befälet öfver en "camp" (arbetarestation) ute i vildmarken. Allting var
nytt där borta, både omgifningar, lefnadssätt, värksamhet och folket
jag hade att göra med, så att episoden från färden öfver Atlanten snart
helt och hållet försvann ur mitt minne. Men några veckor efter det jag
tagit emot min camp, fick jag en dag underrättelse från högkvarteret om
att en sändning arbetare anländt från New-York och var destinerad till
min station, där det behöfdes mera folk. Och då de kommo, var min
resebekantskap bland dem.
Han hade ganska riktigt råkat ut för svindlare och bedragare, hvilka,
då det sent omsider blef likviddag, i stället för kontanter lämnade
honom en räkning på järnvägsbiljett, -- tegelbruket låg jämt tjugu
minuters väg från New-York -- hyra för bostad, -- en sofplats på
golfvet i en lada -- kost och annat, uppgående sammanlagdt till några
dollars mera än arbetslönen för den tid som gått.
Hvad man sagt honom för att förklara kalkylen hade han naturligtvis
inte förstått, endast det hade han fattat, att man fordrat ytterligare
några dagars arbete för att utjämna räkningen, men det hade han inte
vidare brytt sig om, utan helt enkelt gått sin väg. Förmannen för
arbetarne hade nog sökt hindra honom därifrån, men då min vän, som inte
kunde meddela sig muntligen med honom, tagit sin tillflykt till
argument af lika internationell som handgriplig natur, hade han
uppgifvit försöket och låtit mannen gå. Till New-York hade han gått
till fots längs järnvägslinjen och ganska riktigt hittat tillbaka till
emigrantkontoret, där man likväl inte kunde förhjälpa honom till hans
rätt, gentemot de skojare, för hvilka han råkat ut. Men den sent
förvärfvade erfarenheten hade kurerat honom för lusten att göra vidare
experiment i New-York, och då värfningen af arbetare för Costa Rica alt
ännu pågick, hade han anmält sig för resa dit ned. Själf tyckte han sig
ha haft rätt god tur då han sluppit med så litet, ty efteråt hade han
hört om andra, som låtit lura sig till arbetsställen, där de fått
slafva i månadetal utan någon lön, innan de lyckats komma därifrån. Och
nu ämnade han stanna tills han sparat ihop tillräckligt för att sedan
kunna resa till hvilken trakt han själf behagade.
Men trifvas gjorde han inte där nere, ehuru han arbetade bättre än de
flesta, aldrig försummade någon arbetstimme, utan tvärtom åtog sig
extra arbete, såsom vedhuggning för köket och annat, som ökade hans
inkomster så att han, då den första månadslikviden inträffade, inte
allenast kunde betala hela sin nedresa utan till och med hade något i
öfverskott. Från de andra arbetarne höll han sig på så långt afstånd
som möjligt, ty bland dem funnos, såsom han befarat, ett par stycken,
hvilka kände till historien om stockjunkaren och alt hvad däraf följt,
och han skydde till och med åsynen af folk, som påminte honom därom.
Vanligtvis satt han alldeles ensam, då arbetet för dagen var slut, och
tycktes bli alt dystrare och svårmodigare till sinnes ju längre det
led.
En månad till stod han ändå ut med det, men då förklarade han en vacker
dag "att han inte hade ro mera att stanna" utan ville bort, och inte
ens min invändning, att han ju knappast hade mera kontanter än att han
jämt och nätt kunde komma tillbaka till New-York, tycktes göra något
intryck på honom. Men då jag erbjöd honom att åtaga sig kolbränning för
lägrets smedja, ett arbete, det han kunde sköta helt ensam och hvarpå
han kunde förtjäna betydligt mera än den vanliga dagspenningen,
klarnade han upp en smula. Och redan samma dag begaf han sig inåt
urskogen för att söka upp en lämplig plats för en mila.
Till lägret kom han sedan blott en gång i veckan efter matvaror, dem
han själf tillredde i den koja han uppfört åt sig inne i skogen, och då
kom han alltid och sökte upp mig blott för att hälsa och fråga huru jag
mådde. Gladare var han nog inte än förr, men han tycktes trifvas
skäligen bra i alla fall där ute i ensamheten, och tigrarna -- såsom
våra arbetare kallade jaguarerna -- var han inte det minsta rädd för.
De äro ju inte så farligt stora, sade han, och inte så värst argsinta
heller, åtminstone att döma af de två han sett.
