Jag är släkt med en fransman vid namn des Esseintes, om vilken en man,
som dog som trappist, skrev en bok. Herr des Esseintes gjorde imaginära
resor. Ljuset över en gata eller doften av en cigarrett gör nuförtiden
mig samma tjänster, som Cook gjorde mig förr i världen. En
algiercigarrett, som någon rökte på ett kafé, befordrade mig i går till
rivieran.
Jag gick vid det blå Medelhavet; de gulvita husen med sina gröna
fönsterluckor dåsade i solljuset; palmerna rasslade över mitt huvud; och
om inga vidare fåglar sjöngo, berodde det på att de uppätits av
befolkningen. Ty, som jag engång för länge sedan påpekat, dessa
sydlänningar äro ett praktiskt folk, som föredrar en fågel i grytan
framför tio i skogen.
Ja, man skulle kunna kalla dem för materialister, men älskvärda
materialister. De äro hjälpsamma och hjärtegoda. De äro det av instinkt,
vid alla tider på dygnet, i alla förehavanden, t.o.m. när de äro
anställda i polisen. _Egomet qui loquor_, jag som talar till eder,
vet det, ty jag har själv blivit arresterad i Monte Carlo.
Hunnen hit skjuter den skandalhungrige läsaren upp ögobrynen, lägger
från sig cigarren och mumlar:--Aha! Men varför--
Jag avbryter läsaren, som önskar fråga, varför den skarpsynta
monegaskiska polisen inte behöll mig. Det var av hjärtegodhet. Men låt
mig lägga aktstyckena i saken på bordet.
Det var en aprilafton 1913. Jag hade fått en anvisning från Sverige på
ett belopp, som endast kunde kallas mindre. Intet annat adjektiv passade
på det. Jag hämtade det på posten, och på vägen från posten till min
bostad föll djävulen över mig. Djävulen öppnade dörren till en
biljardakademi, gav mig en puff i ryggen och sade:--Ah, visst fan. Det
tjänar inget till att förneka det: jag älskar att spela biljard. Mest
lina, men nästan lika högt engelsk _snooker_. Jag hade spelat
snooker på Den uppgående solen i Tottenham Court Road med en
tvivelaktigt hederlig polack, vars fader var i tullen, och markören på
stället. Jag ansåg mig rätt på det klara med snooker. När djävulen nu
öppnade dörren till elfenbensakademien, var det första jag såg en
snookerbiljard och en engelsman, som spelade snooker med sig själv, och
som förväntansfullt betraktade mig. Djävulen skrockade och drog sig
tillbaka. Inom en minut var jag mitt uppe i spelet med engelsmannen.
Nu är det med engelsmän som spela snooker, att de dricka whisky
samtidigt. Den som förlorar partiet, betalar whiskyn. Jag vann partiet
nummer ett och den därunder konsumerade whiskyn. Jag vann partiet nummer
två och den under tiden assimilerade whiskyn. Jag vann partiet nummer
tre, plus den samtidigt absorberade--
Nej, detta är ingen kaféräkning. Jag vann alla partierna utom det sista.
Under det sista partiet upptäckte jag, att, om jag var styvare än
engelsmannen i snooker, engelsmannen var styvare än jag i whisky. Långt
ifrån att medge detta föreslog jag att vi skulle ge oss av till en annan
lokal. Den sista resten av svenskarnas vikingalynne, lusten att byta
lokal, satt i mig. Vi lämnade biljarden och togo en droska. Av obekant
anledning trugade jag på engelsmannen fem francs till att betala
droskan. Därefter somnade jag. Fridfullt.
Jag vaknade vid att en person ryckte mig i armen. Jag slog upp ögonen
och såg att denne person var kusken. Han var fet, svart och önskade
pengar. Jag sade:
--Engelsmannen har fått pengar till er. Kusken sade:
--Betala! Här finns ingen engelsman. Fem francs! Jag såg mig om; han
hade rätt. Engelsmannen var borta.
--Betala! ropade kusken. Betala!
Hade han inte ropat, hade jag kanske betalat. Nu slog det mig, att allt
vad jag hade kvar var tio francs. Jag har sagt, att postanvisningen var
mindre. Tio francs betydde mitt livsuppehälle i lika många dar (på den
tiden). Och denne kusk ville ha mig att betala körturer med dem! Aldrig.
