I.

Isak Peltonen hade väl noga taget inga synnerligt vägande skäl för

beslutet att resa till Amerika. Han var ju ung, frisk, starkare än de

flesta och i alla stycken en duktig arbetare, så att han nog skulle

kunnat slå sig ut också hemma.

Men å andra sidan var han icke häller annat eller mera än en lös

arbetskarl utan något egentligt yrke, om han också var så pass flink i

händerna, att han kunde taga ihop med litet af hvarje. Och

dagakarlsförtjänst tyckte han var väl litet att gifta sig på, ehuru

Anni på Heikkilä torpet nog varit villig att riskera det.

Isak hade själf vuxit upp i en inhysingskoja och hade därför haft

talrika tillfällen att iakttaga på närmaste håll hvad det betydde för

en daglönare att skaffa ihop kläder och föda för sig själf och hustrun

och en skara af barn. Och barnen kommo nog -- ju fattigare man var

desto flera. Det hade han också lagt märke till.

Han rådgjorde om planen med Anni och hon gaf honom nog rätt i

hufvudsak. Det var ett hårdt lif man förde, när man icke alltid visste

hvarifrån matbiten för morgondagen skulle tagas -- allra mest då en hop

barnungar gräto efter den. Men Amerika tyckte hon dock var bra långt

borta.

-- Kunde vi inte börja som nybyggare här hemma? Ledig jord fins det ju

nog också i Alastaro och med tiden kunde vi väl arbeta upp ett torp åt

oss?

-- Det är till och med värre än att vara daglönare, påstod Isak. --

Arbetar man för andra, så behöfver man åtminstone inte bry sig om frost

och missväxt, som alltid komma på nybyggen.

I Amerika var det mycket lättare -- där kunde en duktig karl mycket

hastigare förtjäna ihop hvad han behöfde för att bli sin egen. Alla,

som varit där, sade att bara man inte söp, så blef det snart pengar på

kistbottnen. Och supa gjorde han inte alls. -- -- De kände själfva till

och med egna socknebor, som på några få år skrapat ihop så mycket där

borta, att de köpt hela hemman! Det var annat, det, än att bli

nybyggare på främmande mark. -- -- Hvad andra gjort kunde han väl också

göra. Och de kunde nog vänta några år för att sedan ha det bra så länge

de lefde.

Anni suckade visst rätt bittert, då hon insåg att han redan bestämt sig

för resan och att rådplägningen egentligen endast varit för formens

skull. Men i sak kunde hon icke invända någonting giltigt, utan

förklarade blott att hon nog skulle vänta -- -- fast i fem år.

-- Då är jag ändå inte mera än tjugufem, tillade hon förklaringsvis --

så att jag väl borde duga åt någon annan, om du inte kommer.

Med den trösten reste Isak.

Till New York anlände han i en lycklig stund. Strejk hade kort förut

brutit ut på en järnväg i Chicago, och då inga arbetare på nära näjder

vågade taga de strejkandes platser, hade vederbörande skickat en

värfvare till New York. De ämnade på inga vilkor gifva efter, och

nyanlända invandrare, som icke hade reda på förhållandena i Amerika,

voro glada att taga hvilket arbete som hälst. Bland dem funnos alltid

sådana, som haft att skaffa med järnvägar förut och därför kunde

användas.

Isak Peltonen hade visst aldrig förut varit med om sådant arbete, men

han såg så duktig och rask ut, att värfvaren lät honom följa med. Det

viktigaste var ju att skaffa ihop ett par vagnslaster folk så fort som

möjligt, och värfvaren fick sitt arvode per hufvudtal så snart

arbetarene voro levererade. Resten rörde icke honom. Om en eller annan

senare befans oduglig, så var det icke så noga.

Därpå berodde det att Isak omedelbart efter sin ankomst till det

förlofvade landet erhöll arbete till en och en half dollar om dagen

samt kost och kvarter så länge strejken räckte -- förutom naturligtvis

fri resa till Chicago. Och det tyckte han var nästan detsamma som att

komma sig till förmögenhet genast -- -- sju mark och femtio om dagen!

Han kunde knappast tro det själf.

Till en början kunde han emellertid icke brukas annat än vid det allra

gröfsta arbetet på stationen, men där fans lyckligtvis groft arbete

tillräckligt. Alla, som på något rimligt sätt voro användbara såsom

lokomotivförare, behöfdes för de tåg man ännu kunde hålla i gång, och

därför stodo de små stationslokomotiven, hvilka annars släpade toma

och lastade vagnar af och till på de otaliga spåren, inne i

lokomotivstallet. Allt deras arbete måste utföras med hand- och

hästkraft och därvid var en karl med Isaks armar och rygg ovärderlig.

Det dröjde icke länge innan förmännen började fästa sig vid hans sätt

att arbeta, hvilket mycket fördelaktigt skilde honom från flertalet af

de andra nykomlingarna.

Och honom tog det icke häller särdeles lång tid att lära ett och hvarje

annat än att skjuta vagnar in på de olika spår man utpekade för honom.

