Professor Felix Poppenberg hatade en sak i världen över allting annat:
den privata äganderätten. Han hade dokumenterat dess omöjlighet, dess
antisocialitet, dess brottslighet. Detta hade han gjort i tio band,
utkomna i Bern. Professor Poppenberg, som var ryss, bodde i Bern,
eftersom hans eget land hade ansett hans närvaro obehövlig för rikets
trivsel. Under en lång följd av år vittnade hans egna skrifter om hans
känslor för äganderätten. Endast den hövlighet, Schweiz visar
utlänningar, gjorde att professor Poppenberg tolererades. Därpå utbröt
den ärorika revolutionen i Ryssland, och professor Poppenberg, som var
en av dess andliga fäder, kallades hem av det segrande proletariatet.
Hans hemkomst blev en triumf. Han hyllades på gatorna. Varje gång en
borgare befriades från plånbok, klocka och päls, var det under ropet:
»Leve professor Poppenberg! Ned med den privata äganderätten, som är
omöjlig, antisocial och brottslig.» Av ett misstag hejdades även
professor Poppenberg åtskilliga gånger och undersöktes. Han smålog
endast mot dem som gjorde sig detta besvär, som en lärare ler mot goda
elever. Han ägde intet som helst, värt att taga. Han installerades i ett
rum i den Heliga synodens lokaler och uppmanades av en delegation att
skriva vidare mot den privata äganderätten.
Han svarade denna delegation med de berömda orden:
--Den privata äganderätten är icke blott omöjlig, antisocial och
brottslig. Den är löjlig.
Därefter satte han sig i sitt rum i den Heliga synodens lokaler och
påbörjade det elfte bandet av sin _Kritik av äganderätten_. Det var
hans mening, att hans anklagelser skulle kulminera i detta band. För
sitt inre såg han redan slutsidan med en kursiverad sista rad:
Den privata äganderätten kan karakteriseras med ett ord. Detta ord
dräper den i ett hugg. Den privata äganderätten är löjlig.
Hans arbete på detta band stördes varken av larmet från kulsprutorna på
gatan eller av nödropen från visiterade borgare. Dessa ljud voro musik
för professor Poppenberg. De voro som ett ledmotiv för hans arbete. De
gjorde att det gick fram med stormsteg. De, och hans pennskaft.
Professor Poppenberg kunde icke tänka sig att skriva med något annat
pennskaft. Han hade räddat det genom aderton års landsflykt. De krävande
pensionaten i Bern hade hånlett åt det, när professor Poppenberg,
tillfrågad om han ägde något, visade på pennskaftet och sade: detta. Det
var gammalt, slitet, bitet och färglöst, men det var det pennskaft som
nedskrivit de tio banden av Kritik av äganderätten och som nu raspade
ned sida efter sida i det elfte och kulminerande bandet--bandet som
skulle sluta med kursivsatsen:
Den privata äganderätten kan karakteriseras med ett ord. Detta ord
dräper den i ett hugg. Den privata äganderätten är löjlig.
En dag fick professor Poppenberg besök i sitt rum i den Heliga synodens
lokaler. En deputation från Jeniseisk (i Sibirien) hade tillryggalagt
fyratusen värst för att hälsa förintaren av den privata äganderätten,
och som nu raspade ned sida efter sida i det, dess hyllning. Några
timmar efter det den lämnat honom för att återresa till Jeniseisk gjorde
professor Poppenberg en förfärlig upptäckt: hans pennskaft var borta.
Hans pennskaft var borta! Pennskaftet, som förintat äganderätten i tio
(och ett halvt) band, var borta. Hur? Det fanns endast en förklaring:
det hade stulits. En medlem av delegationen från Sibirien hade begagnat
tillfället och gjort det oerhörda.
Professor Poppenbergs hår reste sig på hans huvud. Hans ögon lågade;
hans näsvingar skälvde. Hans röst darrade, då han trädde in på
proletariatets styrelsekontor och sade:
--Delegationen från Jeniseisk har arbetat mot proletariatets intressen.
Den har stulit mitt pennskaft. Utan detta pennskaft kommer det elfte och
kulminerande bandet av min Kritik av äganderätten icke att skrivas.
Detta band är slutkapitlet i proletariatets bibel. Jag fordrar
delegationen från Jeniseisk arresterad, mitt pennskaft tillbakalämnat
och gärningsmannen skjuten.
Det skedde så. Professor Poppenberg skrev det elfte bandet färdigt samma
natt. I detta band överträffade han sig själv. Han beslöt att sätta
slutsatsen med fetstil:
Den privata äganderätten kan karakteriseras i ett ord. Detta ord dräper
den i ett hugg. Den privata äganderätten är löjlig.