I.

I.

Stormen.

En eftermiddag i september stod i norr ett stort moln öfver Clark

street.

Det reste sig bakom Lincoln Park, hvars grönska klart belystes af några

sneda solstrålar, sträckte sig öfver hotellet La Plazas höga och smala

skyskrapareskelett, som lyste tegelrödt i aftonglansen, och tornade upp

sig till en ofantlig blågrå kägla, skarpt konturtecknad mot en kall och

blekgrön hösthimmel. Molnets form, som äfven kunde sägas likna en slägga

i en knuten jättenäfve, företedde något olycksbådande och sällsamt

hotande, på samma gång som det förlänade gatuperspektivet ett gåtfullt

och i sin drömstämning storartadt och utom det verkligas gränser draget

aspekt. Långt bortifrån, nästan ned vid den smutsiga och oljiga floden,

där svängbroar hängde och undervattenstunnlarna löpte, kunde man som i

ett stereoskop iakttaga hästar, vagnar, automobiler och långsamt

vandrande figurer uppe vid parkentréen. Kabelvagnarna, de elektriska

tågen och vagongerna på sidogatans luftbana, själfva husen, träden och

båglampornas höga stolpar tecknade sig under detta alltjämt stigande

moln leksaksartadt små, och hela den långsträckta vyn fick en

anstrykning af dockteater. Den påminde äfven om något af dessa gamla

gravyrblad af en Callot eller Stefano della Bella, där man på en

handsbredds yta ser en massa mikroskopiskt små varelser röra sig på ett

torg med fjärrutsträckning i det oändliga, under en milshög och

skybelastad himmel.

* * * * *

Molnet steg långsamt och täckte parkfondens bleka hvalf, sänkande gatans

aflägsnare partier i en blyfärgad skugga. Men de närmast floden belägna

tvärgatorna belystes ännu af västersol, som i breda band strimmade Clark

street.

Vid Ohio street hade en folkskockning uppstått. De söderifrån kommande

kabelvagnarna, fullastade med hemåtvändande arbetare och fabriksflickor,

råkade i själfva svängkurvan i kollision med en rad ofantliga

bagagevagnar, höga som hus och bjärt målade likt cirkus- eller

menagerivagonger. Hvardera dragen af tre par stora, gråfläckiga

elefanthästar, upptogo de tillsammans en ansenlig plats, och då

tunnelmynningen fortfor att utspy långa ramsor af människomyllrande

kabelvagnståg, blef snart Clark streets södra ända en lefvande blockad,

som sträckte sig ned till floden. Liksom för att ytterligare förvärra

och afstänga all trafik, svängde nu också bron, på samma gång afbrytande

ledningen för de elektriska spårvagnarna, och skockningen och trängseln

blef oerhörd. Oberörda af detta framgledo sakta på norra sidan af

svängbron en rad majsskutor, medan genom brons bågformiga

järnöfverbyggnad skymtade i den bortersta rännan sotröksbolmande

bogserare, hvars dubbla trossar, spända till bristning, drogo

bomullspråmar. Varuhusen på andra sidan, frukt- och fiskkvarteren, lågo

nästan i mörker, och ljus började glimma som vargögon mellan de

öfvertäckta basarborden och inne i de öppna bananashallarna, men de höga

spannmålselevatorernas snedskurna toppar brunno ännu i kvällsglöd,

liknande forntidens primitiva och fula fyrbåkar. Vinden, som förut varit

sydlig, hade kvarlämnat en frän lukt från de stora slakterierna, Union

Stock Yards, en lukt af blod och kött, hvilken ännu dröjde i den kvafva

luften öfver floden.

* * * * *

Molnet låg nu så godt som öfver hela himmelsöppningen mellan den långa

gatans takresningar. Uppe vid Lincolnparken, hvars grönska smultit hop

med skybanken, tycktes det hvila på husen, och söderut sänktes det

oaflåtligt. Solen var försvunnen, och en och annan regndroppe, stor och

tung, satte ett svart och klatschande märke på den grå asfalten.

* * * * *

Hugo Nordling lämnade sin plats på spårvagnens yttersida, där han hängt

mellan himmel och ett smalt fotsteg, med båda händerna krampaktigt

fasthållande sig vid ett spensligt takstöd, och steg ned på gatan.

Regnet tycktes öka, och ännu hördes ej gonggongen från kabelbolagets

reparationsvagn, under det att däremot allt flera lastvagnar, cabs,

buggies, automobiler, bicyklar och nedgående spårvagnar anlände. Då han

därtill utbetalt hälften af sin tillfälliga förmögenhet, tio cents, och

ej hade något bestämdt mål för sin färd, ansåg han sig kunna lika väl

stanna, där allt annat rörligt synbarligen beslutat iakttaga ett

pulserandets pauserande, och för några minuter hvila sina värkande och

uttröttade lemmar.

Han stod ett ögonblick rådvill på körbanans träkubbsbeläggning, med

hängande armar, domnade efter trängselgreppet, slappt gapande mun och

den i grönt skiftande rundkullshatten på nacken. Regnet tilltog, och

detta väckte honom till lif.

Framför sig såg han en vägg af hus, gröna, grå, brunröda och smutshvita.

Nedre bottnen af hvart och ett inrymnde butiker: apotek, cigarrbodar,

biljardhallar, speceriaffärer och krogar. Midt framför honom var en stor

bar, namnet Wosslick lästes i upphöjda, förgyllda träbokstäfver mot

svart grund öfver den med dubbla svängglasdörrar försedda ingången. På

ömse sidor om namnet syntes ett klumpigt utskuret och kromgult ölglas --

betecknande den liberala kvantitet, som stället utminuterade.

Nordling stirrade slött på skylten. Han lät blicken löpa nedåt och

upptäckte på vänster sida en rakstugas karamelliknande Figaropåle i röd

och hvit spiral, men då han riktade ögonen åt höger, såg han en svart

tafla, på hvilken kritats den lockande legenden: ostron, korf och surkål

gratis till hvarje glas!

Hugo Nordling bokstafligen slukade med ögonen den lilla plåtskylten. Och

under de få sekunder, denna paus varade, bevistade han i tankarna en

sorts kinematografföreställning af sina närmaste öden.

Sålunda mindes han ankomsten till den stora staden sent en kväll: hur

han uttröttad schasats med i en hjord af utvandrare, bärande sina

kappsäckar och snubblande vid hvart steg öfver den gamla ulsterns långa

skört. Han kom ihåg det snuskiga hotellet, uppfylldt af illaluktande

bönder, den dåliga maten, den torftiga bädden. Han erinrade sig med en

rysning den förfärliga natt, då han öfverfölls i en gränd och rånades på

konfirmationsklockan, det enkla silfvercylinderuret, som han ej nänts

göra sig af med, och på plånboken, hvars magra innehåll likväl betydde

veckor af mat och husrum. Därpå följde den långa och hemska raden af

gråa morgontimmar då han huttrande af köld stod i kö bland stackars

arbetslösa utanför jättefabrikers baktrappor för att förgäfves tigga om

arbete. Och så kvällsstunder, då han likt en tjuf smög in på

pantlånekontor för att efter hand plottra bort allt det lilla, han ännu

ägde: kläder, böcker, små nipper och minnessaker från det upplösta

föräldrahemmet. Slutligen påminde han sig alla de nätter, han nu under

sin första sommar i det främmande landet drifvit husvill och förtviflad

omkring på de oändliga gatorna eller sofvit några timmar under

buskagerna i en park. Små tillfälliga anställningar, som så godt som

hvad som helst, hade ibland inbringat ett par dollars, ett par

oförmodade bisträckningar från vänner i det gamla landet och några små

ficklån af lyckligare lottade bekantskaper härute hade äfven ibland

underlättat kampen mot undergång. Men nu kom hösten och sedan skulle

vintern följa -- hur skulle det gå? Och dock tyckte han sig skönja en

ljusning, känna en fläkt af svalka kring den heta pannan, en strimma och

en fläkt, som skulle bebåda morgon.