--Jag betalar inte, sade jag till kusken och steg ur vagnen. Aldrig!
Kusken krängde på ett ögonblick av sig rocken och flög mot mig,
brinnande av lust att förvandla mig till rostbiff. En intresserad
folkskara slog krets om oss. Jag gjorde mig under höga rop redo att lida
för min tro, då kretsen klövs och en fet, monegaskisk polis tog på sig
glasögon och ställde sig mellan kusken och mig. Varför han tog på sig
glasögon, vet jag inte, men han gjorde det.
--Han vill inte betala! ropade kusken. Ah,
porcamadonnacorpodichristosacramentoporcodio! han vill inte betala, men
han skall! Han skall! Fem francs! Betala!
--Betala, min herre, sade den fete polisen. Ni har åkt droska; ni måste
betala.
--Jag har givit engelsmannen pengar att betala med, sade jag. Min röst
var brusten.
--Var är denne engelsman? sade polisen.
--Han har försvunnit, ropade kusken. Ah,
porcamadonnacorpodichristoporcasacramento, betala, betala! Fem francs!
--Aldrig, sade jag.
--Till polisstationen! sade polisen.
Vi stego upp i droskan, polisen, kusken, en vän till kusken, som var
ännu mer upprörd än kusken, och jag (motståndslöst). Vi reste till
poliskontoret och togo plats kring polisernas förmaksbord.
--Vad är ert namn? sade polisen.
--Ellèr, sade jag, ty så heter jag i Frankrike.
--Och ert namn? sade polisen till kusken.
--Giannini! ropade kusken. Ah, porcosacramentoporcamadonna--
--Monsieur Ellèr, sade polisen, ni måste betala monsieur Giannini fem
francs.
--Aldrig, sade jag och föll i sömn. Man väckte mig omedelbart. Kusken
och hans vän dansade på golvet av mordlusta. Jag lyfte handen. Polisen
lyfte handen.
--Attention! sade han. Giv akt! Han vill tala.
Med min brustna röst påbörjade jag en redogörelse för hur jag tillbragt
min dag. Hunnen till det tredje snookerpartiet somnade jag. Jag väcktes
omedelbart. Kusken och hans vän dansade åter runt, brinnande av
mordlusta. Jag lyfte handen. Polisen lyfte handen.
--Attention! Giv akt! Han vill tala.
Jag fortsatte min berättelse och nådde fram till näst sista partiet.
Därefter somnade jag på nytt. Jag väcktes och lyfte handen.
--Giv akt! sade polisen. Attention! Han vill tala. Jag avslutade min
berättelse. Alla lyssnade uppmärksamt. Just då jag skulle falla i sömn,
sade polisen:
--Monsieur Ellèr, ni förnekar alltså icke att ni åkt i droska med
monsieur Giannini?
--Nej, sade jag.
--Nåväl, monsieur Ellèr, då måste ni betala monsieur Giannini fem
francs.
--Aldrig! sade jag.
Kusken och hans vän återtogo ögonblickligen sin ursinniga dans. Polisen
reste sig och öppnade med beslutsam min en dörr.
--Monsieur Ellèr, sade han. Det är där ni skall sova, om ni inte betalar
de fem francs, jag talar om.
Mitt hjärta veknade omedelbart. Jag är en känslig natur, vars sinne är
öppet för det berättigade i andras synpunkter. Jag tog upp fem francs
och gav dem till kusken. Kusken och hans vän avbröto omedelbart sin
mordlystna dans, tryckte båda mina händer och försäkrade, att det var
vad de väntat sig av mig. Polisen sade detsamma.
--Det var, vad jag väntade mig av er, monsieur Ellèr. Nu skall jag följa
er hem.
Han gjorde det, under det kusken körde hem, nöjd med dagen. Vi hade
tillbragt tre och en halv timme med att förhandla. Solen höll just på
att gå upp över uddarna mot Italien. Havet skälvde i lila och
skiffergrått. De vita villorna färgades topasgula och vinröda; palmerna
rasslade metalliskt i gryningssuset, och under deras stammar lågo
druvblå skuggor. Den fete polisen följde mig till min dörr och avböjde
det öl, jag föreslog att vi skulle använda min sista femfrancsare till.
Ack ja, detta var min arrestering nådens sista år 1913 i Monte Carlo,
vid det blå Medelhavet, dit röken av en algiercigarrett på ett kafé gav
mig biljett i går afton.