I dessa dagar av många dödsfall kan man knappt påräkna intresse för ett
i ett främmande land. Men trots detta känner jag det som min plikt att
skriva några rader med anledning av Jens Sören Frederik Christian
Nicolaisens bortgång.
Jens Sören Frederik Christian Nicolaisen föddes i Landemærket i inre
delen av Köbenhavn ett av de sista åren på 70-talet. Redan som mycket
ung gav han gott hopp om sig. Han blev tidigt en mästare i konsten att
knalla en ruta och sätta i väg innan folk hunnit ut. Hans slangbåge och
i lika hög grad hans tjuvaktiga fingrar voro fruktade från Landemærket
till Kultorvet. Med sådana förutsättningar kan det icke förvåna, att han
vid 16 års ålder övergav murarbanan, på vilken han några veckor förut
gjort sitt inträde, för att ägna sig åt lösningen av nationalekonomiska
problem.
Jens Sören Frederik Christian Nicolaisens insats i nationalekonomien
vann icke det beaktande som den haft anledning påräkna. Den hade ett
fel; den kom trettio år för tidigt. Det skulle så många års fred och
fyra års krig till för att den privata äganderätten skulle komma i den
misskredit, vari Nicolaisen sökte bringa den; och för att denna
äganderätts motståndare skulle bilda ett eget samhälle och utsända
guldgalonerade gesanter, som bodde i palats. Föregångsmannen Nicolaisen
fick samma lott som andra föregångsmän. Han hade knappt hunnit
antydningsvis demonstrera sin uppfattning av äganderätten, innan
myndigheterna försäkrade sig om hans person och satte den innanför fyra
grundmurade väggar.
Placerad innanför dessa, återknöt Nicolaisen bekantskapen med
muraryrket, men på sitt eget sätt. Hela hans läggning gick åt det
negativa hållet. Han kände det som sin plikt, icke att bygga upp, utan
att riva ned. Med hjälp av ofullkomliga verktyg nedrev han delvis en av
de fyra väggar, som omgåvo honom, och gick genom densamma ånyo ut i
världen för att sprida sina nationalekonomiska åsikter.
På det hela taget må det sägas, att han spridde dessa med mild hand. En
och annan försvunnen överrock, ett och annat öppnat kontorsskåp vittnade
om hans teorier. Något försök att med våld vinna anhängare åt dem gjorde
han aldrig, och måhända var det därför han misslyckades. Det enda, mot
vilket han använde våld, var de väggar, bakom vilka man gång efter gång
sökte övertyga honom om det felaktiga i hans idéer. Det beräknas, att
Nicolaisen från 1896, då han första gången satte sin signatur på en
fängelsevägg, till 1917 brutit sig ut över ett dussin gånger. Det
oförstående samhället gav honom namnet utbrytarkungen och var icke utan
att känna en viss stolthet över honom, så länge han satt inspärrad. Det
gjorde han i regel. Först i år föreföll det, som om samhället skulle
gäckas. Från oktober 1917, då Nicolaisen lämnade fängelset i
Stubbeköbing (genom väggen), till sista veckan av innevarande månad
andades han oavbrutet frihetens luft. Samhället protesterade till att
börja med milt, därefter med en skärpa, som växte till förbittring.
Polisen över hela landet mobiliserades mot Nicolaisen. Man utsände hans
porträtt till alla lokala myndigheter. Man posterade vakt på de krogar,
där han brukade komma. Man skuggade hans väninnor och tvångsförhörde dem
dagvis. Man jagade efter Nicolaisen med hundar--nya, dresserade hundar.
Intet hjälpte. Poliserna, som skulle ha arresterat Jens Sören Frederik
Christian Nicolaisen, fingo inte arrestera honom. Hundarna, som skulle
ha bitit honom, fingo inte bita honom. Fängelserna, som skulle ha
mottagit honom innanför sina renoverade väggar, fingo icke tillfälle att
öppna sig för honom. Alla laglydiga medborgares harm växte till raseri.
Vad var meningen? Skulle en gammal förbrytare som han bedraga samhället
på vad han var skyldig det? Nej, det fick inte ske! Samhället fordrade
Jens Sören Frederik Christian Nicolaisens huvud på ett fat.
Samhället skulle få vad det begärde.
Aftonen den 28 oktober var trafiken i hörnet av Vestervoldgade och
Stormgade mer än livlig efter krigsförhållanden. Spårvagnar ringde och
gnisslade i kurvan; bryggarvagnar mullrade fram bakom tunga
ardennerhästar; cyklar fräste förbi i gatsörjan; de återuppståndna
hästdroskorna rullade fram i begravningstakt. Bilar såg man däremot inte
till. Dem hade kriget gjort slut på. En och annan lastbil kom slamrande.
Man stirrade på den och flyttade sig ur vägen med respekt. Man var inte
van vid bilar längre. De oroade en.
Plötsligt gick det en viskning genom hopen vid spårvagnshållplatsen:
--Sallatsfatet!
En stor bil med form som en flyttvagn kom rusande genom Stormgade. Den
var tung och grön och rusade fram under ideliga tutanden. Det var den
nya fångbilen, som avlöst de gamla hästvagnarna. Folkspråket hade låtit
den behålla föregångarnas namn, sallatsfatet, men liksom andra produkter
av kriget gjorde den allt för att glömma sitt ursprung. Den hade en min
som om den varit en privatbil och en fart som om den varit en brandbil.
Människoklungan vid hörnet av Stormgade och Vestervoldgade skingrades
som agnar vid dess anblick. Några hoppade upp i närmaste spårvagn, andra
räddade sig upp på trottoaren. En ensam medelålders man med försiktigt
och skäggigt ansikte tycktes varken veta fram eller tillbaka. Först tog
han ett par steg mot spårvagnarna, så ändrade han sig och störtade mot
trottoaren, för att i sista sekunden åter ändra sig och göra ett
förtvivlans språng ut mot spårvagnarna. Det föreföll, som om anblicken
av en poliskask inne på trottoaren hade framkallat detta beslut. Det kom
i varje fall för sent. Den gröna bilen var där i samma sekund, gick över
honom som en jaggernautsvagn och avklippte hans huvud under ett
triumferande böl.
Sällan har ett böl varit mera berättigat. Mannen, som halshöggs av den
gröna fångbilen, var ingen annan än den, som skulle ha åkt inne i den,
men i oresonlig trilska undvikit det i över ett år. Samhället hade fått
sin fiende Jens Sören Frederik Christian Nicolaisens huvud på ett fat,
så som det önskade, och t.o.m. skulle man kunna säga på ett sallatsfat.