Deltagarnes i strejken förbittring stegrades dagligen, i mån som å ena
sidan hoppet om eftergift från bolagens sida syntes mera aflägset och å
den andra svårigheterna att fortsätta striden ökades. Sedan flertalet
inom de första veckorna gjort slut på sina besparingar från de goda
månaderna, begynte frågan om dagligt bröd allt enträgnare pocka på svar
-- och oförmågan att besvara den dref allt flera öfver till dem, som
yrkade på våldsåtgärder.
De drefvo slutligen sin vilja igenom. Ledarne beslöto att med våld
söka tvinga en af hufvudlinjerna att inställa också post- och
passageraretågen, de enda, som ännu voro i gång. Lyckades det, så måste
vederbörande falla till föga.
Men Johnston uppträdde som medlare.
Innan de skredo till åtgärder, hvilka skulle gifva förtryckarne rätt
att erhålla militärskydd för sin egendom, ville han föreslå att de
skulle försöka skrämma scabmanskapet på en eller annan linje att lämna
arbetet. Gick det inte, så återstodo alltid kraftåtgärderna.
Och i den vägen ville han föreslå C. B. & Q. Där fans en ärkescab, som
de andra följde -- en usel invandrare, som kommit till landet för
mindre än två år sedan utan en cent i fickan -- och som nu var deras
främsta man. Kunde de drifva honom i väg, så åtog Johnston sig att
svara för de öfriga.
Ledarne samtyckte. Det kunde i ingen händelse skada att först vända sig
mot en enstaka individ -- -- därmed var det ej så noga.
Tidigare på hösten hade expressen kommit in kort före solnedgången, vid
full dager, så att man ännu kunde urskilja allting på banan och i dess
närhet. Men ju längre årstiden skred framåt, desto mera skumt blef det
vid tiden för expresstågets ankomst, tills det slutligen i december
dånade in på stationen i fullt mörker.
Där fans en punkt, en half mil eller så innan banan nådde de yttersta
husen i förstaden, hvilken förarne alltid egnade särskildt spänd
uppmärksamhet, en växel där C. B. & Q. löpte ihop med tre andra banor,
som begagnade samma spår in till stationen. Förrän strejken bröt ut
visades där alltid först grönt ljus, hvilket förbyttes till hvitt
endast i sista minuten -- eller till rödt om någonting oförmodadt kom
emellan. Men sedan trafiken på de andra linjerna aftagit så mycket har
signalen för expressen vanligen varit endast hvit, så att den kunnat
köra igenom växeln utan minskning af farten.
Isak Peltonen är på väg hemåt med expresståget, det enda, som numera
går fullt regelbundet på banan. I sina annonser gör järnvägsbolaget
vissa förbehåll beträffande afgångs- och ankomsttider för alla andra
tåg, men expressen har hittills icke klickat en enda gång. Det är
bländande klart månsken och därför spänner Isak blicken skarpare än
vanligt ut i rymden, längs banan och den öppna terrängen näst intill,
bort åt det håll där signalen vid den stora växeln snart bör komma i
sikte.
Då han slutligen får syn på den, drar han ofrivilligt ett djupt andetag
af lättnad. Det är hvitt ljus.
Allt klart! säger vakten med repetergeväret, som följer med på
lokomotivet. Han känner också redan linjen så pass väl, att han vet
huru ringa svårighet det skulle erbjuda de strejkande att ställa till
något bråk just där i närheten.
Några ögonblick till fortsätter tåget såsom förut, medan Isak håller
ögonen stadigt fästade på det hvita ljuset, som kommer allt närmare. Så
försvinner det med ens -- och ett blodrödt sken strömmar nästa sekund
emot honom, ut öfver banan.
-- Rödt! någonting är på färde! ropar vakten. Och Isak griper mekaniskt
efter nödbromsen med högra handen, medan den vänstra gör det nödvändiga
greppet för att stoppa farten.
Men inom mindre än en sekund släpper han på full ånga igen och låter
handtaget till nödbromsen gå. Det skarpa månskenet har visat honom
skuggan af en oredig massa, som är gömd bakom växelkarlens koja.
-- Stoppa! -- stoppa tåget, karl! -- -- hvad satan tänker ni på?
Vakten söker skjuta honom åt sidan för att själf stanna lokomotivet.
Men Isak griper honom utan ett ord med ena handen om strupen, medan den
andra fortsätter att släppa på ånga, så att tåget i ursinnig hast rusar
förbi den farliga punkten och vidare åt stationen till.