Tyvärr kunde inte kolbränningen pågå i oändlighet, isynnerhet som han
på tre veckor redan bränt mera än den behöfliga kvantiteten, hvilken
jag antagit att han skulle behöfva fem för att få ihop, och då fick han
lof att gå ut på linjen igen. Men nu trifdes han ännu mindre än förut,
så att han redan om några dagar åter igen förklarade sig vilja bort,
och så snart likviden för kolbränningen kom, gjorde han sig i ordning
att resa.
Af de andra arbetarne, bland hvilka funnos några, som förut ströfvat
mycket omkring i Förenta Staterna, hade han hört om de stora skogarna i
Wyoming, och då han från barndomen var van vid alt slags skogsarbete,
hade han nu beslutit att begifva sig dit. Kanske skulle han taga arbete
på en eller annan plats under vägen, men till norden, "där det fans
ordentlig vinter", ville han framför alt.
"Det är för mycket att ha sommar hela året om", sade han, "jag kan inte
hålla ut med det".
Värmen var nog inte det hufvudsakliga onda, som plågade honom, utan en
underlig oro och otillfredsställelse, som han icke kunde rå med, och då
jag mycket väl insåg detta, sökte jag inte häller vidare öfvertala
honom att stanna kvar, utan gaf honom en marchroute öfver New-Orleans,
längs Mississippifloden och vidare upp till Wyoming, och därpå reste
han, försäkrande mig, att det enda han önskade, vore att ännu någon
gång få träffa mig, som varit så vänlig mot honom. Jag trodde inte då,
att hans önskan skulle uppfyllas.
* * * * *
Ett helt år hade förflutit sedan jag lämnade den heta, soliga södern,
mera än ett år sedan jag såg min vän från Atlanterfärden vandra bort
genom urskogen, uppåt norden, dit hans öde dref honom. Jag hade under
tiden hamnat i Chicago, den unga, underbart väldiga, penningjäktande
präristaden, där ingen har tid till annat än löpande efter dollarn, där
de otaliga fabriksskorstenarna utan afbrott bolma ut sin illaluktande
rök, så att himmelens blåa sky endast undantagsvis skymtar fram, där
miljoner vinnas på en dag och förloras på en timme, där tiotusenden
lefva i den eländigaste smuts och fattigdom, men alla likväl fylda af
feberhett, aggande begär att i trots af alt dock en gång komma till
rikedom och öfverflöd.
Jag hade anställning vid en tidning, och till åliggandena vid min
befattning hörde bland annat också att ta emot de besökande, hvilka på
amerikanskt sätt kommo upp på byrån för att få sina namn publicerade i
visitlistan. Bland sådana besökande träffade jag så en dag en man,
hvilken värkligen ville träffa tidningens ägare och inte kommit endast
för reklamens skull, men som denne för tillfället var utgången,
samtalade vi om ditt och datt medan besökaren väntade. Han hade kort
förut lämnat sin post såsom chef för staten Illinois fängelse, och
däraf kom det sig, att vi snart nog kommo in på kapitlet om brott och
brottslingar, hvarvid han ur sin rika erfarenhet meddela åtskilligt af
intresse och i sammanhang med det öfriga nämde några ord om den
oändliga brokigheten hos den samling af förbrytare han haft omhänder, i
typ, i karaktär, nationalitet -- i alt, kort sagdt.
-- Hade ni några finnar där? frågade jag.
-- Jo en, svarade han, den ende där varit under alla de år jag varit
chef. --
Jag bad honom berätta hvad han i öfrigt kände till om mannen, men han
sade, att det icke var synnerligen mycket, eftersom ingen kunde tala
med honom. Han hade hemtats från Wyoming, som ännu inte haft råd och
tid att uppföra ett eget statsfängelse och därför aftalat med Illinois
om härbergerande af dess förbrytare, för att aftjäna åtta års
tukthusstraff, ådömdt för ett mord, begånget där borta i skogarna.
-- Det är synd om karlen, tillade f.d. fängelsechefen, ty om inte alla
tecken bedraga, så lider han ett bra hårdt straff för det han begått,
och säkert är, att han inte kan hålla ut sin tid till slut. Redan då
jag lämnade platsen, trodde jag, att han börjat bli sinnesrubbad, och
då hade han ändå inte suttit inne mera än några månader. --
-- Tror ni då, att han blifvit oskyldigt dömd? frågade jag.
