Såg du de glimmande fjäten
tvärs över äng, snett genom by?
Såg du de glimmande fjäten
under ett tindrande ny?
Hörde du dallrande strängar
klinga i fjärran och klinga helt när?
Varandets hemliga strängar,
det ljusa i allt som är!
Flora har kommit, och spåren
de glimma, de sprida sig tusendefalt.
Flora har kommit, och våren
blommar i alla och allt.
* * *
Hur sällan till min fjärd, som vaggar tonlöst kall
emellan skärens stup och gloppens bråda svall,
ett ensamt, vägvillt segel hinner!
Hur sällan i den rymd, vars valv vårt öde sträckt
till gräns för tankens färd i livets korta väkt,
ett stjärnfalls gyllne fåra brinner!
I dag står världen full av glans från hav, från sky.
Mot fjärran synrands blänk de vita seglen fly,
som 1 en saga svanar lyfta.
Det skimrar i min själ en sällhetsfylld minut,
en korad stund, som då ett vildrosstånd slår ut
sin första blom i bärgets klyfta.
* * *
Finådrat vita dina fötter stiga
i böljestänk på atlasgröna hällen.
Kring skären klara morgontimmar tiga.
Din nakenhet, vars glans du själv blott såg,
slår ut sin unga kalk, och mot den höjas
med brus allt sveks symboler, våg bak våg.
O, strandlös brånads hav skall inom kort
slå ring kring dig och lottlös kärleks vårar
i dina lemmars skimmer vissna bort!
* * *
Linjen har ord för allt,
språket är armt.
Linjen din flickgestalt
smekande varmt
fäster på vita blad.
Linjen din gåta ger.
Ordet skall vittra ner,
dött på sin rad.
* * *
Vad var min dikt? Av skärens lök
en bård, i skrevan spirad,
en lätt girland av ångbåtsrök,
längs öde synrand virad,
en våd på någon enslig strand
av dyninglöddrets rosor,
en stiltjestrimma, sträckt från land
mot skeppens fjärran kosor.
Och vad var jag, att så mitt liv
du kunde solbelöna?
Nu sväll, min duk, och stäven driv
i skum på sjöar gröna!
I stilla dröm från båtens bett
du ser, hur skären glida
förbi, förbi. Jag ser blott ett:
min lycka vid din sida.
* * *
O, du säger, din skönhet flyr
dag för dag!
Mörk över Styx en julle styr.
Du och jag
sitta på toften,
höljas av disen,
lyssna till eviga glömskans
täta, jämna, suckande böljeslag.
Glömd blir jag som min dikt av falnande
solgångsglans.
Glömd blir du som din fägrings vissnande
törnroskrans.
Glömskan besegrar
minnet av tonerna.
Glömskan kuvar dig.
Glömskan begraver dig.
Dag skall komma, då ingen
vet, att engång din strålande skönhet fanns.
* * *
Allt vackert vill jag minnas,
jag vill låta det glittra
som mellan furustammarna
ett blånande hav,
förgätande den bittra
och vrånga dom vår dröm du gav.
Men aftonglöd pä kammarna
av skyrest alp av skuggor nås,
och stjärnorna i dammarna
bland svarta moln förgås,
och vad jag svept i toners dräkt,
var havsblå syn, var solljum fläkt
från gömda sund bland skären,
de sälla landamären,
i vilkas lä vi rott,
blir jord i jord och multnar såsom frön, som aldrig grott.
* * *
Sätt vackra lögner hop!
Låt gökens ömma rop
ett löfte föreställa!
Låt trastens drill, som sprang
med gränslös lyckas klang
ur skogens fred, som dess fullbordan gälla!
När kvällen skrider tom,
sätt ängens ersmässblom:
de röda vivorna, i vas på bordet!
Och dröm: på stigens strå
nu trampa fötter små,
och snart vårt möte verklighet är vordet.
Så sjöng min dikt. Min själ,
vars svall har sagt farväl
åt lyckans kuster sedan år tillbaka,
låg stilla -- lik ett sund,
som speglar blomvit lund
och skära purpurmoln i nattens vaka.
* * *
Spanande kretsar en ensam lom.
Vidden är tom.
Sökande svävar min ensamma båt.
Vågens gråt
snyftar i natt mot stäven.
Spridde ej våren där uppe i land
lövdoft kring strand,
smög ej bland löven en blommande stig,
trampad av dig, --
det sloge så tungt ej mot stäven!
* * *
Säg, minns du, vi möttes en gång, vi två,
i smyg på din hemgårds mark?
Två bäckar, som ila mot slättens blå
genom samma vajande park,
två stigar i doftande vildmarksvärld,
som smyga tillhopa i en,
två speglande vikar av samma fjärd
i sommaraftonens sken.
Och minns du, vi växlade loven och tro
och byggde vår dröm om varann
så högt, som på svindlande fästets bro
den glimmande månen brann?
Du minns det. Vi se våra svärmande år
som skyar av vemod och sorg,
som falnande rosor i gulnande snår
kring vår lyckas grusade borg.
* * *
Längesen de tystnat,
mina veka toner.
Vårens anemoner
blommat sista gången,
forsen under spången
inga silversträngar äger kvar.
Men jag lever, lyssnar
jämt till nya lutor,
ser i nya rutor
vita händer ansa
rosorna, som kransa
lyckans port. -- Dit in jag aldrig drar.
* * *
Vindlös är natten.
Öde ligger vägen.
Tala jag ville,
men till vem, till vem?
Månljuset faller
som i någon sägen,
som på blomrabatten
kring ditt vita hem.
Månljuset faller.
Hela rymdens tystnad
dalar kring vägen,
där mitt steg dör bort.
Tala jag ville
ord om hjärtats lystnad
dess förbrunna lycka,
falnad inom kort.
Dig vill jag minnas.
Minnas, om jag kan det!
Du, som jag älskat,
bor du i min själ?
Du är alltför fjärran.
Här är döda landet.
Av din stämma minns jag
blott ett armt farväl.
Kanske den klingar
än i några dikter -- --
Vindlös är natten.
Tomt är rymdens sken.
Tala jag ville -- --
Döda världars vikter
pressa mitt hjärta
mot en bädd av sten.