för sina telegram -- men redan vid middagstiden följande dag infann han
sig med kvittot, fick sina extra fem dollars och såg själanöjd ut,
ehuru han föreföll betydligt styfbent och ögonskenligen sporde mycket
ringa böjelse för en sittande ställning.
Efter den mandaten blef han anlitad såsom kurir, så ofta hans häst
blott orkade -- själf var han alltid redo -- och öfveralt inom
agenturen blefvo han och hans historia så väl kända, att till och med
stabschefen, så snart han visade sig och sade: pass -- telekram --
Rössville, utan vidare skref ut ett sådant med ett "here old boy, look
out for your scalp", eller något i den vägen.
På det enformigaste möjliga sätt gledo dagarna framåt, under
oupphörligt manövrerande af trupperna för att utan blodsutgjutelse
drifva de röde tillbaka till agenturen, och till ytterst ringa fröjd
för oss tidningskorrespondenter, som endast genom högkvarteret kunde
erhålla några nyheter, tills ändtligen indianernas hufvudstyrka slog
läger endast några få mil från Pine Ridge, och underhandlingar inleddes
med höfdingarna om slutlig underkastelse. Då blef situationen
intressant, ty misslyckades underhandlingarna, så kunde man hvilket
ögonblick som hälst vänta ett angrepp af de mångfaldigt talrikare
rödskinnen mot agenturens endast några hundra man starka besättning.
Till och med Enoch Muponen begynte förefalla nervös vid utsikten att
möjligen ändå inom kort få återse sin bruna vallack, och kunde endast
med svårighet afhållas från ett desperat försök att stjäla sig ut till
indianlägret, något som var strängt förbjudet.
Så ficks slutligen en öfverenskommelse om en stor pow-wow med
höfdingarna till stånd och på bestämdt klockslag kommo de ridande in
till agenturen i samlad trupp, målade och befjädrade och mera
respektingifvande i sin vilda ståt än åtminstone jag skulle trott det
möjligt.
Mellan två led soldater, som höllo åskådarne på tillbörligt afstånd,
utan en blick hvarken till höger eller vänster, utan en rörelse eller
ett minspel redo de sexton höfdingarna in på agenturens gård, där de
lika tyst och allvarsamt sutto af samt bundo sina hästar vid staketet,
hvarefter de i en lång rad värdigt tågade in i det stora tältet, där
fredsrådet skulle hållas. Där möttes de af kommenderande generalen,
hans stabschef och adjutanter i full uniform och af oss tidningsmän i
så pass hyggliga kostymer, som vi kunnat åstadkomma efter de många
veckornas vistelse i vildmarkerna. Mottagandet försiggick under
högtidlig tystnad och lika högtidligt intogo höfdingarna sina platser i
en krets på marken, medan generalen satte sig på en stol och vi öfriga
förblefvo stående.
Så öppnades öfverläggningarna med ett tal genom tolk af generalen, som
uppmanade de röde männen att framlägga sina klagomål mot den store
faderns i Washington ombudsmän, och en efter annan stego höfdingarna
upp och svarade i ordalag och med åtbörder, som värkligen voro både
värdiga och vackra. Flera af dem voro påtagligen födda talare och
framstälde sin sak så skickligt, att vi med största intresse följde med
förhandlingarna, som redan pågått en tid, då vi med ens hörde ett
trampande af fötter utanför tältet och skildtvaktens röst, som
förklarade att ingen fick passera.
-- Nå, nå -- telekram -- Rössville, hördes svaret, med ett tonfall, som
kom oss alla, ända till stabschefen, att draga på munnen. Ett par
gånger upprepades trollformeln med alt ifrigare betoning, men den
gången förfelade den totalt sin värkan, och då gick jag ut för att se
hvad som stod på, ty att vännen Enoch inte utan giltig anledning
försökte tränga sig in, visste jag mycket väl.
Han sken upp af belåtenhet, då han fick syn på mig, och sade med en
viktig åtbörd:
-- Vallacken är här nu.
-- Hvad? frågade jag.
-- Vallacken är här, upprepade han, den står där vid staketet bland de
andra hästarna. Jag tyckte nog att jag kände igen den, då tattarne
kommo, men den var midt i hopen, så att jag inte var säker, och först
nu slapp jag in på gården så jag kunde se den.