-- Nej, inte egentligen oskyldigt. Han har nog knifvat ihjäl en karl
någonstädes borta i Wyoming, men om jag bedömer honom rätt -- och det
borde jag ju kunna -- så var det inte något mord utan en sådan där
affär, som folk i den delen af världen oftast als inte brukar antastas
för. Men karlen förstår mycket litet engelska och kan inte tala tio
ord, så det var omöjligt för mig att få reda på någonting närmare af
honom själf.
-- Hvad heter han?
-- Han kallar sig Wilson och under det namnet har han blifvit dömd, men
hans eget är det väl inte, eftersom han den första tiden som oftast
glömde att svara, då det ropades upp.
-- Kan man få se och tala med fångarna där ute? frågade jag vidare.
-- Inte i allmänhet, svarade han, men om ni såsom tidningsman och
landsman därtill vill besöka honom, så skall jag med nöje gifva er ett
introduktionsbref till min efterträdare. -- Och bra vore det, om ni
reste dit, så den stackars fan en gång finge tala med någon människa,
som förstår honom. --
Jag tackade för anbudet och några dagar senare for jag ut till Joliet,
där fängelset ligger. Mitt bref till chefen var tillfyllesgörande, så
att han genast efter dess genomläsande beordrade en fångknekt att föra
mig till 819, Wilsons cell, samt vänta på mig utanför dörren. Några
minuter därpå stodo vi i den höga, tysta gården, som sträcker sig genom
fängelsets alla våningar, med smäckra järngallerier löpande längs
hvarje rad af celler och med ett hvitstruket glastak, som ger en skarp,
likformig belysning åt gårdens ljusa väggar och mörka gallerier och
trappor. Uppe i tredje våningen kommo vi till cellen 819, hvars dörr
min beledsagare öppnade.
Dess innevånare stod vid fönstret och såg ut genom dess galler, utan
att ens vända på hufvudet, ehuru han måste hört att någon kom in. Det
var en lång, stark figur, klädd i den ohyggliga amerikanska fångdräkten
af svart och hvitrandigt tyg, som skäres så att ränderna löpa rundt om
kroppen.
-- God dag, sade jag på finska.
Han vände sig långsamt om, som om han inte känt sig säker på att ha
hört rätt, såg några ögonblick stumt på mig med ett underligt förvånadt
och frågande uttryck och förde båda sina händer tillsamman i det han
utbrast:
-- Herre Jesus välsigne! huru har kapten kunnat få rätt på mig?
Det var ingen annan än min vän från Atlanterfärden och urskogarna i
södern. Jag kände igen honom, så snart han öppnade munnen och
tilltalade mig med titulaturen där nedifrån, ehuru hans ansiktsfärg var
helt och hållet förändrad och dragen blifvit kantiga och skarpa.
Med några ord förklarade jag, att det blott var slumpen, som fört mig
till Joliet, men det ville han inte tro.
-- Det var nog bestämdt, att vi skulle träffas igen, sade han. Allting
är bestämdt på förhand här i världen, och det som en gång är bestämdt
händer nog, om man sen vill eller inte.
Hans blick var med ett så stirrande, frånvarande uttryck fästad på mig,
medan han gaf luft åt sina fatalistiska tankar, att jag inte genast kom
mig för att säga något, men det behöfdes inte häller, ty om ett par
ögonblick fortsatte han:
-- Se nu på mig till exempel. Redan där hemma brukade jag emellanåt
tänka, att jag borde slå ihjäl den där stockjunkaren som jag berättade
om på ångbåten, men så tänkte jag igen, att inte kunde jag ju bli
mördare, och så gick det dag efter dag tills han rymde -- och nu har
jag ändå slagit ihjäl honom, fastän det såg ut som om vi två aldrig
mera skulle träffas.
-- Var det honom ni dräpte uppe i Wyoming? frågade jag, då han
tystnade; ett smålöje, hvars uttryck af tillfredsställelse stod i
egendomlig kontrast mot blicken, spelade på hans läppar.
-- Ja, naturligtvis, svarade han, alt fortfarande leende. Hvem annan
skulle jag väl dräpa?
-- Huru gick det till? Berätta altihop åt mig.
-- Åh, det är just inte mycket att berätta om. Så snart jag såg honom,
visste jag, att det var för den skull jag kommit dit, och så, en dag då
han slängde ett skymford åt mig, slog jag honom med knifven -- bara en
gång och han dog strax.
