Därefter var det nästan som om de icke befunnit sig i samma stad.
Samfärdseln på banan blef allt lifligare ju längre det led mot
utställningens afslutande. Och i samma mån ökades naturligtvis arbetet
-- men också förtjänsten -- för personalen och i synnerhet för
lokomotivförarne.
Anni kom snart till klarhet om att hon icke alls trifdes i Chicago. Att
aldrig, utom under Isaks sällsynta och kortvariga besök, få träffa
någon människa hon värkligt kunde tala med föreföll henne nära på
outhärdligt.
En gång hade hennes matmor visst tagit henne med till utställningen och
där tycktes ju nog vara vackert, om där inte funnits sådana hopar af
människor. Man kunde knappast se någonting annat än dem. Då hon kom hem
därifrån värkte och bultade hennes hufvud så, att hon trodde sig på väg
att bli sjuk på allvar. Därefter brydde hon sig inte mera om att gå ut
ur huset.
Men till Isak sade hon ingenting om huru hon vantrifdes. Han hade det
ju i alla fall bra mycket värre -- -- i arbete både natt och dag. Och
på nyåret skulle de kunna fara hem, försäkrade han alltid. Kunde han
hålla ut till dess, så kunde hon det väl också.
Så gingo dagarna och veckorna, sådana dagar och veckor, som Chicago
aldrig upplefvat förut, och troligen ej kommer att upplefva härefter.
Utöfver unionens hela område hade folket slutligen kommit till
öfvertygelsen att den väldiga utställningen väl var värd att se, trots
allt hvad afundsjuka tidningar i östan och västan haft att säga mot
den. Och därför strömmade ständigt allt talrikare skaror till
världsstaden vid Michigansjön, talrikare i mån som den sista oktober,
den oåterkalleliga stängningsdagen, ryckte närmare.
De oräkneliga hotellen af olika klass och slag voro fyllda ända till
badrum, garderober och andra krypin, där något slags bädd kunde slås
upp, eller där man i värsta fall kunde ligga på golfvet. Ute på
sydsidan, i närheten af utställningsfältet, uppstodo hela läger, där
man kunde hyra sofplatser i tält -- och hvarenda plats var upptagen.
Privata familjer, kaféer, restaurationer -- -- ja, ända till
polisstationerna härbärgerade utställningsbesökande, som annars skulle
sett sig nödsakade att tillbringa natten på gatan.
Rörelsen i staden var otrolig och omsättningen af pengar oerhördt stor
under de sista veckorna. Krog- och spelhusvärdar och andra, som gjorde
i både bättre och sämre affärer, togo in mynt i näftal. Längs alla
gator och vägar, som ledde ut till expositionen, stimmade massor af
människor fram och åter från tidigt på morgonen till sent in på
nätterna. Utställningsområdet själft var oaktadt sin jättelika
utsträckning en enda myrstack af oroligt, jäktande, myllrande lif --
som om enhvar sökt tvinga in det yttersta möjliga i de få dagar, som
återstodo. Och bantågen dånade oupphörligt från och till Chicago,
ständigt öfverfyllda af passagerare.
Det gick i oafbrutet crescendo ända till den första november. Då
upphörde på en gång tillströmningen af folk till de inkommande tågen.
Om ett par dagar kunde hälften af de utgående inställas. Därpå följde
ett kort uppehåll af lugn, hvarunder litet hvar sökte i någon mån hämta
andan -- och så bröt den stora strejken ut.
På Chicago, Burlington & Quincy-banan -- C. B. & Q. såsom den vanligen
kallades -- där Isak Peltonen var anställd, hade Johnston, Annis
husbonde, åtagit sig att förmå manskapet till deltagande i strejken.
-- -- Utan oss skulle banbolagen icke kunnat förtjäna en slant mera än
vanligt under det sista halfåret, slutade han ett andragande i
lokomotivstallet till en flock arbetare, bland hvilka också Isak befann
sig. -- Det är vi, som svettats och slitit dag och natt för att fylla
deras penningpåsar och därför är det vår rätt att också dela deras
vinst. Men får man inte sin rätt med godo, så tvingar man sig till den!
-- Månne vi inte redan fått vår del? invände Isak saktligt. -- Jag
tänker att andra väl likasom jag förtjänat mera de sista tiderna.
-- Det ha vi väl gjort, medgaf Johnston -- men det är ingenting annat
än lön för vårt extra arbete vi fått. Vinsten ha de tagit hel och
hållen, och den skulle de aldrig kunnat få utan oss.