Dessa reflexioner af den unge svensken hade ilsnabbt flugit genom hans

hjärna. De voro icke nya, i månader hade han tärt på dem, liksom en af

hunger försmäktande i det längsta tuggar på sista brödbiten för att

uttänja illusionen om födans riklighet. Han hade ständigt, dag för dag,

genomgått motgångslistan, och det tycktes honom alltid att föga mer

skulle kunna återstå. Men så var det likväl -- alltid litet till, något

mera, en liten råge. Och så sluthoppet, som aldrig ville slockna, den

där slutliga chancen, hvilken kunde komma som blixt ur moln eller som

ett fallande stjärnskott.

Han hade aldrig fått taga någon examen därhemma. Ingenjören var det som

lockat -- underkänd elev vid ett privatinstitut hade han varit och sedan

en tvifvelaktigt duglig ritare vid en mekanisk verkstad i landsorten.

Och ändå, ändå -- han visste hvad som slumrade bakom: idéerna,

grubblerierna, uppfinnarfröet, hvilket gjort andra landsmän

världsberyktade -- drömmandet, som ansågs förkastligt inom hans

praktiska bransch, men som ändå kunde vara hvalfspannet under bron till

framgång. När skulle han? Faderns död hade skingrat förhoppningarna

därhemma. Och så hade han efter bouppteckningen rest med de få lämnade

slantarna hitut.

Hugo Nordling såg upp. Det hade blifvit underligt tyst och stilla i

luften. Regnet hade upphört, det var tryckande kvaft. Folkhopen bakom

honom teg plötsligt, de unga flickorna böjde mot bröstet sina magra och

vackra ansikten under de prålande billighetshattarna och fingrade

mekaniskt på sina tomma frukostaskar. De sågo ut som judinnor, med

svarta hårbucklor öfver fina och osundt bleka anletesovaler. Karlarna,

med järnarbetarnas onaturligt utvecklade öfverkroppsmuskulatur, tuggade

sina hängmustascher och läste flottiga och tillskrynklade

tidningsnummer. Öfver alla låg trötthetens tyngande allvar, paradt med

en likgiltighet som fick anstrykning af maskin, af orörligheten hos i

tvungen hvila bragta rördelar, kugghjul och pistonger.

Då gick en stöt genom raden af hopade tågvagnar. Kabelfelet var häfdt

och alla fingo brådtom återtaga sina platser. Långsamt satte sig den

slingrande ormen i rörelse och vagn efter vagn, fullastad med enahanda

typer, defilerade förbi. Det tycktes aldrig vilja taga slut. Tusentals

arbetsvarelser gledo alltjämt framåt. Samma böjda, väldiga skuldror,

insjunkna bröstkorgar, knycklade slokhattar, samma bleka och vackra

kvinnoansikten med svarta och mandelformade ögon. Gonggongerna ringde,

häfstängerna gnisslade, de elektriska trådarna susade, och fräsande blå

lågor hväste kring hjulen. Vagn efter vagn, last efter last -- fortare,

fortare, det började hvissla för farten. Och i motsatt riktning skyndade

strömmen af åkdon, ilade bicyklister och flöt mängden af gående mot

svängbrons mynning. Pulsådern hade återupptagit sina funktioner.

Men allt fler af de fullpackade vehiklarna, länk efter länk, maskin- och

släpvagnar, östes ur tunnelgapet. Frontplatformernas stora lyktögon

stirrade rätt på framförglidande kamraters svarta stålplåtsryggar. Och

de trötta männen och kvinnorna sutto, hängde i klumpar, trängdes med

förvridna lemmar inne i vagnarna, på fotstegen, mellan kopplingarna,

halfvägs mot taken, hvarhelst en järnstång eller läderrem kunde räckas.

Under ett oafbrutet och stampande ringande hvirflade tåg efter tåg

förbi, Clark street rakt fram, och tycktes till sist dräpas, uppslukas

af stormmolnet.

* * * * *

Det var nästan mörkt. En skymning, som blef dess vemodigare, emedan den

tändande gnistan till de stora båglamporna just utsändts, steg mellan

husen. Man såg lykta efter lykta flamma till, de plötsliga ljusprickarna

hoppade i sicksack gatan upp. Snart brann ett oändligt pärlband i den

melankoliska sista dagsbelysningen. Då började det åter regna.

* * * * *

Den unge utvandraren vände sig beslutsamt mot krogingången. Han hade

endast fem cents, och den lilla nickelslanten kunde likaväl här som

annorstädes -- han hade först ärnat sig längre upp, närmare de svenska

kvarteren -- tjäna till att vid ett glas öl få glufsa i sig så mycket

som möjligt af gratistilltugget som kvällsmat. Därjämte finge han skydd

undan ovädret, sedan nu hans spårvagn längese'n gått. Och det skulle

blifva ett oväder! -- Men natten? Nå, den finge han väl, som så ofta

förr, tillbringa ute.

Då han tog ett steg mot dörren, fängslades hans blick af en blänkande

snedspegel, tillhörande källarvåningens rakstuga. Först tycktes den

endast reflektera den mörka himlen, där skyar jagade i hvitt och grått,

men därpå upptäckte han vid ännu ett halft steg sitt eget hufvud mot den

höga och orofyllda bakgrunden. Han smålog omedvetet mot sin bild: ett

präktigt hufvud på de breda axlarna, afskurna af spegelramens underkant,

som till ett bröstporträtt. En tänkares panna öfver gråblå drömmarögon,

råggult och oklippt hår och en blond stubbmustasch. Ett vekt underparti

för resten, och dock något af uthållighet i kindlinjerna. Så mager han

var! Ingen därhemma skulle känna igen honom. Och så solbränd. Hår och

skägg stucko ju af som konstlad maskering mot skinnets brons.

Nordling kastade ännu en blick uppåt gatan. Den var så godt som tom, och

först nu insåg han att det var i sista minuten, kabelvagnarna flytt för

stormen. Regnet började piska ursinnigare, det föll med dånet af

trumhvirflar, hagelblandadt och hårdt -- asfalten hvitnade under

dansande trindkorn. Långt bort växte mörkret till en hastigt

framrullande svart vägg, en häst störtade vid tvärgatans hörn, och han

såg människor förskräckta springa mot närmaste ingångar. Ett hvisslande

ljud, följdt af ett underjordiskt buller, hven och rullade som en

osynlig våg längs husens väggar, hvilka tycktes vackla. På en gång

delades jättemolnet af hundratals blixtar som likt eldormar ringlade

uppåt och nedåt, liksom ätande sig en fräsande väg i skybankens yta.

Stormen, västerns tornado, slet kring hans hufvud och han famlade

bedöfvad, öfverväldigad och beklämd efter svängdörrens metallgrepp.

* * * * *

Då såg han hur på den tomma, öfvergifna, vattenforsande gatan en kvinna

skyndade rakt emot honom. Hennes tunna klänning var smetad till kroppen

och kring hennes svarthåriga och obetäckta hufvud lekte himlens och

stormens blixtar som ett diadem. Hon bar i ena handen en gitarr, och det

såg ut som kom hon rätt ur det rämnande molnet.

II.

Wosslicks källare.

Hugo Nordling slängde upp dörren. Den var af glas, men ändå genombruten,

täckt af ett nätfint, grönt galler. Den unga flickan rusade förbi honom

in i källarsalen.

I samma ögonblick kom en liten rödbrusig tysk eller böhmare i

skjortärmarna och grått, snarare än hvitt förkläde fram. Matrester, som

lefverkorf, limburgerost och dylikt, hade fläckat hans dräkt, där han

förmodligen torkat någon förskärarknif. Han såg ut som en slaktare men

var utan tvifvel uppassare.

-- Gom in, skrek han, eller gå ot. Warum bleiben sie doch hier -- so,

so, in oder ot -- damn it!

Nordling hoppade in.

Den lille kyparen fortsatte, darrande på målet af både spritinverkan och

förskräckelse och med hvitlöksstinkande andedräkt:

-- Vi måssde natürlich stänge här -- in tette ferbannede väder -- se på

det golf! Hjälp mick no, så får tu en glas bier.

Åskan skrällde till och blixtar ljungade -- de tycktes hväsa vid själfva

tröskeln.

Inifrån lokalen hördes en hög och skroflig basröst:

-- Raska på, fyllhund, sätt bommen för -- här får ingen mer komma in.

-- Glas bier -- hjälp mick tu, hviskade uppassaren.

