spridda orgeltoner och sång fördes ned mot Trocadero. Bakom
huset hördes sjön sucka.
En bil hvisslade förbi. Den lilla irländskan satt bakom glasväggarna
omgifven af herrar. Mellan sig hade de en champagnekylare, ur hvilken
dubbelhalsar stucko upp.
Då föll det honom in att se på det skrynklade programmet. -- Jo, mycket
riktigt, zigenerskan var tvungen deltaga i den lilla enaktsoperett, som
enligt bruket afslutade föreställningen. Det skulle dröja minst en timme
innan hon kom ut ur teatern.
Han fick en idé. Hvarför ej gå upp till Academie Julian-afdelningen? Han
kände tidningstecknarna och huset stod ju så godt som utanför. Ett par
steg bara och han vore där.
Litet tvehågsen gick han fram till den stora portalen. Atheneum
Building, läste han. De undrade nog, hvarför han så hastigt försvunnit
ur deras krets, de kunde ju ej veta orsaken, han hade aldrig talat om
sina svårigheter. Dumt för resten, tänkte han. Kanske hade han annars
länge sedan haft plats som ritare någonstädes. -- Nå, han skulle gå upp
i alla fall för att döda timmen.
Elevatorkorgen gled snabbt uppåt. I hvarje våning lyste det -- här var
det Chicago, som om nätterna fick arbeta på konstnärlig utveckling.
Öfverallt ateljéer och studios af alla slag, skolor, klubbar,
korrespondensbyråer. Ur en del dörrar trängde ljudet af pianon,
mandoliner och fioler. Det var musikundervisning. Deklamerande
uppfattades på andra håll -- där funnos teaterelevskolor och
recitationshallar. Genom några stora rutor uppsnappades i en blink raden
af långa ritbord, det var en nattlig arkitektskola.
-- Sextonde våningen, skrek hisspojken och smällde upp gallerdörrarna.
Hugo gick raskt fram till en gardin, som täckte ingången till den lilla
amerikanska afdelningen af den berömda parisskolan.
Vaktmästaren mindes honom. Jo, det var modellkväll -- kvinnlig. Han
följde en smal gång och steg in i ett stort och högt rum.
Skynken voro dragna för takfönstren, men genom luckor och springor
glimmade stjärnor på den mörka natthimlen. Ljusramper löpte kring
väggarna, tätt under ateljétaket, skuggades af bleckskärmar och funnos
äfven särskildt koncentrerade öfver modellplattformen. Denna
träställning var fyrkantig och af en half meters höjd. Rundt omkring
voro lägrade ett femtiotal elever. De närmaste sutto på låga pallar med
ritbrädena stödda mot golfvet, bakom dem stodo andra vid stafflier och
de bortersta hade höga målarstolar och spännramarna uppinnade till
staffliernas högsta höjd. En ung flicka poserade naken på tribunen --
fötterna inriktade på plankornas kritstreck, hvilka utvisade första
posens ställning. Ljuset föll öfver hennes unga kropp, som i
öfverbelysningen fick blåskuggor under bröst och i ljumskarna. Benen
tedde sig nästan violetta genom blodets samlande nedåt under posen.
Bakom henne grinade ett skelett vid sin ställning och några
gipsafgjutningar af händer och fötter lyste hvita mot väggens grå
väfbeklädnad.
Alla arbetade tysta. Endast kolens hvässande mot sandpapperen hördes. En
liten fransman gled ljudlöst från staffli till staffli -- men utan att
rätta något. Hans svarta ögon följde på sin höjd pröfvande någon af de
unga männens hastiga jämförande måttagningar med stiftet öfver modellens
proportioner. Då han fick se Hugo, nickade han och pekade mot ett hörn,
där hopfällda stafflin stodo i klunga och ritbräden voro inskjutna i
numrerade bås. -- Nordling skakade på hufvudet.
Han betraktade flickan. Hon liknade den irländska subretten, men var
slankare. Hon såg trött och blek ut; på ställningen, som var den enkla
med ena handen i sidan och motsatt fot framskjuten, förstod han att det
var en tjuguminuterspose. Hon darrade synbarligen och öfverkroppen
sviktade fram och tillbaka -- Nordling iakttog att skulderbladet var
ibland från hans synvinkel ett par decimeter ur grad med längdlinjen.
