IV.
The boardinghouse.
Dörren åt gatan stod öppen till gamla fru Åströms inackorderingsställe
vid Chestnut street. En mager piga sopade trappuppgången och från hallen
stod dammet som en rök öfver förstutrappan, på hvars järnbalustrad satt
en par och fyrtiårs herre i hvit jockeymössa och rökande en
silfverbeslagen sjöskumspipa. Hvar gång den unga flickan närmade sig
honom och lutade sig ned i sitt arbete, passade han på att tämligen
djärft och hårdhändt krama henne hvar så föll sig, hvarvid hon blodröd i
ansiktet, men med blickarna drunknande i mannens karamellvackra utseende
-- innefattande glänsande bruna, fullkomligt uttryckslösa ögon samt
stora svärtade mustascher -- hviskade:
-- Nej men jisis, mister Ostroem då -- låt bli -- tänk om missis ...
Ned ifrån köket trängde matos: lukt af biffstek, af pannkakor, som
gräddades, och den syrliga aromen af förvällda tomater.
Hugo Nordling kom gatan uppåt. Han var ännu stel i lederna, men
budskapet om pänningar hade stimulerat mer än mat och hvila. Han sökte
erinra sig hur mycket han egentligen kunde vara skyldig fru Ostroem för
den tid han bott och ätit hos henne på kredit. Ett halft år hade han
bott där och däraf betalt för två månader, sedan hade han då och då
stuckit åt henne någon dollar -- men å andra sidan hade han ibland lånat
af henne. Han var nog skyldig för fyra månader à tjugufem dollars,
alltså hundra dollars. Gud i himlen, hundra dollars! Och hvad kunde
brefvet innehålla? Det var förmodligen från hans moster, den snälla,
tåliga, undergifna, gamla, goda moster Kristin, som af sin lilla
kassörskelön försakat ihop hundra kronor till den älskade systersonen i
Amerika, och nu sände dem, då hon ju aldrig fick bref, till det hus, hon
trodde att syster Karins Hugo alltjämt bodde i. -- Här fick Hugo tårarna
i ögonen, ty han mindes den döda modern. -- Och hundra kronor --
tjugufem, tjugusju dollars! Hvad skulle den beskedliga mistress Ostroem
låta nöja sig med?
Nordling var framme. Han tänkte öppna järngrinden och gå in
matsalsvägen. Matsalen låg, liksom köket, i souterrainvåningen.
Då fick mister Ostroem sikte på honom.
Han flög upp som en retad kalkontupp. Därpå blef han likblek i ansiktet
och hans blå skäggbotten lyste. -- Det var periodiskt återkommande
anfall af ursinnig ilska hos denne drönare, och de kunde drabba hvem som
helst af hustruns inackorderingar. Nordling hatade han på grund af ett
inbilladt förolämpande öfversitteri under den tid, denne hade pängar och
han själf, som vanligt, ej förtjänade något. -- I verkligheten var han
från början en skicklig finsnickare, men hade i det nya landet innehaft
en fördelaktig hofmästarbefattning hos en millionär och under denna sin
butlertid gjort bekantskap med den tjugo år äldre kokerskan, gift sig
med henne och förmått henne på sina ganska dryga besparingar sätta upp
ett boardinghouse. Hvarefter han lefde lugnt på sitt ståtliga utseende,
under ständiga tiggerier från hustrun och mystiska antydningar om en
politisk plats, som i framtiden väntade honom, då en viss person blefve
vald till borgmästare.
Mister Ostroem rusade ned från trappan. Pekande på Nordling med
pipskaftet, som skälfde i hans hand, framstötte han, darrande på målet:
-- Hvad vill ni här -- låna pängar af gumman -- våga inte gå in -- för
jag vet inte hvad jag gör -- ut --
Hugo smålog.
-- How do you do, mister Ostroem, sade han lugnt. -- Jag vill betala
gumman litet pängar ...
Herr Ostroem slog om.
-- Betala -- nå -- ja -- det -- det kan ni göra till mig.