Han sköt till ett par stora innerdörrar, delade på midten i

flygelvikningar, och Nordling tryckte axlarna mot plankorna, samtidigt

prässande ned med sina starka händer en stor järnbom, som den lille

flåsande tysken knappt mäktade hålla. Den passade slutligen i kramporna

och de reste sig andfådda upp. Golfvet, närmast dörren, tydligen nött

och gropigt, liknade en miniatyrsjö af smutsigt vatten, på hvilket

sågspån simmade.

Svensken såg sig omkring. Lokalen hade tycke af väntsal -- den var

ovanligt stor, halliknande, med högt tak, uppburet af en dubbel rad

smala pelare. På vänsterväggen hängde en till dimensionerna och ämnet

storartad tafla, men ohyggligt illa målad, en plankstrykarimitation, en

handtverksmässig kopia af Makarts Karl den stores intåg i Antwerpen.

Längs motsatta väggen löpte en flottig och mörk utskänkningsdisk, baren,

bakom hvilken höga hyllor, fullproppade med buteljer af alla former och

färger, glas i alla storlekar, porslinsmuggar, bålar, sejdlar och

terrakottabyster af simplaste slag, reste sig. Tre kassaregister af

nickel blänkte öfver den långa raden af ölfat, hvilkas kopparkranar

ständigt droppade fradga i baljorna på golfvet inunder. Schablonmässiga

oljetrycksporträtt af kejsar Wilhelm I, Bismarck och Moltke, prydde

fondväggen öfver trenne mystiska dörrar, omsorgsfullt slutna och

försedda med mekaniska själfstängare. Ett dunkel, som den underliga

dagern vid en solförmörkelse, rådde i salen. Fönstren mot gatan, hvilka

sutto högt upp, piskades svarta af hagelströmmarna och rutades då och då

fantastiskt af gulskimrande blixtar.

I denna skymning sutto eller stodo i grupper ett femtiotal personer. De

flesta sågo ut som arbetare, men några hade i sin klädsel en mer

affärsmässig och kontorslik anstrykning. Längst bort vid baren stod en

imponerande gestalt, hög, svartklädd, med väl tillknäppt redingot öfver

en bred, litet fetlagd gestalt. På disken bredvid honom stod bland små

tömda viskytumlare och sodasifoner hans höga hatt, välborstad till

nötning, svartglänsande och litet luddig som en illa slickad katt. En

rulle gulnade papper stod snedt på stup i hatten. Mannens slätrakade

ansikte var pussigt och blekt, kring den låga pannan ringlade små svarta

lockar som sniglar. Ögonen, som speglade ovädersblixtarna utifrån, voro

ljusa och lyste stundom under tunga och svullna lock af ett sällsamt

vanvettsskimmer, hvilket äfven tycktes sprida sig öfver de skarpa dragen

kring näsa och mun. Gestalten hade något af fallen imperator öfver sig,

och hufvudets mask var Neros.

Nordlings blick dröjde vid företeelsen, han kände sig på samma gång

intagen af och oroad öfver detta utseende. En nervös förkänsla af en

eller annan kommande katastrof grep honom, kittlade bukhålans

nervcentrum till ångest och kom honom att andas kort och tungt som

skulle han kväfvas i den elektricitetsladdade atmosfären.

Salen var nu nästan svart. Samtalets låga sorl drunknade i det utdragna

rullandet från åskan.

Uppassaren kom fram med ett stort fotglas, fylldt af öl, fradgan rann

kring hans fingrar.

-- Hier, sade han, und där borta har du frilunch -- gorfvarna äro heta

hela tiden. Dank you för den hjälp ...

Man skrek på öl från ett bord, där fyra individer, som sågo ut som

kapplöpningsjobbare för hemlig vadhållning, med hattarna på nacken och

cigarrer i mun, spelade poker med flugsmutsade och flottiga kort. Tysken

skyndade bort.

Nordling gick fram till ett högt väggbord med stenskifva, där en blå

gaslåga lyste under en stor panna. På bordet, som omsvärmades, trots en

sakta snurrande mekanisk fläkt, af en här af flugor, stodo assietter med

rester af wurst och surkål, brödkanter och tomatobitar. En stor skål var

fylld med rifven pepparrot, i en annan stod i ättiksblandadt vatten en

massa sölade gafflar med trasiga hornskaft. En glasburk innehöll

selleristjälkar och färsk hvitlök, hvars grönskande skaft stucko upp

öfver kanten som fjäderbuskar. Bredvid en stor och rund, stinkande

limburgerost, fanns en bunke med en anrättning af filmjölk och hackad

gräslök, och från pannan med frankfurterkorfvarna steg ångan som en sky.

Nordling betänkte sig ej.

Han tog en tallrik, rörde hastigt kring gaffeln i ättiksfludiet och lade

därpå fyra korfvar, några selleristjälkar, pepparrot, och ett par skedar

af filmjölksröran på den. Ett stort stycke ost kapade han af med en knif

och lät det omslutas af de tvenne största bitarna svartbröd. Ölglaset

hade han ställt på närmaste bord, tätt vid en pelare, och där slog han

sig nu ned.

Han åt med den arbetslöses och uthungrades glupskhet. De starka

kryddorna förtogo möjligheten af rätternas ursprungliga smak, god eller

dålig. Munnen sved när han sköljde ned tuggorna med en klunk öl.

Värmen och maten kom honom att för ögonblicket slöa till. Han idisslade

för hundrade gången den likt en mara hans hjärna ridande tanken på

arbete. Och som vanligt såg han för sig en massa personer, som hade

denna saknade klenod.

Nu mindes han senast det långa tåget af stannade kabelvagnar på gatan

utanför. Han såg tydligt alla dessa män med sina frukostpaket eller

lunchblecklådor, sina blusar eller arbetsskjortor. Här och där ett

verktyg, en hyfvel eller ett järn. De äldre rökte sina majssnuggor, de

yngre cigarrettstumpar, en del läste aftontidningarna under det de

väntade. Uttröttade foro de dock hem till familj eller ordnadt

logementshus, där kvällsvarden, landets hufvudmåltid, rykande väntade.

Och se'n skulle lördagen, veckans aflöningsdag, komma, då de på kvällen

hade råd att taga några extra glas, gå på melodramteatrarna eller till

de stora danslokalerna. Hur hade han ej utmålat för sig detta

regelbundna lif, som han skulle föra de första åren i det främmande

landet, till dess han fått ihop nog att våga något eget, taga språnget.

Det lilla rum, han skulle hyra, den rikliga föda, han skulle tre gånger

om dagen förtära, hvar han skulle köpa kläder, dricka sitt öl, skaffa

sin tobak. Banken, i hvilken hans besparingar skulle insättas: han såg

sig själf addera i en liten bok. Hur hade han ej studerat

annonsspalterna i söndagstidningarnas väldiga formatupplaga, hur han

gått, sökt, stått i kö, hängt på platsanskaffningsbyråerna. Och hur till

slut dådlösheten kommit smygande, den tilltagande likgiltigheten,

lättjan. Begäret att lefva blott för dagen, rysningen att gå upp om

morgnarna, de allt vildare idéerna om något oförväntadt, som skulle

inträffa. Gatans dagdrifvarlif, krogens hvilostunder, de alltmer

aflägsna utsikternas ständiga uppskjutande. På nytt detta farliga

drömlif, som redan en gång förut gjort honom nära omöjlig där hemma i

det gamla landet. Den där vansinniga grubbeltanken på uppfinningen, som

han aldrig helt ville släppa. Och under tiden detta gradvisa sjunkande

till nästan vagabondens ståndpunkt.

Ja, vagabond. Satt han ej här nu med tomt glas och färdig att taga ett

nytt, och se'n ännu ett, fastän han då ej skulle ha pängar kvar till

spårvagn för natten och morgondagen. Tröstade han sig redan icke med,

att blefve det endast vackert väder, kunde han godt gå ute en natt i

stället för att tigga om plats på en soffa hos vänner ute i förstaden.

Och sade han sig ej hvarje dag, att komme man blott in i oktober, skulle

han få arbete -- ännu hängde sommarstilleståndet kvar. Och detta trots

att han redan nu med en rysning tänkte på vinterns köld och snö och

hemska, kalla vindar från den stora sjön.

