FORNIOTI eller _Fernioti_, är sammansatt af Jotun eller de Joter, som
fordom var Finska folkets namn; härmed öfverensstämmer, hvad _Suidas_
nämner om et folk, som kallades _Iouthouggoi_, hvilket synes hafva
bodt i negden af floden _Ister_, som nu kallas _Donau_. _Fornioter_
var Konung i _Jättaland_, som kallades _Finland_, i Qvenland eller
Terra Amazonum beläget _öster_ om hafsbotn. (Peringskjölds ättartal,
Genealog VIII p. 86.) Se _Kare_.
I _Swewernes_ ställe nalkades Nya _Schyter_ från _Mithridatiska_
bullren til _Scandia_.
En vördig Husfader _Fornioter_, förmodeligen af _Jumalers_ ätt,
nedsatte sig i en del af _Jotnahem_, som då kallades _Kuenland_, nu
västra Ryssland, _Finland, Österbotn_. Se _Athe_.
FROSTI, en Finsk Kung. I K. _Frostes_ tid gjorde Svenska Konungen
_Agne_ anfall på Finnarne. Sic enim _Sturlesonius_ in vita _Agni_
Expeditionem bellicam suscipiebat in _Finlandiam_, ubi proelium
committebat cum _Froste_ Rege Finnorum, quem superabat acie.
Schefferus in Lapponia C. 6: p. 49, 50.
GYLPHO, Svensk Konung, men til sin härkomst en Finne, ty han var
Finska Konungen _Ferniottis_ Sonason. Loccenii hist. Sv. Lib. I. p. 2.
HAARNI, et Ähkys tilnamn, it. samma som _Aarni -- -- menes Haarni
hautoja sywiä_. R.
HAGA gods, _Ugglarne_ tilhörigt, i Janakkala Socken i Tavastland; var
först ämnadt til Slott. Et högt berg.
HAKOISTEN _linna_, vid Haga gård; en djup graf som där finnes, är
märke därtil. På 2:ne ställen i Hattula, i Säxmäki och 1/4 mil ifrån
Tavastehus emot Norden vid en liten sjö, ses ännu rudera af en mur,
uprest af ofanteligen stora stenar, i nog lång sträcka; ehuru nu mera
något lägre än tilförene.
HALLGRIM, en Reese, dräpt af _Domar_, i dess egen kula. Se
_Miehen-Syöpä_ och _Kuippana_.
HALTIA, en Rådare; ande, som troddes finnas särskild för hvar
menniskja, hvar tomt, hus, skogslund, sjö, penninge-gömma och berg.
Denna tanka, om en rådande och en menniskja medföljande ande, har
blifvit bibehållen ifrån äldre tider -- Se om Petri ande Act. 12: v.
15. och i våra Symboliska Böcker är det uptagit i morgon och
afton-bönerne.
Item: _Haltia_, är en menniskjas kynne och naturell samt hardiesse;
t.ex. säges: _Sillä on kowa eller hywä haltia, karhia luonto_, han är
modig, orädd.
_Aarnen-haudan haltia_, Draken eller Penninge-skratten, som låg
öfvar nedgräfna skatter. Denne _Aarnen-haudan haltia_ kan förliknas
med _Thrain_ i Svenska Mythologien. Et _troll_, som uti sin graf
förvarade sin Rikedom eller en stor skatt, som därföre var svår at
röra.
Denne var också efter sin död förskräckelig för den eld och rök, som
han pustade ur sin graf; hvilket kan syfta på de lysgubbar (Errones,
ignes lambentes), som synas på sådana ställen.
_Huoneen-haltia_, samma som _Tonttu_. Se _Tonttu_ custos, præses
Domus.
_Weden-haltia_, en ande i insjöar, som skulle blidkas af fiskare.
Hans elaka anslag förhindrades genom själspeck, tran. Se _Weden
eukko_ eller _Emä_.
_Wuoren-haltia_, Bergs-rå. Se _Wuoren-wäki_.
_Wuoren-haltia hupia_, en _Hijen heimolainen, Hiisis_ frände, och
_Wäinämoises_, Eldgudens, compagnon vid järnsmide.