Under det han talade hade han fört mig fram till planket och pekade ut
en duktig brun häst, med en indiansadel på ryggen, ett dito betsel på
hufvudet och all möjlig annan grannlåt litet hvarstädes.
-- Det är väl bäst att jag tar bort den genast, sade han. Bara herrn
säger åt vakten att det är min häst, så slipper jag nog ut.
Det afrådde jag honom dock från att göra, men hvad jag inte kunde
förhindra, var att han tog sadeln, betslet och den öfriga grannlåten af
hästen och i stället fäste sin byxrem kring dess hals.
Pow-wow'en räckte en god stund ännu och därunder samlades en hop folk,
som sett hvad Muponen förehade och godt kunde förstå huru saken hängde
ihop, utanför staketet, medan vännen Enoch innanför omsorgsfullt synade
sin vallack på alla sidor, kände på dess ben och hofvar och slutligen
belåtet utlät sig att den var "åll räjt".
Slutligen kommo höfdingarna ut, åtföljda af tolkarna och
tidningsmännen, samt vandrade i högtidlig gåsmarsch fram till sina
hästar. De öfriga låtsade som om de inte sågo något ovanligt alls,
bundo lös sina riddjur och sutto upp, men en lång, ståtlig karl, grant
utstyrd med ett par buffelhorn öfver pannan, gulmålad med röda och
svarta tvärränder samt försedd med en lång fjäderkam utåt ryggen,
befann sig i tydlig förlägenhet om hvad han skulle göra, då han
upptäckte Enoch Muponen hållande den häst på hvilken han ridit in till
rådsförsamlingen.
Ett ögonblick sågo de båda styft på hvarandra och därunder blef
indianens min alt bistrare, så tog finnen pipan ur munnen, spottade åt
sidan och sade:
-- Glo du tattarf--n, _min_ är hästen och den rider inte du mera.
Jag kallade på tolken och frågade genom honom, huru rödskinnet kommit
sig till hästen. Men indianen svarade ingenting utan såg efter de andra
höfdingarna, som långsamt redo bort, blickade på de kringstående,
tvekade ännu ett ögonblick -- och tycktes så inse att det var en
hopplös kasus, hvarför han plockade upp sina tillhörigheter från marken
och skyndade med långa steg och mycket liten högtidlighet efter sina
kolleger, med den ståtliga fjäderbusken svajande utefter ryggen och
ledsagad af åskådarnes skratt och glåpord.
-- Egentligen borde han väl ha ett kok stryk också, funderade Muponen,
men uppgaf i belåtenheten öfver sin återfunna vallack alla vidare
demonstrationer och ledde ut den från agenturens gård under försäkran
att nu skulle han genast hem.
Och då vi tidningsmän kort därpå sutto vid vår middag, kom han, ledande
sina båda hästar, upp till vår barack, band dem vid dörren, trädde in
och gick laget rundt, räckande handen åt enhvar af oss, i det han sade:
adjö nu, tackar så mycket, såsom ackompagnement till hvart handslag.
Det var väl förut bestämdt.
Ångbåten från Liverpool till New-York hade redan några dagar varit ute
på oceanen, så att de flesta af passagerarne hunnit öfver
sjösjukestadiet och kunde vistas uppe på däck samt deltaga i det
egendomliga sällskapslif, som råder ombord på en stor oceanångare. Jag
för min enskilda del hade tämligen snart fått nog af detta
sällskapslif, som just inte föreföll mig synnerligt intressant, och jag
tillbragte därefter en stor del af min tid nere på mellandäck, där
samlingen af passagerare var betydligt brokigare och just därigenom
också hela hopen intressantare än på första klass.
Det är ett egendomligt förhållande, detta att egentligen blott de
fattigaste och de rikaste -- och långt ifrån alla af de senare -- äga
mod att helt och och hållet vara sig själfva, att göra och låta som de
behaga, kläda sig som det lämpar sig bäst för tillfället och
omgifningen, sätta sig öfver andras omdöme och i främsta rummet blott
fästa afseende vid egen bekvämlighet och egen fördel -- hänsynslöshet i
ena fallet, emedan ingen ändå är en tacksam för att man lämnar det egna
jaget ur sikte, i det andra emedan i alla fall ens önskningar bli
uppfylda så länge man har råd att betala högsta pris för alt.