Redan efter ett par veckor visade det sig tydligt att han begynt

erhålla tämligen rediga begrepp om saker och ting, hvarför han också

snart helt naturligt blef ledare för det lag, som arbetade med honom.

Där han var med kunde förmännen tryggt lita på att allting blef utfördt

utan misstag och oreda.

Det gjorde att han blef en af de få bland nykomlingarna, som behöllos i

arbete, då den förtidiga och illa förberedda strejken några veckor

senare tog slut, utan minsta eftergift från banbolagets sida.

Åtskilliga af de strejkande själfva måste söka anställning på annat

håll, när de sent omsider fingo nog af försöket att tvinga bolaget till

medgörlighet, men Isak Peltonen befordrades till lokomotivstallet. Där

blef hans uppgift att hjälpa till med att rengöra och olja lokomotiven.

Den första tiden betraktades han med allt utom blida ögon af både

förare, konduktörer, eldare och andra, som varit med om strejken. För

dem var han en "scab" -- en, som tagit en strejkandes plats -- och

scabs äro ju de föraktligaste individer en arbetare, som har hälst

något begrepp om strejker, möjligen kan föreställa sig.

Men Isak, som hvarken lärt tillräckligt engelska att förstå tillmålets

natur af skällsord eller ändå mindre att uppfatta dess djupa

skymflighet, skötte sin tjänst lika tyst och ordentligt som förut.

Under några dagar begrep han icke ens att termen gällde honom, men då

det blef klart lystrade han till "scab" lika villigt som till "Eisäk",

såsom de förvrängde hans namn.

Hans fredlighet förledde visst en dag, då han som bäst höll på med att

olja ett lokomotiv, en eldare, som icke kunde komma förbi, att omildt

beröra honom med foten och ryta: "rör på dig, fördömda scab!" Men då

Isak ögonblickligt grep eldaren i kragen, vek honom dubbel öfver sitt

knä och med flata handen tilldelade honom en aga, som kom väggarna att

eka, fick han afgjordt skrattarne på sin sida.

Och då det småningom blef klart för litet hvar af förarne att den,

hvars lokomotiv Isak Peltonen rengjort och oljat, kunde vara fullt

säker om att allting var i bästa skick, upphörde de en efter annan att

begagna andra tilltalsord än hans namn. Ja, om någon tid frågade en af

dem till och med om han icke hade lust att bli eldare, så att han med

tiden kunde lära sig att själf föra tåg. Och då Isak ingenting hade

emot förslaget, fick han snart lämna stallet och komma ut på linjen.

Det var väl icke vidare än ett godslokomotiv, på hvilket han begynte

sin värksamhet såsom eldare, men det bekymrade honom icke det minsta.

Hade han själf kunnat välja, så skulle han troligen till och med

föredragit godstågen, som stannade oftare och så länge, att man hade

tid att se sig omkring en smula. Passagerarelokomotiven hade ju alltid

så brådtom, att eldaren aldrig fick rådrum för annat än att elda.

Redan då han tillträdde sin nya befattning, tänkte Isak på att skrifva

efter Anni, för att gifta sig så snart han kom till Chicago, och de

första dagarna frästade den tanken honom starkt. Han hade ju redan

sparat ihop en vacker summa, och hans lön var mera än tillräcklig för

två, ifall de lefde sparsamt. Om det också dröjde litet längre innan de

kommo sig till hemmanslotten i Alastaro, så betydde det icke så mycket

i bredd med möjligheten att gifta sig genast.

Men efter att hafva begrundat planen en vecka eller så öfvergaf han den

likväl. Så länge han hade sin tjänst såsom eldare kunde det nog gå, men

ingen kunde veta huru länge det skulle räcka. Allt efter litet hände

det ju att en eller annan af manskapet afskedades och ofta för något

obetydligt misstag, hvilket knappast alls kunnat undvikas. När man icke

var desto säkrare på framtiden, var det väl i alla fall bäst att vara

ensam.

I stället skickade han sina hopsparade pengar hem till Anni på

Heikkilä. Och på samma gång föreslog han att de skulle taga ut lysning,

så att hon när som hälst kunde komma öfver och gifta sig, om det så

skulle passa. Han tyckte intet riktigt om det amerikanska sättet att

gifta sig utan lysning, skref han.

Men hvad han icke skref var att han både under författandet af brefvet

och många gånger förut allvarsamt funderat på Annis afskedsord om de

fem åren. Noga taget kunde han väl inte begära att hon skulle vänta ens

så länge, om en annan, antaglig friare infann sig -- -- och kvinfolk

var ju i alla fall inte annat än kvinfolk -- -- -- men efter lysningen

var man så godt som gift -- -- --

Han tillade blott att han ännu icke kunde säga bestämdt när han skulle

skrifva efter henne, men om förtjänsten fortfor att vara lika god några

månader framåt, så skulle det väl inte räcka länge. Och pengarna kunde

hon sätta på banken i sitt namn.