Den unge svensken knackade. Därpå kom han plötsligt ihåg att han ej

längre ägde tio cents, utan endast fem, han hade nyss glömt att han

hunnit betala konduktören sin slant innan vagnarna stannat. Ett nytt

glas och han skulle vara alldeles utan mynt. Men tysken kom redan med

ölet.

Det blef med ens svart natt. Därpå ljungade ett band af silfverhvita

blixtar och en knall liknande en häftig dynamitexplosion skrällde genom

rummet, som tycktes darra. Glasen klingade bakom disken och några röster

skreko högt till. Bland dessa urskildes en kvinnas höga och gälla skri

af fasa. Sedan blef det tyst under det man hörde regn och hagel falla

likt dån af blykulor mot plåtbetäckning. Och slutligen öfvergick detta

smattrande till så ursinnig skurhäftighet att det lät som ett ihållande

knackande af hammare och släggor. Man kunde också höra det brusande

vattenforsandet på gatan, det lät som strömvågor nedanför ett

vattenfall.

Värdens stämma hördes först:

-- Tänd gasen, skynda på!

Och kyparens oroliga svar:

-- Ja, ja, bara det nu icke är farligt ...

Darrande slog han eld och lyckades, balanserande på tåspetsarna, tända

de åtta brännare, som på korta armar höllos ut från salspelarna. Lågorna

spredo endast en ofullständig belysning i det stora rummet, de tycktes

sväfva i dimma och brunno trögt och ostadigt med fladdrande blå och gula

spetsar. Åskslagen fortforo och ekade från omgifvande tomma tvärgator

och deras bakgränder.

En af pokerspelarna slängde sina kort och strök ned i handen några

slantar. Han var helt blek.

-- Jag spelar inte på en stund, sade han.

De öfriga invände ej något. Gäspande sköto de ned hattarna på nästippen

och sträckte på sig, med armarna slående bågar öfver hufvudet. Här och

där rekvirerades öl eller visky. Värden hängde med trumpen uppsyn öfver

en tidning, under det han samtidigt rökte och gaf akt på

kassaapparaterna. Neroansiktet stod orörlig som en bildstod.

Nordling hade fått sitt glas just som åskslaget inträffat. Afsiktligt

eller icke, hade kyparen ej tagit nickelslanten som låg på bordet. --

Hur skall jag göra, tänkte svensken, törs jag stoppa på mig myntet?

En uppassare öppnade en af fonddörrarna. Där bakom tycktes vara någon

gång till en gård, ty ett kallt drag strömmade ut och regnfallets plask

hördes hårdare, det lät som smällde vattnet mot asfalt och tomma tunnor.

Strax därpå kom han tillbaka med ett fat obrutna ostron som han satte på

lunchbordet. Några karlar kommo fram och togo för sig.

Äfven Nordling reste sig. Men i det han höjde sig, med ena handen stödd

mot skifvan så att tummen kunde oförmärkt skrapa in femcentsstycket,

fick han sikte på en grupp, förut dold af den honom närstående pelaren.

Den fängslade honom till den grad att han blef stående lika orörlig som

imperatorsgestalten vid diskhörnet.

Kring ett rundt bord med tomma glas och fem spridda bentärningar sutto

några män, halft höljda i kappor och med slokhattar eller mössor på de

lockiga hufvudena. De rökte kritpipor, hade ringar i öronen och voro

ovanligt mörkhyade. En af dem, den äldsta, med grått i det bruna och

krusiga skägget, hade benen, från foten upp till knät, korsvis lindade

med breda band af blått ylle. Hans rock hade, i stället för knappar, som

det tycktes, dubbla rader af gamla silfvermynt.

Men det var ej denna, nog så pittoreska samling, som attraherade

svenskens uppmärksamhet; som vanligt hade hans blick sekundsnabbt

omringat och uppfattat figurerna, måleriskt värderat situationen och

hjärnfotograferat den. Dock tillbakasköts bilden för en annan -- den

unga flicka, som satt framför bordet, styf och orörlig och med ett

stelnadt drag af förskräckelse i det vackra ansiktet.

Det var samma kvinna, som sprungit in genom krogdörren, när ovädret bröt

löst.

Hon satt på den låga barstolen som en gudinna på sin olympiska pall.

Gitarren låg på golfvet. Hennes svagt brunbrynta ansikte var blekt --

likt den vaga opalskiftning, man kan iakttaga på en gardin vid tidigt

morgonljus. Ansiktet -- ungt, rent orientaliskt -- var prägladt af ett

allvar, som påminde om det uttryck, bilden af den stora sfinxen ger oss.

Öfverbelysningen från pelarens dimmiga gaslåga kastade underskugga från

den smala och raka näsan öfver en hårdt sluten mun, fullkomligt tecknad,

trots tunna och violetta läppar. Det svarta håret, tungt och hårdt

sammanvridet i ormflätor, i hvilka ett par blå fasettererade stennålar

glittrade, förlänade pannan ett utseende af diadembärande -- en mörk

krona, hotfullt vriden af okändt smide. Hennes ögon voro vidöppna,

mandelformade och ändock tillräckligt rundade för att låta iris

framträda likt kattens vidgade pupill vid vaket iakttagande. De hade ett

uttryck af outransaklig skräck. Kring halsen, som var obetäckt, ringlade

ett halsband af bernstenskulor.

Nordling stirrade förhäxad på denna syn. Det var en tafla, som hans

inneboende artistiska temperament genast slukade begärligt. Han trodde

sig drömma.

Den unga flickan satt alldeles rak, oberörd, liksom främmande för

omgifningen. Hennes torftiga dräkt, en simpel och oväderssmutsad

kattunsklänning af enklaste snitt, föll i raka, stela och likväl

formintima veck kring den unga kroppen. Sålunda aftecknade den skarpt de

unga brösten, midjans smalhet, höfternas svagt rundade linjer. Äfven de

sluttande skuldrornas och armarnas konturer framträdde, som hade hon

varit naken, och öfverbelysningen hjälpte upp att gifva relief. Ett

gallerfönster, minnande om cell, bakom det underbara hufvudet bidrog att

gifva scenen anstrykning af tablå.

Men det var ögonens uttryck, som mest tjusade, rent af hypnotiserade

betraktaren. Han såg hur deras färg, liknande ljust vin, likväl bar en

simmande förnimmelse af ovädret utanför, en gungande spegelbild af

naturens uppror och dess kufvade fasa för det obegripliga. De voro

ödesögon -- dunkla och druckna af dödens lif.

I detta ögonblick skallade ett plötsligt gapskratt genom salen. Det kom

en hvar att rycka till. Den unga flickan skakades som af en rysning,

hennes ögon vidgades en sekund ännu mer, därpå tändes de af repulsiv eld

och med en obeskriflig åtbörd, så enkel men talande, af harm, som

stegrades till afsky, reste hon sig. Ögonen drogos hop till smala

springor, inom hvilka flöto svartrödt, och de fina penselbrynen

linjeförenades och fälldes djupt ned till ett hotfullt vågstreck.

Skrattet upprepades och besvarades af gäckande ekon under ackompanjemang

af åskans skrällar och hagelstormens dån. Nordling, hvilken tyckte känna

sitt hjärta spritta af länge återhållen nervös förskräckelse, såg sig

förvirrad omkring.

-- Hvad är det, stammade han, hvad i guds namn --

En af spelarna pekade mot utskänkningsdisken.

Det var neroansiktet, som skrattade. Han stod med tillbakakastadt hufvud

och framskjutet bröst, i talarställning som på en tribun, händerna

knutna, någon gång låtande dem vifta i luften med en för öfrigt väl

beräknad och plastisk gest. Ena foten var obetydligt skjuten framom den

andra, som hos en violinspelare.

-- Ha, skrek han, ha!

Och mellan de rullande hånskrattsalfvorna inblandade han obegripliga

ord.

-- Han måste vara tokig, hviskade Hugo.

-- Galen, svarade ynglingen vid pokerbordet i en sorts tillrättavisande

ton, som talade han om något, hela världen borde veta. -- Det är ju

O'Neill, advokaten.

