Jag träffade Betulander på Wivels trottoar, denna strandremsa, där allt
drivgods från norra Europa numera sköljs upp. Han satt--självklart--vid
en--naturligtvis--tömd whiskygrogg och svor--tydligtvis--på kyparen, som
aldrig kom och gav den en efterföljare. Betulanders fader hade varit
präst och själv tillverkat sitt namn ur det enkla råmaterialet Björkman.
Betulander och jag hade varit skolkamrater till sjätte övre. Där
upphörde Betulander att hyckla ens det minimala intresse för ut finale,
som skolplanen fordrade. Han lämnade läroverket med sex C för att ägna
sig åt det praktiska livet. Jag hade hört, att han gjort det med
framgång. Jag hade sett hans porträtt bland industriens märkesmän i
stockholmstidningarnas specialnummer: Direktör John Betulander, vars
arbete i oxygenolindustriens tjänst etc.
--Det var själva den hurrande Leviatan! ropade Betulander. Nu har jag
suttit här med det här tomliket i en timme!
--Käre bror, sade jag, när du går på kafé i Danmark, skall du antingen
vara stamgäst eller buddaist. Stamgästerna bli betjänade och för en
buddaist är tiden ett likgiltigt begrepp.
--Är du stamgäst eller buddaist på det här stället?
--Här är jag buddaist. Ingen förnuftig människa blir stamgäst på ett
kafé som detta.
--Men det är väl själva fan i höjden, sade Betulander. För en timme sen
kom det en kypare och gav mig den här groggen. Jag svepte den förstås
med detsamma och från detta ögonblick är den kyparen försvunnen. Jag
börjar tro, att groggen var förhäxad och stod i ett magiskt sammanhang
med kyparens liv. Kanske dödade jag honom i samma ögonblick som jag
tömde groggen. Men ingen annan kypare vågar göra intrång i den avlidnes
rättigheter och servera mig. Jag har skickat i väg tre expeditioner för
att finna honom, död eller levande. Men det är lögn! Jag skall dö av
törst mitt i hjärtat av Köpenhamn. Och ändå har jag varit i Petrograd
och överlevt det. Där fick jag för resten också skicka ut tre
expeditioner.
--Tre expeditioner? sade jag och lade fram min sportdomarklocka som
visar intill tiondels sekunder. Jag har utlyst en hemlig tävlan för den
långsammaste kyparen i Köpenhamn. Hittills innehas rekordet av en kypare
på gamla Bristol, men tävlingstiden utgår inte förrän i december. Vad
var det du sade om tre expeditioner i Petrograd?
--Jag är så torr i halsen, att jag knappt orkar berätta det, sade
Betulander. Jag tror inte min puls slår femtio slag i minuten.
--Berätta det i alla fall. Förläng ditt liv på samma vis som
Sheherazade.
--Hon riskerade åtminstone inte att dö av törst. Jag kom till Petrograd
nu i maj och tog in på hotell Majestic. Rummet kostade femtio rubel om
dagen, frukosten sjuttiofem och middagen hundra. Jag var ett nöt. Jag
skulle ha tagit in på ett proletärhotell, så hade jag fått mera valuta
och sparat mig många sinnesrörelser. Första natten jag bodde på
hotellet, blev jag väckt vid tretiden av en kommitté. Det var
proletärernas hälsningskommitté, som önskade mig välkommen till
Petrograd och underrättade mig om att proletärerna beslutat övertaga min
reskassa.
--Aha? sade jag. Tio minuter. Nå, togo de din kassa?
--De togo min kassa, tolvtusen rubel, och drogo sig tillbaka under
sympatiuttalanden för min person. Jag klädde mig och störtade till
proletariatets verkställande överdirektion. Den bodde i det där
institutet, du vet, där de förr uppfostrade unga flickor.--Nej, nu kan
jag inte mer! Nu hör jag tydligt, hur det skriker i stämbanden, när jag
talar.
--Försök! Bemanna dig! Det har bara gått sexton minuter, åtta och en
tiondels sekund, sedan jag kom. Normalt beräknat ha vi tjugu minuter
igen, innan kyparen visar sig. Du gick till direktionen i
flickseminariet?
--Det gjorde jag. Jag förklarade, vad som hade hänt. De ryckte på
axlarna, alla på en gång. Det var som om jag hade kommit in i ett
pantlånarkontor med sex verkställande pantlånare. Det som hade hänt mig,
kunde hända alla nuförtiden. Proletariatet hade rest sig och tänkte inte
gå och lägga sig tills vidare.--Men jag var utlänning.--Då kunde jag
återvända till mitt land och förkunna proletariatets idéer.--Det var
just vad jag skulle göra. Proletariatets idéer tilltalade mig som
affärsman på ett utomordentligt sätt. Jag skulle gå ut som en apostel
och verka för dem i alla land, men inte utan reskassa. Jag måste ha min
reskassa tillbaka.
--Fick du den? Tjugutre, sex och en femtedels.
--Proletariatdirektionen slog sina huvuden samman. Den beslöt, att jag
som partivän och blivande apostel skulle ha min reskassa igen. Den
tillsatte en överkommitté och skickade ut den för att taga reda på
hälsningskommittén, som önskat mig välkommen, och återfå min kassa.
Efter en stund anlände, icke överkommittén, utan hälsningskommittén till
flickseminariet. Den rapporterade under förbittring att överkommittén
uppsökt den, övertagit de tolvtusen rublerna och nu var ute med dem på
egen hand.
--Aha? Vad sade direktionen?
--Direktionen var verkligen tillmötesgående. Den tillsatte en
generalkommitté, som skulle uppsöka överkommittén och utfå min av
hälsningskommittén övertagna reskassa. Efter en stund anlände en
kommitté till flickseminariet. Det var emellertid inte generalkommittén.
Det var överkommittén, som under upphetsning rapporterade, att
generalkommittén bemäktigat sig de tolvtusen rubel, som överkommittén
hade tagit från hälsningskommittén, och med dem på fickan gett sig ut i
Petrograd.
--Aha? Trettioen, fyra och två femtedels. Vad sade direktionen?
--Direktionen blev verkligt bedrövad. Den slog sina huvuden samman och
gjorde sig i ordning att tillsätta en nationalkommitté för att uppsöka
generalkommittén. Men jag avbröt den.--Mina herrar, sade jag, jag kan
inte längre missbruka er tid och er tjänstvillighet. Jag är begeistrad
över proletariatets idéer och ingen skall verka för dem i mitt hemland
ivrigare än jag. Som sagt, jag behöver en reskassa. Men tillsätt inte
flera fina och kostsamma kommittéer för att återfå mina tolvtusen
rubel. Gör mig helt enkelt till chef för en vanlig ordinär
hälsningskommitté!
--Trettionio, en och en femtedels. Nå?
--De gjorde, som jag önskade. Nästa dag lämnade jag Petrograd med
tjugutusen rubel på fickan och--hallå! vad ser jag!
En kypare med ett allvarligt och drömmande ansikte stod vid vårt bord
och sade:
--Önskade herrarna något?