HATTARA, _paha hattara_; en troll-kåna i gamla sagor; nästan samma
som _Ajattarot_ och _Lemmas_, v. infra. Kallas i Finska käringa-sagor
_paha hattara_, för dess okynne. Item _Hattarat_, bångstyrige jättar
och Himmels-bestormare. _Hattaroita hallitseepi_, håller styr på
bångstyrige Rimthussar. Prov. _Ei tiedä Jumalakaan kuinga kurjaa
pitää, hattaraa hallitsee_.
HÄRKÄ eller _Mulli_, En rätt märkelig Mythologisk _Oxe_, mycket lik
de Separatisters och Chiliasters, hvaraf de tänka hålla et fett
gästabud på jorden, utan tvifvel i sällskap med Troglodyterne, sedan
de få et jordiskt herravälde.
Finska Runorne beskrifva denna Oxe ofanteligen stor, så at dess
hufvud rördes i Tavastland och svans fläcktade i Tårneå. Dermed
förstås altså förmodeligen Karlvagnen. Svalan flög en hel dag ifrån
manken til svansändan, och Ickorn sprang en månads tid imellan
hornen, utan at hinna sitt mål.
En liten svart karl slagtade honom, hvaraf fecks 100 såar kött, 7
båtar fulla med blod och 6 tunnor talg eller fett, hvaraf smörjor
gjordes, därmed man läkte bränsår, m.m. Runan berättar:
Hätkä kaswo kaunihisti (aliis, kainuhussa),
Lihoi mulli lijotengin,
Pää häly Hämeen maassa,
Händä torkku Torniossa:
Päiwä kauden pääsky lensi
Häpeheldä hännän päähän;
Kuukauden orawa juoxi,
Härjän sarwein wäliä,
Eipä wielä päähän pääsnyt,
Ensingänä ennättänyt;
Hajettiin Tappajata...
Mies musta merestä nousi...
Ensin wäänsi polwillensa,
Sitten käänsi kyljellensä,
Sijtä siirsi seljällensä.
Saatijn siitä saalihixi,
Sata saawia lihoa;
Werta seitsemän wenettä,
Kuuta kuusi tynnyriä;
Täst on woitteet otetut,
Tästä kahteet katotut,
Jolla wihat wiskotahan,
Tulen poltot poltetahan,
Tulen woima woitetahan,
Tulen pahat paratahan...
HÄRJÄN-pyry. En Ström, _Hämeen Linnan takana_, på andra sidan om
Tavastehus: förekommer i Runor.
HEIMDALLER, vishetens Präst på Saaris i Finland.
HELAA, den årstid, då Pingst-högtiden infaller i Maji eller Junii
månad, hvaraf Christi himmelsfärd kallas _Hela-Tuorstai_ och Pingst
_Heluntai_. Finska folket, i Synnerhet i Tavastland och Åbo anställa
då lekar, _Hiippa_ kallade, enke-lekar, m.fl. dansa kring eldar
i åkrar och gröna parker o.s.v. Tyckes träffa in med Grækernes
_'anthestaeion_ och _'agoa_, arealia -- hvarom Suidas. De lust-eldar,
som på flere ställen i åkrar och på öpna fält göras, kallas på Finska
_Hela walkia_, vid hvilka brasor de sig roa, i synnerhet i Tavastland
uti Hattula Socken, med godt öl under musik och hoppande. Elden
flintas ej altid up; utan tages med gnidning af trän, såsom villarna
göra i Norra _America_. Detta sker hälft då man underhåller rök på
åkern vid koernes fållande. En sådan eld anses för helig, och kallas
på Finska _Kitkan-walkia_.
HELKA, utan tvifvel _Helga_, el. _Olga_, aliis, den heliga Helena.
Finnarne beskrifva henne, såsom _hywä, priski, warsin walittu waimo_.
d.ä. hon anses för en ganska god utvald Qvinna och vis Gumma, at,
jämte _Maria_, dämma blodsår efter järnskador; Se _Luonottaret_,
hennes döttrar. Hon anropades, at tilbinda blodsår, på följande vis:
Tule tänne tarwitaan
Helka waimo hempiätär,
Tukis multa turppailla,
Maan saroilla sammaltelek
Reikeä rewennyttä,
Peitä pienillä kiwillä,
Ettei maito maahan pääse,
Puna peltoon putoa.
Kom hit, här behöfves
Du väna qvinna Helka,
Stoppa til med muld torf,
Mylsja med tåteltafs
Det uprifna hålet,
Täck med små stenar,
At mjölken ej må nedrinna,
Den röda bloden drypa i åkern.