Mina väggar äro dekorerade med de brokigaste konstverk.
Mittemot mitt skrivbord hänger en skamlöst blottad ung kvinna. Hon är
rödhårig och iförd två svarta strumpor. Då konstnären avlämnade henne i
detta dekolleterade tillstånd, protesterade jag liksom det amerikanska
museet mot kopian av Venus från Milo, som saknade armar. Men konstnären
stod på sig, och jag fick behålla henne som hon är. Till besökande säger
jag, att hon hänger där hon hänger för att påminna mig om den nakna
sanningen, som det är skribenternas plikt att ständigt hålla för ögonen.
På väggen bakom mig hänger en annan modern tavla. Den är målad av en ung
man, som älskar de stora linjerna. Den föreställer ett torg i
kvällsbelysning i mars månad. Torget är gult och träden blåa, varigenom
jag påminnes om mitt fosterland. Men det mest karakteristiska för tavlan
är annars torgets kolossala utsträckning. Två regementen skulle kunna ta
uppställning där, om de inte lede av spanska sjukan. Genom denna sin
storlek påminner torget mig om min gamle vän superintendenten. Han
skulle aldrig kunnat ha en sådan tavla på sin vägg. Han skulle ha fått
torgskräck av anblicken.
Superintendenten var icke intendent. Han bar sin titel på grund av dess
två första stavelser, som bilda presensformen av ett omtyckt svenskt
verb. Den sats som bildades, om man använde detta verb som predikat och
superintendentens namn som subjekt, innehöll en oomkullrunkelig sanning.
Superintendenten söp. Det lät sig inte bestridas, och ingen bestred
annat angående superintendentens supning än omkostnaderna. De bestredos
dock icke av honom själv. Han levde av vänliga människors vänlighet. I
gentjänst uträttade han ärenden åt dem, vek bord, spelade fjärde man i
bridge och sprang i bankerna med omsättningar. Härmed äro vi inne på
dagens text.
Superintendentens svåger hade en utsträckt växelrörelse med huvudkontor
i den stad där han bodde och filialer i alla större städer och
stationssamhällen. Det kunde hända, att han fick fyra, fem brev om
dagen, innehållande ett tryckt meddelande, _att en av Eder accepterad
förfaller imorgon den 29_. Han tog sådana varningsrop med lugn.
Sanningen att säga lade han knappt märke till dem; de voro för honom som
sfärernas musik för andra människor, vilken man inte tänker på, emedan
man ständigt hör den. Men till saken, till evangeliet.
En vacker dag hade superintendentens svåger endast två av honom
accepterade.
Den ena förföll i den stad där han bodde, den andra i grannstaden. Det
var tredje och sista dagen för bägge. Han beslöt att ordna den ena själv
och skicka superintendenten till grannstaden för att ordna den andra.
Superintendenten fick dokumentet och avreste, försedd med en lagom stor
reskassa.
Detta var klockan elva. Superintendentens svåger ordnade sin växel och
slog sig ned på sitt stamkafé med ljust och lätt sinne. Han träffade
ett par vänner, och det kom in varor. Tiden gick. Man väntade på att
superintendenten skulle komma tillbaka och bli fjärde man. Plötsligt
ringde det i telefonen efter superintendentens svåger.
--Hallå, vem är det?
--Ja--hör du, det är intendenten, jag--
Superintendenten strök gärna de två anklagande stavelserna i sin titel.
--Är det superintendenten? Du har väl ordnat växeln?
--Nej--ser du--ser du, det är så att--
--Har du inte ordnat växeln? Vad menar du? Klockan är ett och banken
stänger klockan två!
--Ja, men ser du--ser du--det är så att--
--Hur är det?
--Jo, banken ligger ju vid ett torg!
--Ja, vad innerst än sen då?
--Jag har fått torgskräck! Jag kan inte komma över torget!
Det följde en paus, under vilken superintendentens svåger lade röret och
såg på sina vänner.--Han har fått torgskräck! Han kan inte komma över
torget! Därpå ryckte han till sig röret igen.
--Hallå! Växeln måste ordnas! Du får gå in på ett kafé och ta dig en
konjak, så går torgskräcken över! Men skynda dig, klockan är 1,10.
Avringning. Svågern och vännerna resonerade om superintendenten.
Plötsligt ringde det i telefonen.
--Hallå! Det är intendenten. Jo, hör du--
--Har du ordnat växeln?
--Nej, ser du--
--Vill du ordna växeln med detsamma! Karlafan, klockan är halv två!
--Ja, men ser du, konjaken hjälpte inte--
--Gå in på kaféet, ta dig två konjak till, och omsätt växeln! Har du
förstått?
--Ja--jag skall försöka--
Avringning. Svågern och vännerna se stumt på varandra. Klockan på väggen
tickar ödesdigert. Visaren vrider sig obevekligt närmare två. Plötsligt
ringer det i telefonen.
--Hallå! Det är intendenten. Jo, ser du, jag--
--Har du ordnat växeln?
--Nej, ser du, jag tog två konjak, och jag kom ett stycke ut på torget,
sen var det slut--jag kunde inte--
--Tag dig tre, fyra, fem konjak, men gör det som en blixt, blunda,
spring över torget och omsätt växeln, om livet är dig kärt! Klockan är
tre kvart på två och....
Luren är nedlagd i andra ändan av ledningen. Svågern lägger ner sin lur
och ser på sina vänner med ögon, som likna marmorkulor. Klockan tickar i
dödstystnad. Visaren pekar på 1,45, 1,50, 1,55. Plötsligt slår
klockan--två ödesdigra slag. Telefonen är stum. Äntligen ringer det.
--Hallå! Det är intendenten. Jo, ser du, jag tog fem konjak och sprang,
och jag kom mitt ut på torget, du vet, där planteringen är, men sen, ser
du, var det omöjligt, jag kunde inte--
--Växeln är protesterad?
--Ja--
Härmed var superintendentens bana som växelomsättare slut. Nästa nummer
av Justitia innehöll ett på begäran inryckt meddelande från
superintendentens svåger angående den förolyckade växeln:
Protesterad på grund av torgskräck.
Nej, superintendenten skulle aldrig kunnat ha den tavla som hänger på
min vägg. För övrigt intresserar han sig inte för tavlor. Kort efter de
omtalade händelserna började han fånga flugor och har nu varit död i
flera år.