-- Naturligtvis -- men gumman har brefvet.
Ostroem gick mulen uppför trappan. Han skulle dock om en stund kanske
kunna få en femdollar af gumman till sin biljardspelning -- det enda han
numera var skicklig i.
Hugo gick ned och in i matsalen. Det var ett aflångt rum, lågt i taket,
hvitstruket, blommor för fönstret, som stötte i marken, och ett långt
bord med hvit duk längs midten, afdelande två rader rottingstolar. Tre
lampor med reflexskärmar af bleck hängde i taket öfver bordet, belysande
dess center och bägge flyglar. Centern kommenderades af en väldig
fruktskål med magert innehåll, flyglarna hade hvar sin förman i ett par
bordsställ af skurnött nickel, bärande legendariska rester af cakes och
marmelader. Mellan dessa framstående poster kommo de underordnade i form
af brödkorgar, hvilka däremot voro pyramidaliskt väl försedda. Gemene
man slutligen bildades af ett batteri tomma tallrikar på dubbla leder,
och hvilkas gradbeteckning kunde sägas vara de fettränder, det flottiga
diskvattnet i hastigheten kvarlämnat. Vapnen, för att fullständiga
liknelsen, knifvar och gafflar, lågo staplade tillsammans med en hög
sammanrullade grå fältkappor -- servetter -- på en liten hörnhylla.
Lamporna voro ej tända och det var skumt i salen, trots tidig förmiddag.
Golfvet luktade såpa och fukt efter nyligen skedd skurning och från
fondens kök hördes en vredgad kvinnoröst. Det var matmoderns. Flickan,
som städat, fick sin skrupens för slampigheten med herrn, hvilket
mistress Ostroem nedifrån iakttagit genom spiraltrappans
midtelurhålkning. -- Hon använde den som ett ofantligt såväl tele- som
stetoskop.
Hugo Nordling väntade några minuter. Stormen i köket lade sig och snart
hördes därifrån endast smällandet af spiselluckor och kastrullock.
Dörren gled upp och fru Ostroem kom in.
Hon var en liten tjock och rund gumma med ett par vänliga grå ögon i ett
degansikte, färgadt rödt af arbetet vid ugnen. På hufvudets glesa grå
testar bar hon en liten svart spetsmössa, hade små guldringar i öronen,
mycket breda och tjocka vigselringar på ett kort ringfinger och vid en
rem kring lifvet en väska och en stor nyckelknippa. Hon log fryntligt
som en gammal clown vid åsynen af Nordling.
-- Nå, hur har herrn det -- något jobb ännu? sade hon.
Och då han ej genast svarade, oviss om taktiken i genmälet, fortsatte
hon omedelbart med en viss gammaldags gemyt:
-- Såja, mister Nårdling, nog kommer jobb -- det är bara att hålla i.
Här är bref till honom, få se hvad det kan vara. Och Ostroem tänker gå.
Eftermeningen, som tillades i hviskande ton och kunde tyckas sakna
sammanhang med frågorna för öfrigt, var gummans vanliga sätt att sluta
hvilket resonnemang som helst och betydde att Ostroem hotat med att
lämna henne. En hotelse som naturligtvis aldrig sattes i verket. Hugo
log också:
-- Å strunt, han vet nog att han aldrig får ett bättre boardinghouse än
här! Jag väntar ännu, jag, på den där utlofvade ritarplatsen hos Frazer
& Chalmer. Äfven Western Electric har gifvit mig godt hopp ...
Det sista var endast ett godt hopp i Hugo Nordlings fantasi för att
stärka intrycket för tillfället, men den första firman hade verkligen på
en rekommendation från Göteborg antecknat den unge svenskens namn.
-- Och det där brefvet ... sade Hugo dröjande.
Gumman hade satt sig och knäppt upp sin väska. Hon tog upp ett aflångt
kuvert med fyra svenska frimärken och fem små sigill på.
-- Mister Nårdling är väl snäll och tänker på mej! sade hon i en sorts
klagande underton och räckte honom brefvet. Därefter blef hon sittande
med ögonen riktade på den unge mannen.
