I Granmoraskogen, i granars rund,
en ensam vildros blommar
som ett irrbloss, tänt på en fattig grund
över sagornas rikedomar.
I viken, där byars och skurars brus
drev fisken från lockande agnen,
där dallrar i mojnande höstnattens ljus
Lyran och Karlavagnen.
Och min dikt, som tonade brusten och grå
under jagande skyars vimmel,
har fångat ett stjärnskott sist ändå
på klarnad septemberhimmel.
En nyårsdikt.
Så ha vi nyår. Den väg vi gå
är brant som stigen i alpen,
där han ur skogarnas famn vill nå
den bara, svindlande stalpen.
Hur är den stigen ej vemodsvit
som askan av brev, som brunnit!
Och dock -- han bär genom molnen,
vi blott i vår längtan hunnit.
Så ha vi nyår. En ny spiral
av vägen är lagd till rygga,
som leder upp ur vår barndoms dal,
ur ängden, där mänskor bygga.
Jag ser dem plöja sin teg och så
och harva och skördar skära.
Hur fjärran, fjärran! Och fästets blå
oändlighet -- hur nära!