Det låg dock något sublimt, äfven om det var vansinnets gloria, öfver

företeelsen. De svarta snigellockarna snodde sig kring den bleka pannan

och då han med ett ryck plötsligt slet upp redingotens alla knappar och

kastade slagen vidt tillbaka, framhäfdes öfverkroppens starka byggnad

ännu mer -- en torso som hos de grekiska gudastoderna. Han grep

pappersrullen och skakade den högt i luften. Stämman steg till

vibrerande vrål, men bibehöll ändå en viss klang:

-- Mina herrar -- mina herrar ...

-- Tyst -- ts -- ts, hyssjade värden.

-- Tig, Wosslick, kroghållare och kopplare, före detta alderman och

stadsmedelsröfvare -- det måtte jag bäst veta som ljugit dig fri -- tig!

Alla hade rest sig och grupperna upplöstes. Till och med kring matbordet

blef tomt. Uppassarna fnissade förstulet och gjorde menande grimaser åt

kända kunder. Åskådarna bildade halfcirkel kring advokaten.

Men värdens runda och röda ansikte endast log. Några rätt uppstående

hårstrån från hans starkt pomaderade och väl benade frisyr darrade lätt.

Han rullade sin feta, svarta och spolformiga cigarr från den ena

mungipan till den andra. Seende sig omkring med sina i skinande

fettvalkar begrafna grisögon, harklade han, liksom sökande instämmanden:

-- Ack, den O'Neill, han är bra. Storartad -- storartad ...

Den lille tyske kyparen gnäggade: -- Dja, han er pra, han er wunderbar.

Spelaren skrek:

-- Bjud på något, O'Neill!

-- Tig! röt advokaten.

Därpå, slående ut med armarna:

-- Mina herrar! Ni hör hur den store domaren väsnas där ute -- inte

sant? Den store domaren med allvar uti blick och majestät på pannan --

som någon, lyckligtvis längese'n afdöd, poet yttrat sig. Under detta, de

lössläppta elementens raseri -- ja, mina herrar, jag vet mycket väl att

frasen är rent förbannadt utnött, men händelsevis passar den -- ha vi

här kommit samman. Det tyckes mig som såge jag idel anklagade: domare

och jurymän -- och hvarför inte för resten advokater också -- här i

afton. Ty, det är vid stjärnbaneret sant, aldrig har jag bland nämnda

ingredienser skådat hvad man innerst skulle vilja erkänna vara hederligt

folk. Nej! Visserligen har jag lyckats få en stackars kvinna, som dödat

sitt oäkta barn, dömd till lifstids tukthus -- vet ni hvad det vill

säga? -- och äfven fått frikänd en giftblandare -- han var nämligen

millionär -- men hvad betyder det? Bosch, mina herrar, bara bosch. Ah,

jag har talat! Gud, så jag talat! Den silfvertungade O'Neill -- mina

herrar. Ja, så kallades jag. Och skämtafdelningen i våra stora dagliga

uttydde det på sitt sätt -- ni förstår: silfver -- tungade ... Jaa, det

var inte dumt, det var sant, silfver fattas ej -- inte sant, krögare?

Nå, stadsfullmäktig Wosslick, nicka åtminstone? Hvem var det som sa'

något? Unge man, unge falskspelare, vare sig du hängs här i Joliet eller

får en liten skön stöt på fyra tusen volts i stolen i Sing-Sing -- jag

sympatiserar i alla fall med dig! Ja, tro mig, mina älsklige, vi äro

alla lika -- alla på samma stråt. Vi vandra samma väg -- samma väg! Jag

är visserligen full och galen, men -- hoho! -- galen är jag alltid, men

-- men -- men inte alltid full. Det gäller därför att alltid bli full

... Herrar jurymän, jag slutar med att erinra er om -- icke edra

gelikar, det gör lagen -- utan -- utan -- utan om att ni äro alla

familjefäder, att ni ha ett hem, små barn ... Värna detta, värna dem, i

den dom ni besluta. Jag yrkar lifstids tukthus å denna brottsliga

kvinna.

Advokaten såg sig omkring med vilda och förvirrade ögon. Han rosslade

hest och slet med ett hastigt ryck upp kragen. Den svarta halsduken

brast och hängde med ett band ned efter västen. Så skrek han:

-- Tjufvar, pack och röfvare -- mina bröder, hvad vilja ni ha? Jag

bjuder -- ta det dyraste! Hej, Wosslick ...

Han stack ena handen i byxfickan och drog ut en grabbnäfve silfvermynt

och sedlar, dem han kastade på disken. Därpå slog han med knuten näfve i

den massiva skifvan slag på slag, bemödande sig att fastnita de stora

dollarslantarna i träet. Värden sökte lugna honom.

Ett bifallssorl hälsade talet. Kyparna sprungo omkring:

-- Hvad vill ni ha -- ni hörde han sa' det dyraste?

Det blef en allmän rörelse i salen. Det var som hade det osammanhängande

talet haft en förlösande verkan på oväderstrycket, stormen meddelat.

Alla flyttade sig, rörde sig, gestikulerade, samtalade. Åskan mullrade

ännu, men på afstånd. Regnet föll, men jämnare, mer i takt, vinden hven

utdraget, men lågt, som suset om hösten genom präriegräset. Det var

musik i dessa naturljud -- långa, brusande stråkdrag, afslutandet af en

mäktig och obändig symfoni.

Nordling andades djupt. Den sammanrafsade föda, trasor af en måltid, som

han glupskt slukat, kvarlämnade ej det varaktigare intrycket af mättnad

och slö belåtenhet, hvilken den spiltades foderranson beskär. Hans

strupe brände af törst genom lök- och rödpeppartillsatsen. Han såg

vildt, som våldsamt väckt ur en dröm, på uppassaren.

-- Gif mig er bästa visky och soda, sade han. -- Och en cigarr -- men

från öarna, om ni har här, förstår du ...

Rundt omkring honom sorlade gästerna. Det var nattens barn, olycksfolk,

utskum, folk på sidan af lagen. Spelare och tjufvar, utan tvifvel,

kopplare, dagdrifvare, arbetslösa. Han kände sig på en gång solidarisk

med dessa, ville göra något, säga något. Därpå fick han infallet gå fram

till den förryckte advokaten för att trycka hans hand. -- Hvarför inte,

tänkte han, hvad var det han nyss sade? Samma väg -- ja -- visst, hur

enkelt och träffande! Men då han trängde sig igenom leden, där kyparna

sprungo med flaskor i en hand och glaslastade brickor i den andra, under

det de höllo cigarrlådor klämda under armarna, såg han att O'Neill

spelade tärning med värden. De små benpjäserna skrällde mot disken, hvar

gång han med en ed hårdt slog ned den öfverstjälpta läderbägaren.

Då erinrade sig Hugo zigenarna.

Han såg ifrigt mot deras bord.

De sutto ungefär som förut. Karlarna hade fått vin och pratade lifligt

sinsemellan, ett par stoppade kritpipor, de andra rullade snabbt

cigarretter mellan de smutsiga och bruna fingrarna. Men flickan hade

vändt ryggen till och lagt ned hufvudet mot sina på bordet korslagda

armar. Sjalen öfver axlarna stack upp som en trekantig kapuschong.

Nordling balanserade sitt lilla viskyglas på handens flatsida och gick

öfver till gruppen.

-- Lycka till, sade han, lycka till -- treflig natt?

En af karlarna, den i förnämligare dräkt, såg upp. Han log och tänderna

lyste hvita i det knollriga skägget. Flickan rörde sig icke.

-- Lycka till, sade han på bruten engelska, lycka till. God vän, god

vän, tycka om Amerika. Mycket god vän, glad gosse ...

Nordling kände sig hastigt förlägen, främmande. -- Hvad skall jag säga?

öfvervägde han.

Han stirrade på kvinnans svarta rundnacke.

Mannen med silfvermynten i jackan fick en glimt i ögat. Han klappade

flickgestalten lätt på skuldran.

-- Ysaïl, sade han, sjung något.

Flickan satte sig upp.

-- Sjung något, Ysaïl, bad karlen. Och han tillade några ord på ett

obegripligt språk.

Hon reste sig.

