Minnesota och Michigan på återväg från San Francisco. Han hade under
sommaren arbetat hos några finska farmare och hade sedan färdats till
New-York på en hvetepråm, där han i sällskap med några andra drifvare
omsatt säsongens besparingar i en sådan mängd whisky att han inte hade
det minsta minne af resans längd. Men han trodde inte att det var så
farligt långt med bantåg.
-- Men om Tuominen får reda på att jag är där, så kan han väl få mig
tillbaka med kronoskjuts? frågade Lena, öfvertygad om att en så vacker
institution som "kronoskjutsen" fans införd i hvarje civiliseradt
samhälle.
-- Det skulle han väl kunna, menade Wehkalainen, med tanken på polisens
ogenerade sätt att handskas med förrymda sjömän. Och enligt alt hvad
han visste var väl lagen mycket strängare mot förrymda hustrur.
-- Då är det inte värdt, pustade Lena. Jag har bara den skammen till
att bli fasttagen.
-- Strunt, sade matrosen. Han hade rymt mera än en gång och vanligen
hade det lyckats utmärkt.
-- Det kan så vara för en karl, invände Lena med en djup känsla af
afund mot det kön som kunde säga "strunt" om kronoskjutsen, men för mig
vore det en evig skam om polisen tog mig. Nog måste jag bli här, om han
också slår ihjäl mig. Hon började gråta på nytt.
-- Så res hem, sade Wehkalainen otåligt. Där kan han ingenting göra åt
dig och ångbåtar går det hvar dag.
-- Jag har inte pengar, snyftade flickan. Två daler är alt hvad jag
har, han har inte gifvit ut något för den här veckan.
-- Ja, men jag har, försäkrade Wehkalainen, som nu en gång var besluten
att spela Tuominen ett gement streck. Du kan få låna af mig tills vi
träffas igen, tillade han skämtsamt.
-- Inte vill jag ta dina pengar, protesterade Lena. Gud vet om vi
träffas igen i den här världen.
-- Det gör ingen skilnad. Jag bara super upp dem, om du inte tar dem.
Vill du så gå vi strax ned till Castle Garden och vänta där tills du få
biljett så kan du resa med första båt?
-- Nog hade jag tänkt stanna tills jag arbetat ihop åtminstone
tvåhundra daler, sade Lena fundersamt, med en sista, sorgsen
afskedstanke till sina vackra rikedomsdrömmar, men hällre far jag hem
med mindre än jag blir kvar här i huset.
-- Allräj, sade Wehkalainen afgörande. Du kan få min sjömanssäck för
dina saker. Kistan kan jag inte bära allena, men det mesta du har går
nog i säcken.
-- Bry dig inte om det. Vi orka nog bära kistan tillsammans och hällre
lämnar jag den på gatan än här, sade Lena hurtigt. Hon fick en riktig
hjärtklappning vid tanken att redan om några timmar vara på hemväg, och
det lifvade upp henne.
Inom några minuter var byrålådornas innehåll tömdt i kistan, hvilken de
båda så tyst som möjligt buro ned, och kort därpå vandrade de raskt
nedåt Chenystreet, som denna tid på dygnet var tyst och öde.
Vandringen ned till hamnen blef både lång och tröttande och mera än en
gång måste de pusta ut, hvarvid Lena alltid kastade en ängslig blick
nedåt gatan, där Tuominen möjligen kunde dyka upp. Men alt gick
lyckligt. Då de omsider kommo in i Batteryparken, där träden prunkade i
alla indiansommarens granna färger, drog Lena ett djupt andetag af
lättnad. Och ännu lättare andades hon, då Wehkalainen, sedan de
småsofvit några timmar på en bänk under förväntan på att Castle Gardens
portar skulle öppnas, efter endast några minuters frånvaro kom tillbaka
med en biljett, som gälde ända till Wasa, och hemtade med sig en pojke,
som på en handkärra skulle forsla kistan till ångbåtsbolagets docka.
Det var visst ett par mils väg dit, men det betydde ingenting, då de
bara behöfde följa efter handkärran. De hunno fram i så god tid, att
Lena till och med började känna sig ängslig för att Tuominen ännu
skulle kunna få tag på henne.
