Sten Hallongren var detektivförfattare. Dessutom var han flitig dyrkare
av Backus. Detta är berättelsen om Sten Hallongrens död.
För att få arbetsro hade Sten Hallongren av sin förläggare sänts ut på
landet. Han skulle bo på ett torrlagt pensionat. Avståndet till närmaste
krog var sådant, att det fanns utsikt att han fick sin femtiotredje
roman färdig. Både han och förläggaren hyste denna förhoppning, men den
hystes varmast av förläggaren. Hallongren själv ansåg, att en
folkupplaga av de femtiotvå första romanerna kunde vara lika bra.
Förläggaren bestred att en folkupplaga borde ifrågakomma förrän efter
den hundrade romanen. Vidhåller han fortfarande denna åsikt, kommer det
aldrig någon folkupplaga. Den femtiotredje romanen blev Hallongrens
sista.
Detta är berättelsen om hans död.
Han hade suttit och arbetat en stund på det torrlagda pensionatet. Det
gick inte. Scenerna saknade fart. Bovarna veko undan för hans
koncipierande själs grepp som för greppet av en detektiv. Detektiverna
famlade kring i mörker. _Skräcken_, som var hans specialitet, ville
inte komma till uttryck i skildringen. Förtvivlad stoppade han
manuskriptet i fickan och gav sig ut. Den friska luften skulle väcka
hans slappnade fantasi till liv.
Den gjorde det inte. Den väckte i stället den andra sidan av hans väsen
till liv. Den väckte den mest fruktansvärda törst på tio kvadratmils
omkrets. Hallongren sökte vända om till det torrlagda pensionatet, medan
det var tid. Om han stängde in sig och lät regla dörren utifrån, kunde
han kanske besegra törstdjävulen. Men hans svaga föresats kom för sent.
Den var redan förvandlad till en sten på vägen till närmaste lantkrog.
Denna väg var lång och gick delvis genom en skog. Men Hallongren aktade
icke på vägens längd, och de enda tankar, skogen väckte hos honom, voro
tankarna på den sulfitsprit, han hört skulle förtäras av vissa
olyckliga. Till den grad hade Backus besegrat muserna på hans andes
slagfält, att han vid ankomsten till krogen drog upp sitt misslyckade
manuskript ur fickan. Med ett hånskratt rev han sönder det och kastade
det vid sidan av vägen.
Därefter tillbragte han flera timmar på ett sätt som åtskilliga--mycket
få--av läsarna skulle ha lust att göra honom efter. Vid elvatiden
stängdes lantkrogen, och han anträdde återfärden till det torrlagda
pensionatet. Han gjorde det utan entusiasm, men han gjorde det. Hans
fötter buro honom i oregelbunden takt fram längs landsvägen. Hans sinnen
och hans själ sovo. Men det var en orolig sömn, och plötsligt spratt han
upp ur den till ett förvirrat medvetande. Var var han? Och vad var det
han hört för ett ljud?
Var han var, konstaterade han lätt nog. Han stod på en nattmörk
landsväg. Skogen susade omkring honom. Träden voro mörka och förvridna.
Men han hade hört något utom deras sus. Han hade hört smygande steg
bakom sig. Någon förföljde honom i mörkret.
Han stod en stund med bultande pulsar. Han sökte intala sig själv att
han hört miste, men just som han satte sig i gång igen, hörde han ljudet
alldeles tydligt--lätt prasslande steg bakom honom i mörkret. Skräcken,
som inte velat komma, när han sökte frambesvärja den i sin roman, kom.
Den kom som en hydra. Den grep med en fångarm om hans hjärta, där
alkoholen dunkade, och med en om hans huvud. Det skymde för honom. Han
började springa, men t-s-s, t-s-s, kom ljudet efter honom, obevekligt
som bekymret följer ryttaren på hästryggen. Han ökade takten; han sprang
för livet; till slut stannade han dödstrött, och t-s-s, t-s-s, hörde han
de tassande stegen komma flygande längs den nattsvarta vägen.
Skräcken, den blinda och oresonliga, grep ett sista tag om hans hjärta
och kramade till. Det var mer än tillräckligt. De förkalkade väggarna
brusto, och Sten Hallongren sjönk död ner på den svarta landsvägen.
Men de prasslande bladen av hans sönderrivna manuskript, som förts efter
honom av vinden, flögo fram till den fader de dödat. Två av dem lade sig
på var sitt av hans ögonlock och slöto dem stilla och varligt, och ett
lade sig diskret på det ställe, där de antika bildhuggarna placerade
fikonlövet.