En af männen reste sig samtidigt. Han tog upp gitarren från golfvet och

räckte henne den med en sorts bugning, hvarvid han förde ena foten bakåt

och lätt böjde knäet. Därpå tog han sin mössa och gick rundt salen,

stannade vid de olika grupperna, grimaserade, pratade och skrattade. Så

småningom bildade kroggästerna en vid ring kring sällskapet under

gallerfönstret. De flesta hade halftömda glas i händerna och på nytt

föresväfvade Nordling bilden af en teatertablå. Äfven värden hade makat

sig utanför sin disk. Ett par af spelarna och den lilla böhmiska kyparen

stodo på stolar. -- Endast advokaten stannade dyster och mörk, med böjdt

hufvud på sin plats. -- Åskan hade dött bort.

Då knäppte flickan ett anslag på gitarrens strängar. Hon slöt ögonen och

lät hufvudet lätt falla framåt. Några fina hårslingor, som lossnat,

föllo som mjuka blomstjälkar kring kinderna.

Ysaïl sjöng.

Det var en lång, dallrande ton som flöt och porlade. Därpå steg den och

orden, omöjliga att urskilja, klingade och hoppade skumdroppslikt. Så

blef rösten sträf, mörk, nästan hes. Hon höjde hufvudet, öppnade ögonen

vidt och skrek ut ett rop och en suck -- en snyftning i natten. Hon

sjöng vidare -- hvad sjöng hon väl om? Ansiktet var blekt och

allvarligt, ibland strängt. Ögonen sågo långt bort. Då och då vibrerade

en ton från gitarren.

Hugo Nordling stirrade så länge på den underliga sångerskan, att hans

allt mer vidgade pupiller till slut blefvo glasartadt stela som hos en i

hypnotisk sömn försänkt person. I en sorts fjärrskådning skönjde han

sitt föregående och trodde sig se ett kommande. Och Ysaïls bild kom emot

honom som förut på gatan under molnet, blixtarna och stormen.

Ovädret hade gått. Äfven vinden hven ej längre, icke en pust förnams

utanför fönstren och den bommade dörren. Endast den smältande hagelsnöns

droppande från rännor och fasadlister tonade i takt med zigenerskans

sång.

Stumma, med halföppna munnar och riktspända blickar, stod flocken från

gatan, kroggästerna och dräggen. De glömde för en kort minut visky, natt

och lifvets oväder. Äfven den oärlige värdens djuriska anlete uttryckte

en slö frid, som ej hade med hvardagsnjutningarnas råheter att skaffa.

Och från O'Neill, den begåfvade mutkolfven, mannen med det sjuka

samvetet och sinnet, trängde en djup suck. Den steg ur hans tunga bröst

som ett förtviflans amen till hans nyss förut utslungade förvirrade

litania öfver ett förspilldt lif.

Den främmande flickan slog en drill, knäppte tre hårda grepp på gitarren

och slutade sin sång med ett högt skri. Hon rätade upp sig, pressade

knäna hårdt tillsamman, böjde kroppen bakåt så de spända bröstens vårtor

tecknades tydligt genom tyget, och lyfte de smala armarna högt och rakt

öfver hufvudet, med båda händerna fasthållande gitarren. Hufvudet låg

likaledes tillbakakastadt -- ett gåtfullt leende kring de fina

munvinklarna. Ögonen, orörligt fixerande framåt, högt öfver hopens

hufvuden, skimrade gula som halsbandets bärnstenspärlor.

I detta ögonblick lyste fönstret upp bakom Ysaïl. Det färgades

smaragdgenomskinligt och en bred flod af månsken bröt en pelare af

silfver och grönt i gasljusets röktöckniga dunkel. Gallret aftecknades

skarpt på golfvets belysta kvadrat och skuggbilden träffade äfven en

flik af flickans klänning.

III.

Månskensnatten.

Ett sorl uppstod efter sången, så fort flickan vaknat ur sin

tranceliknande bildstodspose. Hon spratt till, riste lätt hufvudet, lät

armarna glida ned och sjönk därefter ihop på stolen. Under det karlen

med mössan tiggande gjorde en rond, sade Wosslick gäspande till om en

omgång öl på ställets bekostnad. En och annan klappade i händerna, några

gingo mot dörren, den ett par uppassare höllo på att öppna;

pokerspelarna trefvade efter slantar i sina fickor. Nordling lät blicken

löpa rundt -- han hade på nytt fattats af djup beklämning. -- Hvad hade

hon sjungit om? Det lät som längtan och hat, och just dessa känslor

fyllde honom. Lydande impulsen gick han hastigt ut.

Luften var ren och hade något af det eggande hos ungt vin i sin svalka.

Ett grönt månsken flödade ned från himmelskupan, hvars malakithvälfning

öfver de mörka husen tycktes ofantlig. Ljuset regnade med millioner

lysande synålsspetsar, och då han såg upp, tyckte han sig i stället

skåda ned i ett svindlande, bottenlöst svalg. Gatans träkubbsbeläggning

hade redan uppsugit vattnet och en af Amerikas underbara

indiansommarnätter efterträdde hagelstormen.

-- Hvart skall jag gå? undrade svensken. Han kände sig ej trött och

beslöt att vandra upp till parken. Men då han nått motsatta trottoaren,

vände han sig om för att kasta en sista blick på Wosslicks källare.

Nätverksdörrarna stodo vidöppna. Gulljusfloden, dammdansande och tung,

föll snedt ut på den månbelysta asfalten. Raglande figurer, likt ruggiga

nattfåglar, stampade och hoppade ut. De veko in på smala och mörka

stigar, svunno i gränderna, skyggade till och med för natthimlens

ljuskälla och drogos genast till sitt element, hvilket var ett femte --

mörkret. De smulto hop med det, försvunno i skuggorna.

Till sist kom äfven zigenargruppen. På den sida af gatan, Nordling

befann sig, var djup skugga. Karlarna -- de voro sex, räknade han nu --

och den unga kvinnan stannade i månskenet. Myntknapparna i höfdingens

rock blänkte.

De samtalade en stund och därpå lämnade, till Nordlings förvåning,

männen Ysaïl. Hon stod kvar utanför krogen under det de gingo ned mot

bron.

Men plötsligt drog hon sjalen likt ett huckle tätare kring hufvudet. Med

gitarren tätt tryckt under armen, och till hälften dold af tygstycket,

började hon snabbt gå norrut. Hon halft sprang och vid första tvärgata,

Erie street, vek hon af åt väster. Nordling följde.

Clark street låg öde och månbelyst. Dubbelspåren i gatans midt skeno.

Parkfonden hägrade i ett skir af cypressgrönt och daggdroppsreflexer.

Sidogatan var svart som en graf. Zigenerskans gestalt skymtade ljus vid

ett hörn. Med några långa steg upphann Hugo henne.

Hon vände hufvudet.

-- Hvad ni vilja? sade hon.

Nordling betänkte sig ej. Kamratlikt svarade han:

-- Jag vill gå med dig. Får jag det! Jag har ingenstans att vara i natt.

Jag var också hos Wosslick ...

Hon höjde ögonbrynen.

-- Hvad säger du? Du är tokig.

-- Nej -- hör nu. Du sjöng så vackert. Hvad heter du?

Hon log.

-- Hvad jag heta? Du inte kunna säga. Jag heter Ysaïl.

Hon uttalade namnet hviskande. Det lät som en susning med något af

ormhväsande öfver sista vokalen. Hugo hade uppfattat ljuden förut, men

han var ej säker på uttalet.

-- Det är vackert, sade han, hvarifrån kommer du?

Hon gick långsamt framåt, sneglande på honom.

-- Och du? Hvarifrån?

-- Från Sverige. Långt bort, du vet, i norden, i snön --

-- Ah, ja, jag veta. Du kommer från Ryssland.

-- Nej. Men det gör det samma. -- Så mörkt här är.

Gatan låg fullkomligt svart. Inga lyktor brunno. Månskenet belyste

endast taken och glimtvis öfversta våningarna. De närmade sig västra

flodarmen -- de sämsta kvarteren.

Flickan stannade.

-- Inte gå längre, sade hon. Det vara farligt.

-- Jag vill -- jag vill, utbrast han.

-- Nej -- dum. God natt.

Nordling grep henne om lifvet. Hon brottades med honom och sade något på

sitt främmande tungomål. Därpå blef hon på en gång alldeles stilla, smög

upp mot honom och hviskade, tydligen bemödande sig att tala så korrekt

engelska som möjligt:

-- Släpp mig eller jag ropa. Du får träffa Ysaïl hos Wosslick annan

kväll. Lyd!

