Målaren Blauvogel var chef för den pluskvamperfektiska målarskolan.
Denna skola var ännu icke erkänd av andra personer än chefen och
medlemmarna. Dess lösen var: ned med Newton. Törhända kan det synas
egendomligt, att en målarskola bekrigar en död fysiker, men den
pluskvamperfektiska målarskolan sade med rätta: det var Newton som
uppdelade ljuset i sju färger. Vi vilja göra motsatsen. Vi vilja smälta
hop färgerna och återföra dem till ur ljusets enhet och renhet.
Kring denna nyplatonskt klingande formel och målaren Abram Blauvogel
hade fem nya målare fylkats och bildat den pluskvamperfektiska skolan.
Dennas framgångar hos publiken voro som redan antytts icke särskilt
stora. Publiken höll på Newton. Den föredrog de sju färger, den var van
vid, framför urljusets renhet. De konstverk som Abram Blauvogel och hans
vänner skapade, skapade de för egen räkning. De hängde i en komplett
serie på väggarna i deras ateljéer. Framtidens konsthistorici skulle
icke behöva göra mödosamma studieresor, när de en gång skulle skildra
denna den mest revolutionerande av alla målarskolor.
De sex pluskvamperfektiska målarna med Abram Blauvogel i spetsen
konstaterade publikens hållning med bitterhet men utan överraskning. Av
publiken kan man vänta sig allt utom förståelse för geniet. Det finns
endast ett sätt att vinna publiken: genom att besegra den. Tvinga den
att ge sig på nåd och onåd. Den och dess gycklare, kritikerna. Abram
Blauvogel sade det till sina fem anhängare, och de ropade: du har rätt!
* * * * *
Följaktligen fördubblade de sina ansträngningar. De målade urljuset i en
renhet som var så outsäglig, att vanliga ögon icke kunde uthärda den.
Det hjälpte inte. Inga andra ögon än de tolv pluskvamperfektiska ens
försökte uthärda sagda renhet. Utställningslokalerna slöto sina dörrar
för den. Ingen kom till de ateljéer, där den skildrades i en komplett
serie. Och plötsligt gjorde Abram Blauvogel en förfärlig upptäckt: om
ingen kom till dessa ateljéer, fanns det i stället någon som ämnade gå
därifrån. Målaren Leontes Qvist hade newtonska tendenser--tendenser till
avfall.
Den natt, då han upptäckte detta, var den svarta natten i den
pluskvamperfektiska skolans historia. Det började med ett ordbyte mellan
Abram Blauvogel och Leontes Qvist. Ordbytet växte till en storm. Det
slutade med ett mord.
Hellre än att se målaren Leontes Qvist återfalla i det newtonska
bedrägeri, ur vilket han frälst honom, dräpte Abram Blauvogel honom med
sina egna händer. Han ströp målaren Leontes Qvist och hängde upp honom
vid sidan av den kompletta serien av hans verk. Det var ett konstens
abrahamsoffer, fullt jämförligt med offret i gamla testamentet. Men
ingen vädur infann sig för att rädda målaren Leontes Qvist.
I stället infunno sig två poliser hos målaren Abram Blauvogel. De
belade honom med handjärn och avförde honom till ett statsfängelse. Han
sattes i en cell, och bödeln prövade eggen på sin yxa. Det ansågs
säkert, att Abram Blauvogel skulle lägga sitt huvud på stupstocken om en
mycket kort tid, och den pluskvamperfektiska skolan stå utan chef.
Men det skulle icke gå så. Muserna höllo sina händer över denna den mest
revolutionerande av alla skolor.
Förhöret med Abram Blauvogel kom. Han erkände villigt, vad som lades
honom till last. Den allmänne åklagaren yrkade i ett kort tal på döden,
och alla väntade att hans begäran skulle bifallas av domaren. Då reste
den av staten utsedda försvarsadvokaten sig.
Han sade:
--Jag skall icke vara mångordig. Jag tror mig knappt behöva säga
någonting. Jag ber er blott betrakta detta.
Härmed lät han täckelset falla för den kompletta serien av Abram
Blauvogels verk. Urljuset i sin fulla renhet strålade för första gången
mot domaren. Endast några ögonblick, så kunde han icke mer. Han satte
händerna för ögonen och sade med kvävd röst:
--Det är nog! Hölj över det igen! Den som har gjort detta kan jag inte
döma till döden.
* * * * *
Den pluskvamperfektiska skolan har ännu sin chef. I cellen n:r 138 på
statshospitalet fortfar denne att skildra urljuset. Han gör det utan
penslar och färger, men det minskar inte effekten. Det gör den nästan
starkare och samtidigt mera uthärdlig för andras ögon.