-- Och utan dem skulle vi hvarken kunnat få lön för extra eller för
vanligt arbete!
-- Taladt som en scab! -- Ni borde vara den sista att draga er undan,
Eisäk! Men vi ha ingen tid för prat. Vi äro alldeles tillräckligt många
att icke behöfva bry oss om hvad den ena eller andra gör, men hälst
ville vi naturligtvis ha alla med. Hvem är med och hvem emot oss?
-- Jag vill inte strida med mitt bröd, förklarade Isak kort. -- Sedan
jag kom i bolagets tjänst har jag fått ärligt betaldt för ärligt
arbete, och så länge jag det får blir jag kvar.
-- Likaså gör jag! -- och jag med! -- och jag! -- och jag! -- jag
också!
Flera af dem, som slöto sig till Peltonen, skulle aldrig riskerat börja
oppositionen, så mycket det än bjöd emot att lämna arbetet. Men då isen
en gång var bruten, voro de icke tröga att följa exemplet.
Johnston var lika häpen som förbittrad. -- -- Han hade på förhand
försäkrat de andra ledarne att hvar man på C. B. & Q. var säker -- --
så stort inflytande hade han nog där. Och nu vågade han icke ens säga
ut hvad han tänkte -- -- därtill hade han eldaren, som kommit Isak för
nära, i alltför färskt minne.
Följande morgon var strejken i full gång. Och innan dagen gått förbi
hade de olika järnvägsbolagen slutit sig tillsamman samt enats om att
på inga vilkor gifva vika, utan föra striden till slut med samfälda
krafter.
De af manskapet, som stannat kvar i arbete, erhöllo ånyo kvarter och
förplägning på stationerna, hvilka ställdes under bevakning af enkom
förhyrdt, väl beväpnadt manskap. Med hvart tåg följde likaledes vakter,
försedda med revolvrar och repetergevär, såväl på lokomotivet som i
konduktörsvagnen. Arbete fans fullt upp och förtjänsten var större än
någonsin. Men det var i alla fall en ohygglig tid.
Isak Peltonen tänkte visst mycket sällan därpå att han nära nog vågade
lifvet hvar gång han förde sitt lokomotiv ut från stationen eller
hämtade det tillbaka. Men så mycket oftare tänkte han på tågets och
passagerarnes öde, ifall de strejkande utförde sitt ofta uttalade hot
att gripa till våld.
Själfva stationsområdet var nog något så när väl bevakadt, men mera
kunde bolaget icke göra, utan måste i öfrigt lita hufvudsakligen på
förarnes påpasslighet. Och förarne åter måste lita minst lika mycket på
sina egna ögon som på signalerna -- hvilka ju kunde vara falska.
Till och med Isaks kallblodiga lugn begynte småningom hota att gifva
vika. De föregående månadernas förtvifladt ansträngande arbete hade
varit den sämsta möjliga förberedelse för den tid, som nu följde och
som kräfde allt hvad de spänstigaste nerver kunde gifva.
Hvad nerver voro för något visste Isak väl icke, men hvad han visste
var att han började känna sig rädd hvar gång han steg upp på sitt
lokomotiv. Och under sina lediga timmar var han likaledes nedstämd och
orolig, oaktadt de fortsättningsvis snabbt ökade besparingarna.
Icke ens Anni kunde starkare längta efter den dag, då de skulle vända
Chicago och Amerika ryggen. -- -- För sin del skulle han hälst gjort
det genast, om det ej bjudit emot att just nu lämna tjänsten -- -- som
om han varit rädd för Johnston och de andra!
Anni hade han för öfrigt icke sett mera än en gång sedan strejken
började, en afton då han trots kamraternas varningar lämnat det
bevakade området och begifvit sig ut på västsidan. Honom hade ingenting
vederfarits, men då Anni nästa morgon sanningsenligt besvarade frågan
hvem det var, som besökt henne, undanbad Johnston sig sådana visiter
för framtiden. Hon fick låta bli att taga emot scabs, så länge hon var
i hans hus!
Isak bara smålog då han läste Annis bref om saken. I det hela gjorde
det ju inte stor skilnad -- -- hon kunde väl lämna den tjänsten, om så
skulle vara. Men just nu var det inte lätt att ens skaffa henne
ett hyggligt kvarter -- -- det gamla boardinghuset var fullt af
strejkande -- -- --
Nå, länge kunde det här eländet väl inte mera räcka -- -- och hon hade
det tills vidare bra nog där hon var -- -- --