Men Wehkalainen lugnade henne med att det inte var troligt. Och för
öfrigt skulle hon inte bli lämnad allena, ty han hade vid närmare
betänkande och då pengarne väl räckte till, köpt biljett också för sig
själf öfver till Liverpool. Man kunde aldrig veta, menade han, hvad
Tuominen kunde taga sig till, då han såg att Lena rymt, och i Liverpool
var det åtminstone lika lätt att få hyra som i New-York. Det lugnade
Lena fullkomligt, och vissheten att hafva en bekant människa att lita
till under resan, bragte henne i så godt humör, att hon nästan helt och
hållet lyckades slå bort tanken på de hundra dollars mera hon ansåg att
hon rättvisligen borde ha fört med sig från Amerika.
Men då den väldiga ångaren lade ut och långsamt lämnade kajen på alt
längre afstånd, trängde den sig på henne igen, starkare än förut. Och
då om en stund New-Yorks husrader längst borta begynte smälta ihop till
en enda otydlig massa och frihetsgudinnans jättestaty blef alt mera lik
en dimfigur i den lätta, höstliga solröken, då steg bitterheten af den
stora missräkningen henne ända upp i halsen. Och det var med en tydlig
återspegling däraf i röst och min hon i djupt öfvertygad ton sade till
Wehkalainen, att det inte betydde mycket huru rikt Amerika var, då det
hade så usla lagar, att den fattige inte hade någon rätt.
Den gamla matrosen såg fundersam ut, medan han långsamt stufvade in en
ny laddning tuggtobak och med tungan jämkade den till rätta till
vänster i munnen, där den ständigt på samma ställe valkade bussen
åstadkommit en knöl, som liknade en utväxt på käkbenet.
-- Det är inte lagarnas fel, sade han slutligen då operationen var
lyckligt slutförd, de äro bra nog. Men människorna ä' dåliga, ser du,
och då hjälpa lagarna till ingenting.
Enoch Muponen på krigsstråt.
Fordom tillhörde Amerika indianerna, men i våra dagar tillhöra
indianerna Amerika. Präriernas och skogarnas f.d. fria söner hållas
numera instängda på reserverade områden, där regeringen genom sina
soldater vaktar dem så noga som trots några raskreatur, välvilligt
tillåtande dem att svälta, frysa, lefva och dö huru fritt och
oinskränkt som hälst, så länge de bara inte försöka lämna sitt område
och upplifva gamla buffeljaktminnen med de stora boskapskungarnas oxar,
kor och kalfvar, hvilka i tusental ströfva på betesmarkerna rundtom
reservationerna. Göra de det, så blir det annat af. Armén mobiliseras,
proviant- och ammunitionskontrakt uppgöras och pengar stjälas så
intensivt som blott amerikanska eller ryska kronoleverantörer kunna
göra det.
Därmed är nu likväl på intet vis sagdt, att inga pengar stjälas under
andra än krigstider i Amerika. Tvärtom stjäles där alltid högst
betydligt och ingalunda minst af dem, som på regeringens vägnar dela ut
föda och kläder åt Amerikas forna egare. Ty så långt ha indianerna,
trots trägen och långvarig öfning, ännu inte kommit att de kunde
lifnära sig endast med gräs och rötter, och därför är regeringen
tvungen att förse dem också med en del andra födoämnen. Två gånger i
månaden samlas krigarne till den plats inom reservationen, som kallas
agenturen, och där utlämnar Onkel Sams ombud till de röde alt hvad de
under de närmaste två veckorna anses kunna behöfva för att hålla kropp
och själ tillsamman.
Men nu variera åsikterna härutinnan tyvärr rätt betänkligt. Agenten
anser att oxar, som längesedan svultit af sig alt annat kött än de
hårdaste musklerna och de segaste senorna, äro goda nog att gnaga på
för rödskinn, medan dessa åter hålla före, att ingen annan än agenten
kan bli fet på dylik diet -- och så uppstå dispyter. Ibland lyckas det
agenten att lugna sina skyddslingar med ett eller annat skålpund ruttet
mjöl mera än han noga taget ämnat gifva dem, men ibland lyckas det
inte, och då draga de röda männen bort, stjäla hästar och boskap och
slå ihjäl ett eller annat blekansikte i omnäjden för att gifva
tillbörligt uttryck åt sitt missnöje.