Han sökte kyssa henne och hörde hur gitarrsträngarna sakta vibrerade som

i kvidan och jämmer vid omfamningen. Men hon vred sig lös, ilade öfver

gatan och var borta.

Hugo lyssnade. Han hörde vattnet plaska kring kajpålverket. Otydligt

skymtade ett broskelett i mörkret. Han blef rädd. Det tycktes honom som

tassade skuggor kring svartgapen rundt om. Detta var den värsta delen af

staden -- rånens och lönmordens kryphål. Han sprang ut på midten af

gatan och började skynda mot öster.

Clark streets båglampsband lyste långt bort. Med hvarje gata han

passerade blef det ljusare. Larrabee -- Sedgewick -- Market -- Wells --

Lasalle -- ändtligen, han nådde Clark. Där stannade han. En urmakares

klockskylt visade half två.

Förtviflan grep honom. Han skådade längs gatan och tyckte sig se en

oändlig passage, bitvis diamantgnistrande, som länkar i ett dubbelradigt

halsband, stundom delande ljus och mörker i vägens midt, men långa

sträckor höljd i svarta skuggor, hvilka äfven klättrade upp på

husfasadernas månglimmande fönster. Hur skulle det till sist gå med

honom -- ständigt, som hittills, bland de utestängda drifvas förbi den

skimrande pärlbandsstråten för att drunkna, begrafvas i slagskuggorna?

Half två -- två, fyra, sex, åtta -- ah, minst sex, sju timmar att gå och

gå och gå innan morgon kom. Och då -- hvad då? Hvarför ej --? Men nej,

obegripligt, men nej, nej, nej. Icke än.

Han gick långsamt framåt. Han tänkte smyga in i parken, och trots

parkpolisen finna någon plats att sofva ett par timmar.

Kvarter efter kvarter passerades. De smala husen, med sina utskjutande

trottoarställningar, likt fotpallar, än af trä, än järn, än sten, reste

sig spöklikt. Gröna spjälluckor täckte en del fönster, trasiga, sneda,

ribbrutna. Här och där gapade endast svarta hål i månljuset -- rutorna

hade slagits in af hagelstormen. Det kunde vara ett led på ett helt

kvarter af dylika fönster, alltid på samma sida. Stora skyddstak, stödda

på pålar, hvälfdes öfver gatan, där butiker för lifsförnödenheter

skyltade med presenningstäckta tunnor och korgar. Utanför de talrika

cigarrbutikerna stodo stela träbilder, föreställande indianer med

fjäderbuske och lyft tomahawk. Apotekens glaskulor, fyllda med färgadt

vatten, glödde svagt i de skumma fönstren. Från omsorgsfullt tillbommade

krogar, spelnästen och glädjehus hördes dämpadt sorlet och klangen af

sånger, eder, glas och tärningskast eller kortslag. -- Månen belyste

gatan, satte en ruta, en list, ett dörrvred i glans eller grönfärgade

stora och oregelbundna partier af annonsplank, gaflar och telegraf-

eller spårvagnspelare.

Nordling nådde Chestnut street. Vinden susade i tvärgatans

trädplantering. Från en bakdörr till ett franskt kafé raglade några

gestalter. Deras uppslagna halfkappor visade glänsande skjortbröst inom

frackurringningar. De hojtade till och viftade meningslöst med sina

käppar åt den hemlöse. En af dem snafvade på gatans dubbelspår och

tappade sin höga hatt. Snubblande uppgåfvo de öfriga vilda tjut, hvilka

skulle föreställa någon indianstams krigsrop.

Längre upp låg Engels varieté. Cabs, hyrvagnar och automobiler höllo

ännu utanför. Stora båglampor gåfvo gredelin bakgrund åt de svarta

silhuetterna. Från bottenvåningens restaurang hördes banjomusik, och

hotellets fönster uppöfver lyste gula. Uppgifven af trötthet stannade

Hugo och stödde sig mot en röd metallpost, en cylinder för emottagning

af korsbandsförsändelser.

En vagn, dragen af mulåsnor, kom sakta gatan ned. Den liknade en

omnibus, var upplyst, hade skorsten, hvarur rök bolmade, och omgafs af

stekos. En röst ropade oupphörligt från takets kuskbock:

-- Hot tomale, varm korf, pannkakor. -- Hot tomale ...

Nordling lystrade. Den mexikanska läckerheten, hot tomale, glödhet

präriekyckling med cayennepeppar, lockade. Men han erinrade sig genast

att den kostade tio cents. Han hade blott fem. Skulle han taga kaffe och

majskakor eller korf?

Vagnen stannade utanför varietélokalen. Några kuskar kommo fram. Äfven

ett par gamla blomsterförsäljerskor, hvars trasiga korgar voro fulla af

den vissnande varan, linkade fram. En af dem grät, högljudt beklagande

att hennes karl slagit henne, emedan hon ej kunnat sälja något. Med

andedräkten stinkande af visky babblade hon:

-- Han slog mej, yes he did. Det är Bessie, den där rödhåriga ungen som

tar kunderna där inne. Och hon ä' ju bara tretton år, men gör hvad som

helst ... Hon borde anmälas ...

Nordling stannade vid ett af klaffönstren.

-- Kaffe, sade han, och majskakor -- men varma!

Han kom ihåg att kaffe var stimulerande mot sömn.

En grå kopp, utan öra, och som såg ut att vara gjord af sten, räcktes

ut. På pappfatet lågo tre små rykande runda kakor. En röst hördes ur

flottröken:

-- Nå, hit med nickeln!

Hugo räckte fram sitt femcentsstycke.

Plötsligt darrande som af malariafrossa drack han kaffet och sväljde

degklumparna. Med skakande hand sköt han koppen in öfver den nedfällda

fönsterbrädan. Han torkade sig med tröjärmen om munnen -- en gest han

aldrig kunnat därhemma. Från andra sidan vagnen hördes den druckna

gatuförsäljerskans lallande:

-- Han slog mej -- yes he did ...

Månen lyste.

Nordling vandrade vidare. Han såg snart parkingången, grandios i

nattbelysningen, med Lincolns stengestalt, stående framför

presidentstolen, och den halfcirkelformiga balustraden slående ring, lik

en skära, omkring sockeln. Längre bort, på ömse sidor, hvilade

sfinxerna, hvita i månskenet; stadsdelens alla avenyer löpte här ihop i

solfjäderspets.

Han stannade. Strax bortom La Plazahotellets rundtornshörn stodo två

konstaplar, svängande sina battonger.

Svensken vände och gick mot sjön, hvars yta glänste vid slutet af

parkbulevarden. Och där nere stannade han.

I en svag buktning stodo de stora träden efter Lake Michigan. Den breda,

hvita stenvägen krökte sig tom ända bort till kolossalstatyn af general

Grant till häst, de stora hvalfbågarna under sockeln syntes tydligt. Mot

denna strand, som tycktes formad i porslin, lik kanten af ett jättefat,

skvalpade en sakta dyning af grönt vatten, hvars små bristande

böljekammar blänkte i guld. Ut till hamnpirens arm, strecksmal,

kritfärgad, och där en röd-hvit växellanterna roterade, låg

vattengolfvet i malakitmosaik. Och himmelskupan var lika grön, dess

hvälfning genomskinligt ljus. Månen, cirkelrund, stor, intensivt

bländande, belyste sjö, strand, skog och sträckan af villor längs Lake

Shore Drive.

Hugo Nordling kände sig trött -- trött intill döden. Hans fötter värkte

och det var som hade han från knäna ned ej haft några ben. Låren voro

styfva och ömma som efter slag, armar, axlar och nacke stela. Ögonen

tårades och ville slutas samman. Vacklande famlade han efter stöd och

höll sig i en trädstam. Kunde han lägga sig ned? Där i skuggan -- en

skugga som sammet -- borde han ej synas. Han böjde sig ned, gräset var

ännu fuktigt.

Hittills hade sömnen afvärjts, men nu kände han sig öfverväldigad. Han

tyckte sig ej kunna hålla hufvudet upprätt. Han smög emellertid framåt

-- långt borta stod en bänk. Han lade sig på rygg, månskenet regnade.

