I går återvände jag till staden. Inte för att söka ro. Jag trivs på
landet, bland de enkla, agrariska företeelserna. I staden har jag oftast
tråkigt. På landet kan man också ha tråkigt, men det är den tråkighet
som är efter Guds sinne. Tråkigheten på landet är sund, hälsobringande;
den beror på att nerverna få för litet arbete. Tråkigheten vid staden
beror på dess oro och jäkt, som kunna stiga ända därhän, att de tvinga
en författare som Olaf Storfossen till camouflage.
Olaf Storfossen har bott i denna stad i tio långa år. Han är norrman,
som framgår av det majestätiska namnet, och vi äro kolleger. D.v.s. vi
voro det till för någon tid sedan. För någon tid sedan såg nämligen
Storfossens första litterära alster dagen, och sen dess är han inte
kollega med någon annan än Aiskylos.
När Storfossen kom hit för tio år sen, hyrde han en lägenhet vid en av
de gator som uppkallats efter hans (dåvarande) döda diktarbröder.
Därefter tog han fram en karta över staden och en passare. Med den
senare drog han upp en cirkel av åttahundra meters radie. Det var hans
åsikt, att detta var yttersta gränsen för en människas
kroppsansträngningar. De kaféer, som lågo innanför denna radie, kunde
man besöka, de, som lågo utanför, lågo över retningshöjden. I denna
åsikt understöddes Storfossen av sin maka.
Storfossen hade nämligen gift sig tidigt, så var det gjort, och man
slapp sysselsätta sig med bifenomenen i livet. Livet är kort, och det
gäller att koncentrera sig om huvudfenomenen. Vilka dessa äro, behöver
kanske icke antydas. Den stad, där han slagit sig ned, har tretusen
ställen, där huvudfenomenen finnas tillgängliga till olika priser. På
den tid, då han flyttade ned till staden, voro priserna så ytterligt
låga, att tanken svindlade. Senare, under det olycksaliga världskriget,
ha de stigit till den grad, att den norska litteraturen svävat i
allvarlig fara att icke riktas med något som helst alster av Storfossens
skapande genius. Storfossens förhållande till sin musa är nämligen som
germanernas förhållande till kvinnan överhuvudtaget: han blir endast
entreprenant mot musan efter att ha förtärt åtta eller tio glas. Och med
nuvarande priser såg det en tid ut, som om förhållandet skulle upphöra.
Nu är emellertid att märka, att förhållandet då redan resulterat i ett
dussin kärlekspanter, som alla funnos kvar i faderns hem. Ingen
förläggare hade velat åtaga sig dem utan en rund summa i förskott. Och
denna summa hade Storfossen ingen som helst önskan att betala.
Just i år skedde emellertid någonting. Det startades ett nytt förlag i
staden. Storfossen hade sett många förlag startas och upplösas. Intet av
dem hade visat sig mera klarsynt än de andra. Hans åsikt om förlag var
stadgad. Utan förhoppningar, med ett bittert leende i munvinkeln,
lämnade han in sina samlade skrifter hos det nya förlaget. Han
uppmanades att komma tillbaka om någon tid. Han hade fått samma
uppmaning förr, och han kvitterade den med ännu ett bittert leende.
Därefter gick han till en krog innanför åttahundrametersradien och
hånade tillvaron med sina maka.
Emellertid var hans prövningstid förbi. Det nya förlaget hade startats
för tyska pengar. Det skulle utge tyska agitationsskrifter och i övrigt
verka för Tysklands intressen. Dess chef genomläste eftertänksamt
Storfossens samlade arbeten. När han gjort det, sade han:
--Vi älska inte Norge. Våra u-båtar hava sänkt en tredjedel av norska
marinen. Om jag utger Olaf Storfossens skrifter, har jag gjort vad jag
kan, för att sätta en torped under den norska litteraturen. Jag skall
utge dem.
Redan följande vecka påbörjades tryckningen av Storfossens arbeten, och
hans och hans makas porträtt lancerades i tusentals exemplar genom det
tyska förlagets tidskrifter. Med åren hade de blivit så lika varandra
som två bär. Storfossens hjärta svällde som ett segel av stolthet och
drev honom på äventyrsfärder utanför åttahundrametersradien. Han var för
stark och trotsig för att kunna nöja sig med de gamla råmärkena. Han
höjde radien till en kilometer och skulle ha varit den lyckligaste bland
dödliga, om inte en sak inträffat.
Under sin sturm- und drangperiod hade han gjort skulder. Däri ligger
ingenting ont. Alla göra vi skulder och förlåta dem som vi äro skyldiga,
så länge de inte kräva oss. Göra de det, förändras våra känslor.
Storfossens fordringsägare hade inte krävt honom i långa tider. Livet
var kort och det fanns mera hoppfulla företag. Men när de nu sågo
Storfossens ansikte, genomglödgat av diktarpatos, stirra mot sig i
tryck, slog en tanke ned i dem: denne man förtjänar pengar; låtom oss
kräva honom. Dels i horder, dels i enskilda förband, ryckte de an mot
honom. Storfossen föll som Lucifer från triumfens himmel ned i bekymrens
helvete. Om han åtminstone kunnat flytta! Men det fanns inga lägenheter
att få, tack vare det förbannade kriget. Och den, han bodde i, bevakades
dag och natt. Han kunde inte lämna den, utan att filistéerna föllo över
honom. Livet blev djävligare och djävligare. Då, en dag, slogs han av en
genial idé. Kriget, som gjorde att han inte kunde flytta, hade
framkallat den. Kriget hade lärt de krigförande vikten av skyddande
förklädnad. Batterier, flygmaskiner, allt, doldes genom skyddande
förklädnader. Och detta kallades camouflage.
Detta gav diktaren Storfossen hans idé.
Om ni befinner er i Köpenhamn för att kräva diktaren Olaf Storfossen,
och möter honom på hans gata, så kräv honom inte. En förbittrad
kvinnoröst kommer att svara er och få er att ta er om huvudet av häpnad.
Det är nämligen hans maka, ni kräver. Skulle ni däremot möta en kvinna,
som påfallande liknar diktaren Olaf Storfossen, så kräv henne, och bli
inte förvånad om en kärv, norsk mansröst ber att bli förskonad för era
oförskämdheter. Dräkten är camouflage för diktaren Olaf Storfossen, vars
första alster just sett dagen, och som endast är kollega med Aiskylos.
De två camouflagen ombytas på något av kaféerna innanför den nya
enkilometersradien.--