Då är spektaklet färdigt. Förenta Staternas öfvergeneral rycker i fält
med armén, tidningarna trycka spalt på spalt med beskrifningar om de
röda djäflarnas -- det är den tekniska termen -- grymhet, blodtörst och
list och fasta föresats att hällre stupa till sista man än underkasta
sig, obegripliga kvantiteter proviant förtäras af trupperna och sådana
massor ammunition förbrukas -- alt enligt leveranskontrakten -- att de
borde förslå för expedierande af hvartenda rödskinn i landet till de
sälla jaktmarkerna. Om flera eller färre veckor, beroende på årstiden
och väderleken, lyckas det sedan att drifva indianerna tillbaka till
agenturen, där de arma djäflarna tagas emot med öppna armar såsom
förlorade, men återfunna och ångrande söner. Och då de vid det laget
svultit tillräckligt för att med god smak tugga till och med
leveransoxar, så äro de nog så villiga att tända fredspipan, isynnerhet
som de i anledning af tillfällets högtidlighet få tobaken till den
gratis. Så ungefär ser ett indiankrig ut i våra dagar.
Det sista, som till dato inträffat, gick af stapeln för litet mera än
ett år sedan ute i South Dakota. Den gången var det Sioux indianerna,
som tröttnat på regeringsdieten, och då de vid föregående enahanda
tillfällen visat sig rätt segslitna i sin opposition, så väntade man
sig något mera än vanligt intressant, hvarför också till
krigsskådeplatsen samlades en mängd tidningskorrespondenter -- och
bland dem äfven jag. Tillfället att få se en bit gränsmarkslif ute på
prärierna under särskildt intressanta omständigheter var för godt att
försummas, och därför steg jag en gnistrande kall Januarimorgon ur
järnvägskupén vid stationen Rushville i Nebraska, tätt invid
Dakotagränsen, samt började genast i sällskap med en annan tidningsman,
den jag råkat på tåget, leta efter någon, som vore villig att sälja
eller hyra oss ett par hästar för ridten ut till Pine Ridge-agenturen
och för begagnande under kampanjen.
Den lilla präribyn var full af folk: statsmilis, som ryckt ut för att
mota ett möjligt försök af rödskinnen att bryta sig väg åt Nebraska
till och falla öfver nybyggena längs reservationens södra gräns,
forkarlar med hästar och stora, fyrhjuliga vagnar, afsedda för
transport af förnödenheter ut till högkvarteret, cowboys, som
förrättade kurir och späjaretjänst, och slutligen en brokig hop
människor, som skyndat undan från de närmast hotade nybyggena med barn
och bohagsting, och nu, så godt sig göra lät kamperade i byns fåtaliga
brädskjul eller på dess enda gata. Det såg helt krigiskt ut, alt detta
vimmel af militär och annat folk, men ändå kunde jag inte förmå mig att
tro på allvaret af hela kriget.
Inte ens sedan vi lyckats träffa aftal om ett par präribronchas och
sent omsider kommo i väg, föreföll mig färden stort annat än som en
lustridt, så öde och tom och fredlig såg näjden ut -- dock att märka
att uttrycket lustridt måste tagas bildlikt, ty ridten var i själfva
värket inte lustig als. Hästarna voro af den riktiga präritypen och
utmärkte sig för ett traf, som redan inom den första kvarten bibragte
oss en liflig öfvertygelse om sanningen af en del resandes berättelser
om huru gauchos i Sydamerika göra kött mört genom att placera det
mellan sadeln och hästryggen och sedan rida på det en stund. Våra
hästar kunde också göra kött mört, det betviflade vi inte als, efter
ett halft dussin mil eller så.
Men sedan vi hunnit öfver den terräng som bevakades af milis-trupperna
och in på de uppstudsiga indianernas område, samt i anledning däraf
funno oss föranlåtna att inslå en raskare fart, försonades vi helt och
hållet med våra riddjur, som i en långsträkt, half traf-, half
galopptakt tillryggalade mil efter mil, den ena långsluttande åsen upp,
den andra ned, utan att tröttna och utan ett felsteg. Det var rent
märkvärdigt att lägga märke till de små djurens sega uthållighet -- och
stort annat var där inte häller att lägga märke till i den altjämt lika
öde och liflösa näjden. Grågult gräs i glesa tufvor, som visade den
skarpfrusna, gråa leran emellan, här och där en fläck af smutsig,
damblandad snö och någon gång nere i dälderna snår af vide och en eller
annan nödvuxen, vindpiskad tall.
Väl hälften af den trettio mil långa vägen hade vi ridit och hade
småningom kommit in i en trakt, där det sista snöfallet varit rikligt
nog att hölja marken med ett obrutet snötäcke, som hållit dammet nere
och därför var bländande hvitt, då vi från krönet af en af de låga
åsarna blefvo varse en man, som nere i dälden stretade framåt i samma
riktning som vi. Inom kort voro vi så nära, att vi tydligt kunde
iakttaga hvar detalj af figuren, medan vi läto hästarna i skridt gå
vägen uppåt nästa ås.
