På morgonen upplyser erotologen oss om att han tänker stanna i Kolding.
Vi få cykla vidare ensamma.
Vi emottaga hans meddelande med förståelse och en viss grad av sinnesro.
Vi erinra oss en ung kvinna, som vi sågo dagen förut, då det var barnens
dag i Kolding. Med en fin anspelning på detta, som icke engång en
dövstum skulle kunna missförstå, lämna vi erotologen åt sin saliga
plåga, och stiga upp i tåget.
Vi äro nämligen på cykelfärd, och så fort det finns backar förut, ta vi
med tåget. Utanför Kolding ligga backar på ända till femtio meters höjd.
Vi ta följaktligen tåget tre stationer fram, så är det gjort.
Vi stiga ur tåget. Med en snabbhet och beslutsamhet, vartill vi hittills
inte sett några spår, rusar samfärdsmedlet av över den flata slätten.
När vi komma ut framför stationen, märka vi orsaken: den sidvind, som
förföljt oss sedan resans början, har övergått till rak motvind av en
orkanlik styrka--tre à fyra sekundmeter. Det är därför tåget har rusat
sin väg. Det har velat förebygga ytterligare fusk i protokollet. Det
anser, att en cykelfärd är en cykelfärd. Med en suck sätta vi oss upp på
cyklarna och vända dem så att vi få medvind. Det måste väl finnas
järnvägståg på det håll där medvinden slutar, säger min kamrat. Jag
låtsar inte ha hört honom. Man har då karaktär.
Det går undan söderut en stund. Plötsligt vrider vägen av mot väster.
Medvinden är slut, sidvinden börjar, och då inga järnvägståg finnas i
synhåll, finna vi oss i det oundvikliga. Vi vrida av åt väster och börja
brottas med elementen.
Vägen går rak och sandig, saffransbrun i färgen. På bägge sidor om den
ligger heden; här och där är den uppodlad; här och där står en
granplantage eller en björkdunge; men för det mesta sträcker den sig
stor och obruten åt alla håll. Vinden får självkänsla när den går fram
över en sådan slätt. Den inser, att den har vissa chanser. Den beslutar
att utnyttja dem mot oss. Vi få spänna i, så att det värker i benen och
korsryggen.
--Skulle det vara gott med en öl? ropar min kamrat över axeln.
Jag anser frågan vara retorisk och underlåter att svara. Plötsligt
skymtar en bokdunge och några hus rakt förut. Vi göra samtidigt
idéassociationerna: _hus--människor i dem--alla människor äro
törstiga--krog--öl_. Vi spänna i med spontan energi och på några
minuter äro vi framme. Vi svänga om en vägkrök. I samma ögonblick hejdas
vi av en röst.
--Stopp! Man får inte cykla ned till bron!
Vi hålla tvärt inne. Den som har hejdat oss är militär. Men varför får
man inte cykla längre?
--Man får inte cykla ned till bron, upprepar soldaten. Men man får gå
dit ned.
--Varför då?
--Det här är gränsen.
Det är sant, det pågår ett världskrig.
Gränsen. Ordet slår ned i oss. Vi sätta tyst från oss cyklarna.
--Vi gå naturligtvis dit ned, säger min kamrat.
Vi gå längs en landsväg, stenlagd som en stadsgata. Det växer högt gräs
emellan stenarna. Det är längesen man körde här. Efter ett par minuter
stå vi vid en bro, som går över en liten å. Men bron binder inte längre
samman två stränder, den skiljer dem åt. Vid vartdera landfästet går det
en ribba över den, omvirad med taggtråd. Mellan dessa ribbor är ingen
mans land. Hindret ser inte oövervinnligt ut. Det påminner närmast om
när barn leka krig. Men i denna puerilitet ligger det ingenting löjligt.
Under bron flyter den lilla ån, sommarstilla, täckt av vass och
näckrosor. Ängarna, som gå ned till den på vardera sidan, ha högt,
vajande gräs och lysa av blommor. Husen på bägge sidorna ligga inbäddade
i trädgårdar och se gamla och burgna ut. Vi veta att det talas samma
språk i dem. Allt är på den ena sidan ån som på den andra. Och dock är
allt olika. Ty den ena sidan tillhör livet och den andra sidan döden. På
vår sida göra blommorna rätt i att lysa. Över den andra sidan ligger det
en skugga. Döden och svälten ha brett sina vingar över den i redan många
år. Och som deras representant står en enda person på andra sidan
bron--en gråklädd landstormsman med gevär och bajonett. På vår sida av
bron står som pendant en liten flock svartklädda kvinnor och män och ser
på honom. Han rör sig inte; han säger ingenting; han stirrar rakt
framför sig. De säga heller ingenting, men de behöva inte göra det för
att man skall förstå, att de ha släkt på andra sidan.
Detta är alltså gränsen.
Plötsligt skymmes himlen. Vinden har blåst fram en hel molnarmé, som
breder ut sig över det blå. Solljuset försvinner, först på andra sidan,
så på vår. Reinhardt kunde inte ha arrangerat det bättre. Den gråklädde
landstormsmannen står kvar, stel och orörlig, lutad mot geväret. Men de
svartklädda människorna på vår sida börja tyst gå upp längs den
gräsbevuxna stenlagda landsvägen.
Vi följa dem och hoppa upp på våra cyklar. Molnen lova fuktighet av ett
slag, som vi inte sätta värde på. Vi spänna i under tystnad och efter
ett par timmar äro vi framme i Ribe. Vi finna erotologen där. Han har
också varit vid gränsen, men motats över den av den unga
barnensdagskvinnan och tagit före oss på tåg. Livet har sina stormar.