Lördagen den 24 augusti var Håkansson senast synlig utanför kaféet
Gyllene Vinthunden. Sedan dess är han spårlöst försvunnen. Uppgifterna
från dem, som senast sågo honom, växla med avseende på hans tillstånd
och utseende. Några förklara, att han var berusad, andra vidhålla
motsatsen. Vare härmed hur som helst, Håkansson syntes senast lördagen
den 24 augusti och har sedan icke avhörts.
Jag kände Håkansson från universitetet, där han studerade i ett antal år
och sökte få spikad en doktorsavhandling om _Det afrikanska
Mqunfolkets dialekter_. Avhandlingen blev spikad, men icke på
universitetet, utan på stadens renhållningsverk, där vänner och
beundrare av Håkansson spikade upp den en vacker majnatt. Den hängde där
till bortåt middagstiden följande dag, då ryktet, som med tusen tungor
går genom städerna, nådde Håkansson med en viskning om det passerade.
Kl. 1,15 nedrev Håkansson sin vid skampålen naglade skrift och
sönderslet den offentligt som Luther sönderslet påvens bannbulla. Han
riktade några varmt kända ord till den hop, som åskådade honom; om de
förstodo dessa ord, är osäkert. Håkanssons dialekt var sällsammare än
det afrikanska Mqunfolkets. Skulle det visa sig, att han är död, skall
jag skriva en avhandling om den, med tanken riktad på ett filologiskt
stipendium. Hans tunga var konstruerad efter principen för den
fyrtaktiga dieselmotorn: »bopp-bopp, jag, bopp-bopp-bopp, vill dricka».
Det lät alldeles som en explosionsmotor, där de vanliga orden voro den
överflödiga, utströmmande spillgasen. »Du, bopp-bopp-bopp, är en
fähund», sade Håkansson, »bopp-bopp-bopp, jag skall titta hem till dig i
morgon.»--Det sista stilprovet bringar mig på allvarliga tankar. Skulle
Håkansson vara i livet och läsa detta, kommer han att titta hem till
mig, och då är jag förlorad. Det hus, där Håkansson träder över
tröskeln, är dödens. Han är som termiterna. Han lämnar inte huset,
förrän han uppätit allt ätbart, utdruckit allt drickbart och jagat
invånarna i landsflykt. Det finns tusen exempel härpå. Det finns endast
ett exempel på att han överlistats. Det härrör från en prästgård i
Småland, och är ovederläggligt sant. Prästgården står ännu kvar och
familjen lever ett trevet och lyckligt familjeliv. Den reser
midsommarstång, och på julaftonen dansar den kring det smyckade
julträdet. Och dock föll ett ögonblick dödens skugga, kastad av
Håkansson, in över dess dörrtröskel.
Håkansson anlände till prästgården en afton i juni, till fots. Om
somrarna gjorde han långa fotturer, varvid han för att spara
halvsulningar gick barfota. När han fann ett hus som behagade honom,
gjorde han toalett genom att draga på sig skorna, gick in och begärde
gästfrihet. Så ock vid den omtalade prästgården. Långt ifrån att taga
sina skor av sina fötter, då han såg detta helgade rum, tog Håkansson på
dem, gick in och begärde gästfrihet. »Bopp-bopp-bopp, fattig student,
bopp-bopp ligga här i natt, bopp-bopp.» Prästen i den omtalade
prästgården var något döv och illslug som de flesta döva. Han tog
Håkansson för en armenier, en nation som på denna tid ägnade sig åt
bettlerirörelsen i utsträckt grad. Emellertid kom hans fru och uttolkade
Håkanssons ord. Den gamle kyrkoherden kastade en forskande blick på
Håkansson och beviljade hans anhållan. I detsamma ringde det till
kvällsmat, och Håkansson skyndade sig oombedd att blanda sig med dem som
gingo in i matsalen. Han tog plats och tio minuter senare var bordet
skövlat. Förödelsen grinade mot betraktaren från asietterna.
Prästfamiljens medlemmar sågo på varandra. De små barnen gräto. Den
gamle prästen vinkade åt familjen att bryta upp, och viskade något åt
sin fru. De gingo ut och åto i köket, under det att prästen underhöll
Håkansson i matsalen. Håkansson fick upprepa var sats fyra gånger och
gallskrek tills han var hes. Till slut var det mörkt, och den gamle
prästen ledsagade den trötte och misslynte Håkansson till ett skumt rum
i en gårdslänga, där en bädd skymtade. Håkanssons antydningar om ett
ljus blevo oförstådda. Den gamle prästen gick skrockande tillbaka, drack
en toddy och lade sig.
Tidigt nästa morgon vaknade Håkansson och såg sig om. Det var ett
underligt sovrum! Vad luften var tung! Och väggarna voro inte
tapetserade. De voro fyllda med urklipp ur familjejournaler. Det var
otroligt vad luften var tung! Vad var det för ett rum?--Plötsligt greps
han av en aning, störtade upp och ryckte bort sängkläderna från britsen,
där han låg....
Prästgården såg inte Håkansson till frukosten. Vid den tid, då den åt
frukost, vandrade Håkansson barfota längs en dammig landsväg, svärjande
så att håren reste sig på de människor han mötte. För hans inre öga
stod en och samma syn: en serie runda trälock i avtagande storlekar.
»Bopp-bopp-bopp, bopp-bopp-bopp, djävla präst. Fattig student, göra på
det viset, bopp! Fy fan, bopp!» På aftonen fann han ett mera gästfritt
hem, vars ruiner ännu förevisas för besökande.
Detta skrives för att utröna, om Håkansson är i livet. Skulle så vara
fallet, är det förutsett. Jag har hyrt en lägenhet med två utgångar,
dyrkfria dörrar och fallucka vid ingången. Ett sovrum av samma art, som
det i den småländska prästgården, står bäddat. Mänskligt att döma är
allt redo för att mottaga Håkansson.
Men det kan ju hända, att han sågs för sista gången den 24 augusti
utanför Gyllene Vinthunden.