-- En underlig typ den där, anmärkte min kamrat, medan jag förgäfves
sökte tvinga min hjärna att utreda det intryck af gammal bekant, som
den fyrkantiga, gråklädda gestalten där framför oss gjorde på mig. De
där breda axlarna, med ett hästbetsel slängdt öfver den ena, den korta
nacken och det runda hufvudet, täckt af en skinnmössa och framför alt
den stadiga, säkra gången -- alt det där hade jag sett förut.
Mannen hade påtagligen redan varseblifvit oss, då vi redo ned i dalen
och vände därför inte ens på hufvudet, ehuru han måste hört hästarnas
steg på den hårdfrusna marken. Han bara trampade jämt och stadigt
vidare, och då begynte det klarna i mitt minne. Hemma i Finland var det
jag mången gnistrande kall vinterdag sett dylika breda ryggar, sett
samma slags stadiga fjät stiga vägen framåt, medan jag i sakta mak åkte
uppför någon backe och hästens andedräkt stod som en hvit rök i den
bistert kalla luften.
Jag red på för att få en blick på mannen också framifrån, men redan då
jag kom i bredd med honom häfdes de ringa tvifvel om landsmanskapet jag
ännu hyste, ty där, ur vänstra byxfickan, dinglade vid en smal, svart
läderrem en piprensare af mässing, en sådan där krökt tingest med ett
hål för remmen i öfra ändan, sådan man nog inte kunde köpa den i hela
vida världen annat än i finsk landthandelsbutik.
-- God dag, sade jag.
-- God dag, svarade han i det han såg upp, så likgiltigt som om det
händt honom minst en gång om dagen att där ute i indianterritoriet bli
tilltalad på sitt eget språk. Men han stannade likväl och sträckte
säfligt fram handen, då jag räckte honom min till hälsning.
-- Hvarifrån kommer herrn? frågade han därpå, i det han ur bröstfickan
drog fram en liten masurpipa med mjukt skaft och hornmunstycke och
klämde ned dess innehåll med pekfingret.
Det upplyste jag honom om och frågade sedan i min tur, hvart han var på
väg och huru det kom sig att helt ensam trampade omkring här i
indianlandet. Visste han inte att det var krig med de röde?
-- Joo, nog visste han att där var någotslags bråk å färde och det var
till och med just anledningen, hvarför han var stadd på vandring.
Föregående afton hade det tattarbyket stulit hans häst från en liten
farm, som han hade strax utanför reservationen. Han var nu på väg för
att söka få den tillbaka.
Trodde han då, att indianerna så där utan vidare skulle lämna ut hästen
blott han fick rätt på dem, frågade jag vidare.
-- Någotslags länsmän måste de väl ha också här i landet, svarade han
trankilt, i det han strök eld på en tändsticka och tätt omslöt
piphufvudet med båda händerna, medan han sökte få dess innehåll att
brinna. Och sedan operationen lyckligt slutförts, blåste han ut en god
munfull rök och tillade, att med en sådan hop krigsfolk, som tågat ut
efter indianerna -- tattarne enligt hans uppfattning -- så kunde det
väl inte bli svårt för länsmannen, eller hvad han nu må kallas, att
skaffa rätt på en stulen häst.
Mot den logiken kunde det inte argumenteras, det förstod jag godt, men
hvad jag inte förstod, var huru karlen inte hade desto tydligare
begrepp om saker och ting i ett land, där han redan blifvit jordägare,
och därför lämnade jag hästaffären åsido samt frågade i stället, huru
han råkat slå sig ned där i trakten och huru länge han varit i Amerika.
-- Halftannat år, sade han. De hade, en hel flock finnar, genast i
New-York värfvats för järnvägsarbete till en linje inte långt härifrån,
och då det blef slut, hade han föregående vår tagit upp ett stycke
regeringsland, som ju inte kostade något, för att försöka sig på
jordbruk. De andra hade dragit längre västerut.