Han var en smula generad. Det fanns ej annan råd än att bryta brefvet.
Emellertid gick han långsamt fram mot fönstret, liksom för att kunna se
bättre, höjde kuvertet ett par gånger mot dagern, slet hastigt upp det,
under det han vände värdinnan ryggen, nappade en sedel, kramade den
ljudlöst samman i handen, låtande samtidigt lacken knastra för att
förtaga möjligt prassel, och förpassade den snabbt som en
trolleriprofessor i en västficka. Det hela tog två sekunder. -- Han
snurrade rundt.
-- Få se, sade han, hvad någon hygglig själ har skickat.
-- Har inte mister Nårdling skrifvit hem efter viss summa då? frågade
fru Ostroem i missräkning.
-- Nej, nu har jag ju plats hvilken dag som helst, sade Nordling i lätt
ton. Han tillade:
-- Och då vill jag ej oroa dem ...
Värdinnan suckade.
Hugo sprätte upp sidorna af kuvertet för att gifva sig sken af att ej
ännu ha tillräckligt öppnat det. Därpå drog han fram två sedlar och ett
sexviket brefark.
-- Se, sade Hugo litet forceradt muntert, se bara, mistress Ostroem,
gull, gull, lull, lull -- och redan växladt i amerikanskt mynt.
Han tillade vemodsfullt:
-- Det blir ej mycket i vårt mynt, men där hemma betyder sjuttiofem
kronor mycket, ofta nog.
-- Yes, yes, suckade gumman.
-- Nå -- rättvis delning, här är tjugu dollars, hälften hvar, var så god
fru Ostroem.
Han räckte henne en tiodollarssedel.
-- Tack, tack.
-- Och så kan fru Ostroem vara snäll och växla den här kanske?
Värdinnan öppnade sin väska, stoppade ned de bägge sedlarna och började
skramla med mynten.
-- Jag vet knappt om jag kan -- jo, det blir jämnt det, en femdollar i
papper och fem i silfver om mister Nårdling vill?
-- Tack, kära fru Ostroem -- jag önskar jag kunnat gifva mer ...
Han vek ihop sedeln och stoppade de stora silfvermynten i byxfickan. De
tyngde skönt.
-- Hvar bor Nårdling nu? frågade gumman och reste sig pustande.
Hugo valde den billigaste gatan, han visste, för sitt svar:
-- På Market street.
-- Hos svenskar?
Han visste ej hvarför, men svarade instinktivt:
-- Nej, hos tyskar.
-- Yes -- dom ska' väl ha lite' dom med ... Vill han ej äta litet?
Värdinnan slätade ut ett dukhörn på slagfältet, hvars trupper alltjämt
stodo i parad.
-- Tack fru Ostroem, men kunde jag få ta ett bad? De ha inte badrum
därhemma.
Han lade märke till att gumman efter betalningen uteslöt herrtiteln och
kände sig plötsligt nedstämd.
-- Jo vars, gå upp bara.
-- Och så har jag visst litet tvätt, som jag ej kunde ta ut när jag
flytta'?
-- Ja vars, ta't. Det ligger i Nårdlings gamla rum, som ej är uthyrdt.
Gumman skumpade ut i köket och Hugo klef trapporna med fyra steg i
taget.
Men då han kom in i sitt forna lilla bakgårdsrum, som blott innehöll en
säng, en byrå och en stol, sjönk han ihop. Han kände sig ytterligt matt
och ånyo kom den utestängdes förtviflan öfver honom.
Här hade han drömt och planerat invandrarens första stormförslag. Hur
han tänkt och spekulerat -- hur han gäckats och lidit. Hvilken ångest
och rädsla han utstått inom dessa fyra trånga väggar, hvilka lögner han
måst skrifva till hemlandet, och hvilka lögner han fått utdela här! Här
hade han legat sömnlös och nu, nu i denna stund var han ännu så djupt
sjunken att han måste emottaga allmosor hemifrån -- och från en fattig.
