Förtjänsten icke allenast fortfor att vara lika god, utan blef snart
till och med bättre. Ju längre det led med förberedelserna för
världsutställningen, desto starkare blef trafiken, desto flera turer i
veckan måste förare och eldare göra, desto mera förtjänade de. Och
desto bättre lärde sig Isak Peltonen att själf föra lokomotiv.
Redan i lokomotivstallet hade han lagt noga märke till alla delar af de
invecklade maskinerna samt så godt han kunde tagit reda på deras
betydelse och olika uppgifter. Och såsom eldare hade han sedan med
förarens hjälp lärt allt hvad han vidare behöfde veta för att när som
hälst kunna taga dennes plats. Därför var han också en af de första,
som befordrades till lokomotivförare, då tillströmningen af folk till
utställningen omsider blef så stor, att passageraretågen måste
fördubblas och tredubblas.
Det var större tur och snabbare framgång än Isak Peltonen någonsin
drömt om. Hans förhoppningar hade aldrig sträckt sig längre än till
stadigt arbete såsom eldare under några år framåt. Redan med den lönen
hade han kunnat spara sig fram till egen jord och oberoende -- -- och
nu skulle hans inkomster uppgå till dubbelt så mycket!
Men så försummade han icke häller många dagar, innan han skickade en
fribiljett för turen Wasa--Chicago till Heikkilä Anni och meddelade att
tiden nu var inne. Hon skulle genast göra sig i ordning och komma öfver
till Amerika så fort hon kunde.
Nu hade han sådan lön, skref han, att de utan svårighet kunde spara
ihop till hemmanslotten äfven såsom gifta -- -- ja, fast med ett par
barnungar till, om nu så skulle hända sig! tillade han med stor
belåtenhet.
Om två månader borde hon kunna vara i Chicago. Och om han under den
tiden gjorde så många turer han någonsin kunde, så borde han väl då
kunna få några dagars ledighet för giftermål och bosättning, trodde
han. Men därvid gjorde han upp räkningen utan värden.
Trafiken på alla banor utan undantag blef allt väldigare i mån som
höstsommaren skred framåt. Redan då medeltalet af utställningsbesökare
uppgick till ett hundra tusen per dag gingo passageraretågen ofta nog i
"två sektioner", såsom det hette, det vill säga två tåg följde
hvarandra med ett par minuters mellanrum. Och någon gång gingo tre i
stället för ett. Men längre fram, då besökarne stego till ett hundra
femtio -- sjuttio -- två hundra tusen per dag, blef regeln att tågen
åtminstone tredubblades, medan de på söndagarna ibland gingo i sex till
åtta sektioner. Åtta öfverfulla passageraretåg i rad med en minut eller
så emellan! -- Det kräfde uppbjudande af banornas alla yttersta
resurser och gjorde det fullständigt omöjligt för en enda man af
personalen att erhålla permission ens för en dag.
Det var därför endast med största svårighet Isak kunde ställa det så,
att han blef i tillfälle att möta sin fästmö, då hon slutligen anlände,
fulla två veckor senare än han beräknat. Och så snart han fört henne
till det boardinghus, där han själf bodde, måste han skynda i väg igen,
utan att hinna meddela annat eller mera än att de för ögonblicket alls
icke kunde tänka på bosättning. Han hade inte en ledig minut utöfver de
få timmar han då och då kunde få sofva.
-- Men i morgon, när jag kommer tillbaka, få vi tala närmare därom,
tillade han. -- Och pengar förtjänas här omåttligt, så vi få inte
klaga.
Det gjorde Anni icke häller, då hon hörde huru mycket han igen lagt
åsido sedan han skickade hem den sista besparingen. Det var ju rent
obegripligt att han kunnat förtjäna en sådan summa inom föga mera än
två månader!
-- Ja -- och lika mycket till kommer det nog inom de nästa två, trodde
Isak. -- Ännu räcker utställningen sex veckor, och sedan börja de
skicka alla saker härifrån, så att man kan räkna på stora förtjänster
åtminstone till nyår -- -- -- Då borde vi ha så mycket, att vi kunna
resa hem om vi vilja -- -- till en hemmanslott räcker det nog! Men då
vilja vi kanske ha mera.
-- Månntro det? sade Anni. -- Det här landet kan nog gå an att arbeta i
och förtjäna pengar, men inte skulle man kunna lefva här. Det går ju
omkring i ens hufvud redan bara man ser ut genom fönstret!
-- Nå, vid det vänjer man sig snart, försäkrade Isak i en ton, som icke
var utan en viss anstrykning af öfverlägsenhet. -- Det är just för att
här fins så många människor och de resa och bråka så mycket som man
förtjänar pengar -- -- Men det är nog inte värdt att vi gifta oss
förrän längre fram. Det vore ju inte att vara riktigt gift, då jag
måste vara borta både dagar och nätter.
Därom var Anni fullt ense. Om de icke ens kunde bo för sig själfva, så
väntade hon hälst -- -- det kvarter de hade var ju värre än en
gästgifvaregård --! Hon var rädd bara att gå ut ur rummet, sade hon.
Och därför hade hon tänkt att hon borde söka sig tjänst tills de kunde
sätta bo -- eller resa hem.
Det var en plan, som i första ögonblicket alldeles icke tilltalade
Isak. Men då Anni bestämdt höll på den och föreställde honom huru
oförnuftigt det var att hon satt och tärde på hans besparingar i
sysslolöshet, i stället för att hjälpa till så godt hon kunde, så gaf
han slutligen med sig.
Han skulle höra åt bland sina kamrater huru man borde begå för att få
plats för henne hos hyggligt folk, lofvade han. Och nästa söndag hade
han tre timmars ledighet mellan två tåg. Då skulle han taga henne med
till stationen. Sådant lif hade hon ännu icke sett!