-- Jaja, det som man minst väntar sig inträffar vanligen, sade jag och
tillade sedan för att söka förmå honom att småningom meddela mig flera
enskildheter af tilldragelsen: tala nu om för mig, huru er resa från
Costa Rica gick, hvar ni sedan dess varit och arbetat o.s.v. --
Till en viss grad lyckades det att få honom ur tankarna på det som
bragt honom till platsen, där vi träffades, ehuru han alt emellanåt
syntes böjd för att hoppa öfver den mellanliggande tiden och återgå
till episoden i Wyoming. Småningom blef han likväl lugnare och
berättade snart på sitt gamla, fåordiga sätt, uppmuntrad af idkeliga
frågor från min sida, om huru han kommit till New-Orleans och därifrån
rest vidare med en flodångare längs Mississippi. Från denna plats hade
han begifvit sig åt nordvest, hade arbetat på några farmer och i en
grufva i Colorado samt hade slutligen efter flera månader hamnat uppe i
Wyoming, och fått plats vid en såg, där förut några andra finnar
arbetade.
När det sedan blef vinter och sågen stannade, drog han i väg inåt
skogarna på stockbygge och där hade han till en början tyckt sig
trifvas ganska bra. Men så hade förmannen för laget blifvit sjuk och
måst lämna arbetet, och då en ny förman kom ut var det ingen annan än
samma stockjunkare, för hvars skull flickan från granntorpet blifvit
olycklig.
-- Det tog mig så underligt i bröstet, när jag såg honom, sade min
stackars vän, men först då han fick ögonen på mig och grinade och
frågade om Anni skickat hälsningar till honom, visste jag, att det nu
var bestämdt, att jag skulle slå ihjäl honom. Först tänkte jag göra det
genast, men så tyckte jag, att jag borde tala med honom först för att
vara riktigt säker, och därför väntade jag tills vi slutat arbetet och
kommit tillbaka till lägret.
Här tystnade han ett ögonblick och jag väntade utan att göra några
frågor för att inte störa det lugn, som syntes ha efterträdt den första
upphetsningen vid åsynen af mig. Han stirrade rätt framför sig ut i
rummet, som om han sökt noga påminna sig alt som händt, men föreföll så
stillsam och redig som om hans sinne aldrig varit i minsta mån
omtöcknadt, och efter en minut eller så fortsatte han i samma lugna och
jämna ton som förut:
-- Jag gick in till honom i hans rum och sade, att jag kommit för att
tala om Anni, eftersom han frågat efter henne, men han sade, att han
visste huru det gått och inte brydde sig om att höra något mera. Då
frågade jag, om han tänkte göra någonting, när hennes tid i fängelset
vore ute, då det ju i alla fall var hans fel att hon kommit dit, men
han bad mig tiga och inte blanda mig i så'nt, som inte angick mig. "Du
kan ju själf gifta dig med henne", sade han, "när hon slipper ut. Nog
lär hon duga åt dig, om det också gått litet på sned för henne förut".
-- Då högg jag knifven i honom och han skrek som en hare, slutade min
vän med ett förvridet skratt och så fortsatte han i alt häftigare ton:
och sedan öppnade jag dörren och bad de andra komma och se hvad jag
gjort, och de bundo mig och förde mig andra dagen långt bort till ett
fängelse och sedan till domstolen och så tillbaka till fängelset igen,
af och an flera gånger tills jag inte kunde tänka mera och till slut
hemtades jag hit och här har jag varit ända se'n dess och har aldrig
talat med någon människa förrän nu med er.
Hans blick, som under de sista orden fått ett altmera vildt och
förvirradt uttryck, var fortfarande fästad på mig där jag satt på hans
säng, utan att veta hvad jag skulle säga eller göra, men syntes igen
klarna upp som om något runnit honom i hågen.
-- Kommer ni ihåg när ni på ångbåten sade att det nog är bäst att
vänta? frågade han, men fortsatte innan jag hann svara något, med ett
nytt skratt, som lät ännu vildare än förut:
-- Ni hade alt rätt den gången -- bara man har tålamod och väntar, så
blir nog alt bra till sist. -- Men jag behöfver inte vänta länge
numera, bara några dagar. Jag har skrifvit till senaten att den där
stockjunkaren inte var värd att lefva och nu skall jag få ett hemman
för att jag slog ihjäl honom och en senator kommer själf hit endera
dagen för att släppa ut mig.
Han hade begynt gå fram och tillbaka i den trånga cellen medan han
talade, kastande då och då en blick på mig, och nu stannade han tätt
framför mig, som om han fått någon ny idé.