Och därtill alltjämt ljuga för en annan fattig -- ah --
Och han dolde sitt ansikte. Den stora kroppen skakades af snyftningar
och tårarna sipprade mellan hans fingrar. Han var för vek, han dugde nog
aldrig -- hvad skulle han göra -- hvad skulle det väl bli sedan --? Och
dessa pängar -- detta bref som han knappt vågade läsa, ty han kände sig
ovärdig ...
Med blicken bländad af tårar läste han, mumlande orden med kväfd röst
som i en stapplande bön vid någon kärs bår.
Och han läste:
Österköping den 5:te september.
Du kära, kära Hugo!
Jag sänder dig härmed trettio dollar som jag hoppas kan komma dig till
godo i det stora och främmande landet. Det är ej mycket, det förstår jag
nog, därute, men jag kan ej sända mer denna gång. Var nu rädd om
pänningarna, kära Hugo. Ack du kära, hvem kunde väl tro då du var liten
och låg i Karins knä att du skulle fara så långt bort! Jag tänker så
ofta på dig och undrar hur du har det -- man hör ju så mycket förfärliga
saker från Amerika. Gud gifve dig lycka, Hugo, därborta, och kom ihåg
att hade den kära Karin fått lefva, så skulle hon velat blifva stolt
öfver sin gosse.
Nu orkar jag ej skrifva mer, mina ögon har varit så dåliga den sista
tiden. Jag sitter som vanligt vid mina böcker hela dagen i boden och har
intet att berätta dig som är ute i stora världen. Det enda jag längtar
efter är mina kära grafvar, mammas och syster Karins! Men de äro ju i
Stockholm. Från faster Lotta hade jag bref i förra veckan, hon är dålig,
stackars Lotta. Skrif till henne, Hugo, hon var så snäll mot dig då du
var liten och Karin föll ifrån. Gud gifve dig hälsa, du käre, som jag
håller så mycket af. Och skrif någon gång och berätta litet för mig,
Hugo. Det är nu ett halft år sedan jag hörde från dig.
Din gamla moster
_Kristin_.
Nordling satt länge och stirrade på en punkt. För hans ögon dansade och
brände i eldskrift det lilla brefvets affärstydliga, nu af ålder litet
darrande piktur. Och detta omsorgsfulla och vackra pränt framkallade en
bild. Han såg mostern med sitt bleka, fina, förgrämda anlete. Den
tåliga, genom gråt i det tysta förbrunna blicken, det nu tunna hårets
gråa slingor, den böjda gestalten vid sin pulpet i den pedantiska
landsortsstadens kramhåla. Han såg hennes genom lidanden tillkämpade
lugna min, det vackra undergifna leendet. Han tänkte på hennes aldrig
pliktsvikande arbete under de långa åren, som beröfvat henne alla
illusioner, äfven de minsta, till och med den lilla önskan att få besöka
ett par kära grafvar. Och hennes bild framträdde mot ett hem och ett
land, som han kände sig aldrig mer skola få se. Och han tyckte sig redan
död. Och gripen af den utvandrandes plötsliga ångest, hvilken är den i
natten utstöttes, kastade han sig öfver sängen, bet i kudden för att
dölja ljudet af de krampsnyftningar, som ville kväfva honom och grät sig
slutligen till sömns som hade han än en sista gång varit ett litet
hemlöst barn.
* * * * *
Det var skymning då han vaknade. Han reste sig förvirrad och lyssnade.
Genom trappuppgången steg slamret af porslin och glas, som diskades. Han
såg på det hopskrynklade brefvet, hvilket han ännu höll kramadt i
handen. Så blef han sig själf igen, kall och eftertänksam som den ännu
efter kastningarna studsande immigranten bör vara. Han stoppade ned
brefvet, såg på den undansnillade sedeln -- jo, det var en tiodollars --
och beslöt att gå ned. Efter att hastigt hafva tvättat ansikte och
händer begaf han sig utför spiraltrappan.