Därmed lämnade han henne igen ensam, ångade kort därpå i väg med sitt
lokomotiv och hämtade det tillbaka först söndag morgon. Han hade åter
varit i arbete trettiosex timmar i ett kör -- med sex timmars hvila vid
banans ändpunkt. Det var värre än till och med under brådaste
höbärgningstid hemma! -- -- -- men så lönade det sig också mycket
bättre, tänkte han belåtet, då han stack den sista veckans aflöning i
fickan.
Anni var färdig för utflykten och gapade af förvåning såväl under den
korta vandringen till stationen som ändå mycket mera då de kommo fram.
Hon hade hjärtat högt uppe i halsen, medan Isak förde henne omkring,
klef öfver och emellan skenorna som om icke dussinfal lokomotiv
hvisslat och dånat fram och åter på alla håll, samt till sist förde
henne in i stallet för att se på hans eget lokomotiv, som just höll på
att rengöras.
Hon måste till och med stiga upp på det och sätta sig på det lilla
sätet i förarens hytt, medan han förklarade huru man skötte en sådan
maskin och hvad det riktigt betydde att föra ett tåg i dagsljus och i
mörker, i alla väder och vindar. Och ju mera han förklarade, desto
häpnare kände hon sig öfver allt hvad Isak lärt under den korta tiden
sedan han reste. Han hade ju blifvit en helt annan karl -- -- hade reda
på mycket mera än någon där hemma -- -- -- Inte ens brofogden --
knappast länsmannen visste så mycket. De hade aldrig fört lokomotiv!
-- Är det inte förfärligt svårt och farligt när det är mörkt? frågade
hon såsom ett slags slutsumma af sina tankar.
-- Farligt är det nog om man inte håller ögonen öppna, isynnerhet när
man kommer in till de stora stationerna. Eller när det regnar och snöar
och stormar, eller är så klart månsken, att man har svårt att se hvad
ljus de visa.
Hon endast såg beundrande på honom och han fortsatte att beskrifva:
-- Om det är hvitt ljus, så betyder det att man kan fara på med full
fart, men är det blått så är någonting i olag på banan eller med
vagnarna -- -- då skall man stanna småningom. När de visa grönt sken,
så får man köra sakta och om det är rödt så måste man stanna genast,
fast man har aldrig så god fart -- -- det betyder att där är fara på
färde om man kör på. Men farligast är det när de lagt patroner på
skenorna, så att det börjar smälla under hjulen. Då stoppar man så
tvärt, att det brakar i maskinen.
-- Herre Gud! aldrig skulle jag våga köra ett lokomotiv!
-- Så tänkte jag också förut -- och nu kör jag det ändå både dag och
natt. Men jag är ännu alltid likasom rädd tills jag ser ljusen vid
stationerna. Man kan aldrig veta om allt är på rätt innan man ser
signalen -- -- och till och med då händer det ibland att det går galet
och hela tåget går i kras.
Anni ryste och önskade sig mera än någonsin tillbaka till Alastaro
-- -- om hemmanslotten sedan blefve aldrig så liten.
-- Halloh Eisäk! -- har ni fått ny eldare? hälsade föraren af ett stort
passagerarelokomotiv med väldiga drifhjul, som just i sakta mak kom in
på spåret näst intill. -- Hvem är den tösen?
-- Hon är från min hemtrakt och har nyss kommit till Amerika. -- -- Vi
ämna gifta oss, när här blir litet ledigare, förfullständigade Isak
presentationen, då den andre hoppade ned från sitt lokomotiv och kom
fram till dem.
-- Ledigare! ja, -- -- räcker allt innan här blir ledighet till annat
än att förtjäna pengar för bolaget -- -- -- vi få allt släpa och slita
så länge lifshanken hänger i! Men gratulerar i alla fall -- det är en
grann flicka ni fått!
Isak smågrinade förnöjdt öfver komplimangen. Johnston var ju en af de
främsta på linjen -- förde den flygande expressen -- och hade icke för
vana att visa sig särskildt höflig mot dem, som bara förde godståg. Nu
skakade han hand med dem båda och sade att han i Isaks ställe helt
enkelt skulle taga sig ledigt för en vecka eller två.
-- De bli glada nog när ni kommer tillbaka, försäkrade han. -- Hvarenda
man är värd pengar i mängd för dem under sådana här tider.
Isak skakade på hufvudet. Det vore inte riktigt hyggligt, menade han,
att lämna sin post just då man behöfdes som mest.
-- Det tackar er fan och inte bolaget för er hygglighet! utlät sig
Johnston. -- De skulle ingalunda tveka att afskeda er, om ni inte
behöfdes.
-- Det kan väl vara, medgaf Isak -- men nog stannar jag nu i arbete,
tills den värsta tiden är förbi, så vi kunna sätta bo ordentligt.
-- -- -- Om hon bara kunde få tjänst i ett godt hus till dess, så vore
allt på rätt -- -- --
-- Vill hon taga tjänst? afbröt Johnston. -- Det kunde ju inte passa
bättre! Här var bud från min hustru, då mitt tåg kom in, att vår flicka
gått sin väg. Och jag skulle på hemvägen höra åt på ett kontor efter
någon, som kunde komma i stället. Men det är inte så lätt att nu få
någon i Chicago -- -- Kanske vi kunde komma öfverens? vände han sig
till Anni.
Hon var mera än villig, så snart förslaget blifvit öfversatt. Och då
Isak ännu hade tillräcklig tid öfrig, gingo de alla tre till
boardinghuset efter hennes effekter. Men därifrån måste Isak vända om
till stationen, utan att följa med dem ut på västsidan, där Johnston
bodde.