Nu började jag få en aning om, huru det var möjligt att han så litet
kände till förhållandena, och medan vi i sakta mak tågade vidare, blef
aningen under samtalets lopp full visshet. Han plägade helt enkelt
intet umgänge med någon annan än handelsmannen i Rushville, dit han
emellanåt förde några bushels hvete för att tillbyta sig de
oundgängligaste förnödenheterna, och hade därför häller inte lärt någon
engelska. Hästen hade han köpt med besparingar från järnvägsarbetet; en
plog och en harf hade han gjort sig själf, och bo gjorde han i en
jordkula, den han gräft och inrättat med egna händer. Föregående vår
hade han inte hunnit få något stort utsäde i jorden, men det han sått
hade slagit väl till, och nu hade han så mycket plöjdt att han på våren
hoppades kunna så en tio till tolf tunnor -- utsäde hade han
tillräckligt. Det var hela hans historia i Amerika, och den hade han
ingenting emot att förtälja. Tvärtom var han meddelsam nog, då han en
gång kom i farten.
Långsamt blef det ju visst emellanåt där ute i ensamheten, menade han,
men det kunde inte hjälpas. Alt hade gått bra nog ändå tills tattarne
lagt sig till hästen, som om dagarna fick ströfva fritt omkring, men
under vinternätterna delade jordkulan. Bara han fick den tillbaka, så
skulle det nog bli bra igen. Det var en brun vallack med hvit strumpa
på högra bakbenet. Helt ung häst.
Ett svagt försök från min sida att göra klart för honom, huru ytterst
ringa utsikter han hade att få igen sin bruna vallack, misslyckades
totalt, och lika liten effekt hade alla föreställningar om, att han
kunde råka illa ut på vägen till Pine Ridge, helt ensam och obeväpnad
som han var.
Han bara smålog öfverlägset och menade tro på, att han nog kunde reda
sig. Indiantattare hade han sett så godt som hvar dag ända tills det
här bråket börjades, och var inte det minsta rädd för dem. Och för
resten, om de velat göra honom något ondt, så hade de väl gjort det då
de stulo vallacken. Om den saken hade de nog varit flera. Den gaf sig
inte fast åt hvem som hälst.
Där hjälpte intet resonnerande, det insåg jag och önskade honom härför
lycka på färden och så redo vi på, jag och min reskamrat, som kände sig
högeligen road af Enoch Muponens historia. En enda indian sågo vi under
resten af vägen, men då han uppenbart var ännu ängsligare att undvika
oss än vi honom, så kommo vi utan vidare äfventyr på aftonen fram till
reservationsagenturen.
Och följande morgon infann sig äfven vännen Enoch. Han hade anländt
redan under natten och hade så snart solen gick upp begifvit sig till
det läger en del s.k. vänskapligt sinnade indianer slagit upp i dalen
nedanför agenturen, för att se åt om hans bruna vallack möjligen fans
där. Men intet spår af den hade stått att upptäcka, och därför kom han
nu till mig. Jag skulle skaffa honom besked om hvar de andra tattarne
uppehöllo sig. Nu kände han sig ändå säkrare än förut om att hela
kriget var bara skräp, då ju en hel hop af de röde i allsköns vänskap
och fredlighet kommo och gingo bland soldaterna kring agenturen utan
att någon oroade dem.
Men han blef smått fundersam, då han hörde att indianerna höllo till
ute i ödemarken, minst fem eller sex gånger längre bort än den väg han
redan kommit, och att ingen från en dag till en annan kunde säga hvar
de vore att söka.
-- Då måste man ju ha vägkost med sig, sade han i förtretad ton. F--n
också, att jag inte visste det förut. Jag har inte mera med mig än för
ett par dagar, så nu måste jag hem tillbaka.
Igen försökte jag öfvertyga honom om att det dock vore mycket klokare
att vänta tills kriget var slut och sedan på allvar börja spaningarna
efter vallacken.
-- Jo, inföll han med en viss hetta, och då ha de ridit den fördärfvad.
Nog är det bäst att göra hvad man kan, så länge den är i lifvet.
Därmed begaf han sig på väg efter vägkost och kom först följande dag
tillbaka, med betslet öfver axeln som förut. Men då var det redan för
sent. Samma morgon hade ordres utfärdats, förbjudande en och hvar att
begifva sig längre bort från agenturen än till förpostlinjerna, och det
svaga försök jag gjorde att utvärka tillåtelse för Enoch Muponen att
passera för att leta efter sin häst, misslyckades naturligtvis.
-- Galenskaper! sade stabschefen, i hvars hand afgörandet låg, karlen
måste vara från förståndet. Och därvid såg han på mig med en blick, som
angaf, att han inte kände sig fullt på det klara med ombudets
sinnestillstånd häller.