Fattigdomen är brutal, emedan den måste vara det för att icke helt och
hållet trampas under fötterna, rikedomen emedan den vet huru stor den
mänskliga fegheten är -- ofta nog af egen, bitter erfarenhet från den
tid, då samlandet pågick med smicker, smil och alt slags kryperi.
Vi hade nu inte mera än en Croesus ombord, och han hörde till det
species af släktet, som anser penningar vara illa använda, om de
icke utgifvas till fromma för buk och gom, och det slaget är
för väl kändt för att kunna reta någons nyfikenhet. De öfriga
första-klass-passagerarne voro människor af det vanliga slaget, mer
eller mindre sjösjuka, mer eller mindre kära, mer eller mindre glada
och sorgsna, af det slags roffiskar, som miljonvis följa med strömmen,
sökande snappa åt sig så mycket som möjligt af småfisken, som leker vid
ytan och med ett gemensamt namn kallas lifvets goda.
Men på mellandäck fans folk af annat slag, män med irrande, skygg blick
och osund ansiktsfärg, tydande på ett lif, förstördt af demonen
alkohol, andra med ett bittert, hårdt drag, framkalladt af årslång,
lönlös kamp mot nöd och fattigdom, och ännu andra, hos hvilka det
bittra, hårda draget längesedan plånats ut och lämnat rum för ett
uttryck af slött resignerad underkastelse under alt hvad ödet må
beskära. Icke kroppens, musklernas underkastelse, de kunna härda ut med
slitet ännu i många år, men själens, som icke mera hoppas på någonting
annat än större lätthet att komma åt den dagliga födan, andens
underkastelse under den lag, som tvingar den ene att arbeta sig
fördärfvad endast för tillfredsställandet af de rent djuriska behofven,
och tillåter den andre att slösa all sin förmåga blott på utfinnandet
af nya önskningar och behof att fylla.
Alla dessa typer -- och många andra jämte dem -- voro talrikt
representerade på mellandäck, men dessutom fans där folk, som inte hade
sin lefnadshistoria skrifven i ansiktet och som därför icke utan vidare
kunde hänföras till någon bestämd kategori, men hvilka just därigenom
gåfvo några af oss spekulativt anlagda öfverklasspassagerare tillfälle
att fördrifva en och annan långtrådig stund med försök att utgrunda,
hvad som väl förmått dem till den långa färden.
Jag hade småningom lärt mig känna igen flera af dessa, som inte hörde
till någon bestämd klass och hade bland dem särskildt fäst mig vid en
af mina landsmän, en man mellan tjugufem och trettio, stor, axelbred
och tung, med grå ögon, hvilkas något hängande ögonlock gåfvo dem ett
egendomligt bedröfvadt uttryck, och fylliga läppar samt en rund haka,
som mera skulle anstått en flicka än en karl. Han höll sig mest i
närheten af en kvinna, hvilken påtagligen reste utan annat sällskap och
skydd än sina två barn, en präktig liten solbränd, bred och stadig
pojke med linlugg, och en flicka, som kunde vara på sin höjd tre år
gammal och som alltid hängde sin mor i hälarna. Att han icke var
kvinnans man, därtill kunde jag sluta mig af det halft förvånade
uttryck af tacksamhet, hvarmed hon tog emot de små tjänster han gjorde
henne, och af den halft trotsiga, halft ödmjuka uppsyn, hvarmed pojken
med linluggen fogade sig i de förhållningsregler mannen någon gång
utdelade, då ungdomens lifskrafter blefvo altför pigga.
-- Är det er hustru? frågade jag, för att nu säga någonting, en dag då
vi råkade stå i bredd vid relingen borta i fören.
-- Nej. --
-- Någon släkting? --
-- Nej. --
-- Hvart är hon på väg? frågade jag vidare, besluten att få ett samtal
i gång, trots mannens mycket litet uppmuntrande fåordighet.
-- Till ett land i Amerika, som heter Montana, svarade han, med en
första blick på den, som inte ville lämna honom i fred.
-- Åh, då förstår jag. Hon har sin man därute och reser nu till
honom? --
-- Så är det, bekräftade han och vände på nytt blicken utåt hafvet, där
ett par tumlare simmade i kapp med fartyget och gång på gång lyfte sig
ur vattnet så att solljuset gnistrade mot deras våta skinn.