Han blef orolig och såg sig om efter tidtagaren. Just som denne med
klockan i hand reste sig för att skrika »paus» föll flickan handlöst
framstupa.
Det blef uppståndelse. Lyckligtvis hade en student hunnit taga emot
henne i fallet, hon kunde annars lätt hafva spetsats mot något staffli.
Det var mycket varmt i rummet och skynkena hissades undan och ett par
fönster halades upp. Den lilla modellen kvicknade till, hon svepte lugnt
om sig kappan som om ingenting händt och satte sig bredvid plattformen
för att hvila de tio minuterna. -- Eleverna gingo ut i galleriet för att
röka.
Nordling såg förgäfves efter någon bekant. Han hade ett underligt
intryck af att här borde han vara och gifva allt annat på båten. Så hade
det också varit under hela ingenjörskursen -- hans fantasi ville
oupphörligt leda ögat på afvägar. Skulle det aldrig blifva bättre? Men
så mindes han spekulationerna med uppfinningen och såg på en gång stora
ytor betäckta af cirklar, af kugghjul, af röda, blå och svarta
traceringslinjer. Och dock -- hvad var detta trolljäkteri efter
zigenerskan väl annat än ett utslag af denna konstnärsfantasi, som han
förgäfves sökte döda. Samtidigt kände han, att en gång inne på den
teoretiska vägen, skulle han järnhårdt hålla sig till banan och låta
allt annat frysa bort. Och än en gång fick han förvissningen om att
denna på en gång efterlängtade och fruktade stund snart skulle komma och
drömmarna för evigt vara förbi.
Nordling åkte ned. -- Träffar jag ej Ysaïl i kväll, ser jag henne aldrig
mer, sade han högt.
-- Hvad? sade hisspojken.
-- Eh -- eh -- gatan, mumlade Hugo.
-- All right, sir.
Grindarna smällde, kablarna skallrade och korgen sköt ned i hissnande
fart.
State streets folkström tycktes ha tilltagit. Alla förlustelselokaler
släppte ut sitt innehåll, autos skreko och trumpetade på alla kanter.
Uppåt Clark brunno stora eldar och smällde skott som vid ett
fjärde-juli-firande. Hugo skyndade ned en gränd som ledde till
sceningången på Trocadero.
Här stod en liten kö af herrar i halfkappor och hög hatt. Några gamla
kvinnor dröjde äfven. Ett par negrer väntade med en kärra för att forsla
bort några koffertar och spelade under tiden kort i ljuset från lampan
öfver bakporten. Dyningarna från Michigan hördes tydligt svalla mot
kajpålverket.
På en gång kommo flera flickor, tydligen statister, genom trägrinden i
entréhallen. De omringades genast af männen, men en gestalt i lång
gummikappa och med en lätt sjal öfver hufvudet skilde sig snabbt från
sällskapet och nästan sprang uppåt gränden. Det var Ysaïl. Hugo skyndade
efter.
Han hann henne utanför dörren till en liten vinkällare, som låg
undangömd och inklämd i en mörk passage mellan höga och svarta varuhus.
En ensam lykta brann öfver skyltens snidade Bacchus.
-- Ysaïl, flämtade han, Ysaïl -- känner du igen mig?
Hon vände.
-- Ja, svarade hon endast.
-- Jag har ej sett dig se'n hagelstormen. Du sade jag skulle få söka dig
hos Wosslick. Jag har varit där, men du fanns ej. Nu såg jag dig i kväll
på Trocadero ...
-- Ah -- nå, hvad tycka? Jag vara bra? Vara vacker? Men amerikaner ej
förstå. De inte klappa mycket åt mig.
-- De äro idioter. Du var mycket vacker, Ysaïl. Mycket, mycket, mycket
vacker! -- Kom, låt oss dricka något, äta något. Hvarför ej gå in här?
-- Har du pängar?
-- Ja visst -- sedlar.
Han log.