Muponen blef förargad, då han hörde utgången, men sedan han å sin sida
gjort ett fåfängt försök att helt ogeneradt vandra sin väg som om inga
förpostlinjer funnits, öfvergick förargelsen till missmod.
-- Nu får jag den väl aldrig tillbaka, sade han hopplöst, och hvad
skall jag här lefva af när vägkosten är slut?
Den senare delen af frågan besvarade sig lyckligtvis själf ännu samma
dag, ty då några af mina kolleger lyckats få reda på de nyheter, hvilka
orsakat det generella förbudet mot aflägsnande från agenturen, och i
anledning däraf behöfde en kurir för att föra deras telegram till
Rushville, erbjöd jag Muponens tjänster för två dollars mindre än det
pris herrar cowboys fordrade. Och då jag tillika gick i borgen för hans
pålitlighet genom att lofva låna honom min häst, så antogs ombudet med
nöje.
Ännu mera nöje beredde det vännen Enoch, som ansåg åtta dollars för en
färd till Rushville vara plumpt betaldt, och förklarade sig mera än
villig att härnäst föra telegram för hälften, eller fast mindre om så
skulle vara.
-- Och inte behöfver jag någon häst, slutade han, nog hinner jag dit
till i morgon också till fots.
Jag förklarade dock alldeles bestämdt, att de som skickade telegrammen
ville hafva dem inlämnade före kl. 12 på natten, och då mörknade hans
belåtna min betydligt, i det han frågade huru mycket jag ville hafva i
hyra för hästen, men klarnade upp igen, då jag svarade, att kampen
behöfde motion och följaktligen inte skulle kosta honom någonting.
Och motion fick den, till och med betydligt mera än jag afsett, ty då
vi tidigt morgonen därpå kommo ut ur vår sofbarack var den nya kuriren
redan tillbaka, och min häst hängde hufvudet på ett så melankoliskt
sätt, att jag helt förargad sökte för Muponen klargöra den betydliga
skilnaden mellan att rida en häst fördärfvad och att motionera den.
Men då han högeligen förvånad sade, att han icke kunnat tro annat än
att herrarna ville ha det lilla pappret från telegrafen lika fort
tillbaka som de andra ned till Rushville, så kunde jag å min sida inte
annat än skratta åt hans uppfattning af ett telegramkvittos vikt och
betydelse -- och i själfva värket hade jag inte häller skäl till annat,
då bronchon senare på dagen kryade till igen och med god aptit tuggade
sitt foder.
Enoch fick sina åtta dollars, och två dagar senare, då de förut
vänskapligt sinnade rödskinnen sent på aftonen med ens bröto upp sitt
läger och gåfvo uttryck åt förändringen i sin sinnesstämning genom att
från alla håll öfversålla agenturen med gevärskulor, erbjöd sig ett
nytt tillfälle för honom att förtjäna pengar. Ingen visste om vägen
till Rushville var öppen eller inte, hvarför endast en cowboy befans
villig att rida dit med depescher och han begärde femtio dollars för
turen.
Priset var öfverdrifvet, men troligen skulle det blifvit nödvändigt att
betala det, då de stora tidningarna ju måste få underrättelser om de
senaste händelserna, kosta hvad det ville, men jag kallade igen på
Enoch Muponen, som alt sedan sin sista expedition dagarna i ända
drifvit omkring i närheten af vårt högkvarter, och han var villig att
besörja telegrammen för tjugufem.
-- Inte skulle jag ens begära så mycket, förklarade han smått generad,
men här fins en karl som har en god häst till salu för tjugufem daler
och den ville jag gärna köpa. Vallacken får jag väl inte tillbaka
numera.
Jag meddelade de andra huru sakerna stodo och de voro så nöjda att de
lofvade honom fem dollars extra, om och när han kom tillbaka till Pine
Ridge, och så vandrade han att hemta karlen, som hade hästen till salu.
Om en liten stund kom han tillbaka med mannen, hvilken befans vara en
Chenyenneindian, anstäld som späjare vid högkvarteret. Huru de två
lyckats göra sig förstådda vet allenast den gud, som sätter finska
ödemarksbor i stånd att öfveralt i världen reda sig endast med sitt
eget språk -- förklara det kan ingen. Men Chenyennespäjaren hade
faktiskt en häst, den han var villig att sälja för tjugufem dollars,
och tio minuter senare red vännen Enoch i väg på den betydligt magra
kampen, utan sadel, men med sitt eget betsel, det han med ett grin af
belåtenhet hängt öfver hufvudet på sin nya häst.