-- Hon är väl från samma by som ni? kastade jag fram, i tanke att
minnet af hemknutarna skulle göra honom mera språksam.
-- Nej, inte ens från samma socken. Jag kände henne inte als, förrän vi
träffades på ångbåten från Göteborg, men då hon är helt ensam och har
svårt med de båda barnen, så hjälper jag henne litet när jag kan.
-- Det var tur för henne att träffa er, sade jag, ty från New-York till
Montana är det hela hopen svårare att resa än från Finland till
New-York. --
-- Inte reser jag så långt, svarade han. Jag stannar väl först
i New-York en tid. Men nog kommer hon fram, hon har betalad biljett
ända till en stad därborta, där hennes man lofvat möta henne. -- Vänta
litet, tillade han därpå i det han begaf sig bort till trappan, som
förde ned till mellandäckspassagerarnes sofrum.
Om ett par minuter kom han tillbaka med ett omsorgsfullt hopviket
pappersblad i handen.
-- Känner ni den herre, hvars namn står här? frågade han, visande
pappret utan att lämna det ifrån sig.
Det var adressen på ett af emigrantkontoren i New-York, där jag visste
att en finsk man var anstäld. Jag svarade därför, att jag värkligen
råkade känna den ifrågavarande herrn.
-- Nå, då är alt riktigt, sade han med ett uttryck af lättnad. Hennes
man skickade det här pappret till henne och skref, att hon bara skulle
visa det på ångbåtsbron i New-York, så skulle nog någon visa henne
vägen till en herre, som åter säkert skulle laga så, att hon kom till
järnvägen och in på rätt tåg. --
-- Hon måtte känna sig bra säker på sin man, anmärkte jag, då hon vågar
sig ut på en så lång och svår resa utan att veta något mera därom än
hvad han skrifvit. --
-- Jaa, det gör hon, försäkrade han nästan ifrigt. Hon säger, att han
alltid varit god mot henne -- och en del kvinfolk äro ju sådana att de
göra hvad som hälst för den, som är god mot dem. --
Det sista sade han med en ton, som om han för sin del nog vanligen sett
andra kvinfolk än sådana han talade om, men var villig erkänna, att
könet också företedde vackra undantag.
-- Hvart ämnar ni själf ta vägen från New-York?
-- Det vet jag inte ännu. Kanske jag inte häller stannar där länge, det
beror på huru det går att få arbete och hvad man kan förtjäna. --
-- Bäst är det väl att resa så litet som möjligt, sade jag, utan hällre
stanna på ett ställe, om blott arbetsförtjänsten är någorlunda god. I
längden lönar det sig nog bäst och går hastigast att få ihop så mycket
man behöfver för att fara hem tillbaka. --
-- Inte ämnar jag fara hem, sade han afvärjande. Men nu skall jag tacka
så mycket, för att herrn såg på pappret. --
Därmed gick han sin väg.
Men bekantskapen var gjord i alla fall, det erkände han genom att helt
vänligt besvara min hälsning, då vi nästa gång möttes. En cigarr höll
han också tillgodo med och tycktes inte häller alldeles obenägen att
språka om saker och ting i Amerika, om hvilket han själf visste så godt
som intet, men hvarom han gjorde frågor, som visade, att han nog kunde
bruka sitt förstånd då så behöfdes.
Ju närmare vi kommo målet för resan, desto mera eftertänksam tycktes
han bli och tack vare mina upplysningar om landet, dit vi ämnade oss,
tycktes han också börja komma till alt större klarhet om, att det
kanske inte skulle bli alldeles så lätt att ta sig fram där, som han
förut tänkt sig. Men alla tvifvelsmål därom fördref han vanligen på
samma sätt: att det väl ändå inte kunde finnas något land i världen,
där en ensam karl, som var frisk och stark och ville arbeta, inte
skulle kunna slå sig ut. Det var nog också min åsikt om saken, men
däremot kunde jag inte dela hans mening, att det vore bäst att komma
till någon trakt, där det fans så få finnar som möjligt. Tvärtom sade
jag honom, att han till en början borde söka sig arbete just bland
landsmän, då han ju inte kunde någon engelska och således skulle få
ganska svårt att reda sig, om han komme bland idel främlingar.
