Niklasson, alltså botanisten Niklasson, var smålänning, och vad det
betyder i predisposition åt olika håll vet man. Mendel och
ärftlighetsforskarna ha försummat sitt bästa arbetsfält, när de inte
kartlagt Småland raspsykologiskt. Finns det en ras i världen, som
erbjuder så många typiska drag? Nej. Men låt oss hålla oss till ämnet.
Niklasson anlände till universitetet på cykel från Jönköping--trehundra
kilometer. Han var en centaur på hjul. Han rörde sig aldrig med fri
vilja på annat sätt. Att han cyklade till universitetet var alltså
självklart, och dessutom kostade biljetten, tredje klass, över sex
kronor (gamla stilen). På tåg anlände Niklassons böcker, blomsterpress
och sängkläder. Niklasson avhämtade dem på stationen, lade dem på sin
rygg, som hans förfäder gjort genom seklerna--böcker, blomsterpress och
en väldig bolster--och transporterade dem till det rum, han hyrt för 25
kronor i terminen. När han så lastad körde förbi stadsbudskontoret,
frigjorde han ena handen för att räcka lång näsa åt stadsbuden. Han var
en impulsiv natur och gav fritt lopp åt sina känslor i alla väder. Hans
långa näsa åt stadsbuden uttryckte endast godmodigt skämt, parat med
tillfredsställelse över att ha överlistat dem. Hade han hatat stadsbuden
eller varit skyldig dem pengar, hade han spottat på deras tröskel. Han
använde med förkärlek detta orientaliska sätt att uttrycka sitt förakt;
exempelvis var kaféägaren Lemchens dörrtröskel alltid våt på grund av
Niklasson.
Lemchen hade ett nykterhetskafé, där Niklasson och en annan smålänning
brukade spela schack. De voro båda äregiriga och lidelsefulla naturer,
och väsnades och svuro under spelet, så att de blida nykteristerna i
kaféet darrade och bleknade om varandra. Den fantasi, som de ådagalade i
att håna och förakta varandras spel, var oerhörd, och storsmockan
dallrade oavbrutet i luften. En afton avbröt värden dem mitt i ett
parti, som varat i sex timmar. Kaféet skulle stängas.
--Hur mycket har herrarna fått? sade värden. Eftersom han hört dem larma
och bullra i sex timmar förmodade han att de berusat sig i tjogtals
koppar kaffe.
--Vi ha fått en cigarrcigarrett, sade Niklasson. Den ska den herrn
betala.
En cigarrcigarrett betingade enligt dåtida markegångstaxa ett pris av
fem öre. Det kom ett uttryck av hård beslutsamhet i värdens
rusdrycksfientliga drag. Han följde Niklasson och den andre smålänningen
till dörren, låste ut dem och sade:
--Sådana kunder betackar jag mig för.
Från och med denna dag var hans dörrtröskel ständigt våt. Så fort
Niklasson kom på femtio stegs avstånd från den, började hans käkar
tugga, och när han gick förbi kaféet med ögon som ljungade av förakt,
avlastade han sig resultatet av käkarnas arbete.
Detta var ett uttryck för hans lidelsefulla natur. Som redan antytt, var
han också en äregirig natur. Samma dag han kom till universitetet, gick
han upp på botaniska institutionen och förhörde sig, om amanuensrummen
voro dragfria. Den dåvarande amanuensen besvarade hans förfrågan med
ironisk artighet. Han skulle ha aktat sig. Ett år senare bodde Niklasson
på rummet som amanuens, vilket icke minst tilltalade honom, därför att
han sparade 50 kronor om året i hyra. Flyttningen verkställdes på övligt
sätt, på cykel, med böcker, blompressar och bolster på ryggen.
Emellertid bodde han endast en kort tid på rummet. Han sökte ett
botaniskt stipendium, det Jönsson-Hübnerska, som instiftaren i ett
anfall av entusiasm hade trott räcka till för en resa till Norge eller
Finland. Det var på femhundra kronor. Niklasson sökte det, i det han
förklarade sig villig att resa till Argentina för pengarna. Han fick det
under huvudskakningar. Han reste till Argentina (fribiljett från
ångbåtslinjen) och återvände efter ett halvt år, brunbränd av
tropikernas sol, lastad med stulna blommor, böcker och bolstrar, och med
femhundratio kronor på fickan. Han hade satt pengarna i en sparbank i
Buenos Ayres, medan han utplundrade det inre av landet.
Denna expedition blev av avgörande betydelse i hans liv. Man började
betrakta honom med skygg aktning vid universitetet. Ett år senare sökte
han det Petersson-Alinderska stipendiet, som var på tretusen kronor och
avsett för en kortare forskningsresa i Europa. Niklasson förklarade sig
villig att utforska så gott som hela den ännu okända världen för samma
belopp. Minnet av hans första forskningsresa satt kvar, och han fick
stipendiet, tre röda tusenlappar. Angående hans avfärd berättas följande
av hans schackspelsvän, smålänningen Backeberg.
Avfärden skulle försiggå från Köpenhamn, Backeberg och en annan
smålänning vid namn Sjöstrand beslöto att följa Niklasson i väg. Själva
uppge de, att det var för gammal vänskaps skull. Det är emellertid
tänkbart, att andra motiv spelat in. En slarvigt förvarad tusenlapp kan
glida ur en ficka och falla på marken. Finns ingen till hands för att
taga vara på den, kan den då bli stulen. Och i varje fall har en person
med tretusen kronor på fickan den moraliska skyldigheten att bjuda på
något.
Niklasson, Backeberg och Sjöstrand anlände till Köpenhamn, utan att
någon av tusenkronorna föll ut ur Niklassons ficka. Emellertid visade
han sig ädelmodig och inviterade på en automat, där det intogs fyra
smörgåsar och ett glas öl per man. Därefter gick man och besåg stadens
sevärdheter utifrån. Man avbröts av en regnskur, som visade sig så
envis, att Niklasson svärjande och bannande såg sig tvungen att inköpa
ett hotellrum. På detta hotellrum sutto de tre vännerna i fem timmar och
talade småländska, under det regnet skvalade på rutorna. Till slut blev
Backeberg hungrig och vågade en antydan om att ett par smörgåsar skulle
smaka gott. Det var ännu inte sex timmar sen de ätit på automaten.
Niklasson for upp med ögonen ljungande av förtrytelse:
--Ni är då heller aldrig nöjda, om inte magen står på er som en trumma!
Klockan tio på aftonen avreste Niklasson. Hans två vänner tillviftade
honom ett kyligt farväl och gåvo honom råd med avseende på den sparbank,
i vilken han skulle placera sina tretusen.--Men Niklasson överlistade
alla. Långt från att placera de tretusen i en sparbank, köpte han en
amerikansk farm för dem. Utlämningstraktater finnas inte för personer,
som överge vetenskapen för lantbruket, och på farmen tillämpas för
övrigt de botaniska insikter, han förvärvade vid universitetet. Med
klockbyte och buffelskoj lär han göra sina fyratusen dollar om året. Han
är gift och omgives av en växande barnskara. Livet ler mot honom.
Det enda som retar honom är böckerna, blompressen och bolstern som
kvarstannade i Sverige. Han vet att det är fåfängt att skriva efter dem.
De ha redan donerats till det nyupprättade småländska nationalmuseet i
Jönköping.