Jag bor för närvarande på ett förtjusande sommarhotell. Utanför mina
fönster sträcker sig bukten, blå- och gröngnistrande i solskenet, som
var dag väller ned i en fors mellan de vita sommarskyarna. De tre
revlarna draga sina marmorgröna band parallellt med den vita
strandremsan; utanför dem går vattnet mörkblått med små ilskna vågor och
innanför dem sliter det upp sig i tusentals attacker mot stranden.
Nästan nere vid strandbrynet löper den vita, släta landsvägen, och på
andra sidan om den, bakom villorna, ligger skogen. Bokarna stå mäktiga,
svällande, djupgröna; här och där ge de plats åt en uthuggning eller ett
böljande vetefält. Det är ett nordiskt Arkadien, där bullret från
världen saknar resonans, och där jag, ovärdig, fått rum.
Livet är skönt.
Varje morgon klockan tio--ty jag är lat--drar jag på mig de
nödtorftigaste kläderna och går ned i badhuset. O, ljuvligheters
ljuvlighet och krona--saltvatten, klart grönt saltvatten, som bär mig
och sköljer mig, en simtur och en kontemplativ vila i vattnet med
händerna under huvudet och den sommarblå himlen över mig!--Frukost utan
restriktioner och en cigarrett. Man kan arbeta; man har lust att arbeta.
Allt är underbart. Livet är skönt.
Livet var skönt till för fem dagar sen.
För fem dagar sen fick jag nya grannar. Ett äkta par från huvudstaden
hade skrivit och bett om rum. Det fanns ett rum ledigt. Detta rum var
rummet bredvid mitt, och värden hyrde intet ont anande ut det till det
äkta paret, som önskade rum. För fem dagar sen kommo de, och livet
förändrades i ett slag för mig. Solen miste sin glans; havet svartnade;
himlen svartnade; blommorna blevo doftlösa; fåglarnas sång tystnade för
ett barnskrik.
Ja, ett barnskrik. Ett litet barn har öppnat sin späda, tandlösa mun och
utan att säga ett ord förändrat hela Arkadien. Solen lyser utan värme
över ett trist och intetsägande landskap; blommorna sloka på sina
stänglar; fåglarna ha stoppat huvudet under vingen, besegrade av ett
barnskrik. Ett infernaliskt, outtröttligt, genomträngande barnskrik.
Inte ett högt furiosobarnskrik, utan ett klart, oemotståndligt,
obevekligt, stackatobarnskrik. Ett skrik, som vittnar om att detta barn,
fastän blåögt, i rakt nedstigande led härstammar från det folk, som med
sin röst välte Jerikos murar. Ett skrik, som börjar så fort det lilla
barnet öppnar sina ögon och som fortgår i en otrolig, oavbruten serie
till dess det sluter sina ögon. Ett skrik, som ingen maskin på jorden
skulle kunna prestera utan att bli hes efter fyra timmar, men som detta
lilla tre månader gamla, djävulska barn med lätthet utsänder dygnet
runt. Det är otroligt. Det är outhärdligt. Det är beundransvärt. Det är
helvetiskt.
Jag tassar uppför trapporna sent om natten. Jag har suttit på
sommarhotellets veranda sedan eftermiddagen, ehuru jag skulle ha
arbetat. Arbetet är omöjligt på mitt rum. Ingen musa i världen kan göra
sin skygga viskning hörd genom det lilla barnets skrik. Alltså blir det
hotellverandan, och ända dit sänder barnets sagolika strupe stänk av
sina tonvågor. På hotellverandan går eftermiddagen, aftonen och en del
av natten. Vid midnattstid tassar jag uppför trapporna till mitt rum.
Äntligen är allt stilla. Evighetsrösten vilar. Jag kan få sova, vilket
jag inte fått på flera nätter. Liksom en inbrottstjuv smyger jag mig in
på mitt rum. Jag klär av mig med en varsamhet som om det gällde en
invalid. Jag lägger mig försiktigt i sängen. Jag sluter ögonen av
vällust, bara jag tänker på sömn...!
Just då utsänder sängen en svag knirkning. I en timslång sekund svävar
jag mellan fruktan och hopp, så är saken klar. Det obevekliga barnet har
hört mig och rapporterar nu för Gud och världen, att den vuxne stört
framtidsväsendet i dess av änglar beskyddade vila. Det skriker till
himlen över mig som de oskyldigas blod ropar från marken. Na-na-na. Det
varierar inte sin anklagelse; det fastslår den genom att upprepa den om
och om igen med katonisk konsekvens. Det upprepar den så länge, att jag
utmattad faller i sömn.
Jag drömmer om zoologiska trädgårdar, mordförsök, krig och dambassänger.
Det lilla barnets röst är det underliggande substratet till alla dessa
drömmar. Äntligen tystnar den. Jag vaknar. Jag saknar ackompanjemanget
till min sömn. Barnet låter mig ligga vaken länge nog för att morna mig.
Det är inte att hoppas på mer sömn. Jag stiger upp och sätter mig till
skrivbordet. I samma nu lyfter det sin röst till en höjd, klarhet och
gällhet som överträffar eller tycks mig överträffa allt vad det förut
presterat. Jag försöker att vänja mig vid rösten, som man vänjer sig vid
sfärernas musik, att sluta öronen för den, att ta det hela som ett
skämt. Ack, vad förmår jag mot det lilla barnet? Efter två timmars
fåfäng kamp ger jag upp och går ned och badar. Jag behöver svalka mitt
värkande huvud. När jag kommer tillbaka, är det tyst i rummet bredvid.
Jag vågar inte tro mina öron. Jag störtar fram till skrivbordet och
fattar pennan. Från rummet bredvid kommer ett egendomligt ljud. Först
förstår jag inte, vad det är. Det är inte barnet. Därpå går det upp för
mig: det är barnets fader och moder som knappt troende sin lycka utstöta
ett matt hurra! I samma ögonblick hör jag den riktiga rösten igen--den
omutliga, outtröttliga na-na-na-rösten. Det lilla barnet har ingen tanke
på att låta gäcka sig. Det vet, vilket århundrade det lever i.
Detta är en apologi för den mycket förtalade regenten och realpolitikern
Herodes, konung av Betlehem.