Erotologen sade till oss:
--Detta tilldrog sig på den tid, då jag studerade. Det tilldrog sig i
den gamla staden med de krokiga gatorna, där allting kunde tilldraga sig
i den vägen. Om aftonen gick det tåg av osläckta begär längs huvudgatan;
före klockan nio mer eller mindre kyska, efter klockan tio uteslutande
orgiastiska. Hade vi människor varit självlysande i detta tillstånd,
hade gatan sett ut som en oändlighetsserie av lysmaskar. Till klockan
sju gingo familjeflickorna fram och tillbaka där, arm i arm, fnittrande
och pratande. Klockan sju till åtta kom det demokratiska genombrottet;
pigorna ryckte in, doftande av mandeltvål och solid köttslighet. Med dem
kommo ock fabriksarbeterskorna, smalare i figuren, blekare i ansiktet
och svartare under ögonen. Men mellan dem och studenterna var det satt
ett svalg av misstänksamhet; några förbund stiftades under gaslyktorna,
men inte många. Klockan tio kom Ingeborg, den ensliga förriderskan till
nattens garde. Hon gav signalen till uppbrott för de andra. Ännu en
halvtimme såg man kvarblivna medlemmar av det demokratiska genombrottet;
så var deras tid förbi, och Ingeborg, Anna, Johanna och Amanda
behärskade gatan.
Det var hederliga och snälla flickor, och jag skall inte säga något ont
om dem på deras gravar. De hade förståelse och erfarenhet. De voro fria
från vinningslystnad och hade ingen överdriven tanke om sig själva. I
deras klass kan man inte nå längre. Kan man det för resten i någon?
Nog av, efter klockan tio var det de som härskade på gatan med mild, men
fast spira--de och poliserna med vilka de stodo på en fot som gränsade
till kamratlighet. Det skulle lika litet fallit dem in att förolämpa
polisen som polisen att arrestera dem. Fåren betade bland ulvarna. Det
var en idyll, men ingen idyll kan vara. En vacker höst upphävdes
skråtvånget i den närliggande storstaden. Den gamla staden med de
krokiga gatorna såg en invasion, vartill den aldrig sett maken. Röda
plymer vajade; siden fräste; genombrutna strumpor sutto stramt över
svarvade vådor. Stjärnorna stodo stilla av häpnad som i julnatten.
Polisen kliade sig fundersamt i nacken. Ingeborg, Anna, Johanna och
Amanda samlade sig som spartiaterna vid Thermopyle för att avslå
fienden. Med samma öde. Fienden var för välrustad. Dess kärlekspilar
förmörkade himmelen. Spartiaternas gamla bundsförvant poliskåren
förrådde dem. Den svarade på deras bön om hjälp med att vända ryggen
till. D.v.s. inte till fienden. Efter några månader var fienden erkänd
herre på gatan. Anna, Amanda, Johanna och Ingeborg voro försvunna.
Av dessa mindes jag egentligen endast Johanna. Hon var också den bästa.
Hon hade endast ett fel. Hon hade en prononcerad svaghet för konjak.
Jag vet inte, hur många år efter det gamla gardets nederlag det hände.
Det var emellertid ett par tre allra minst. Den hösten hyrde jag tre
möblerade rum tillsammans med en vän. Han var yngre än jag och ganska
fången i köttet. Jag själv hade sått min vildhavre, som det heter hos
Dumas fils, åtminstone den sortens vildhavre som såddes på förut
beskrivna åkerfält. Jag hade börjat anse dylik sådd som ett förräderi
mot rasen efter andra litterära mönster. Och en kväll i denna period kom
jag hem från kaféet och hörde plötsligt ett gnäll i min trappuppgång.
--Göran! sade det, Göran!
Jag rev eld på en tändsticka. Johanna stod där, åldrad, litet plussig,
med en röd kapott på sned på huvudet som sista medgivande åt modets
växlingar. Hon stirrade på mig med en trött och slö blick.
--Har du någon sprit, Göran?
Jag kände en våg av altruism slå upp inom mig. Här var ett tillfälle att
visa att man kunde göra det goda för dess egen skull, utan tanke på egen
fördel eller njutning.
--Kom! sade jag till Johanna. Jag tror nog jag har litet konjak.
Hon följde mig utan att säga någonting. Hon var van att följa efter
någon uppför trapporna utan att säga någonting. Jag släppte in oss i
våningen och undersökte spritförhållandena. Det enda jag hade var en
flaska punsch. Jag bjöd Johanna slå sig ned, jag serverade punschen åt
henne i ett grogglas, och jag började tala om gamla tider. Jag
konverserade som en resonör hos Dumas fils. Det var inte utan att jag
blev rörd själv. Johanna drack punsch ur grogglaset utan att säga
någonting. Hon var varm och lycklig. Varför skulle hon säga någonting?
Plötsligt hörde vi steg i trappan. Jag lystrade, och Johanna spände
sina öron, som voro vana att lyssna efter hyresvärdinnor. Men det var
ingen hyresvärdinna. Det var min vän, som var fången i köttet. Han
öppnade dörren till rummet, där vi sutto, och vid armen hade han en av
de eleganta damerna, som brukade resa över om aftonen från den
närliggande storstaden.
Jag skall aldrig glömma den scen som följde.
Min väns sällskap rätade upp sig i sin fulla längd och frös till is.
Hennes sidendräkt frasade kring hennes svarvade gestalt. Hatten med den
röda plymen satt som en domarbarett på hennes huvud. Hennes ögon
flammade av en rättvis vrede, där hon med pekfingret lyft mot Johanna
vände sig till min vän och ropade:
--Fy fan, där sitter ju ett--
Jag utelämnar det ord, varmed hon karakteriserade Johannas levebröd. Men
innan jag hunnit protestera, hade Johanna rest sig ur stolen. Hon såg
slött framför sig och luskade av utför trapporna som en gammal våt hund.
Den röda kapotten vinglade melankoliskt på hennes huvud. Hon sade
ingenting. Hon var van att gå sin väg utan mycket konversation, och här
fanns ju för resten ingenting att säga. Det enda ord, som träffade
spiken på huvudet, hade sagts av den eleganta damen i den röda plymen.
Jag förmodar, det är på det viset det känns för gamla skalder som
utvisslas av yngre kolleger. Det vill säga, denna reflexion har jag
gjort senare.