Men det ville han inte höra talas om. Det var som om han rent af varit
skygg för landsmän och isynnerhet för folk från sin egen hemtrakt, och
sådana, menade han, fans det troligen öfveralt hvar finnar slagit sig
ned. Om han inte hade förefallit så genomhederlig och pålitlig i uppsyn
och sätt att tala, skulle jag närapå kunnat misstänka, att han hade
några mer eller mindre obehagliga skäl för sin önskan att undvika
landsmän, men jag behöfde bara se på honom, där han brukade stå vid
relingen och blicka ut öfver hafvet för att förstå att han icke hade
någonting af brottsling i sig. Där fans hvarken något skygt eller något
skuldmedvetet drag i hela hans person.
Så kom den sista aftonen före ankomsten till New-York. Lotsen hade
redan kommit ombord, den sedvanliga, festliga middagen, som
karaktäriserar sista dagen af de stora oceanångarnes färd, var förbi
med skålar och tal, och passagerarne hade spridt sig öfver
promenaddäcket i de vanliga kotterierna, hvilka voro en smula lifligare
och rörligare än vanligt, tack vare det vackra vädret, den lugna sjön
och förhoppningarna att snart komma i land. Jag hade ströfvat omkring
där en stund, men då jag under öfverresan hållit mig tämligen mycket på
afstånd från de andra, hade jag nu icke häller något kotteri att sluta
mig till och gick därför ned på mellandäck för att se hvad folket där
hade för sig.
Den första jag fick syn på, var min vän, hvilken såsom vanligt satt
helt ensam på relingen med ena armen kring staget på förmasten och såg
ned i vattnet, som gnistrade där det bröts i vågor af vårt fartyg.
-- Nå, sade jag, nu är resan snart slut. --
-- Ja, om man bara skall till New-York, så är den snart slut -- och
ännu fortare kunde den ta slut helt och hållet, om man ville, svarade
han långsamt, utan att lyfta blicken från svallvågorna nedanför.
-- Det slutet kommer nog också i sinom tid, sade jag, men därmed har
det ingen brådska. Nog är det bättre att vänta och se huru det går. --
-- Det vet jag nu inte, svarade han i ännu mera eftertänksam ton än
förut. Män väntar och väntar alltid på någonting bättre, och vanligen
blir det bara värre i stället. --
-- Kom, sade jag uppmuntrande, rök en cigarr med mig och tala om hvad
som trycker. Det brukar ofta hjälpa. --
-- Inte hjälper det mig, men om herrn vill höra om det, så kan jag nog
gärna berätta -- det fins så många andra förut, som veta altsamman. --
Vi satte oss längst ute i fören, därifrån man kunde se långt bort öfver
den lugna hafsytan och sedan han fått sin cigarr ordentligt tänd,
berättade han sin historia, som dessvärre var lik bra många andra jag
hört där hemma i Finland.
Det var bara en vacker torparflicka det gälde, hvars föräldrar haft sin
stuga endast ett stenkast från den, där han växte upp, så att han ju
inte gärna kunde undgå sitt öde att bli kär i flickan och vilja gifta
sig med henne. Men hon hade större fordringar på lifvet och framtiden
än som så och föll därför ett lätt offer för en nyanländ stockjunkare,
som slog omkring sig med pengar och stora ord, så att han inom kort
blef ett lejon i hela trakten.
En tid var det roligt nog, med granna sidendukar och punschtraktering
hvar gång stockjunkaren kom på visit, men sedan kom en annan tid, då
flickan inte mera hade lust att vara glad och hennes stockjunkare inte
häller såg alldeles lika munter ut som förut. Och kort därefter började
underliga rykten komma i omlopp, och då försvann stockjunkaren totalt
-- till Amerika påstod man. Men flickan försvann inte, utan var alt
kvar hemma då länsman kom och sade, att hon måste i häkte, emedan hon
tagit lifvet af sitt barn och att det bästa hon kunde göra vore att
bekänna hvar hon gömt det. Och bekänna gjorde hon utan omsvep, så att
hela saken inte orsakade länsmannen och domaren mycket besvär, utan
kunde utageras redan vid första ting. Det blef sex års tukthus. Men
stockjunkaren, som hjälpt henne med råd och dåd, han hade värkligen
skuddat stoftet af sina fötter och kunde inte fås tag på, fastän
länsman lät lysa efter honom i kyrkan tre skilda gånger.