Han blundade, men månskenet simmade under de värkande ögonlocken. Så såg

han Ysaïl och hörde trädens sus. Trädens sus och Ysaïls blickar söfde

honom och han slumrade in.

En stöt mellan refbenen väckte honom. Det föreföll som en svart hufva

dragits för hans ansikte. Hvad var det? Hvad ville man? Ögonen slötos

åter, sömntyngda, muskelslappa. Då kände han ett par kraftiga käppslag

under fotsulorna och satte sig hastigt upp. En polis med kasken ned

öfver ögonbrynen stod bredvid honom. Det var egentligen ett godmodigt

utseende med hundögon och grånad mustasch. Han lät sin tjocka battong

dingla lekfullt från det lilla tofsprydda lädersnöret kring handleden.

-- Hej, sade han, wake up -- inte sofva! Sätt fart i benen bara ...

Hugo gnuggade ögonen.

-- Hvad gör det? sade han.

-- Reglementet, kamrat. Måste lydas. Se så -- move on!

Nordling reste sig och sökte rysande sträcka på sig. Hans kropp var

efter den korta sömnen likstel.

Han stapplade uppåt vägen där galler vid galler utmärkte miljonärernas

slottsliknande villor. Plötsligt stannade han. Han gnuggade ögonen.

Därpå betraktade han förvirrad scenen framför sig.

Ett galler, hvars spjutspetsar voro bronserade, och hvars fot bestod af

snidad granit, blänkte i månskenet. Bakom sträckte sig välklippta

gräsmattor i rundlar, ovaler, trekanter, mellan hvilka hvita sandgångar

slingrade. Rabatter och buskager voro strödda på denna mjuka och mörka

yta ända upp till strängt klippta och tuktade häckar, nästan svarta i

sin grönska. Några stora, röda blommor vände mot månen sina hufvuden.

Skenet var så bländande, att Nordling kunde urskilja kalkarnas darrande

pistiller.

Bakom häckarna höjde sig ett slott i fantasistil. Murarna, af nyckfullt

omväxlande granit och brunsten, täcktes här och hvar af slingerväxter

och murgröna, som stundom nådde ända upp till altaner och en bruten

takfot. Smidesverk, de fasetterade fönstren, takens skifferbeläggning

och tornens spiror glittrade som solvågor i månljuset.

En röd ampel brann inom en fönsterdörr till en terrass. Men för öfrigt

var det släckt inom den stora byggnaden, som tycktes sofva i den vackra

och sagobelysta natten.

Det var dock något annat än palatset som fängslat Hugo och kommit honom

att för några ögonblick glömma sin trötthet. Midt på gården, i skuggan

från en stallbyggnad, som, äfven den, liknade ett litet slott, stod en

karl. I sin blårandiga skjorttröja och förkläde och med skärmmössan på

nacken, såg han ut som en trädgårdsmästare.

Han stod nära kanten af en vattenbassin, hvars konstfontän var

nedskrufvad, och från cementkanten ringlade en slang med sprutstycke

till hans händer. Ett sakta porlande tillkännagaf att sprutan var i

arbete och strålen -- det var det underbara -- var riktad mot slottets

tredje våning.

Nordling stirrade. Gällde det att släcka en liten ofarlig eldsvåda, som

plötsligt uppflammat, och så tyst som möjligt utan att oroa de sofvande

invånarna? Otänkbart. Eller var det en nattlig vattning af någon sällsam

klängväxt, som fordrade detta sätt i sin främmande omgifning? Hugo

följde silfverstrålens båge, där den bröt fram ur skugglinjen och lät

ett fint duggregn, likt pärlskum, yra ned mot marken. Nej, strålen

träffade spegelglasrutan och rann sedan, splittrad i skimrande

vattenränder ned mot fönstrets ornamentkarm och vidare längs murytan.

Det var alldeles tyst, de krenelerade tornen reste sig mot den gröna

månhimlen, trädgruppernas nattskuggor lågo som målade på gräsmattorna

och mannen med slangen stod likt en staty orörlig och riktade alltjämt

sprutan mot fönstret i tredje våningen. Endast bassinens svaga gurgling,

det mjuka hväsandet från munstycket och vattnets fall mot rutan, hvilket

liknade strandsorl, hördes.

Då kände han en hand på sin skuldra.

-- Inga funderingar på att krypa öfver, hoppas jag?

Nordling ryckte till. Poliskonstapeln stod bakom honom.

-- Hvad betyder detta?

Irländaren tvekade.

-- Vet ni inte?

-- Nej.

-- Där bor Palmer-Hudson, slaktarn, millionären.

-- Nå?

Konstapeln var tillfredsställd.

-- Du är all right, sade han. Hoppas du snart får arbete. Jo -- old man

Palmer kan inte sofva, förstår du. Sofver hela sommaren på

atlanterångare därför att då hör han vattenskvalp -- vågorna slå mot

fartygsväggarna, förstår du. Reser jämt. Men måste hem till hösten och

jobba i svin. Kan ej sofva, insomnia, förstår du. Har för mycket pängar

-- kan inte sofva. Då står Jim Blakely om nätterna och sprutar på den

gamle mannens sängkammarfönster. Låter som på sjön och old Palmer får

sofva ett par timmar. Konstigt ...

Han talade i en butter och likväl vänlig ton. Båda stodo tysta,

stirrande mot huset och kaskaden från vattenslangen.

Mannen på gården stoppade. Han lät sprutan glida ned i gräset och

afvaktade. Det hördes hur vattnet rann ned i bassinen.

Då öppnades efter ett par minuter ett balkongfönster och en gubbe i

pyjamas blef synlig. Månen belyste klart ett hvitt och härjadt anlete.

-- Mer, skrek han, sluta inte, Jim, more, Jim!

Och Jim började åter sin sprutning.

Nordling vände sig och därvid vacklade han till. Han kände

dödströttheten återvända.

-- Hvar skall jag få sofva, snyftade han och hans röst fick uttrycket af

ett kvidande barns.

Polisen betraktade honom tyst. Det kom ett uttryck i hans ögon, som Hugo

med dunkel förvåning fann likna Ysaïls skrämselblick i krogen vid

åskslaget. Det var en underlig blandning af förskräckelse och

medlidande, en sorts undergifven förvåning inför något ofattligt.

Irländaren sade tvärt:

-- Jag kommer ej mer tillbaka i natt den här ronden. Ingen annan heller.

Good night.

Och han gick hastigt sin väg, söderut, mot staden.

Svensken såg en sekund efter irländaren. Därefter sprang han, snafvande

och stapplande, mot träden vid sjön. Uppbjudande sina sista krafter

lyckades han släpa närmsta soffa in mellan stammarna. Han lade sig

raklång och såg hur månens strålar silade in genom det gröna hvalfvet.

Så förvirrades allt, strålar och blad dansade som små sjövågor och han

somnade djupt.

Han hade sofvit länge. En dröm väckte honom. Han tyckte att han var på

det långa kabeltåget som öfverfylldt af arbetare ringlade upp ur

tunneln. I tusental foro de trötta maskinerna hem. Trängseln var

oerhörd. Han kämpade för att behålla sin plats på en af vagnarna. Men

till sist måste han gifva efter och med ett skri föll han ned från

plattformen och under hjulen. -- Det var då, han vaknade. Han hade

fallit af soffan och låg på marken. Solen lyste, det måste vara klockan

tolf på dagen. Hans hufvud värkte, men han kände sig utsöfd. Nordling

reste sig.

Han smög upp mot bulevarden. Det Potter-Hudsonska palatset låg starkt

solbelyst med fällda markiser för alla fönster. Några karlar gingo

innanför gallerverket och maskinklippte gräsmattorna. En neger polerade

mässingsbeslagen på en terrassdörr. Under hufvudentréens

portalöfverbyggnad väntade en chaufför i en väldig och glänsande

lyxtonneau.

Hugo fortsatte en sidogata fram till Clark street. Vid hörnet hejdades

han af ett nedgående kabeltåg, tätt packadt med arbetare. Klockan kunde

således ej ännu vara mycket.

Någon skrek hans namn från en af vagnarna. Det var en bekant, en svensk

snickare.

-- Hej, Hugo, skrek han, gå till boardinghuset, mistress Ostroem har

fått ett bref, ett rek till dig ...

Kabelvagnarna slamrade bort.