Den fetaste av de tre cyklisterna lade från sig jordgubbsskeden och
tände en ny cigarrett.
--Ah! sade han. En lagom lång cykeltur, ett kallt bad i solnedgången och
en lagom stark måltid--alla ljuvligheters ljuvlighet och krona.
Den minsta av de tre cyklisterna sög de sista dropparna ur sitt
madeiraglas.
--Du har rätt, sade han, och jag satt själv och tänkte detsamma. Men då
jag gjorde det, kände jag ett stygn i mitt hjärta i likhet med de
personer som stenade Stefanus. Ty vad bevisar en sådan reflexion? Att
man håller på att bli gammal. Ungdomen är den tid, då man inte känner
efter hur det känns. Medvetandet att man har det bra är den första
signalen från ålderdomen, som är den tid, då man inte har det bra.
Den tredje av cyklisterna var en av de personer, som tala i citat. Han
skyndade sig att citera Salomo om de år, om vilka man skall säga: de
behaga mig icke. De båda andra tego. Den fete återtog, vänd till den
minste:
--Du har rätt. Jag ser, att du är förvånad över att jag medger det. Men
det är därför att jag på det viset får tillfälle att lancera en sats som
jag tänkte ut i eftermiddag, medan vi cyklade.
Den berör lögnaktigheten i ett gammalt ordspråk. Detta ordspråk säger,
att kunskap är makt. Det är ett omtyckt ordspråk. Det sitter över
skoldörrarna, och på reklamhäftena från bokförlagen. Den som förnekar
det blir stenad. Jag skall vara så modig. Jag påstår att det är lögn.
--Vad behagas! ropade den tredje cyklisten. En lögn att kunskap är makt?
Är du ignorant?
--Tyvärr inte, sade den fete. Jag vet för mycket både om andra och mig
själv. Jag vet om mig själv, när jag är lycklig, och det minskar min
lycka. Och vad jag eljest vet har varken gjort mig mäktig eller lycklig.
Men låt oss taga saken i större perspektiv. Låt oss tänka på samhällena.
År det samhälle mäktigast, där kunskapen är störst? På intet vis.
Alexanders okunnighet förde honom till Indien. Romarnas okunnighet var
den solida basen för det romerska riket. Så länge den kunde bevaras,
växte riket och var omöjligt att besegra. I samma stund som den började
ge plats för kunskaper, föll det samman. Vad som gjorde att tyskarna
fruktade engelsmännens inträde i världskriget, var framför allt den
solida, sekelgamla, brand- och dyrkfria anglosaxiska okunnigheten om
allt som ligger utanför England. Det är den som gör att England hittills
aldrig förlorat ett krig. Det borde resas ett monument åt den, tre
gånger högre än Nelsonpelaren.
--Du pratar, sade den minste cyklisten. Ska vi inte ha kaffe?
Han ropade på kyparen utan att avvakta de andras svar.
Himlen över havet hade grånat. Skyarna tornade upp sig i fantastiska
drömbyggnader, under vilkas botten en strimma vallmorött solsken
trängde fram som ett spett. Drömbyggnaderna voro underminerade och
färdiga att störta.
--Gud vet, om vi kan cykla i morgon, sade den tredje cyklisten. Jag tror
det blir regn.
--Landet behöver regn, sade den fete cyklisten. Jag hoppas det får regn.
Det är ett kunskapsrikt land, och varje bonde vet hur många millimeter
regn, det behövs för skörden. Men jag undrar om någon bonde i detta
kunskapsrika land ber samma bön som de kinesiska bönderna be sedan
urminnes tider. Den kinesiske bonden säger: må det regna först på
statens åkrar och därefter på mina. Det är hans enkla och oreflekterade
bön. Men hur många millimeter det skall till, vet han säkert inte. Han
är djupt okunnig, och har bevarat sin okunnighet genom fem årtusenden.
Därför är han personligen lycklig i motsats till oss, och därför kommer
Kina att överleva alla andra riken. Den vita raseri är bara en
betydelselös episod.
--Hör upp med ditt dumma prat, sade den tredje cyklisten. Jag förstår,
att en person som du försvarar okunnigheten, men de kunskaper du har
skulle inte engång besvära en kines. Och i Kina hade du varit halshuggen
för lättja för länge sedan. Vill du ha någon punsch?
--Det du säger om mitt öde i Kina, sade den fete cyklisten, bevisar bara
kinesernas beundransvärda klokhet ytterligare. Nå ja, låt mig få ett
glas punsch då, men må det regna först i edra glas och därefter i mitt.
Skål!