-- Ni skall resa hem, kapten, sade han, och laga så, att Anni också
slipper ut. Om ni bara säger, att jag har hennes barn här, så kommer
hon nog hit och så gifta vi oss och här vet ju ingen någonting om
henne. Men ni måste resa genast, tillade han med andlös ifver, och i
det han skyndade till dörren och gaf den en väldig spark, som dånade
ute i gården, skrek han så högt han förmådde:
-- Hemta genast fram kaptens häst, han skall rida efter min brud -- hör
ni inte?
Fångknekten kom in och jag gick, efter ett hastigt afsked från min
stackars vän, som inte tyckte sig kunna få mig i väg fort nog, tillbaka
till fängelsechefens rum, där jag redogjorde för utgången af mitt
besök, utan att han tycktes bli det ringaste förvånad.
-- Jaså, det har brutit ut till slut, sade han endast. Och så ringde
han på en af betjäningen och sade:
-- N:o 819 skall genast föras till en dårcell. Tag en tvångströja och
några man med er -- det kan lätt hända att han blir våldsam.
Pastor Lahti.
Det var lif och rörelse i Anoka, en vacker söndagsförmiddag i början af
Juni. Från hvarenda gård i settlementet kommo så många som blott kunde
lämna hus och hem, några i båt öfver sjön, andra till fots och de,
som bodde allra längst borta, i fyrhjuliga farmarevagnar, till
Salmela-gården, i hvars stora sal det skulle hållas bibelförklaring på
eftermiddagen.
Ända sedan Anoka fick egen järnvägsstation och "staden" begynte växa
upp längs banan, hade det varit tal om att skaffa dit en finsk präst
och bygga en kyrka, men först nu hade det blifvit allvar af saken.
Sedan på våren närapå ett dussin nybyggare kommit till och flera af de
andra skaffat sina hustrur och barn öfver, hade nödvändigheten att
realisera planen, börjat göra sig gällande. Någon undervisning måste ju
barnen få, och de fullvuxna kunde det inte annat än göra godt att någon
gång få höra Guds ord, om det så ock bara vore för att hålla karlarna
från krogen, medan predikan pågick.
Ty krog hade Anoka naturligtvis, och två handelsbodar och postkontor,
som var inhyst i ett rum bakom krogen, hvars ägare tillika var
fredsdomare, polischef och enda konstapel. Stort besvär med ordningens
upprätthållande hade han visst inte, men fredsdomaren Tuhkala kände nog
ändå vikten af den mångskiftande ämbetsmanna-ansvarighet, som hvilade
på hans skuldror -- och så ofta tillfälle gafs, gjorde han sitt bästa
för att låta också andra få känning af den. Men annars var han en
beskedlig karl och kunde tillräckligt engelska för att gå befolkningen
tillhanda med ett och hvarje i deras affärer, då de någon gång hade
sådana med "utländingar", såsom de kallade alla andra än sina landsmän.
Han tyckte visst inte, att det behöfdes kyrka och präst i Anoka, men då
Salmelahusbonden, som hade den största farmen i trakten och annars
också var en förnuftig karl, lofvat gratis tomt för byggnaden och äfven
det öfriga folket syntes önska en själasörjare, så ville han, Tuhkala,
inte draga sig undan. Tvärtom var det just han, som, då han fått höra
att pastor Lahti i Mills ville lämna orten, skrifvit och bedt honom
komma till Anoka för att hålla profpredikan.
Egentligen prästvigd var Lahti inte, utan bara utsläpt från ett norskt
prästbageri i Illinois, där själaherdar tillvärkades i dussinvis och
där han, så godt hans fullständiga obekantskap med språket medgaf,
deltagit i den ettåriga kursen. Men hemma hade han gått i
folkskoleseminarium, och ehuru han för något sträck blifvit affärdad
därifrån långt förrän han ens kunde tänka på dimissionsbetyg, hade han
dock hunnit inhemta betydligt större kunskaper än hvad de öfriga
prästkandidaterna i anstalten kunde skryta af och hade därför bland dem
varit ett klart skinande ljus -- på rådbråkad engelska.
I Amerika hade han drifvit vida omkring. En tid såsom emigrantrunnare i
New-York, sedan såsom kosthållare för ett lag järnvägsarbetare ute i
vestern, ett halft år såsom veterinär i en ny stad i Dakota och
därefter -- sedan han i fyllan och villan kurerat ihjäl en farmares
hela kobesättning på en enda natt -- hade han slagit sig på prästbanan.