-- Det är bra -- duktig gosse.
I leendet och tonen låg något för Hugo obegripligt. Det var eggande och
berömmande -- hvad menade hon, hvad trodde hon?
-- Duktig gosse, upprepade zigenerskan, duktig rysk gosse.
Han njöt af hennes ord, ty de visade att hon verkligen kom ihåg honom.
Nordling stötte upp dörren med foten och en klocka larmade till. Det var
ett helt litet rum med vinfat kring väggarna, dunkelt upplyst af en
taklykta af venetianskt smide och tomt på gäster. En gammal italienare
med örnnäsa och gråstubbadt hår kom fram.
De satte sig i ett hörn. Ysaïl öppnade kappan. Hennes bara barm blänkte
brun i det gula skenet. Kring halsen ringlade i tredubbla hvarf kedjor
af bernstenskulor och silfver- och kopparmynt.
De fingo vin, frukter och en maccaronirätt samt risbollar i curry. Ysaïl
åt som en fågel och hon knappast rörde vid vinet. Därpå började hon
röka. Hugo, som ej visste hvad han skulle säga, betraktade henne
oaflåtligt. Hon började le -- och så småningom, under det hennes gula
ögon drogos hop till smala, svarta streck, inom hvilka en guldrand
glänste, stannade detta leende, blef ljufvare, varmare, mjukare.
Nordling glömde den gamla italienaren, han lutade sig öfver det lilla
träbordet, grep Ysaïl i axlarna och drog hennes hufvud mot sitt. Hon
spetsade sin mun med de tunna violetta läpparna och kysste honom tvärs
öfver bordet. Det kändes som ett hack af en fågelnäbb. Men hennes
guldögon hade för en sekund blickat rakt in i hans och det var som hade
han sett ned i en förgylld bål, till randen fylld af simmande madeira.
Korgflaskan var endast halftömd, men Ysaïl ville gå. Vinkällarens värd
tog emot betalningen utan att ändra en min. Han var van vid att se
underliga människor från Trocadero.
Ysaïl ledde vägen. Hon tycktes känna till folktomma passager. De
vandrade genom gränder, smala, svarta och öde. De stego nedför trappor,
kröpo efter flodens kajmurar som vattenråttor och vattnet plaskade kring
deras fötter. De kommo under broar och viadukter och en gång färdades de
en lång stund under en trottoar. Slutligen syntes norra delen af Clark
street och Ysaïl hejdade stegen.
-- Jag skulle gå till Wosslicks, sade hon, men inte vilja. Du är med.
Kom!
Och de fortsatte västerut på en bred, men illa träkubbslagd gata. De
gingo i skuggan och Ysaïl kramade hans hand hårdt. Då han ibland slog
armen om hennes lif, kände han under kappan hennes kropp slingra som en
orm.
Vid västra flodarmen stannade hon:
-- Nu gå! Snäll gosse.
Hugo började tala högt. -- Nej, han ville icke gå.
Zigenerskan tvekade.
-- Farlig trakt, sade hon.
-- Det bryr jag mig icke om.
Ysaïl log.
-- Du känna farlig trakt?
Han svarade utan betänkande:
-- Ja visst. Jag älskar den -- den är min.
-- Ah!
Och då tryckte hon sig plötslig tätt till honom och gaf honom en följd
af snabba kyssar, fågelkyssar, hvilka liksom hackade hans läppar. Men då
han till sist höll henne fast och det började susa i hans öron, bet hon
honom och därpå trefvade de vidare, hand i hand.
Omgifningen blef ödslig. Förfallna hus och kåkar lågo efter halft
raserade gångbanor som tycktes bestå af ruttnande broplankor. Grushögar
omväxlade med lergropar, och öfver lutande plank stucko upp knotiga och
nakna träd. Belysningen var en och annan gaslykta, hvars röda ljus
stirrade likt ett öga vid någon mörk och ruskig knut. Skepnader
gledo omkring som hyenor och mellan ett par höga, öfvergifna
spannmålselevatorer skymtade linjen af prärien. Från floden blåste en
nattvind.
Ysaïl stannade.
-- Tyst! hviskade hon.
