Meditationer.
Hur skalden längtar, att den svaga handen,
som pennan för,
titanens vore, vilken svingar branden
och flammor strör
kring de förslavade och mörka landen!
Att dikta är att lida. Lida är
ej att i egen själ mot mörkren spana.
Det är att se, hur varje mänska bär
kring ännet skuggan, vilkens djup vi ana,
när jorden höljer den oss mest var kär.
* * *
Nu viner stormen och solen sår
i rymden sitt flammande säde.
Det våras i dungar och videsnår.
I spirande broddar en susning går.
Men du, o människoande, står
alltjämt i ditt svarta träde.
När gryr din vår?
Och skyarna ösa sin rikedom,
sitt silverrägn, över fältens rund.
Du kala, tvinande lund,
när springer din gren i blom?
Korallrevet.
Brusande rev av korall,
ring, I ett världshav kastad,
klyvande sjöarnas svall,
med bländande pärlor lastad --
ensamt, som aldrig en dyn,
aldrig en klippa vid stranden!
Trista och glimmande syn,
smyckande himlaranden!
Brusande rev, med din palm
visar du väg genom havet!
Hägrar i middagens kvalm,
halvt i din dyning begravet.
Skälver i vitnande trots,
när stormens förtöjningar lossats,
och kämpande skepp förgåtts,
och bävande hjärtan krossats.
Brusande rev av korall,
ensamt som du är mitt hjärta
efter sin härlighets fall,
bortom sitt världshav av smärta!
Solen vid banan är smidd.
Skeppet har hamnen att fly till.
Brusande rev, på din vidd
äger du intet att ty till!
* * *
Men när violblä kvällnings vinge snuddar
vid västerns bryn,
ett kolmörkt hav emellan silveruddar
står fram ur skyn.
Där glider _Skeppet_ över dunklets spegel,
som bris ej stör.
Ej rörs en år. Ej glimmar vitt ett segel.
Men _Skeppets_ för
bär _Korsets_ bild. 1 prakt dess lågor brinna,
dess gnistor dö.
Förgäves höjer _Duvan_ att dem hinna
sin vinges snö.
Förgäves slungar _Molnet_ att dem hölja
sin slöjas svall,
ty _Korsets_ fyra strålefloder skölja
kring vidden all.
Ur svarta spegeln sticka _Valens_ barder
och _Skyttens_ pil
och _Skorpionens_ gadd bak milliarder
av tomma mil.
Den svarta spegeln, o hur stilla bär den
sin last av ljus!
Mitt öde rev, min andes hem i världen,
vad vill ditt brus?
* * *
Havets olivgröna siden
frasar mot strändernas ör.
Kuvad i stormmånadsstriden,
vågen på vidderna dör.
Ångarn, den grå triumfatorn,
där han ur synlinjen dök,
sprängande väg mot ekvatorn,
textar sitt avsked i rök.
Virvlande, solkiga flagor
draga vid kolvarnas takt
över en synrand av sagor,
över en himmel av prakt
strecken, de svarta, som skära
världar av skönhet itu.
Drömmande rev, huru nära
skönhetens urgrund är du!
Dyningen bubblande skurar
din rand -- men korallernas slott
strålar med milshöga murar,
trollgrönt och sagoblått.
Svalarna bada i lågor.
Facklor lysa dess vall
djupt under sorlande vågor
och frasande dyningssvall.
* * *
Drivande strömolnsfjunen
flyga så högt, tindra så vitt,
speglas så mjukt i lagunen,
som vaggar i revets mitt.
Gråhyllt bleka och trista,
-- fångar på marsch, slagna i järn --
dess böljor vandra. De brista
som dödsdömt svall i en tjärn.
Djupt i mitt väsen bunden,
brister som de, en våg, en ton.
Kring haven och himlarunden
jag söker mitt land, min zon.
Den gamla drömmen.
Jag drömmer mig en stuga, timrad mellan tallars stammar,
ej långt från hav, ej långt från fjäll med molnbehängda kammar.
Jag ville tro, att pappret, lagt på svalens furubord,
blev fyllt av nattens visa språk och gryets purpurord.
Jag ville tro, att böljans ton i bränningen vid stranden
kan sjunga i min rytm engång, att snön vid jökelranden
kan lysa i mitt rim -- --
Min dröm, han tar en sällsam riktning!
Ej rörs en våg i fruset hav! Ej böljar isad diktning!
Men över kustens bård av snö strös löven, frostförbrända.
Mot nord, mot storm, mot yr, mot natt sig årets dagar vända.
Långt till dag.
Kring min stolta hembygds jord
sångens nät jag spunnit,
men min diktnings lycko-ord
har jag aldrig funnit.
Jag har sträckt för djärvt mitt stag,
lättat ankarflyet
alltför arla, fruktar jag.
Ännu dröjer gryet.
Ej på länge solens ur
bådar dag för skären.
Ännu gömmer dimmans mur
fjärran grundbarriären.
Än för nattlig nordans fläkt
vajar björkens hänge,
Hon skall komma, dagens väkt.
Men hon dröjer -- länge.
Den enda stigen.
Det går en stig, en enda, ner i lugnets dal,
där friden lisar hjärtat, som din blick en snövit tinne.
Det finns i livet blott en vän, som ej är fal,
vars hand ger tröst, vars själ är godhet innerst inne.
Det är din moder ej. Emellan höst och vår
bär vägen genom gröna sommarveckor.
Men mellan dig och en, som snart ur livet går,
hur djupa klyft, hur vida ökensträckor!
Det är ej hon du över allt har kär,
din maka ej och ej din älskarinna.
Vid altaret du står allena, när
med höga lågor dina böner brinna.
Och minst det är den vän, som dig med handslag mött
i en förtrolig stund och som du träffar gärna.
Man hör varandras ord och fattar dem förstrött,
som från ett däck man ser en glimt av en lanterna.
Din väg till lugnets dal går fram, där fjärdens flik
står blå mot jord, som gula löven höstar.
I stilla blicken ur en djupögd vik,
där bor den enda makt, som tröstar.
Vågor på vidden.
Fåfängt grubblar du vid årens
gråa flod på mänskovårens
snabba vissning. Tingens rot
når ej en tanke, når ej grubbel.
Livet är en böljas bubbel,
lyst av morgonsolens klot.
Låt blott havets vågor glida!
Lär att ingenting förbida
av en dags, en levnads flykt!
Före dig ha många tusen
släktled skådat stjärneljusen
från den kust, där bo du byggt.
Efter dig skall bölja brusa,
bränning mullra, vindsång susa
över strån i strandens ör.
Som i vita sanden spåren
ljudlöst glättas ut av kåren,
tidens fläkt ditt verk förströr.
Livet -- det var bruset, språnget
från ett namnlöst, mörkt förgånget
mot en solig synrands svall,
vågens språng mot viddens under,
följt i bristningens sekunder
av miljarder likars fall.