I Mills, också ett finskt settlement, hade han nu senast vistats en tid
såsom präst, barnaläsare och tidningsredaktör på en gång, men han
tyckte inte om luften där, skref han till Tuhkala, och var därför
mycket villig att komma till Anoka, ifall församlingen åtog sig att
uppföra det nödiga huset för kyrkan, skolan och pastorn själf.
Det kan ju nog hända att luften i Mills inte var den bästa, men
misstänkligt är i alla fall, att pastorns lust att flytta också i någon
mån berodde därpå, att hans församlingsbor redan blifvit tillräckligt
amerikaniserade för att hota honom med tjära och fjäder, ifall han en
gång till uppträdde full i predikstolen. Huru som hälst var han böjd
för att flytta öfver till Anoka och i dag skulle han hålla
bibelförklaring i Salmelagårdens sal.
Tidigt på eftermiddagen kom tåget med pastorn. Fredsdomaren Tuhkala,
den amerikanska handelsmannen, Salmelahusbonden och några andra
honoratiores togo emot honom på stationen, medan resten af menigheten
samlat sig i en tät klunga på vägen, en bit från gården där samlingen
skulle ske. Pastorn smålog vänligt mot de medborgare, som togo emot
honom, protesterade mot att Salmelavärden tog hans nattsäck, men gaf
med sig och satte sig, följd af de öfriga, i gång utåt vägen, sedan han
med en min som om sådant vore långt under hans värdighet, höflig men
bestämdt afböjt Tuhkalas invit till hela sällskapet att först taga ett
litet glas.
Reputerlig att se var han just inte, där han gick ett halft steg före
de öfriga. Ansiktet var fett och blött, slätrakadt och försedt men en
näsa, som visade näsborrarna rätt framifrån. Munnen stor, rund och
fuktig och ögonen små, men oroliga och likasom ständigt på spaning. Då
han kom fram till gruppen af församlingsbor på vägen, nego kvinfolken
djupt och karlarna togo betänksamt hattarna af sig, medan pastorn gång
efter annan långsamt och värdigt böjde på hufvudet och sade: god dag,
god dag kära vänner! En pojke knyckte sin syster i kjolen och sade: ser
du så'na stickor till ben han har! och manade henne och två andra
flickor att flina.
Men pastorn märkte det inte, utan gick vidare fram mot huset, där han
försvan i främmand, kammaren innanför salen, sedan han med ännu ett
fett tacksamhets småleende tagit sin nattsäck af värden. Och omedelbart
därpå började menigheten stillsamt intaga sina platser, en del på
stolar och andra på bänkar och bräder lagda på packlådor.
Så snart alla voro inne, kom pastorn ut och gick med afmätta steg och
ett mildt smålöje fram till sin plats bakom bordet, som var klädt med
en hvit duk. Han hade klädt om sig och bar nu en riktig prästrock med
mycket smala ärmar och en lång rad knappar, hvaraf likväl endast den
öfversta var tillknäpt, medan de andra stodo öppna och visade en
misstänkligt tjock urked, som liknade guld och var fästad inne i fickan
med en säkerhetsnål. Pastorns klocka hade altid råkat stanna på något
obegripligt sätt, "just i dag på morgonen".
-- Låter oss bedja, sade han efter det han harklat sig och kastat en
snabb blick öfver församlingen. Och sedan han lagom länge hållit
hufvudet lutadt mot sina sammanknäpta händer, höjde han det och sade
med vacker betoning, att han ämnade tala om synden -- ty syndare äro vi
ju alla!
Det var en utläggning om synden i allmänhet och om svalg och
dryckenskap isynnerhet han gaf till bästa, och det var ord och inga
visor Anokaboarna fingo höra -- de som aldrig gjort sig skyldiga till
värre svalg än att någon enda gång äta sig till magvärk på fläsk och
nypotäter och som inte hade råd att dricka något så när ordentligt mera
än ett par gånger om året på sin höjd.
Men pastorn, som föregående afton tagit ett grundligt afsked af några
likatänkande själar i Mills, hade en dunkande känsla i hufvudet, och
den dref honom till en dånande predikan öfver "djäfvulen i buteljen",
såsom han fann lämpligt titulera den bondfinkel som serverades i Mills,
och därmed lyckades han så skaka upp sina åhörare, att kvinfolken
begynte snyfta högljudt och karlarna sågo allvarsamma ut, medan barnen,
skrämda af skrikandet och de rysliga orden, tryckte sig tätt till
hvarandra eller till sina mödrar och darrade i sina små samveten, fast
de aldrig smakat ens bondfinkel.