Därpå:
-- Hvissla!
Hugo hvisslade.
De lyssnade båda. Intet hördes. Om hvisslingen varit en signal, hade den
ej blifvit besvarad.
-- Så kom då, sade zigenerskan.
De gingo ännu några steg och nu kunde tydligt uppfattas prasslet från
präriegräset och präriehundarnas tjut.
Flickan stannade utanför ett tvåvåningshus af trä, omgifvet af ett
sönderbrutet staket. Ingen grind fanns, och då Nordling följde henne
uppför gången till trappan och därvid kom att blicka tillbaka, såg han
den stora staden aflägset resa sig högt mot skyn, som färgades röd af
reflexen från många tusen gators millioner ljus.
Ysaïl öppnade porten och de trefvade uppför en knakande och brant
trappa. Därpå slog hon upp en dörr och Hugo befann sig i ett rymligt
rum, på hvars midtelbord brann en nedskrufvad lampa. Fönstren voro
täckta af gardiner.
Zigenerskan kastade af kappan. Rummet var torftigt möbleradt och
smutsigt. Möblerna voro vanliga amerikanska gungstolar, ett par soffor,
ett skåp och bord. Men i fondväggen var en stor, tillsluten skjutdörr
med dubbla skifvor.
Flickan sträckte armarna högt öfver hufvudet -- samma gest som då hon
började sjunga. De voro smala, af utsökt form. I armhålorna syntes den
mörka skuggningen af svart hår, som glänste i lampskenet.
Hon log.
-- Är du nöjd? Ysaïl trött. Nu gå!
-- Skall jag gå tillbaka hela denna väg? Får jag ej stanna?
Hon skrattade lågt.
-- Omöjligt. Inte nu. En annan gång -- kanske. Om du är duktig gosse och
ger Ysaïl vacker present -- när du gör pängar.
Hugo gick fram till dörren. Det föreföll honom som rörde sig någon
därinnanför. Ysaïl sprang fram och bredde ut armarna. Hon stampade med
foten:
-- Gå -- gå -- gå.
-- Hvem bor där inne?
-- Consuelo.
Nordling ryckte till.
-- Hvad, stammade han, Con -- Consuelo?
-- Javisst. Consuelo och Miriam och Myrrha och Ysaïl.
Svensken stirrade.
-- Consuelo och Miriam och Myrrha och Ysaïl, eftersade han förvirrad.
-- Ja, du skall få träffa dem allesamman nästa gång. Men ingen är så
vacker som Ysaïl.
Hugo betraktade dörren. Det var en underlig syn, en nattdröm. Den höga,
dubbla dörren och framför den flickan, fantastiskt klädd, halfnaken,
brun, med bredda armar, ögonen gnistrande likt bärnstenen och mynten på
hennes smala, djärft skurna hals. Han blef rädd.
-- Måste jag gå, Ysaïl?
-- Ja, ja.
Hon tog sats som en katt och sprang rätt på Hugo, slog armarna om honom
och sköt honom baklänges. Utifrån hördes långt bort en hvissling.
-- Fort -- du skall få många kyssar -- Ysaïl din -- alltid hos Wosslick
efter Trocadero -- fort --
Hon talade ilsnabbt, tungan halkade på meningarna och hon blandade in
ord på ett främmande språk.
Hugo kysste henne hastigt och började famla sig nedåt trappan. Det sista
han såg, innan flickan stängde, var ej Ysaïl utan den bakre dörren,
hvars tillskjutna halfvor sakta delades till en smal springa, som lyste
i eld och purpur.
Utkommen började Nordling springa. Han följde ingen väg utan sprang som
en förföljd och af instinkt österut. Hjärtat bultade, i tinningarna
hamrade det, mjälten högg, för hans ögon skymlade skuggor och kring
öronen fläktade som af läderlappsvingar. Han snubblade öfver träkubb och
skenor, han snafvade i gropar och spår. Flämtande nådde han till sist
Clark street. Då vände han sig om. Tvärgatan, han kommit fram, låg mörk
och oändlig och det såg ut som formade den sig längst bort till en hög
och tillsluten dörr.