Äntligen--äntligen skulle tåget gå!
Det hade varit sex ruskiga timmar! Sex timmar i ett sådant litet
nordtyskt hål, där man endast vistas, om man är handelsresande eller
studerar vid den polytekniska anstalten; över sex timmar där, och bara
för en idiotisk stationskarls skull. Tåget från Hamburg hade
naturligtvis haft direkt förbindelse till Rheine och
Holland--naturligtvis!--och så står karlen och bedyrar motsatsen länge
nog för att tåget till Holland skall ge sig av från spåret bredvid! Det
var så att man kunde bli galen! Dömd att vänta sex timmar bara för det!
Man skulle nästan kunna tro, att den där stationskarlen vore köpt och
betald för att--men nog med det. Som det var, hade den lilla nordtyska
staden denne stationskarl att tacka för sex timmars besök av en celeber
resande--plus ett antal tyska mark. Många restauranger hade den ju inte,
men de som funnos hade lagt märke till dagen. Både kyparna och den
öldrickande söndagspubliken hade stirrat på mannen, som drack den ena
tredubbla whiskyn efter den andra--men med sådana mätglas _måste_
man göra dem tredubbla, och whisky var motgiftet nummer ett.
Varför i all världen blåste de inte av tåget?
Nå, en försenad resande! Gjorde de sig verkligen besvär med att vänta
på en sådan tredjeklassare? Han såg ju ut som en folkskollärare på
landet, blå överrock, svart filthatt, celluloidkrage och grön kappsäck!
Vad nu? Han styrde kurs på andraklassvagnen. Ressällskap, och sådant
ressällskap till på köpet! Det här var en lyckad söndag. Där stod han i
kupédörren, och nu gick tåget.
--Goddag, min bäste herre, goddag!
Trodde han man önskade hans bekantskap? Han tänkte kanske presentera
sig, sin blå överrock, sin svarta hatt och sin gröna kappsäck! Bäst att
avstyra det med detsamma. Det finns ingenting så avkylande som en kall
stirrning och dödstystnad. Så där, räckte det? Nej, det tycktes inte så.
Mannen med den blå överrocken lyfte sin svarta hatt med ett soligt
leende:
--Ni kommer från Hamburg?
Vad fan angick det honom? Hur kunde han för resten gissa det?
--Ni är utlänning?
Vad innerst i dödsriket angick det honom?
--Jag kan se, att ni inte är härifrån. Jag känner nästan alla människor
här. Jag är teologie studerande och har verkat någon tid som
pastorsadjunkt, därför känner jag de flesta här.
Haha! Det var omöjligt att hålla sig allvarsam. Teologie studerande!
Verkat som pastorsadjunkt! Vad gjorde han i tåget? Det var ju söndag.
Han skulle väl vara ute och hålla aftonsång vid den här tiden.
--Är det inte syndigt att resa med tåg om söndagen, herr pastor?
Han ryckte till för tonfallet.
--Syndigt? Nej, varför det? Den moderna luterdomen är frihetens
religion. Man kan göra allt, när man kan bedja sitt fadervår om kvällen
med gott samvete.
--Verkligen? Allt?
--Allt! Vår evangeliska försynstro åstadkommer det.
--Aha! Ni tror alltså på en försyn?
--Om jag tror på försynen? Naturligtvis, min käre herre, naturligtvis.
--Det gläder mig att göra er bekantskap. Jaså, det finns en försyn, och
man kan göra allt, om man kan läsa sina böner på kvällen! Det öppnar
möjligheter för en kasuistik, som lämnar jesuiternas långt bakom sig.
Jag hade en vän--får jag berätta?
--Med nöje, min bäste herre, med nöje.
--Min vän var vad man kallar förhoppningsfull. Hans föräldrar voro
allvarliga, gudfruktiga människor. Men de voro fattiga. De hade inte råd
att låta honom studera, som han ville. Det var deras stora sorg. De bådo
till Gud om hjälp för sonen, dag efter dag. Då ingrep en släkting till
familjen alldeles oväntat och gav honom pengar.
--Försynen, min bäste herre, försynen.
--Detsamma sade hans föräldrar. Min vän fick studera. Delvis skötte han
sig bra, och delvis hade han tur--föräldrarna kallade det för försynens
ingripande. Han tog sina examina med glans, men framgången gick honom åt
huvudet, och han slog sig på rackarliv.--Är det här gränsstationen?
--Nej då, dit är det en stund ännu. Ni är visst nervös, min bäste herre.
Nå, hur gick det er vän?
--Hur det gick med honom? Han gjorde tvetydiga skulder, och skulderna
växte som en lavin. En vacker dag såg han sig tvungen att antingen begå
självmord eller rymma. Han hade ödelagt en lovande framtid på två år
och två månader. Hade han inte fått pengar att studera, hade han aldrig
kommit i tillfälle till det. Försynen gjorde ett misstag, när den
skaffade honom dem, eller vad säger ni?
--Jag vet inte. Vad tycker ni själv?
--Jag? Jag tror inte på någon försyn. Jag har bara berättat om min vän
som ett fall för er kasuistik. Jag glömde visst att säga er, att han
föredrog att rymma framför att begå självmord. Han krossade sina
föräldrars liv i vilket fall som helst. Nå, vad säger ni? Vad hade
försynen för mening med att låta honom få pengar?
--Nu äro vi visst vid gränsstationen. Vad försynen hade för mening? Ack,
min käre herre, hur skulle vi blinda kryp kunna utrannsaka försynens
mening?
--Er motfråga är inte snillrik som argument. Låt mig göra er en sista
fråga: låg det i försynens intresse, att min vän skulle komma undan?
--Ackackack, vad ni kan göra frågor, min bäste herre! Om det var i
försynens intresse, att er vän skulle slippa straff? Det förefaller inte
så. Här kommer en man som jag känner, nämligen polischefen vid
gränsstationen. Han har ett papper i handen och ser ut, som om han hade
en fråga att göra er. Åtminstone kommer han rakt på oss. Vad ser jag? En
arresteringsorder! Nej, det förefaller inte, som om försynen skulle
vilja låta er vän slippa undan--d.v.s. er. Farväl, min herre, farväl;
tro mig, det finns en försyn, och försök att foga er i dess rådslag!