Det var altsamman, men det hade varit tillräckligt för att göra lifvet
där hemma outhärdligt för den som berättade det åt mig den där lugna,
vackra Juni aftonen ute på Atlanten, och då hade han beslutat att också
resa bort, så långt bort som möjligt, för att kunna glömma altihop. Men
det hade inte lyckats honom att glömma det just ännu, det kunde jag
tydligt både se och höra då han talade om det, och fattade jag hans
sinnelag riktigt, så var han nog en af dem, som inte glömma i hast,
hvarken godt eller ondt.
Därför tänkte han häller inte på att med tiden vända hem igen, utan
bara på att komma bort, långt, långt bort. Den tanken gick som en röd
tråd genom alt hvad han sade om sina framtidsplaner. I New-York ämnade
han inte stanna längre tid än hvad han just jämt behöfde för att
förstärka sin reskassa, ty stort mera hade han inte haft med sig än
hvad som åtgick för ångbåtsbiljetten och kunde behöfvas tills han fick
arbete.
Så kommo vi in på kapitlet om Amerika igen, och därom talade vi ända
tills jag ansåg det vara tid att gå till kojs och sade honom god natt,
sedan jag likvisst förut lofvat att på kontoret i New-York inlägga ett
godt ord för hans skyddsling, kvinnan med de båda barnen.
På förmiddagen följande dag kommo vi fram, men då inte ens i det
jämnlikhetens förlofvade land som kallas Amerika, öfver- och underklass
-- här första klass och mellandäckspassagerare -- ha samma rättigheter,
utan landsättas på olika tider och platser, så förlorade jag min
reskamrat tillsvidare ur sikte. De som ha råd att resa på första klass,
få gå i land utan vidare så snart ångbåten lägger till, men
mellandäckspassagerarne få vänta några timmar innan de, med ungefär
samma ceremonier som boskap, utlastas vid Castle Garden, där de
underkastas ett slags besiktning och examen om hvad de äro för folk,
hvad som förmått dem att emigrera o.s.v. Det är gudbevars för att
förekomma att alt för mycket slödder skall slippa in till Unionen --
men slöddret på första klass examinerar man inte.
Detta gjorde att jag inte kunde vara min resebekantskap och hans
skyddslingar på något sätt behjälplig vid ankomsten, men jag höll mitt
löfte att rekommendera hustrun med de båda barnen på emigrantkontoret,
så att hon nog kom ordentligt på väg till Montana och blef försedd med
kort till ett par af kontorets agenter på orter dem hon skulle passera.
Själf såg jag henne inte då hon kom upp i sällskap med sin beskyddare,
men då jag ett par dagar senare stod där och betraktade en skeppslast
nyanlända emigranter, fick jag i hopen syn på mannen. Han syntes helt
nöjd öfver att träffa mig och sade, att han kommit för att höra efter
nyaste priset på biljett till Duluth vid Lake Superior, ty där, så hade
man sagt honom, kunde en karl under sommaren förtjäna duktiga pengar,
ehuru arbetet med lossning och lastning af fartyg var mycket tungt.
-- Men det är jag inte rädd för, tillade han med ett halft leende, i
det han rätade på sin långa kropp. Nog orkar jag göra sådant arbete som
andra stå ut med, bara jag kan komma dit.
Det kunde han emellertid inte den gången, därtill var hans kassa mycket
för klen, utan skulle han till en början se sig om efter arbete i
New-York. Visst gjordes honom ett anbud att förena sig med en hop andra
arbetare, som skulle ned till Costa Rica, där de med arbete fingo
betala kostnaden för sin resa, men det ville han inte antaga, emedan
han hört att det var så hett därnere, och dessutom, menade han, kunde
man inte så noga veta huru man skulle slippa därifrån, om man ville
bort. Nej, då var han mera böjd för arbete på ett tegelbruk utanför
New-York, dit man också just då värfvade folk och där han enligt
noggrann uträkning på två veckor kunde förtjäna ihop hvad som brast i
priset för biljetten till Duluth.
Nog blef han varnad för tegelbruket och agenterna, som värfvade
arbetare dit, emedan de voro okända svindlare, men han menade, att han
nog kunde reda sig. Hufvudsaken var ju att genast få arbete, så att han
kunde börja förtjäna, och så begaf han sig ut till sitt tegelbruk så
att jag inte mera såg till honom medan jag var kvar i New-York.
* * * * *