Där ljuder ett flerstämmigt "danm the scab!" och ett par revolverskott
smälla bakom dem utan att göra någon skada. Men först när den sista
vagnen hunnit genom växeln, släpper Isak vakten, som vid det laget är
halft kväfd.
-- Jag såg skuggan af flera karlar på banan och tänkte att signalen var
falsk, men hade inte tid att förklara, sade han likasom ursäktande. Och
kort därpå körde expressen in på stationen utan att dess passagerare
hade minsta aning om att någonting ovanligt varit på färde.
Men så fort Isak Peltonen kunde lämna sitt lokomotiv, begaf han sig ut
till växeln och där fann han ganska riktigt banvakten bunden samt
försedd med en boll smutsigt bomullstrassel i munnen.
Fyra karlar med masker för ansiktet hade öfverfallit honom, berättade
mannen, så snart han spottat ut den värsta smaken, och det så
oförmodadt, att han knappast hunnit tänka innan han fann sig instängd.
Men han kunde nästan svära på att han känt igen Johnstons röst.
Isak gick tillbaka till stationen och aflade rapport på kontoret.
-- Ändtligen! sade chefen. -- Om de blott ville göra litet mera, så
skulle vi alldeles säkert få militär -- men anhålla därom kunna vi
också redan på grund af det här.
Därom hade Isak ingen åsikt att uttrycka. Men han förklarade att han
icke vidare ville föra passageraretåg. Det var för stort ansvar. --
Godståg nog, tillade han.
-- Ni behöfver inte bry er om hvad slags tåg ni för, invände chefen. --
Om det är lefvande eller död frakt är ju er fara alldeles lika.
-- Det är inte för mig själf jag är rädd, sade Isak. -- Men då jag
tänker på de många människorna i vagnarna, så har jag lust att stanna
för hvar stubbe, som kastar skugga öfver skenorna. Och efter det här
vet man inte hvad de ställa till.
Chefen insåg att Isak i det närmaste nått den punkt, där en
lokomotivförare upphör att vara fullt säker -- han hade sett sådana
fall förut. De voro få, som skulle hållit ut så länge.
-- All right! sade han efter ett par ögonblick -- ni skall slippa föra
tåg, tills ni hvilat er litet. Tag en vecka för att gå omkring här med
Jackson, biträdande banmästaren, och lära hvad ni behöfver för att
sedan kunna tura med honom. Det blir halfva veckan på linjen och den
andra hälften här. Men i morgon måste ni ännu taga expressturen, så jag
slipper bråka om annan förare så här sent på aftonen.
Det gick Isak gärna in på. -- En hel vecka så godt som ledig! -- -- och
sedan bara halfva veckan på linjen! -- Nu var det på tiden att Anni
sade upp sin tjänst. Jacksons hustru, som hade deras kosthållning,
talade ju jämt om att hon behöfde hjälp. Det kunde Anni åtaga sig, så
fick hon bo på stationen -- kanske med lön ännu till!
Mrs Jackson var förtjust öfver förslaget, men måste tala med
chefskapet, innan hon kunde säga något bestämdt om lönen.
Isak gick omedelbart till värket med författande af ett bref till Anni.
Hon skulle genast säga upp tjänsten. Hans tåg kom in lördag afton och
söndag morgon skulle de låta viga sig. Arbetet skulle bli mycket
lättare härefter, och så länge strejken räckte fingo de bo på
stationen. Hon skulle bara komma dit lördag afton och hämta sin kista
med sig. -- På morgonen stack han själf brefvet i postlådan, innan han
ångade bort med expressen.
Anni upplefde en stund af blandad fröjd då brefvet lördag morgon
tillställdes henne. Utan att töfva gick hon in till sitt husbondfolk
och meddelade så godt hon kunde att hon ville säga upp sin plats.
-- Hvarför just nu?
Ja, det var vida svårare att förklara med den engelska Anni hade till
sitt förfogande. Men efter ett otal frågor blef det dock klart för dem,
att Isak nu kunde gifta sig samt att han var på sin sista tur med
expressen. Och då svor Johnston med hopbitna tänder -- -- så vidt det
berodde på honom skulle det värkligen bli den förb--de scab'ens sista
färd!
Anni var så ifrigt sysselsatt hela dagen med att ställa allting i
ordning, att hon först fram emot aftonen kunde begifva sig på väg. Men
på stationen träffade hon genast en af Isaks vänner, som förde henne
och hennes kista till Mrs Jacksons kvarter.